Samordningsförbunden och hjälp för sjuka att öka sin arbetsförmåga

Fru talman! Åsa Eriksson har frågat mig om jag och regeringen har för avsikt att vidta åtgärder för att stärka samordningsförbundens möjligheter att ge fler sjuka individer hjälp att öka sin arbetsförmåga.

För personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser är det möjligt för Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, regioner och kommuner att genom samordningsförbund, Finsam, finansiera sådana insatser. Vid utgången av 2021 fanns det 76 samordningsförbund som innefattade 272 av Sveriges 290 kommuner och samtliga regioner.

Samordningsförbunden är en viktig resurs för att stärka människors arbetsförmåga, och det är positivt att nästan samtliga Sveriges kommuner ingår i ett samordningsförbund.

Som framgår av regleringsbreven för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska myndigheterna arbeta för att samordningsförbunden prioriterar att finansiera insatser för långtidssjukskrivna, unga med funktionsnedsättning och unga som har aktivitetsersättning i syfte att stärka kvinnors och mäns förmåga till förvärvsarbete. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska genom Nationella rådet för finansiell samordning stödja utvecklingen av samordningsförbundens verksamhet. Försäkringskassan ska även samlat redovisa målgrupper och insatser som finansieras av samordningsförbunden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det är angeläget att få en ökad kunskap om resultat och effekter av samordningsförbundens olika insatser. Därför har Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, i uppdrag att utvärdera samordningsförbundens verksamhet på individnivå. Uppdraget ska redovisas den 31 mars 2023. Det är alltså väldigt snart.

Jag ser fram emot att ta del av ISF:s analys och slutsatser. Det kommer att vara ett väldigt viktigt underlag i regeringens fortsatta arbete som rör dessa frågor.

Fru talman! Det är väldigt trevligt att ses här igen, statsrådet, en tisdag och diskutera bland annat sjukförsäkringen. Det uppskattar jag.

Jag är också glad över att statsrådet och jag är överens om hur oerhört viktig Finsams eller samordningsförbundens verksamhet är. De människor som omfattas av samordningsförbundens verksamhet har ingen arbetsgivare. Därför saknas en viktig komponent i arbetet med att öka deras arbetsförmåga.

Det finns mängder av berättelser om människor som har behov av samordnat stöd för att öka sin arbetsförmåga. Deras röster hörs väldigt sällan i debatten, för deras röster är ofta väldigt svaga. Vi har alltså ett ansvar. Vi måste vara deras röster tills de är tillräckligt starka så att de kan företräda sig själva i alla lägen.

Fru talman! Jag vill berätta om en ganska typisk deltagare i den verksamhet hos Södra Dalarnas samordningsförbund som jag ledde när jag var verkställande tjänsteman där - det finns hundratals liknande exempel.

Det var en ung kvinna som hade en lång historia av både psykiska och psykosomatiska problem. Hon levde i social isolering och hade levt på försörjningsstöd i många år. Hon hade upprepade kontakter med alla olika delar - försäkringskassa, arbetsförmedling och vårdens olika instanser. Men inget hjälpte.

När hon, först mot sin vilja, deltog i en av de individbaserade coachningsverksamheter som samordningsförbundet erbjöd fick hon träffa ett tvärkompetent team med anställd personal - en från Försäkringskassan, en från Arbetsförmedlingen, en från dåvarande landstinget och en från kommunens individ- och familjeomsorg. Detta gjorde att den här personen efter ett tag kände: Här finns det faktiskt människor som på riktigt kommer att hålla mig i handen hela vägen tills jag har nått en plattform där jag kan stå själv med självkänsla och klara av en egen försörjning och ett arbete. Då öppnade hon upp. Då framkom alla de olika behov som fanns och saker som man behövde jobba samtidigt med för att stötta denna individ till hälsa och till full arbetsförmåga.

Hon behövde ett par år i den samordnade verksamheten. Sedan gick hon ut, rak i ryggen och med arbetsförmåga. Hon valde att utbilda sig till ett bristyrke, och såvitt jag vet arbetar hon fortfarande inom det yrket och har alltså egen försörjning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns tusentals liknande berättelser, fru talman, men dessvärre finns det ännu fler berättelser om personer som aldrig fick det samordnade stödet och som därför inte kunde uppnå arbetsförmåga eller hälsa och som därmed inte kunde gå ut på arbetsmarknaden och klara sin egen försörjning.

Fru talman! Jag menar att välfärden ska vara likvärdig i hela landet. Det är viktigt för oss socialdemokrater. Enligt det nationella förbundet för samordningsförbund finns det i dag 82 samordningsförbund i 247 av Sveriges kommuner. Det betyder att i 43 kommuner, 15 procent av de svenska kommunerna, finns det inget samordningsförbund. Där finns det inte möjlighet till denna typ av sömlöst samordnade insatser, där man kan få hjälp med alla de behov man har för att få tillbaka sin arbetsförmåga.

Min fråga är därför: Vad tänker statsrådet göra för att alla människor i Sverige med behov av sömlös samverkan också ska få det?

