Remissinstansernas kritik mot vårdnadsbidrag

Fru talman! LiseLotte Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att 1. vårdnadsbidraget inte ska inkräkta på barns rätt enligt barnkonventionen till förskola, 2. vårdnadsbidraget inte ska strida mot de av riksdagen uppsatta målen för jämställdhetspolitiken, 3. propositionen om vårdnadsbidrag ska innehålla en konsekvensanalys om vårdnadsbidragets effekter för samhällsekonomin, jämställdheten och barns rättigheter. Regeringen vill utveckla och modernisera den svenska familjepolitiken. Avsikt och ambition är att stödja föräldrarna i de val de gör i sin vardag. Införandet av ett frivilligt kommunalt finansierat vårdnadsbidrag är en reform som efterfrågas av många föräldrar i Sverige i dag och kommer att bli ett alternativ för de föräldrar som önskar mer tid med sina barn. Med ett vårdnadsbidrag kan föräldrar välja mellan att ta hand om sitt barn i hemmet eller att kombinera detta med förskoleverksamhet eller annan barnomsorgsverksamhet. På detta sätt blir det möjligt att på olika sätt kombinera vistelse i förskoleverksamhet och omsorg i hemmet med förvärvsarbete. Det är viktigt att se att barn är personer med olika behov och att det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och att se till barnets bästa. LiseLotte Olsson ställer tre frågor till mig som alla berör vitt skilda aspekter av vårdnadsbidraget. På frågan om vårdnadsbidraget och barnkonventionen vill jag börja med att säga att vårdnadsbidraget inte på något sätt strider mot vad som stadgas i barnkonventionen. I stället är det så att av barnkonventionen följer att staten ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar och att staten ska göra sitt bästa för att säkerställa att båda föräldrarna har ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa ska för dem komma i främsta rummet. Föräldrar ska i sammanhanget få lämpligt bistånd då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran. Det är därför av stor betydelse för barnet att samhället stöttar föräldrarna i deras föräldraroll. Barnets rätt till båda sina föräldrar ligger till grund för hur samhället väljer att organisera och stimulera föräldrarna att i början av barnets liv ta hand om barnet. Det är av avgörande betydelse för barnet att båda föräldrarna erbjuds verkliga möjligheter att vara föräldralediga. Regeringen anser att vårdnadsbidraget gör det möjligt för föräldrar att tillbringa mer tid med sina små barn, vilket också innebär ökade möjligheter för föräldrar till små barn att ta större hänsyn till barnets behov. Det är en betydelsefull fråga i vilken omfattning barn får vårdas av sina föräldrar under sina första levnadsår. Vårdnadsbidraget gör det möjligt för små barn att få god omsorg av sina föräldrar och i en omfattning föräldrarna själva önskar. Regeringen bedömer att detta sammantaget får positiva konsekvenser för barn. På interpellantens fråga om vårdnadsbidraget och de av riksdagen uppsatta målen för jämställdhet vill jag betona att vårdnadsbidraget inte står i strid med dessa. I detta sammanhang är det också viktigt att understryka att vårdnadsbidraget inte är en reform med fokus på jämställdhet utan med fokus på att stärka barnperspektivet. Regeringen vill utforma en politik som gör det möjligt för både kvinnor och män att kombinera familjeliv med arbetsliv. Förutsättningarna för både kvinnor och män att ta ett aktivt och jämlikt ansvar för föräldraskapet bör förbättras, med utgångspunkt i familjernas självbestämmande. Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Vårdnadsbidrag ger män och kvinnor lika rätt att utnyttja bidraget. Det är svårt att förutse hur många kommuner som kommer att välja att införa vårdnadsbidrag och hur det kommer att utformas i den enskilda kommunen. Även förhållanden som att vårdnadsbidraget kan kombineras med fullt förvärvsarbete likaväl som det kan användas för att minska arbetstiden för den ena eller båda vårdnadshavarna gör att det kan vara svårt att förutse omfattningen och konsekvenserna av förslaget. Regeringen avser att följa utvecklingen ur både ett barn- och ett jämställdhetsperspektiv. På frågan om innehållet i propositionen avser regeringen att återkomma till riksdagen i vår med en proposition om vårdnadsbidrag. Självklart kommer denna att innehålla avsnitt som behandlar konsekvensanalyser.