Riskerna med begränsade resurser för våra akutsjukhus

Fru talman! Lotta Olsson har frågat inrikesministern vilka risker han ser med att vi utan att veta frekvensen och utan att extraordinär händelse inträffat har haft flera av våra stora akutsjukhus i stabsläge, hur han ser på samhällsriskerna med att vi vissa helt vanliga veckor har så knappa resurser att stabsläge utlysts samt om vi kan känna oss trygga med att akutsjukvården räcker till om en stor olycka skulle hända under semestertid, då vi redan nu sett stabsläge på flera av våra sjukhus.

Lotta Olsson har vidare frågat arbetsmarknadsministern om hon ser stabsläge på sjukhus som ett arbetsmiljöproblem och vad hon i så fall vill göra för att åtgärda problemet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.

Lotta Olsson lyfter viktiga frågor som bland annat rör organisatoriska förutsättningar för att såväl sjukhus som hälso- och sjukvårdspersonal ska kunna fullgöra sina uppdrag på ett så effektivt och patientsäkert sätt som möjligt. Jag vill betona att dessa frågor primärt är ett ansvar för huvudmännen och de politiska prioriteringar som landstingen själva väljer att göra inom hälso- och sjukvården. Frågorna rör också hälso- och sjukvårdens arbetsmiljö. Här har arbetsgivarna inom vården ett ansvar utifrån den gällande arbetsmiljölagstiftningen.

Jag instämmer i att det är bekymmersamt att flera sjukhus har upplevt situationen som så pressad att de har sett sig tvungna att gå in i så kallat stabsläge. Det kan handla om bemanningsproblem i någon del av sjukhuset som leder till att flödet från exempelvis akutmottagningen till vårdavdelningar brister eller om att planerade operationer måste ställas in då det saknas plats för att omhänderta nyopererade patienter.

De bakomliggande orsakerna till att sådana situationer uppstår kan vara flera. Ett problem som jag ser är att patienter som är färdigbehandlade på sjukhus får stanna kvar i dagar, ibland veckor, då det inte finns beredskap i öppenvård eller kommunal omsorg för att ta emot dem i hemmet. Det innebär att flödet stannar av och att personer som egentligen har större behov av vårdplatsen får vänta tills tidigare patienter kunnat skrivas ut från sjukhuset. Jag tog nyligen emot ett betänkande från en utredning som har haft i uppdrag att titta på just den här frågan. Betänkandet med namnet Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård är nu ute på remiss fram till den 30 juni 2015. Det är viktigt att varje nivå i kedjan tar sitt ansvar, så att patienter som bäst vårdas i primärvård, kommunal omsorg eller den öppna specialiserade vården inte i onödan belastar sjukhusens akutmottagningar och vårdavdelningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En fråga som i sammanhanget bör lyftas fram är kompetensförsörjningen. Det är ett strategiskt område inom hälso- och sjukvården som jag fortsatt har ambitionen att verka inom.

Det är viktigt att i sammanhanget beakta att även om vissa sjukhus har tagit beslut om att hantera uppkomna situationer i stabsläge behöver detta inte per automatik innebära att det saknas resurser att mobilisera vid större händelser. Socialstyrelsen har i samverkan med landstingen utvecklat en nationell ledningsmodell för särskild sjukvårdsledning vid allvarlig händelse. Stabsläge är den lägsta definitionen på beredskapslägen enligt den modellen. Vid större olyckor sker en helt annan prioritering av tillgänglig personal och resurser.

När det gäller frågan om större olyckor och vilken beredskap och kapacitet sjukhusen i Sverige har vill jag framhålla att Socialstyrelsen just nu arbetar med att utarbeta ett planeringsunderlag för traumavård. Planeringsunderlaget ska stödja landstingens arbete med att bland annat upprätta beredskap för att kunna omhänderta ett större antal svårt skadade vid en allvarlig händelse i Sverige. Socialstyrelsen ska avrapportera uppdraget i oktober i år.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på mina båda interpellationer. Läget är problematiskt på många av våra akutsjukhus. De har redan en vanlig dag en vanlig vecka tvingats att sätta sjukhuset i stabsläge. Borde det innebära att en varningslampa lyser? Problemet har uppmärksammats, men inte av politiken utan av pressen, vilket i och för sig är ett problem bara det.

Ett stabsläge innebär att personal tvingas till prioriteringar man annars inte behöver göra. Att tvingas skicka hem någon från sjukhuset som enligt rutinerna annars ska vara kvar där timmar eller kanske till och med dagar kan innebära en risk. Rutinkontroller hoppas över och prioriteras bort, vilket kan innebära att komplikationer uppstår som annars inte skulle uppstå: en blödning, en infektion eller kanske en utebliven operation. Stabsläge innebär ett risktagande för patienten som vårdas utanför ordinarie rutiner.