Fru talman! Jag noterar att jag och interpellanten har lite olika siffror när det gäller hur många kommuner som ingår i dessa samordningsförbund. Jag hoppas att det är jag som har rätt och att Åsa Eriksson har lite fel. Men jag delar Åsa Erikssons ståndpunkt när det gäller att alla borde kunna ta del av samordningsförbundens viktiga arbete. Alldeles oavsett om det är runt 240 eller 272 tycker jag att det borde bli fler.

Jag delar många av de erfarenheter som interpellanten tar upp i sin redogörelse. Också som kommunstyrelsens ordförande har jag mött många människor som har fått mycket stor hjälp av samordningsförbunden. Men de olika samordningsförbunden jobbar ganska olika. Vissa har nått större framgång än andra. Just därför är det väldigt viktigt att på individnivå fullfölja den granskning som ISF nu gör för att hitta de goda exempel som man sedan kan skala upp och jobba lite mer utförligt med över hela landet, så att alla får ta del av detta viktiga arbete.

Jag har ingen annan ståndpunkt än att det är helt avgörande för vårt lands ekonomi och välfärd att få fler i arbete. Och jag tror att samordningsförbunden kan spela en mycket viktig roll i just detta. Att människor kan gå från utanförskap till inkludering och kan stå på egna ben, försörja sig själva, stå raka i ryggen och vara delaktiga i samhället är otroligt viktigt. Just därför behövs i många fall samordningsförbunden för att leda en person hela vägen fram till arbete och egen försörjning. Jag har alltså ingen annan åsikt än den som interpellanten framförde tidigare.

Fru talman! Jag tackar statsrådet. Det var väldigt positiva besked. Jag hoppas att vi efter debatten kan ta varandra i hand och arbeta för att det ska finnas samordningsförbund överallt i Sverige i alla 290 kommuner. Det behöver nämligen de människor som är i behov av samordnat stöd.

För att vi ska kunna driva på arbetet och för att det ska bli fler samordningsförbund menar jag att vi måste ha evidens för vilken typ av insatser som fungerar och att de verkligen är effektiva.

Jag noterade att statsrådet i sitt svar sa att det var viktigt med resultat och effekt. Det håller jag verkligen med om. Men då måste vi också ha system där vi kan följa de individer som ingår i samordningsförbundens verksamhet, så att vi vet vad som händer med dem och hur lång tid det tar innan de når progression och egenförsörjning. Det menar jag att vi är skyldiga dem som insatserna är till för. Men vi är också skyldiga skattebetalarna det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För evidens måste vi ha ett bra system för att över tid följa vad insatserna har lett till. Det har funnits ett bökigt system som heter SUS. Det upphörde vid årsskiftet. Nu kan samordningsförbunden inte rapportera individer i SUS längre. Var individernas utveckling rapporteras nu kan jag inte svara på. Det är oroväckande, fru talman, därför att både statsrådet och jag är angelägna om att både vi och andra ska kunna följa det.

Hur många föräldrar våndas inte i dag till exempel över hur framtiden ska bli för deras funktionsnedsatta barn?

Ulla-Karin Schön, som är professor i socialt arbete, har studerat unga med funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Hennes forskning visar att de unga som samordningsförbunden kommer i kontakt med i stort sett är isolerade från samhällets välfärdstjänster och lever i stor ensamhet. Det är fruktansvärt, och det är ett svek mot samhällets svagaste. De behöver verkligen ett samordnat och bra stöd.

För att Finsam ska kunna finnas överallt i landet och omfatta fler individer än i dag behöver vi ett rapporteringssystem där effekterna av insatserna kan följas.

Jag undrar därför: Vad tänker regeringen göra för att säkerställa att vi kan följa deltagarna i samordningsförbundens verksamhet över tid, så att alla som är i behov av samordnat stöd också kan få det i en framtid?

Fru talman! Jag tackar för frågorna från interpellanten.

Även jag har blivit uppmärksammad på att statistiken inte är lika lätt att följa upp nu som tidigare. Det var kanske lite bökigt och knökigt redan tidigare. Det har också visat sig att vissa samordningsförbund har vänt sig direkt till mig för att uppmärksamma mig på att systemet som sådant inte är helt optimalt nu och att det blir svårt med uppföljning och med statistiken. Men vissa samordningsförbund har inte ens uppmärksammat detta, givet att de faktiskt kanske inte arbetade på detta sätt tidigare. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag tror att det är väldigt viktigt, som interpellanten säger, att faktiskt se vad som fungerar och vad som inte fungerar. Sedan vet vi att allt inte funkar på alla, särskilt inte på de grupper som ofta möter samordningsförbunden. Däremot är det väldigt viktigt att vi i de fall där vi har lyckade exempel kan visa, belägga och föra detta vidare så att man kan skala upp det.

Jag har alltså blivit uppmärksammad på att rapporteringssystemet inte är optimalt. Jag har ställt frågan till mina tjänstepersoner. De följer och tittar på frågan och har lovat att återkomma. Jag lovar att jag ska ha ögonen på detta eftersom detta är väldigt viktigt. Och, som sagt, flera samordningsförbund har redan hört av sig till mig för att uppmärksamma mig på problematiken men också för att understryka vikten av att man just har statistik och att man kan göra uppföljningar för att hela tiden bli bättre och nå fler och nå bättre resultat.

