Situationen i Ryssland

Herr talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka slutsatser jag drar och vilka åtgärder jag avser att vidta från svensk sida med anledning av utvecklingen i Ryssland. Låt mig börja med att konstatera att jag har kommenterat utvecklingen i Ryssland såväl i utrikesdeklarationen som i en rad olika offentliga uttalanden och att det jag sagt i dessa sammanhang självfallet fortfarande gäller. Ryssland är ett stort och viktigt europeiskt land, och det förblir av största betydelse att vi nära följer dess utveckling, försöker att på olika områden utveckla relationerna mellan våra samhällen och verka för en utveckling i Ryssland i riktning mot ett öppet samhälle och en öppen ekonomi. Att Ryssland bär på ett tungt historiskt bagage är känt av oss alla. Två generationer av en totalitär kommunistisk diktatur förstörde mycket av Rysslands möjligheter. Och även om decennierna omedelbart före den kommunistiska kuppen 1917 visade på en imponerande ekonomisk och gryende konstitutionell utveckling går det inte att bortse från sekler dessförinnan av bristande frihet och auktoritärt styre. Jag tycker att det finns anledning till oro över att Ryssland ännu inte fullt ut gjort upp med delar av detta historiska bagage - och tänker då främst på den kommunistiska tiden. Tidigare ansatser till en öppen diskussion om inte minst vad som hände under Stalintiden har ersatts av tendenser till sovjetisk nostalgi som knappast bäddar för en bättre framtid. Trots detta - och trots de auktoritära tendenser vi sett i den politiska och de statsstyrande tendenser vi sett i den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren - får vi inte bortse från att dagens Ryssland är ett land där den enskilde medborgaren upplever mer av personlig frihet, trygghet och välstånd än sannolikt någonsin tidigare i landets historia. Vi ser den snabba framväxten av en ny medelklass som reser långt utöver sitt lands gränser på ett sätt som aldrig förr. Att deras och andra medborgares nya intressen och nya perspektiv på sikt kommer att påverka Rysslands utveckling tror jag de flesta bedömare är eniga om. Sverige är dessa månader ordförande i Europarådets ministerkommitté och också i denna egenskap har vi anledning att uppmärksamma situationen när det gäller rättsstatsfrågor och respekten för mänskliga fri- och rättigheter i Ryssland. Jag har i denna egenskap just skrivit till president Medvedev angående den betydelse som Europadomstolen för mänskliga rättigheter har och de åtgärder som måste vidtas för att underlätta dess arbete i ljuset av dess starkt ökade arbetsbörda. President Medvedev har i en serie anföranden understrukit den vikt han fäster vid att göra Ryssland till en fungerande rättsstat. Vi har all anledning att instämma i detta, och kommer med stort intresse att följa de åtgärder han kommer att vidta i detta syfte. När det gäller de mänskliga rättigheterna finns det anledning att vara oroad för utvecklingen, särskilt vad gäller situationen i norra Kaukasus. Även om det allmänna säkerhetsläget i Tjetjenien har stabiliserats förekommer där fortsatt allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter med tortyr, försvinnanden och andra former av övervåld. Det är inom ramen för Europeiska unionen som vi sannolikt har störst möjligheter till tyngd i dialogen med Ryssland på olika områden, och inte minst mot denna bakgrund var det glädjande att vi nyligen kunde enas om mandatet för förhandlingarna om ett nytt legalt ramverk för relationerna mellan EU och Ryssland. Det är viktigt att Ryssland integreras i det multilaterala handelssystemet. Vi hoppas på att Ryssland inom kort kan bli medlem i Världshandelsorganisationen, WTO. Ett medlemskap i WTO skulle dessutom utgöra en god grund för att ytterligare stärka de bilaterala handelsrelationerna mellan Europeiska unionen och Ryssland. I olika sammanhang har vi haft anledning att uttrycka oro över olika delar av Rysslands förbindelser med vissa av sina grannländer. Under den senaste tiden har det inte minst rört det ryska agerandet gentemot Georgien. Den verkliga kvaliteten i en stor nations politik kan ofta mätas i den respekt som man visar de minsta av sina grannar, och på denna punkt är det uppenbart att Ryssland inte fullt ut lever upp till de normer och regler som gäller i umgänget mellan stater. Att göra insatser med stridsflyg mot och över grannstaters territorium är självfallet fundamentalt oförenligt med grundläggande regler för det internationella umgänget. Att vi på olika sätt vill bygga ut våra förbindelser med Ryssland har också samband med att vi tror att en successiv integration med det övriga Europa ökar möjligheterna för en samhällsutveckling i demokratisk riktning. Det gäller också de ekonomiska förbindelserna. Att vårt ömsesidiga beroende ökar är i detta avseende positivt. Viktigt är dock att företag uppträder med respekt för de regelverk som gäller internationellt företagande. Låt mig nämna att Ikea i dag är den största utländska investeraren i Ryssland utanför energisektorn, även om Ikea i detta sammanhang är bokfört inte som ett svenskt utan som ett tyskt företag. Jag vill se en svensk politik byggd på nära förbindelser med Ryssland med den rättframhet när det gäller att framföra åsikter som jag vet långsiktigt bygger respekt.

