Sjösäkerheten på Hjälmaren

Herr talman! Lars-Axel Nordell har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till ökad sjösäkerhet på Hjälmaren genom att inkludera Hjälmaren i den statliga sjöräddningen.

Hjälmaren, som är Sveriges i storlek fjärde största sjö, ingår inte i det statliga ansvaret för sjöräddningstjänst, som är definierat i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Lagen anger att statligt ansvar för sjöräddningstjänst omfattar olyckor till havs, i kustvattnen utom hamnområden och i de tre största sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Ansvaret för sjöräddningstjänst på insjöar och andra inre vatten där staten inte har ansvaret vilar i stället direkt på kommunal räddningstjänst.

Den kommunala räddningstjänstpersonalen har god kännedom om lokala förhållanden och om verksamhet som bedrivs lokalt samt resurser i närområdet, vilket talar för att ansvaret även i fortsättningen bör ligga hos den kommunala räddningstjänsten för hamnar och insjöar. Ett gott samarbete är dock viktigt, i synnerhet omkring Hjälmaren där flera län och kommuner är berörda.

Någon VHF-kanal 16 (nöd- och anropskanal) har inte funnits i Hjälmaren under den tid Sjöfartsverket drivit Kustradionätet, och någon passning av nöd- och anropskanal 16 för Hjälmaren finns därmed inte.

Vid en serie möten 2010 och 2011 där Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, berörda länsstyrelser och kommunala räddningstjänster deltog diskuterades nödalarmeringssituationen på Hjälmaren. Slutsatsen blev att nödanrop från nödställda på Hjälmaren primärt ska gå till nödalarmeringscentral via 112 eftersom en analys av mobiltelefontäckningen visade att Hjälmaren har fullgod utomhustäckning. Att skapa en lika bra VHF-täckning i Hjälmaren innebär investerings- och driftskostnader samt även kostnader för brukarna. Det är svårt att motivera dessa kostnader i förhållande till nyttan, framför allt med tanke på den redan i dag fullgoda mobiltelefontäckningen.

Sjösäkerheten i Hjälmaren, liksom i alla andra farvatten, är självklart en viktig fråga för regeringen, och vi följer även utvecklingen på sjöräddningsområdet. Men regeringen anser inte att det i dagsläget finns skäl att ändra gränsdragningen mellan statligt och kommunalt ansvar för sjöräddningstjänst utan tror på ett gott samarbete mellan involverade parter samt inom den samverkansgrupp som finns för Hjälmaren.

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret på min interpellation angående sjösäkerheten på Hjälmaren.

Säkerhetsfrågor är viktiga i fråga om trafiksäkerhet på vägar och också på sjön. Vi kan vara överens om att säkerheten ska hållas högt. Vi har en nollvision för våra vägar, och sjön ska inte vara mer farlig.

Precis som statsrådet redogör är Hjälmaren Sveriges fjärde största sjö, och den ingår inte i den statliga sjöräddningen. Det är vad Anna Johansson berättade i sitt svar.

Men under 2014 skedde flera tragiska drunkningsolyckor på Hjälmaren som drabbade både yrkesfiskare och fritidsfolk. Behovet av en samordnad sjöräddning, en statlig ledningsfunktion, blev i samband med dessa tillbud uppenbart. Felbeslut och kommunikationssvårigheter fördröjde räddningsarbetet.

Vi vet att Hjälmaren årligen trafikeras av ett trettiotal licensierade yrkesfiskare, tre passagerarfartyg, färjetrafik till Valen och Vinön samt ett antal taxi- och passagerarbåtar. Till det kommer boende och fritidsboende på ett tjugofemtal öar som färdas på Hjälmaren. Det är fråga om ca 1 500 fritids- och turistbåtar varje säsong. Så ser det ut, fru statsråd.

Vid en av de tragiska olyckorna förra sommaren låg det båtar på andra sidan en närliggande ö. De hade kunnat hjälpa till, men det gick inte att kontakta dem. De visste inte vad som hade hänt. Det är naturligtvis tragiskt. Vi vet att det inte går att jämföra - här är jag bestämd - VHF med 112. Alla kan höra vad som sägs på VHF. Att använda mobiltelefonen och ringa någon är något helt annat. Därför är den jämförelsen inte relevant.