Hur stort detta problem egentligen är vet vi inte. Jag har bett riksdagens utredningstjänst undersöka hur vanligt fenomenet är, men det har inte gått att få fram uppgifter om detta. Man har helt enkelt ingen statistik på området. Därför känns det inte tryggt att statsrådet hänvisar till att detta är ett regionalt ansvar. Det är ett regionalt ansvar, men det är också så att statens ansvar är att tillse att det regionala ansvaret tas. Vi vet att hälso- och sjukvården har höga siffror på vårdskador. Risken att få en vårdskada är större då ordinarie rutiner inte följs och då personal tvingas till prioriteringar den inte borde behöva göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad kommer de här farorna att innebära? De får inte den uppmärksamhet de förtjänar. Hur kommer det sig att risktagandet på sjukhus får vara större än det är till exempel på våra vägar? Hur kommer det sig att landsting - vi vet förresten inte vilka det är, eftersom statistik inte förs - tvingas sätta sina sjukhus i stabsläge? Vi har ingen åtgärdsplan för det här.

Jag har läst statsrådets svar, men jag anser inte att svaret känns tryggt. Hur vet vi att det är ett kompetensproblem? Hur kan man tillåta att kommuner sköter sitt uppdrag på det här sättet när det gäller att överta vården av färdigbehandlade patienter som är utskrivningsklara från sjukhus? Hur kan vi lägga ansvaret för problemen hos personalen i stället för hos regionala politiker och rikspolitiker, där ansvaret borde vara? På vems sida står statsrådet - de regionala politikernas eller de patienters som riskerar komplikationer?

Fru talman! Jag måste säga att jag är överraskad över Lotta Olssons höga tonläge. Jag delar i mångt och mycket Lotta Olssons beskrivning av problematiken. Men jag håller inte riktigt med om att jag i mitt svar skulle ha skjutit hela ansvaret till den regionala nivån eller för den delen sagt att det här beror på kompetensen hos enskild personal. Däremot hänvisar jag i mitt svar bland annat till kompetensförsörjning, och det handlar om personalförsörjning, med ett annat ord. Där vet vi att vi har stora problem, egentligen över hela landet.

Många gånger kan den typen av läge som Lotta Olsson beskriver, alltså stabsläge, ha inträffat på grund av att det saknas ett fåtal sjuksköterskor till exempel på en akutmottagning eller att det saknas ett fåtal personer ur en annan personalkategori på någon av vårdavdelningarna. Detta kan aldrig vara någonting som regleras på statlig nivå, utan det måste alltid vara ett ansvar för landstingen och till syvende och sist för enskilda sjukhus.

Något staten däremot kan göra är självklart att se till att det finns en medvetenhet om problematiken och att vi håller ögonen på den. Vi ser väldigt allvarligt på detta. Men naturligtvis ska vi också vidta de åtgärder som är nödvändiga utifrån ett statligt perspektiv. En av de åtgärder som vi vidtog redan i förslaget till höstbudget, som tyvärr röstades ned, var att avsätta en så kallad professionsmiljard som skulle gå till kompetensförsörjning. Professionsmiljardens syfte var bland annat att stödja olika typer av inriktningar och beslut som skulle leda till att man avlastade personalen administrativt och därmed såg till att frigöra mer tid för patienter. När man talar med vårdpersonal erfar man att detta är någonting som kommer högt upp på prioriteringslistan. Nästan oavsett var i vården man jobbar upplever man att man får ägna alldeles för mycket tid åt onödig administration och har en organisation som inte riktigt stöder en i det viktiga arbete att vårda, lindra och bota som man har att utföra.

En annan viktig fråga att diskutera är naturligtvis vilka styrformer det finns inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är många, både patienter och företrädare för professionerna, som har vittnat om att vi har styrformer som ibland leder till att man styr mot kvantitet i stället för kvalitet. Detta kanske har gällt framför allt inom primärvården, men vi ser också tendenser till detta inom den mer avancerade vården, som debatten handlar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen kommer att inleda ett mer långsiktigt arbete som handlar om att se över hur de här styrformerna egentligen ser ut och vad som skulle kunna inträda som styrmodeller efter new public management-modellerna, som tillämpas mycket i dag, och på det sättet bidra till att vi kan höja kvaliteten inom den svenska hälso- och sjukvården och bidra till att personalen känner större tillfredsställelse i sin arbetssituation, vilket leder till att vi också kan avhjälpa bristen på exempelvis sjuksköterskor och undvika den allvarliga situationen med stabslägen även i framtiden.