Herr talman! Först vill jag tacka utrikesministern för svaret. Jag instämmer i utrikesministerns markeringar av vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna, vikten av att Ryssland utvecklas till en fullt fungerande rättsstat, oron över det ryska agerandet i Georgien och de auktoritära tendenserna i det ryska samhället. Det var för att få de frågorna belysta som jag skrev interpellationen, och det är bra att ministern gör dessa markeringar. Jag tycker ändå att det krävs en mer vidgad och tydligare analys på ett antal punkter för att beskriva situationen i dagens Ryssland. Ministern framhäver gärna positiva tendenser och möjligheter i den ryska samhällsutvecklingen. Det är inte fel, men om balansen ska bli den rätta måste också ett antal allvarliga problem belysas ordentligt. Situationen i dagens Ryssland präglas av en demokratisk kräftgång. Makten i samhället har under president Putins regeringstid starkt centraliserats. Valen av guvernörer har avskaffats. De utses numera direkt av presidenten. Likaså styrs pengarna till de enskilda regionerna centralt via Kreml. Viktiga medieföretag, framför allt tv-kanalerna, kontrolleras av staten. Regimen dominerar fullständigt medierna. Oppositionens handlings- och verkansutrymme beskärs kraftigt. Parti- och kandidatnomineringarna i samband med val ifrågasätts från demokratisk synpunkt. Tumskruvarna har dragits åt när det gäller hela det politiska livet. Jag hade väntat mig att utrikesministern i sitt svar till mig på ett helt annat sätt skulle beröra också dessa frågor. Nationalismen är också en kraft som allt starkare frammanas i den ryska samhällsutvecklingen. Symboliskt demonstrerades detta i samband med segerparaden på Röda torget den 9 maj. Årets firande blev en militärpolitisk manifestation som för tankarna till sovjettiden. Sovjetfanorna vajade för vinden och en mängd vapenslag med 8 000 militärer, 111 stridsfordon och 32 flygplan visade upp sig. För att klara demonstrationen asfalterade man om vägar i Moskva för mycket stora kostnader. Militären och upprustningen får en allt starkare roll i det ryska samhället. Det här berörs inte heller i någon särskild utsträckning i utrikesministerns svar till mig. Grundläggande fakta är att Ryssland förra året ökade sina försvarsutgifter med ca 25 procent. År 2008 blir det 20 procent och därefter årliga höjningar med 16 procent fram till 2015. Den ryska armén, flygvapnet och marinen bedriver successivt en alltmer omfattande övningsverksamhet. Materiel nyrenoveras. Flygplan, stridsfordon, fartyg nyanskaffas. Faktiska stridshandlingar, som nedskjutning av ett georgiskt spaningsplan, förekommer. Övningsanfall genomfördes mot Baltikum under 2007. Patrullflygningar återupptas. Samma sak sker inom marinen, och militärpatriotisk fostran införs på skolschemat i gymnasiet. Från svensk militärstrategisk synvinkel kan vi också konstatera att luftlandsättningsdivisionerna nu ska bygga upp sin kapacitet. De ska vara fullt bemannade med 48 000 kontraktsanställda personer 2009. Så här ser också en del av verkligheten när det gäller Ryssland ut. Jag vet inte vilka slutsatser utrikesministern drar av detta, men det borde stämma till viss eftertanke. Kombinationen av ett hårdare internt politiskt klimat och en målmedveten och långsiktigt genomtänkt upprustning känns definitivt inte bra. Vilka slutsatser drar utrikesministern av detta? Självklart borde det också påverka Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