Jag ser fram emot den granskning som ISF gör och som ska redovisas. De har fått fyra månader ytterligare i förlängd tid, vilket vi har beslutat att ge dem just för att jag tycker att det är så viktigt att vi får denna information till del. Granskningen kommer den 31 mars 2023. Jag ska läsa den noga, följa dessa frågor och sedan följa upp detta i rapporteringssystemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I regleringsbreven har vi gett uppdrag både till Försäkringskassan och till Arbetsförmedlingen. Där går det också att följa detta viktiga arbete.

Men jag lovar också att jag i mitt arbete när jag är ute på mina verksamhetsbesök och möter många av våra kommunala och regionala företrädare ska ta upp att man ska lyfta fram dessa frågor. Det är precis som interpellanten lyfter fram, alltså att detta är en lite undanskymd fråga. Kommunala företrädare jobbar väldigt mycket med detta, skulle jag vilja säga. Men det är inte alltid som det når medieljuset, och det är kanske inte alltid som gemene man känner till denna typ av verksamhet.

Som förälder till ett barn som kommer att ha det tufft och svårt är det oerhört viktigt att man vet att det finns andra i samhället som också finns där för att hjälpa, stödja och ledsaga personen i fråga till ett arbete så att han eller hon kan stå på egna ben.

Fru talman! Jag ser också fram emot ISF:s rapport. Den är verkligen efterlängtad. Men statsrådet svarade egentligen inte på min fråga. Det är nämligen ingen nyhet att SUS, det gamla systemet, inte går att använda sedan årsskiftet. Man har alltså under drygt två månader inte kunnat rapportera in individdata och följa individer. Vi har ett glapp. Just nu vet ingen hur det går för deltagarna i Finsams verksamheter runt om i Sverige.

Nationella nätverket för samordningsförbund skrev ett brev till Socialdepartementet den 22 november och påtalade detta och att det måste komma till ett nytt system. Dessutom skrev Försäkringskassan i sitt budgetunderlag 2022 att detta system behöver fasas ut, och de äskade 31 miljoner kronor från regeringen för att utveckla ett nytt system. Vad har regeringen gjort?

Det som vi ser är att regeringen prioriterar helt andra saker än de svagaste i samhället, till exempel en stor skattesänkning för höginkomsttagare som statsrådet och mig som vi inte behöver. Jag menar att det hade varit mycket bättre att satsa dessa pengar på välfärden och på till exempel ett bra och robust system där vi kan följa individer så att vi vet vilka insatser som är effektiva och så att vi har evidens och kan driva på så att det finns samordningsförbund i Sveriges alla 290 kommuner. Det är vi skyldiga alla som jobbar i Finsamverksamheter men framför allt alla de tusentals individer som plågas av psykisk ohälsa, som kanske har någon funktionsnedsättning och som är arbetslösa.

Jag undrar: Vad är statsrådets besked till alla dessa människor?

Fru talman! Mitt besked till personer som är i kontakt med samordningsförbund eller som, för den delen, kanske skulle vara i behov av att vara i kontakt med samordningsförbunden är att jag står på deras sida.

Jag tycker att arbetet som bedrivs av samordningsförbunden är oerhört viktigt, och jag tror att man kan göra mycket mer. Jag tror att samarbetet mellan region, kommun, försäkringskassa och arbetsförmedling kan bli betydligt mycket bättre. Jag tror att det kan bli effektivare, jag tror att det kan bli smartare och jag tror att man kan lära sig betydligt mycket mer av varandra mellan samordningsförbunden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men jag tror dessutom att det går att samarbeta betydligt mycket mer med andra delar av Försäkringskassan, av kommunerna och även av regionerna - och varför inte av Arbetsförmedlingen. På det viset kan man hjälpa ännu fler och dessutom komma in mycket tidigare så att människor inte går alldeles för länge i ett utanförskap innan de kommer in i systemet och får hjälp av samordningsförbunden.

Jag tror att det finns otroligt mycket att göra på den här punkten, och just därför är det viktigt att man kan följa och utvärdera de insatser som görs. Men man ska också börja betydligt tidigare med att både se till att det finns möjligheter, såklart, och att människor kan gå ut ur och in i vissa olika system. Man ska kunna pausa vissa saker utan att behöva vara rädd för att förlora ersättningen helt och hållet för att man exempelvis provar på att plugga.

Ibland är det informationen som tryter. Där tror jag att både myndigheter, kommun och region kan bli betydligt mycket bättre.

Först ser jag nu fram emot den utvärdering som ISF gör. Jag vill försäkra interpellanten att jag också har uppmärksammat problematiken med systemet som sådant. Jag har påtalat detta, och man ska återkomma till mig med vad man ämnar göra. Då kan jag också återkomma till interpellanten och berätta vad regeringen ämnar göra i frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.