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. När jag hör svaret blir det väldigt tydligt att Göran Hägglund och jag befinner oss i olika världar med olika verkligheter. Låt mig ge ett exempel. I svaret säger statsrådet att regeringen vill modernisera den svenska familjepolitiken. Jag undrar vad det är för modernt med ett bidrag som i praktiken kommer att bli en fälla för kvinnor, och då främst för kvinnor som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden. Är det en modern familjepolitik att lägga fram ett förslag som baseras på kärnfamiljsmodellen när vi vet att många familjer i dag består av en ensamstående förälder med barn? Om regeringen och Göran Hägglund ville vara moderna skulle de i stället införa förkortad arbetstid med bibehållen lön. Det skulle verkligen gynna alla barn och föräldrar. Jag och många av remissinstanserna är oroliga för vilka samhällsekonomiska konsekvenser vårdnadsbidraget kan få. Något svar på det lämnar inte statsrådet. Min interpellation handlar emellertid egentligen inte om vårdnadsbidragets vara eller inte vara. Nej, det jag vill diskutera med statsrådet är hur han och regeringen tänkt när de läst remissvaren. Tar regeringen till sig av den massiva kritik som finns i remissvaren? Det är många frågetecken som uppstår, ännu fler än de som jag tagit upp i min interpellation och mina frågor. Några saker är extra tydliga i remissvaren. Jag ska ta dem lite kortfattat. Trots att det skiljer i uppfattningen om själva vårdnadsbidraget är man kritisk till många saker i promemorian. Det kommer att bli en fördyring för kommuner genom krånglig och tidskrävande administration. De kanske saknar kunskaper om ärendena. Kommer merkostnaden att tränga undan resurser för annan verksamhet? Och hur kommer avgränsningen mot andra ersättningssystem att fungera? Det kommer att behövas mer resurser till Försäkringskassan, och frågan är om domstolarna kommer att klara av ärendena från denna helt nya målgrupp. Det är några av de frågeställningar och farhågor som finns i remissvaren. En sak som man kan märka är att många av dessa farhågor och frågor finns i borgerliga kommuner, som egentligen är positiva till vårdnadsbidraget. De hyser, trots detta, farhågor om vad som kommer att hända. Jag har i min interpellation valt att fokusera på några områden. Det första och kanske viktigaste är barnperspektivet. Trots att ministern i svaret bedyrar att man verkligen tänkt ur ett barnperspektiv anser jag att det lyser med sin frånvaro. Också Skolverket säger i sitt remissvar att "till stor del saknas diskussioner om vilka effekter vårdnadsbidraget får i ett barnperspektiv". Som förslaget nu är utformat riskerar man likvärdigheten mellan olika kommuner. Det är något som FN:s barnrättskommitté tidigare kritiserat Sverige för. Jag undrar om ministern anser att det är bra att barn och föräldrar, familjer, kommer att behandlas olika beroende på vilken kommun de bor i. Många kommuner befarar att vårdnadsbidraget kommer att ta resurser från förskoleverksamheten och att kvaliteten därmed försämras. Det vi sett tidigare i Sverige är att den sociala snedrekryteringen i och med den utbyggda förskolan försvunnit. Men om vårdnadsbidraget får samma effekter som i Norge och Finland kommer det att innebära att barn med invandrarbakgrund och barn till föräldrar med kort utbildning i mindre utsträckning än andra barn får tillgång till förskola. Återigen undrar jag därför: Vad är det för barnperspektiv i det? Tycker Göran Hägglund att det handlar om ett barnperspektiv när barn som till och med har behov av extra stöd riskerar att få en sämre förskoleverksamhet eftersom kommunerna får ökade kostnader på grund av vårdnadsbidraget? Jag undrar också vad statsrådet menar med att, som det sägs i förslaget, en långtidssjukskriven inte ska ha rätt till vårdnadsbidrag. Jag anser att ett barn som är hemma med en långtidssjukskriven förälder har stort behov av kamrater och förskola. Var finns barnperspektivet i det?