Herr talman! Herr utrikesminister! Peter Hultqvist och Carl Bildt beskriver delar av samma verklighet. Det finns positivt och negativt. Jag tror att om vi står här en stund och talar kommer vi alla som deltar i det här utbytet att peka på faktorer som är positiva och faktorer som är negativa därför att verkligheten är komplex. Herr talman! Jag brukar påminna kammaren om att jag kommer från Skåne och representerar Skåne. Står man i norra och östra Skåne kan man blicka ut över ett solglittrande Östersjön. Där bortom finns de i dag tre åter självständiga republikerna Estland, Lettland och Litauen. Där finns Kaliningradområdet, och där bortom finns Ryssland eller moder Ryssland, som några ser det. Herr talman! Jag tror att utrikespolitiskt stavas Sveriges stora utmaning Ryssland. Så har det varit historiskt, och så är det alldeles uppenbart i dag. Gustav III funderade på vad Katarina den stora hade i görningen. Efter kriget 1808 och 1809 förlorades den svenska östra rikshalvan. Under det tidiga 1900-talet varnades det för kringresande sågfilare som misstänktes vara ryska spioner. Och efter det kommunistiska maktövertagandet och den finska republikens självständighet har Sverige ibland försiktigt tassat i närheten av den då andra supermakten. Hur gärna kan man inte med sitt hjärta önska Ryssland och dess av så många plågor hemsökta folk en god utveckling! Och hur länge kan man förneka det som ens hjärna ändå registrerar av mord på oppositionella, maktkoncentration och energileveranser som ett skarpladdat vapen? Ett Ryssland där mänskliga rättigheter sätts på undantag är skadligt inte bara för den egna befolkningen. Det påverkar också en Östersjögranne som Sverige. Ett Ryssland präglat av sönderfall är inget lockande alternativ. Jag tror att vi är många som hoppas och vill, men vi är också många som ser och förstår. Herr talman! Här är några spridda nedslag. Vi kan nämna mordet på journalisten Anna Politkovskaja, en kall vind som gick över världen. Vi kan se hur oppositionspolitiker, som Kasparov, har förföljts och fängslats. Vi kan se hur kyrkor har fått strängare villkor. I vissa fall måste man anmäla vilka som är medlemmar och föranmäla vilka predikningar som ska hållas. Och presidentbytet, herr talman, är onekligen en kontrast till det rätt spännande som händer i USA. I Ryssland blev en tidigare biträdande premiärminister utpekad av presidenten att bli president. Sedan tackade den tidigare biträdande premiärministern presidenten genom att peka ut honom som blivande premiärminister när han själv hade blivit president. Krångligt? Kanske. Det är i alla fall en konstrast till det som skedde i USA. Och över alltsammans finns Gazprom. Peter Hultqvist nämner gränskonflikten i Georgien. Det är något som också Carl Bildt tar upp i sitt svar när det gäller situationen i Kaukasus. Carl Bildt nämner också händelserna 1917 och kommunismens brott mot mänskligheten. Där får man säga att det arbete som vi i Sverige nu bedriver genom Forum för levande historia och som också har väckt visst intresse på andra sidan Östersjön är glädjande. Jag vet att Mart Laar, den tidigare premiärministern i Estland, nu själv funderar på att arbeta med att lyfta fram just de här frågorna vad gäller brotten mot mänskligheten. Det som sker är inte entydigt. Herr talman! Det finns glimtar av ljus men också breda stråk av mörker. Det är den sammanfattning som bör leda oss när vi formar en utrikes- och säkerhetspolitik för vår tid och för vårt Östersjöområde. Herr talman! När man står i norra och östra Skåne och blickar ut över vattnet finns det anledning att påminna sig om följande: Låt oss inte vara aningslösa i förhållande till Ryssland, eller moder Ryssland, som somliga väljer att kalla det!