Det räcker inte med mobiltelefonen och 112, och det hade inte räckt i det här fallet. Räddningstjänsten hade naturligtvis inte mobiltelefonnumren till de båtar som råkade ligga i närheten. Räddningstjänsten visste inte att de låg där och var i närheten, och de hade naturligtvis inte telefonnumren. Men båtarna hade kunnat hjälpa till om det hade funnits en anständig sjöräddning som kunde vara effektiv.

Därför menar jag att min interpellation är relevant och viktig. Här måste staten börja ta sitt ansvar.

När jag har ställt min fråga vid tidigare tillfällen har jag fått uppgifter om att det saknas en handelsflotta på Hjälmaren men att det finns en sådan i Mälaren. Därför tycker staten att man inte behöver ta sitt ansvar. Men det är lika farligt att ramla i sjön oavsett var man befinner sig. Därför måste frågan lösas - om bara viljan finns.

Herr talman! Sjösäkerhet är naturligtvis en oerhört viktig fråga. Många aspekter av säkerheten kan lyftas fram i olika sammanhang.

Samtidigt finns en naturlig uppdelning mellan den kommunala räddningstjänsten, som har ansvaret för alla tillbud oavsett om de är till sjöss eller till lands, och den statliga sjöräddningen, som i första hand är för kustområden och för de tre stora sjöarna.

Man kan naturligtvis tycka att Hjälmaren borde ingå i det statliga ansvaret, men man kan också tycka att en faslig massa andra sjöar borde ingå i det statliga ansvaret. Nu har man valt att göra den avgränsningen. Om det finns behov av ytterligare samordning för att den kommunala räddningstjänsten ska kunna fungera på ett bra sätt förutsätter jag som statsråd att de kommuner och landsting som finns runt Hjälmaren samverkar på ett sådant sätt att man kan tillgodose en fullgod sjöräddningskapacitet och en organisation som ser till att man kan agera snabbt och rådigt vid en olycka.

På samma sätt är det med frågan om VHF. Man har gjort bedömningen att utifrån de förhållanden som råder på Hjälmaren är det inte motiverat att göra den förändringen. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta den bedömningen, utan jag anser att det finns tillräckliga möjligheter att påkalla hjälp vid en olycka genom att använda samma kanal som alla andra som råkar i nöd, det vill säga larmcentralen 112.

Herr talman! Än en gång upprepar statsrådet att det inte är motiverat och att det går lika bra att använda mobiltelefon. Jag menar att det inte går att jämföra. Det är stor skillnad. Jag hoppas att vi kan vara överens om det.

Alla som har tillgång till VHF hör vad som sägs samtidigt. Då går det att anropa båtar som befinner sig intill, och det går att få hjälp av personer som är i närheten. Det går inte att göra på något annat sätt. Jag menar att det är starka motiv.

Statsrådet säger i sitt svar att en lika bra VHF-täckning i Hjälmaren som i de övriga större sjöarna skulle innebära stora kostnader. Hjälmarens Båtförbunds säkerhetskommitté hävdar bestämt att bristen på statlig ledningsfunktion bidrog till flera av de tragiska drunkningsolyckorna förra sommaren, som jag nämnde i min interpellation.

Det är faktiskt så att närmare 10 procent av de drunkningsolyckor som skedde förra sommaren var just i Hjälmaren. Det är alltså en betydande risk. Jag menar att vi på något sätt måste lösa den här frågan. Den är inte löst. Man kan inte bara säga: Det är inte mitt bord.

Jag vill gärna ha svar på följande fråga: Vilken beräkning refererar statsrådet till när hon säger att den nytta som en bra VHF-täckning i Hjälmaren ger inte motiveras av de ökade kostnaderna? Jag vill påminna om att vi talar om möjligheter att rädda människoliv. Om inte statsrådet kan svara på den frågan undrar jag om hon har för avsikt att undersöka detta.

Herr talman! Som jag har sagt i mina tidigare inlägg har staten sjöräddningsansvaret för våra kustområden till havs och för våra tre stora sjöar. I alla andra sjöar och vattendrag är det den kommunala räddningstjänsten som har ansvaret för att sjöräddning sker på ett adekvat, snabbt och rådigt sätt.

Det finns ganska god statistik över drunkningsolyckor i Sverige. Påfallande många sker nära land, i små båtar och under omständigheter som inte har så mycket med VHF att göra utan som har mer med beteende och sjösäkerhet att göra. Det finns säkert ytterligare insatser som behöver till för att människor ska bete sig på ett sätt som främjar säkerhet på sjön.