Fru talman! Vårdnadsbidraget ses av många som ett stort steg bakåt i tiden, tillbaka till kanske 50-talet, med tanke på den syn man har på familjebildning och jämställdhet. Lite skrämmande är det att en svensk regering på 2000-talet väljer att göra den typen av reform. Jag bor i Uppvidinge kommun i Småland. Där ska man från och med halvårsskiftet 2008 införa vårdnadsbidrag. Det lite förvånande och också märkliga är att man i går i en direktsänd debatt i lokalradion kunde höra det centerpartistiska kvinnliga kommunalrådet säga att de inte riktigt vet hur många föräldrar som kommer att ta del av vårdnadsbidraget, men hon hoppades att det kanske skulle bli 25-30 stycken. Detta sade hon som svar på journalistens fråga. Som radiolyssnare blir man förvånad. Är det på det sättet man planerar reformer och en utveckling av kommunen? Kommunalrådet ville nämligen också föra fram att införandet av en sådan reform handlade om valfrihet och utveckling. Att då inte göra någon konsekvensanalys av reformen och vilken betydelse den får är, som LiseLotte Olsson påpekade i sitt inlägg, märkligt. Detta är en bild av verkligheten. Man har inte gjort några analyser av vad detta får för betydelse för kommunen om man hoppas att man får så här många barn. Den tjänsteman som är ansvarig hos barn- och utbildningsnämnden har i dag inte fått en enda förfrågan från någon förälder. Det är ungefär tre och en halv månad kvar tills man ska införa den här reformen. Det skapar också osäkerhet för mig som är medborgare i kommunen. Hur ska det bli i framtiden, och hur blir det med förskolan? Man måste väl ändå ha tänkt igenom detta? Någonstans går detta också tydligt att utläsa ur ministerns svar. Det är ju inte bara i kommunen man inte har gjort någon konsekvensanalys, utan man har inte gjort det i regeringen heller. Ministern säger mycket tydligt i svaret: "Det är svårt att förutse hur många kommuner som kommer att välja att införa vårdnadsbidrag och hur det kommer att utformas i den enskilda kommunen." Det är precis detta som LiseLotte Olsson efterfrågar i sina tre punkter. Vad blir det för konsekvenser? Vad gör man för samhällsanalys, och vad gör man för analys av hur detta slår för jämställdheten? Det kan vara intressant att höra när nu ministern kommer tillbaka med ett nytt inlägg om han lite mer kan peka på de eventuella konsekvenser detta får i stället för att bara köra på i ett bakåtsträvande som för Sverige och framför allt kvinnor ett steg bakåt i tiden, där de ska stå hemma vid spisen och laga mat till familjen. Vad kommunalrådet i Uppvidinge också sade var: Kvinnor känner kanske ett större intresse av att vara hemma med sina barn. Jag är inte helt övertygad om det. Jag tror att i dagens moderna samhälle på 2000-talet vill mammor och pappor dela lika på omsorgen om barnen.

Fru talman! Det som slår en när man tar del av sådana här interpellationer är att de är ungefär som om man skulle prata om luftfart utan att över huvud taget nämna flygplan. Jag hade den naiva tron att den här frågan skulle handla om barn och att det skulle finnas ett barnperspektiv där man tar upp kopplingen mellan barn och föräldrar och den ökade möjligheten till det. Vi hör här talas om valfrihet. Förslaget från interpellanten är fritt från val. Alla val ses som ett hot, för den stackars föräldern klarar inte av att välja. Den viktigaste remissinstansen är enligt min uppfattning Barnombudsmannen. Hon tycker att detta är bra. Hoppsan! Är det inte barn denna fråga handlar om? När man tar upp barnperspektiv, vad handlar det då om? Jo, man talar om barns rätt till förskola. Det är väl gott, men barns rätt till sina föräldrar lyser med sin frånvaro. Man har precis Myrdals tankar från 1930-talet, och så säger man att det är en modern barnpolitik! Det mest förödande med vänsterfalangens resonemang är att man nu gör föräldrar osäkra. Man tar bort föräldrars tro på sig själva, på att de ska klara sin roll. Det ser vi på alla de råd och upplysningar man får i pappautbildningar och så vidare. Man blir osäker av att det talas om att det är bäst att man lämnar sitt barn till en utbildad pedagog på förskolan. Det är viktigare, men barnets behov av koppling till sina föräldrar, som är belagt vetenskapligt, pratar man inte alls om. När det gäller ekonomin i kommunen står det märkligt nog i interpellationen att om ekonomin i kommunen skulle förstärkas genom vårdnadsbidraget - vilket den kan göra för dem som står för utbyggnad och så vidare - antar man