Herr talman! Jag vill tacka Peter Hultqvist för att han har ställt en viktig interpellation om situationen i Ryssland och utrikesministern för svaret, för det är viktigt att diskutera det här. Det finns, som Hans Wallmark sade, väldigt många olika aspekter på utvecklingen i Ryssland. Om man ska analysera detta tror jag att det är väldigt viktigt att man sätter sig i Moskva och säger: Vad finns det för hot mot Ryssland? Vi kan se det från olika håll utifrån. Vi diskuterar framför allt de utrikespolitiska förhållandena, men det är alldeles uppenbart att den Putinregim som tog över år 2000 har hittat allt fler hot mot sitt eget maktmonopol. På olika sätt har man gått till attack mot detta av inrikespolitiska skäl. Det gäller oligarkerna. Det gäller sådana saker som att man tystar många tidningar. Jag tänker på mordet på Anna Politkovskaja, att det över huvud taget var möjligt att genomföra. Vi har i dessa dagar stängningen, i praktiken, av de sista kvarvarande resterna av det liberala partiet i Sankt Petersburg, som är ett uttryck för samma sak, att regimen känner sig hotad. I detta läge spelas det också upp, som så många gånger förr i historien, väldiga utrikespolitiska hot av olika slag, att det är många som är emot Ryssland. Man får då fram det som Peter Hultqvist talade om, en väldigt stark nationalism över huvud taget. Det handlar om att få stöd för den sittande regimen genom att utmåla hoten. Ett sådant hot kommer i grund och botten från alla de nu fria republikerna inklusive det inlemmade Tjetjenien som utmålas utomordentligt hårt i den Putintrogna propagandan som ett hot mot den ryska identiteten och överhögheten. Herr talman! I det nuvarande Ryssland är motsättningarna stora, framför allt mellan dem som har fått det väldigt bra efter Sovjetunionens fall och dem som inte har fått någon egentlig ekonomisk vinning av detta. Motsättningarna mellan dem är i ekonomiskt avseende större än någonsin. Stora delar av den ryska befolkningen lever under förhållanden som inte alls motsvarar vad vi förväntar oss och vad vi ser när vi besöker de stora städerna. I det ryska jordbruket och på den ryska landsbygden är fattigdomen fortfarande enorm.

Herr talman! Jag tackar för dessa tre inlägg. Jag tycker att de vittnar om vikten av att vi för en bred diskussion angående utvecklingen i Ryssland, för det är ett betydande europeiskt land. Det är 140 miljoner människor. Det är elva tidszoner. Ryssland har alltid spelat en viktig roll i olika delar av den europeiska utvecklingen. Nu ska vi ha en sak klar för oss. Man kan, som Hans Wallmark, måla med de breda penseldragen - jag har absolut ingenting emot detta. Vi har nu en annan situation. Det är ingen tvekan om det. Fram till 1917 stod den ryska makten vid Torne älv och vid Eckerö. Och intill för inte så längesedan stod den sovjetiska makten i Europas hjärta, i Tyskland. Gränsen gick vid utkanten av Lübeck, väl väster, om man drog en linje rakt norrut, om Göteborg. I dag är Ryssland tillbaka till någonting som snarast kan jämföras med 1703 på ett eller annat sätt, även om det finns undantag åt det ena eller det andra hållet. Det är ett Ryssland som fortfarande kämpar med effekterna, tragedin, av de kommunistiska decennierna och allt som detta förstörde av Rysslands möjligheter till konstitutionell, industriell och demokratisk utveckling. Det är ett Ryssland som kämpar med detta hårda arv, detta tunga historiska bagage av Stalintiden, av kommunismen, av övertro på centralism, av bortseende från privat äganderätt, av ett slaveri som var kvar i Ryssland längre än i något annat land. Allt detta måste man frigöra sig från. Delar av detta håller man på att göra. Och i delar av dessa hänseenden har vi sett, framför allt sedan hösten 2003 tycker jag, ett återfall framför allt när det gäller den politiska utvecklingen. Det som Peter Hultqvist hade att säga i den delen har jag själv sagt i nästan samma ordalag vid åtskilliga tidpunkter. Vi ser uttryck för detta. Mordet på Anna Politkovskaja är ett. Låt mig också nämna mordet på Litvinenko