Fru talman! Att detta ämne blir styvmoderligt behandlat tycker jag visas. Jag har ställt två interpellationer om arbetsmiljöproblemet och patientproblemet, och man har till och med slagit ihop dem till en enda interpellationsdebatt. Att man inte tar problemet på allvar tycker jag är tydligt.

Tänk om man skulle stressa på det här sättet i byggbranschen. Då skulle arbetsmarknadsutskottet diskutera det länge och väl. Men nu handlar det om tjejer som jobbar på akutmottagningar och som har en tuff arbetsmiljö, där de får gå hem med ont i magen därför att de kanske vet att de har tagit ett felaktigt beslut i en stressig situation.

Mycket av detta följs inte statistikmässigt, och man kan inte se frekvensen av det. Det finns något konstigt i hur man håller landstingen bakom ryggen politiskt när de inte uppfyller uppdraget.

Vi pratade nyss om hälsa för kvinnor och hälsa och makt på arbetsplatsen. Hur känns det när man har många svårt sjuka personer som man måste prioritera på fria grunder och inte kan använda de rutiner som finns, när man kanske får gå hem på kvällen och inte kan sova ordentligt därför att man går igenom om man har missat något och om det är något som kommer att innebära att någon person får en komplikation.

Jag måste hävda att detta är styvmoderligt behandlat.

Stabsläge har jag hittat innebär att en allvarlig händelse som hälso- och sjukvården måste ha en speciell organisation för. Ett stabsläge är alltid en risk i sig eftersom sjukvårdsresurserna då ransoneras eller personal måste arbeta på ett extraordinärt sätt. Det är inte en arbetsmiljö där man kan ha stor makt i sitt vanliga arbete.

Detta gäller kanske inte bara akutmottagningar. Vi ser många gånger på kirurgkliniker att kommuner inte tar sitt ansvar. Det är rätt så vanligt, fast jag vet inte heller, eftersom vi inte har statistik. Då måste det ringa en varningsklocka. Kan man verkligen som kommun underlåta att sköta sitt uppdrag och faktiskt tvinga samhällets krisorganisation att utsättas för risker? Det kan ju också inträffa akuta situationer en dag när det är stabsläge utan att något har hänt.

Jag är inte riktigt nöjd med detta.

Den här debatten hör man aldrig. Vi hör bara debatten om vinster i välfärden. Mycket av den debatten handlar om att olika vårdgivare kan använda resurserna olika effektivt. Det pratas det inte heller om. Vi pratar inte om kvalitet, och vi pratar inte om de här viktiga frågorna. Sedan undrar vi varför personer inte stannar kvar i organisationerna och varför de försvinner - kanske till andra länder, till och med. Det är unga personer som vi behöver behålla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill bara understryka att jag förstår att Lotta Olsson är upprörd, och jag förstår varför hon har ställt de här interpellationerna. Jag är lika upprörd. Men jag vill bara i sak bemöta ett par saker.

Det är hos mig ansvaret för frågorna ligger. Det är därför jag besvarar interpellationerna. Att de har slagits samman är, vad jag förstår, brukligt. Vi har ganska många interpellationer att besvara, och det är bättre att få en sammanhållen debatt om en så här viktig fråga.

Varför det inte diskuteras i arbetsmarknadsutskottet är något för riksdagen och respektive utskott att svara på. Jag kan bara understryka att jag tar detta på mycket stort allvar.

Jag vill också betona att grunden handlar om kompetensförsörjning inom vården, som jag var inne på i mitt tidigare inlägg. Där vet vi att det finns stora problem. Kompetensförsörjning handlar inte bara om hur man ska få fler att vilja utbilda sig till vårdyrkena, utan det handlar naturligtvis också om kvaliteten på utbildningarna, fortbildningen under tiden man arbetar inom hälso- och sjukvården, vilken arbetsmiljö och vilken arbetssituation som man har och vilka insatser vi kan göra, inte minst för att locka tillbaka dem som av olika skäl har lämnat den svenska hälso- och sjukvården. Det är som sagt ett mycket stort och sammansatt problem som man behöver ta ett mycket tydligare grepp om på nationell nivå.