Om man skulle säga att just Hjälmaren skulle ingå i det statliga ansvaret undrar jag: Vad är det som säger att man inte ska ta med Siljan och nästa sjö? Det är på samma sätt vad gäller VHF. Det är klart att man på samma sätt kan motivera en sådan utbyggnad på många olika ställen.

Nu har man valt att göra den här uppdelningen. De berörda anser att det är en rimlig uppdelning. Fördelen med den lokala kännedomen och fördelen med att ha en organisation på plats talar för att det är den kommunala räddningstjänsten som ska agera och vara ansvarig vid sjöräddningsinsatser på samma sätt som man är ansvarig för andra typer av räddningsinsatser i sin egen kommun eller i det kommunalförbund där man verkar.

Jag ser ingen anledning att ompröva det ställningstagandet. Däremot anser jag naturligtvis att det är viktigt att de berörda kommunerna samordnar sig och samverkar på ett bra sätt kring sin räddningsverksamhet. Men det förutsätter att det sker utan inblandning av några statsråd. Detta är ett ansvar som kommunerna har fullt ut. Jag förutsätter att man tar det ansvaret på ett bra sätt.

När det gäller VHF har jag inte sagt att det är stora kostnader. Jag har sagt att de som har tittat på detta har gjort bedömningen att det finns andra tillräckligt goda möjligheter att påkalla hjälp vid en olycka som gör att man har ansett att det inte finns anledning att bygga ut VHF-bandet för just Hjälmaren. Det kan man säkert ha olika uppfattningar om. Jag hänvisar till den utredning som har gjorts, där detta var slutsatsen.

Herr talman! Tack för det svar jag fick av statsrådet!

Min fråga är: Hur ska utländska turister veta att kanal 16 inte fungerar på Hjälmaren? När de kommer från Mälaren och när de kommer från havet kan de skrika sig hesa utan att någon lyssnar. Och det gör de. Ingen lyssnar.

Större båtar är tvingade att ha utrustning installerad för VHF, men den går inte att använda i Hjälmaren. Detta tycker jag lite grann är så här: Sverige är fantastiskt. Vi ställer krav på att de ska ha utrustningen, men den går inte att använda.

Kostnadsmässigt vet vi att det kostar väldigt mycket redan i dag. I samband med den olycka som jag nämnde tillkallades en helikopter som cirkulerade under någon timme. Arboga kommun fick en räkning på över 100 000 kronor - det sägs att 100 000 är vad det kan kosta att driva det här under ett helt år. Detta var då just bara på grund av en olycka. Om vi jämför kostnaderna kanske det inte är så stor skillnad. Dessutom handlar det om att rädda människoliv.

Än en gång säger jag, med all respekt, att mobiltelefonen kan vara bra att surfa på, att titta på, att ringa med och att ta kort med, men den är inte alls jämförbar med VHF, där alla lyssnar.

Herr talman! Nej, jag tror heller inte att jag i något av mina inlägg har gjort den jämförelsen. Det jag har konstaterat är: När man 2010 och 2011 tittade närmare på frågan kom man fram till att det, med tanke på att det var en väldigt god mobiltäckning i området, inte fanns något behov av att utveckla VHF-16-band för Hjälmaren. De möjligheter som finns att påkalla hjälp vid en olycka med nödanrop via 112 är till fyllest. Den bedömningen gjordes 2010 och 2011. Sedan dess har naturligtvis både mobiltelefoner och täckning utvecklats i positiv riktning.

Jag ser ingen anledning att ifrågasätta den bedömning som då gjordes. Sedan är det naturligtvis oerhört viktigt att det finns tillgång till sjöräddningshelikopter vid de tillfällen när det är nödvändigt. Men det behovet hade naturligtvis inte täckts av att man kunnat anropa på ett visst sätt. Sjöräddningshelikopter kan behövas av andra skäl. Att vi har en god helikopterverksamhet med räckvidd över hela landet som kan göra de riktigt snabba insatserna på platser som det är svårt att komma åt med annan räddningsinsats är naturligtvis oerhört viktigt. Men den frågan har inte direkt bäring på frågan om VHF-band eller inte. Helikoptrarna måste naturligtvis finnas och fungera alldeles oavsett på vilket sätt man påkallar uppmärksamhet vid en olycka.

Överläggningen var härmed avslutad.