i London som visade en metod som vi trodde var borta även under de sovjetiska tiderna liksom en del av det som vi ser. Jablokopartiet i Sankt Petersburg nämndes till exempel när det gäller att inskränka utrymmet för den politiska pluralism som självfallet finns i det ryska samhället. Vad är då vår politik? Peter Hultqvist säger att det ska vara konsekvenser för Sveriges säkerhetspolitik. Jag skulle gärna vilja veta vilka dessa konsekvenser är eftersom jag gärna lyssnar på oppositionen. Jag vet att oppositionen hitintills har föreslagit en betydande neddragning av försvarsanslagen, och jag vet inte om det är någonting som är utflödet av den analys som Peter Hultqvist har dragit i detta hänseende. Min slutsats är att vi måste föra en europeisk politik för att engagera detta Ryssland på bredden och engagera det med rättframhet och öppenhet i våra åsikter. Detta är och ska betraktas som ett europeiskt land - ansvarstagandet i Europarådet till exempel för mänskliga rättigheter och för en rättsstat. Det innebär inte att det är alldeles enkelt att tro att Ryssland kommer att gå den vägen. Det kan mycket väl bli så att Ryssland går en annan väg under en kortare eller längre tidsperiod. Men jag tror att vårt arbete ska inriktas på att stödja alla krafter på bredden av det ryska samhället. Det kan vara inom ekonomi, inom politik och inom medierna, och det kan vara de enskilda ryssar som i dag har möjlighet att se världen på ett sätt som de har varit förbjudna att göra under generationer och att se den förändringskraft som kan ligga i detta, i förening med att vi är mycket tydliga i den kritik som vi riktar mot övergrepp mot till exempel mänskliga fri- och rättigheter i Tjetjenien eller i Georgien där den svenska rösten har varit en av de allra tydligaste i den europeiska kören. Hans Wallmark sade att Ryssland kommer att bli den allvarligaste utrikespolitiska utmaningen för Sverige. Kanske är det så, jag är inte säker på det. Men det är en av de stora utmaningarna, och inte för Sverige utan för Europa, skulle jag vilja säga. Utvecklingen i öster och utvecklingen i den muslimska världen är de två stora strategiska utmaningar som Europeiska unionen måste ta sig an, och Sverige ska spela en aktiv roll när det gäller att forma den europeiska politiken i bägge dessa hänseenden.

Herr talman! Jag tycker att utrikesministern gör det väl enkelt för sig när det gäller den militära upprustningen. Jag har talat om en hel del av de saker som händer och som utrikesministern förmodligen också känner till. På något sätt måste detta komma in i den svenska debatten. Just nu är läget sådant att vi har en försvarsberedning som tittar på detta, och det förs en debatt i samhället om vart detta är på väg. Försvarsberedningen är en rådgivande instans. Det är regeringen och riksdagen som slutligen tar ställning. Det är inte orimligt att jag ställer frågan till utrikesministern om vilka slutsatser som han drar av detta. Då kanske det krävs något mer till svar än att vi ska engagera oss på bredden när det gäller Ryssland. Jag tycker självklart att vi ska göra det. Men den upprustning som sker kanske vi också bör fundera på lite mer i konkret mening. Jag har pekat på nationalismen, och jag har pekat på en lång rad auktoritära drag i det ryska samhället. En mycket viktig sak som hände var när Ukraina fick problem med gasleveranser och Ryssland ville höja priset. Då stängde man av gasleveranserna. Detta fick också effekter in i Västeuropa. Detta visar en mentalitet som inte är acceptabel. I början av 90-talet var Ryssland försvagat. Då tvingades man enligt egen utsago till reträtter på en mängd områden. Nu försöker man flytta fram positionerna. Man har exempelvis sagt upp avtalet om konventionell nedrustning i Europa, och man har börjat med denna mer markerade och mer omfattande övningsverksamheten på det militära området. Under våren 2008 har man genomfört sin första storskaliga flottmanöver på 15 år. Den har genomförts i Medelhavet och på Nordatlanten. Operationen omfattar ett stort antal fartyg och