Jag upplever att några av mina företrädare har varit duktiga på att lite grann skjuta ifrån sig ansvaret på det sätt som Lotta Olsson menar att den nuvarande regeringen gör. Jag menar att så inte är fallet utan menar att den här regeringen har varit tydlig och sagt: Detta är visserligen ett huvudansvar för landstingen, men vi kan inte bara överlämna till landstingen att prata om kompetensförsörjningen, när det uppenbarligen är en utmaning som finns i hela landet. Här måste staten engagera sig, inte minst eftersom staten äger viktiga verktyg, som utbildningsväsendet, men också en viss del av de ekonomiska resurserna, lagstiftning, riktlinjer och annat för att komma till rätta med detta.

Därför är min planering att ett första steg ska vara att tillsammans med relevanta aktörer diskutera hur behoven ser ut på kort och på lång sikt för att sedan kunna komma in på en diskussion om vad respektive aktör behöver göra och vad vi kan göra tillsammans för att komma till rätta med de brister som vi har vad gäller kompetensförsörjningen. Detta är uppenbarligen ett läge när kompetensförsörjningen slår igenom. Jag skulle vilja säga att de brister som vi har när det gäller kompetensförsörjningen finns i hela vården och finns bakom många av de problem som vid en första anblick kan tyckas handla om något helt annat.

Återigen: Vi tar detta på mycket stort allvar. Jag tror som sagt att det i första hand handlar om kompetensförsörjningen. Jag har både i dag och tidigare varit tydlig med att regeringen kommer att engagera sig i detta. Men det är ett arbete som kräver samverkan mellan en lång rad aktörer, inte bara staten och landstingen utan också andra.

Fru talman! Det känns tryggt att vi i alla fall i den här debatten tar problemet på allvar. Jag tror att man behöver titta mycket noga på vilka faktorer det handlar om. Jag är inte säker på att det handlar om kompetensförsörjningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kanske är så att det är fel personer på fel ställe. Det kanske är så att den högsta kompetensen finns på ett ställe där den inte borde vara när den borde vara i första linjen och prioritera vården. Det kanske är så att medarbetarna på ett helt annat sätt skulle kunna vara med och lägga upp jobbet på ett bättre sätt, att använda kompetensen så. Det kanske också är så att olika landsting sköter uppdraget mycket olika - det vet vi inte heller. Vi ser att köerna till hälso- och sjukvården är olika regionalt.

Det kanske är så att det här problemet också är en politisk ledningsfråga, att olika landsting inte fungerar lika bra. Då tycker jag att detta faktum måste upp på bordet.

Vi behöver följa statistik om när man sätter ett sjukhus i stabsläge och varför det sker. Var det för att alla fick magsjuka? Var det för att alla slutade och åkte till Norge? Eller var det för att de inte trivdes på sin arbetsplats? Frågar man inte får man ingenting veta.

Det här är för viktiga och för farliga saker för att vi ska behandla dem styvmoderligt.

När det gäller vårdskadorna handlar det mycket om denna miljö. Det är säkert skrämmande siffror som kommer fram om man har modet att följa upp detta ordentligt.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att vi är överens om att detta är ett stort problem som vi måste ta på mycket stort allvar. Vi måste naturligtvis också följa utvecklingen.

Jag ska kommentera några saker som Lotta Olsson berörde och som jag inte kommenterade i mitt senaste inlägg. Det gäller bland annat kommunernas ansvar för att ta emot patienter som är färdigbehandlade men där de inte tar detta ansvar i tillräckligt stor utsträckning. Dessa patienter bidrar därmed till att flödet på sjukhusen stoppas upp.

Som jag inledde med att säga i mitt svar har en utredning om detta presenterats, och den är nu ute på remiss. Vi avvaktar remissinstansernas svar innan regeringen säger bu eller bä om de förslag som utredningen har kommit fram till. Men det är naturligtvis av stor vikt med ett ökat ansvar och att man pekar på att detta ansvar kanske ska skärpas, vilket utredningen också är ute efter. Det är naturligtvis viktigt att diskutera.

När det gäller de problem som vi har, inte minst på våra akutmottagningar många gånger, vill jag återigen understryka att det har med kompetensförsörjningen att göra. Vi vet att en utmaning är att få sjuksköterskor som vill jobba på akutmottagningen. Det i sin tur har naturligtvis olika orsaker. Det kan handla om ledarskap, som Lotta Olsson tar upp. Det kan handla om förutfattade meningar kring akuten, om man inte har gjort praktik där tidigare. Det kan också finnas andra orsaker. Men att detta är en nyckelfaktor att komma till rätta med råder det inga tvivel om.

Jag ser fram emot en fortsatt dialog och samtal kring dessa frågor med Lotta Olsson.

Överläggningen var härmed avslutad.