att kommunpolitikerna använder de pengarna till att sänka skatter, inte till att öka kvaliteten i barnomsorgen. Det är ju precis tvärtom. Får vi ökade resurser får man ju vänta sig att kommunpolitiker är så kloka att de stärker de sociala insatserna i kommunerna efter behov. Det är precis tvärtemot resonemanget i interpellationen. Jag tror att det är viktigt att de som är föräldrar till unga barn i dag känner sig styrkta i att vi här i kammaren tror på dem och deras möjligheter att ta hand om sina barn om de vill och att de själva är mogna och förmögna att hemma vid sitt köksbord avgöra vad som är rätt för vart och ett av de barn som sätts till världen. Även inom familjen har barnen olika behov. Det kan många vittna om, inte minst Per Kågesson, som ju lämnade Socialdemokraterna med tanke på den enögda barnomsorgspolitik som förs. Jag är glad över att ministern ställer upp på att utveckla barnomsorgen på detta vis. Detta är bara en del. Vi pratar också om jämställdhetsbonus för att öka jämställdheten och om barnomsorgspeng, som kan möjliggöra för fler att få alternativ barnomsorg, kanske i glesbygd, vilket är bra för både föräldrar och barn. Jag tror på Sveriges föräldrar, och jag hoppas att de går en ljusare framtid till mötes med detta förslag.

Fru talman! Häromveckan var jag en dag på en förskola i Lärjedalen i Göteborg. Det var en förskola som hade sex avdelningar och en massa barn från hela världen. När jag åkte hem därifrån var det två saker jag kände. Jag kände vilken oerhörd rikedom vi har i alla dessa barn, och att vi faktiskt måste satsa på att ge dem goda möjligheter att växa upp och känna att de blir en del av vårt samhälle, blir trygga och får utbildning. Jag kände hur viktig förskolan är för alla dessa barn från Etiopien, Somalia, Vietnam, kurdiska Irak, Irak och så vidare. Precis som LiseLotte Olsson sade kan man se att där man har testat vårdnadsbidrag, i Norge, var det i hög grad just dessa barns mammor som stannade hemma. Det var just dessa barn som inte gick i förskola. Jag är mycket säker på att dessa barn riskerar att halka efter i sin svenska skolstart när de inte lär sig det svenska språket. Jag skulle i stället vilja att alla barn, även föräldraledigas och arbetslösas barn, hade lika rätt till förskola. Vi vet att om barnen kommer i förskolan får de bättre möjligheter till en god start i skolan. Jag tror också att det är bra om mammorna får möjligheter att gå utbildningar, skaffa jobb och komma in i det svenska samhället i stället för att hamna i att vara hemma väldigt länge med sina barn. Jag tycker att det är ett barnperspektiv när vi säger att vårdnadsbidraget inte gynnar vare sig de här barnen eller deras mammor. Jag tycker också att det är ett barnperspektiv att barn ska ha rätt till sin pappa. Jag vet inte om några av er såg Bröder som blöder . Det gick på tv. Det var en massa män som diskuterade sin manlighet, vad de ville vara, hur de ville vara för sina barn och hur de egentligen mådde. Ett gemensamt drag var den frånvarande pappan. Han hade inte funnits där utan varit någon annanstans. Det var inte för att man inte levde i familj med både mamma och pappa - det hade många gjort - men pappan var inte den som stannade hemma och tog hand om barnen. Inför 8 mars gjorde TCO ett pappaindex. Enligt deras beräkningar skulle det ta 211 år att uppnå lika fördelning om den utveckling som är nu skulle fortsätta vad gäller männens uttag av föräldraledighet och att vara hemma när barnen är sjuka. Det ökade bara med 0,3 procent sist, och om den ökningen skulle fortsätta tar det alltså 211 år. Det tycker jag är alldeles för länge. Jag har en fråga till Göran Hägglund: Ska det inte finnas några jämställdhetsperspektiv alls när man lägger fram sådana här förslag? Det är ju tydligt att detta inte gynnar jämställdheten. Det är inte föräldrar som stannar hemma, som ministern sade, utan det är mammor som stannar hemma. Det är kvinnor som redan i dag tar mycket större del av det obetalda arbetet än männen och som därför jobbar deltid, med sämre anknytning till arbetsmarknaden och sämre möjligheter till lön och pension. Det är arbetsgivare som i dag på många sätt diskriminerar kvinnor därför att man väntar sig att kvinnor i fertil ålder är presumtiva föräldrar och kommer att vara borta mycket mer från jobbet än männen. Vore det inte bättre att satsa på att få män att stanna hemma mer och på en individuell föräldraförsäkring - för både barnens, kvinnornas och männens skull?