omfattande flygstridskrafter. Man går samtidigt ut och markerar från den ryska försvarsledningen att man avser att bygga upp sin marina slagkraft och närvaro på världshaven. I april i år genomfördes en storskalig flottövning med 30 ryska stridsfartyg i Östersjön. Övningen följdes bland annat av den svenska marinens fartyg Orion. Övningens andra fas bestod bland annat av strandlandstigning inkluderande marint infanteri och amfibiestyrkor. Med tanke på planerna på en gasledning i Östersjön som ska stå för en tredjedel av Europas gasleveranser kanske Sverige för sin del bör dra några slutsatser av den upptrappade övningsverksamheten. Jag tycker, utifrån min ståndpunkt, ändå att det ligger någon sorts signal i allt detta. Vilka slutsatser ska vi dra av rysk övningsverksamhet utanför norska oljeplattformar i januari 2008? Detta ledde till protester från den norska regeringen till den ryska ambassadören. Jag delar utrikesministerns uppfattning om behovet av ekonomiskt samarbete med Ryssland. Ekonomiskt samarbete är sådant som flätar samman länder och minskar risken för konfrontation. Men det ligger också en fara i att underskatta nationalismen och den militära uppbyggnaden i Ryssland. Vad står det för när man i Ryssland, efter en debatt om Natomedlemskap i Finland, markerade att om detta sker kommer man naturligtvis att omdisponera militär till den finska gränsen? Vad är det för typ av signaler? Vad är det som gör att chefen för den ryska generalstaben i januari i år gick ut och markerade den ryska rätten till preventiva kärnvapenattacker? Bakgrunden till detta uttalande skulle tydliggöra nationens försvarsdoktrin. Men det är starka signaler som visar att Ryssland vill flytta fram positionerna, att man vill vara en stormakt, att man vädjar till nationalismen och att man på något sätt markerar till omvärlden. Detta kräver lite mer av slutsatser från svensk sida än generella uttalanden om att vi måste engagera oss på bredden.

Herr talman! Utrikesminister Carl Bildt konstaterade att jag i mitt förra inlägg målade med breda penseldrag. Så är det. Jag kan dock glädja mig åt att vi använder oss av samma färgglada och nyansrika palett, herr utrikesminister. Det är nämligen en väldigt komplex situation i Ryssland. Precis som utrikesminister Carl Bildt nämner finns det också många andra stora utmaningar för den europeiska kontinenten - det som händer bortom Kaukasus, det som händer i Mellanöstern, det som händer i andra världsdelar. Dock är det så att Ryssland utrikespolitiskt inte är en oväsentlig aktör eller oväsentlig faktor i vårt Östersjöområde. Precis som utrikesministern påpekade är tragiken för Ryssland att man blev sönderslitet av de kommunistiska åren av terror. Det är ingen naturlag att Ryssland ska ha problem. Det är inte inlagt i Ryssland som sådant, utan det handlar om att strukturer har ödelagts. Tyvärr fick man bara några timmar av borgerlig demokrati, några timmar av parlamentarism och konstitutionell monarki. Sedan finns det flera faktorer, och vi har nämnt några av dem. En annan som jag kan nämna är det som hände i Estland för drygt ett år sedan då man utsattes för ett fullskaligt Internetanfall. Det är en ny faktor i omvärldsrelationerna kring vår Östersjö. Herr talman! I går träffade jag Anna Ibrasagic, tidigare ledamot av denna riksdag och numera medlem av Europaparlamentet. Hon talade för Medborgarskolan utanför Stockholm i går. Hon talade om sin uppväxt i Bosnien. Hon påpekade att hon hade upplevt hur det var att växa upp i kommunism, i socialism och i nationalism, såsom hennes liv hade präglats under de första åren i Bosnien. Hon gillade ingenting av det, och det fick svåra konsekvenser. Hon har själv som person upplevt dem. Jag tror också att man kan iaktta sådana liknande tendenser i Ryssland. Det finns spår av kommunismen, socialismen och nationalismen. Just därför finns det också en koppling mellan vad som sker på den ryska sidan och hur det påverkar oss på andra sidan Östersjön när vi står i norra och östra Skåne och blickar österut över Östersjön.

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt hålla med om det Hans Wallmark har att säga vad gäller perspektiven. Utvecklingen i Ryssland är viktig. Vi har anledning att följa den. Vi har anledning att vara engagerade i den. Vi har anledning att kritiskt granska. Vi har också anledning att uppmuntra de tendenser till en öppnare samhällsutveckling, som förvisso har funnits under de senaste 15-20 åren men där det gått fram och tillbaka i olika hänseenden. Integrationen där med världen i övrigt och öppnandet ekonomiskt, politiskt och mänskligt är det som jag tror långsiktigt skapar bättre förutsättningar för det Ryssland som vi gärna vill ha som en av grannstaterna men en relativt liten grannstat just i Östersjöområdet eftersom det är den inre delen av Finska viken vid Sankt Petersburg och exklaven Kaliningrad som det numera handlar om. Peter Hultqvist är helt fixerad vid den militära utvecklingen. Han hade ett bredare perspektiv i sin interpellation, men jag kan gärna följa honom och diskutera den militära utvecklingen. Militär utveckling måste grundas på ekonomin. Det är klart att den ryska ekonomin nu går bra. Den går dock inte fullt lika bra som alla andra ekonomier som vi ser i det före detta sovjetiska området, CIS-området. Tillväxttalen är något lägre. Men med alla sina framgångar är nu den ryska ekonomin av en storlek som är ca 16 procent av Europeiska unionens ekonomi. Sett till militärbördorna i respektive ekonomier är det klart att de har gått ned rätt väsentligt i samtliga dessa fall. Jag vet inte var snittet ligger i Europeiska unionen. Men skulle jag våga mig på att säga någonting så skulle jag säga 1,5, 1,6 eller 1,7 procent - någonting i den storleksordningen, kanske en dragning upp till 2 procent av bnp. Den ryska siffran ligger officiellt på ungefärligen samma nivå. Skulle vi säga, och det tror jag är rimligt att göra, att en hel del utgifter ligger utanför detta och dubbla den siffran kommer vi i alla fall upp till siffror för militära satsningar där proportionerna bara mellan Europeiska unionen och Ryssland är slående när man ser den ekonomiska satsningen. Vi ska inte glömma den sovjetiska tiden som åtminstone en del av oss minns. Då hade vi en situation där över hälften av den sovjetiska industrin var militärindustri. Då producerades krigsmateriel. Då var det övningsmönster. Då fanns en konkret möjlighet för Sovjetunionens militära maskineri att hota västra Europa och att hota också den skandinaviska halvön. Det hade inte varit lätt. Men det hade varit möjligt, och vi hade haft att inrätta oss efter detta. Jag tror att det kommer att ta mycket lång tid för dagens Ryssland att, om man så skulle vilja, bygga upp en militär kapacitet som kom ens i närheten av den man hade en eller två generationer tillbaka, om nu de möjligheterna skulle finnas. Nu strävar man efter att åter bygga upp sin militära förmåga. Det är inte onaturligt i sig i ljuset av den kollaps man hade. Vi har anledning att med stor noggrannhet följa denna utveckling, och det kan jag försäkra Peter Hultqvist att jag gör. Men vi har inte anledning att få hjärtattack i onödan eller att höja blodtrycket mer än som är nödvändigt, för då tjänar vi syften som kanske inte är våra. Ifall en enkel övning får Peter Hultqvist att darra på manschetten när det gäller säkerhetspolitiken visar han inte direkt styrka och ryggrad i säkerhetspolitiken. Vi ska kunna hantera en liten maktdemonstration av en gammal Tu-95:a utan att det blir stor nervositet vad gäller politikens långsiktiga inriktning i Sveriges riksdag. Låt mig sedan avsluta detta inlägg med att ställa den fråga som jag inte har fått svar på och som jag väl inte kommer att få svar på: Kan jag i ljuset av Peter Hultqvists analys och av att han efterlyser besked om konsekvenser för svensk försvarspolitik tolka honom så att Socialdemokraterna från och med nu icke kommer att föreslå ytterligare neddragningar i den svenska försvarsbudgeten?

Herr talman! Jag är inte alls fixerad vid den militära utvecklingen; jag bara ser den som en del i en helhet. Det är bara det att det är så få som beskriver det sammanhanget bland annat här i kammaren och från regeringens sida. Det är som att detta är något som man blundar för. De här maktdemonstrationerna kan vara små, stora eller medelstora - det kan vara olika varianter. Men de ingår i en helhet där det handlar om att bygga upp en nationell stolthet, att visa att man är med på banan och att visa att man kan göra provocerande hanteringar i anslutning exempelvis till oljeplattformar utanför Norges kust. Kanske vill man sända ut signalen: Ska det byggas en gasledning i Östersjön ska ni veta att det är vi som bestämmer över gasledningen. Det finns så många olika syften. Jag inbillar mig inte att en stor invasion nu står för dörren eller att den typen av planering pågår. Jag konstaterar bara att det pågår en uppbyggnad. Vilka slutsatser drar vi av detta? Ska jag ha någon privat, personlig, uppfattning så är det att den biten egentligen inte berörs särskilt mycket vare sig här i kammaren eller från regeringens sida. Ett antal gånger har jag i olika debatter med Bildt sagt att Försvarsberedningen gör en analys men att det är regeringen och riksdagen som slutligen tar ställning. Som en konsekvens av de eventuella ställningstagandena får man reda ut storleken på eventuella satsningar för svensk del och vad det ska satsas på. Det är inte så enkelt som att bara höfta till med vad som är mest strategiskt att satsa på. Kanske är det en rätt så rimlig ståndpunkt just nu, om man ändå fixerar vid detta, att det finns en del i uppbyggnaden i Ryssland som handlar om en militär uppbyggnad och militärt maktspråk och om att utifrån sin förmåga göra ett försök att spela en roll. Jag vill konstatera vad också generalstabschefen sagt, nämligen att man förbehåller sig rätten för preventiva kärnvapenattacker. Nu säger inte jag att det är det som är på gång. Men man gjorde den markeringen i det här maktspelet.

Herr talman! Så är det förvisso; Peter Hultqvist har rätt. Man förbehåller sig rätten till första slaget med kärnvapen. Det kan man också tolka som ett uttryck för medvetenhet om Rysslands konventionella militära underlägsenhet. Man är väldigt mycket beroende av kärnvapen. Det tror jag är farligt och felaktigt. Det måste revideras på sikt. Peter Hultqvist har självfallet rätt i att de olika militärparaderna - för att ta det exemplet - ingår i ett försök att bygga en nationell stolthet och att visa att man vill vara med på banan igen. Vi ska inte underskatta att den militära komponenten i det ryska samhället spelar en större roll än den kanske gör hos oss. Segern i vad man kallar för det stora fosterländska kriget är för dagens ryss en seger inte bara för Stalin utan också för Ryssland och en del av deras identitet på ett sätt som vi med vår långa fredliga tradition kanske har svårt att uppskatta. Delar av detta ingår i ett stolthetsbyggande efter vad man uppfattar som en svår period. Vi ska följa detta med den allra yttersta vaksamhet. Jag kan försäkra att vi gör det. Försvarsberedningen har i enighet dragit sina slutsatser. Peter Hultqvist har alldeles rätt i att detta vad det lider självfallet kommer till regeringen och till riksdagen. Då får vi anledning att notera och formulera det på ett annat sätt i alla fall i utskottet och så småningom i denna kammare, och då återstår att se vilka slutsatser som dras också från socialdemokratisk sida. Slutligen: Jag tror att det är viktigt att vi har en bred och engagerad diskussion om utvecklingen i Ryssland - om det positiva, det negativa, det som vi möjligtvis kan göra och det vi möjligtvis kan påverka. Dessutom gäller det den roll vi kan spela när det gäller Europeiska unionens politik gentemot Ryssland eller, för att ta det dagsaktuella, när det gäller att värna den territoriella integriteten i ett litet Georgien som inte har mindre rätt till nationell självständighet och territoriell integritet än det stora Ryssland och att få det stora Ryssland att förstå att små stater har lika stor rätt som stora stater.