Fru talman! Tack för alla friska tankar och frågor! Tiden kommer knappast att medge att jag besvarar alla frågor, för de har kommit i en mycket stor mängd. LiseLotte Olsson börjar med att säga att vi lever i olika världar, eftersom vi har lite olika ingångar i den här frågan. Det är möjligt att det kan uppfattas på det sättet. Men utgångspunkten för min del - och där tror jag att vi skiljer oss åt - är att kvinnor och män i dagens Sverige har en förmåga att bestämma själva. Det är möjligt att det är en något udda uppfattning i den här kammaren, där vi gärna tror att vi som politiker vet bättre än vad föräldrarna själva gör. Men jag står för den uppfattningen. Frågan om ensamstående var nästa sak som LiseLotte Olsson tog upp. De flesta små barn - vi talar nu om barn upp till tre års ålder - växer upp tillsammans med båda sina föräldrar. Det finns en del som har valt att gå skilda vägar. Också för dem finns naturligtvis möjligheten till vårdnadsbidrag. Det står också i propositionen, som så småningom kommer att kunna läsas. Massiv kritik, säger LiseLotte Olsson. Man kan naturligtvis läsa de här remissvaren på olika sätt. En del myndigheter tar upp små tekniska saker. Vi kan titta på kommunerna, som LiseLotte Olsson gjorde. Sveriges Kommuner och Landsting, alltså samlingsorganisationen för Sveriges kommuner och landsting, tillstyrker det här. När det gäller de enskilda kommuner som har yttrat sig är det 15 kommuner som tillstyrker och fem som avstyrker det. Där har vi alltså ett ganska starkt stöd för den här saken. LiseLotte Olsson oroar sig för att det här ska vara krångligt och tidskrävande, alltså kräva administration. Ja, men det är ju en del av tillvaron. Se på den administration som krävs för att vi ska klara av de olika system som Försäkringskassan hanterar! Det kostar i storleksordningen 9 miljarder kronor och är ofantligt krångligt, men vi slår vakt om det, eftersom vi tycker att det är betydelsefullt att vi ska ha system som fungerar och som tjänar oss som medborgare och boende i Sverige. Sedan gäller det avgränsningar. Det finns tydligt reglerat. Det kommer LiseLotte Olsson så småningom att kunna se i propositionen. Det är avgränsningar mot andra system, och det är förstås oerhört betydelsefullt. Där finns också mycket av svaret när det gäller att man säger: Ja, men se på Norge, se på Finland och så vidare. Sverige har alltså ett annat system, när det här så småningom kommer på plats. Det är tydligt avgränsat mot andra ersättningssystem. Så är det till exempel inte i Norge, utan där får alla en nationell så kallad kontantstøtte . Det sägs att barnperspektivet lyser med sin frånvaro. Nej, det är tvärtom. Det är barnperspektivet som är utgångspunkten för den här propositionen, i den meningen att vi faktiskt tror att det är föräldrarna som vet sina barns bästa. LiseLotte Olsson sitter gärna i den positionen att hon som politiker vet bättre än föräldrar själva. Där går en grundläggande skiljelinje. Carina Adolfsson Elgestam säger att detta är att gå bakåt till 50-talet, att det är skrämmande med den här typen av reformer. Ja, en del blir rädda när människor får bestämma själva. Det kan man möjligen bli om man tror att man vet bättre än vad medborgarna i vårt land gör. Jag har inte den synen. Hon bekymrar sig över att kommunalrådet i hemkommunen inte visste hur många som skulle välja det här. Nej, det ligger i sakens natur. När man ger människor rätt att välja kan inte vi som politiker säga: Ja, det blir 32,2 procent. Människor gör nämligen det som de finner vara bäst, och människor är olika. Det kan ju vara förfärligt ur något slags administrativ eller möjligen politisk synvinkel, men det är ändå någonting som är ganska naturligt. Människor är olika. Man lägger betoningen på olika saker. Man väljer på olika sätt. Det är någonting som jag bejakar.

Fru talman! Jag blev lite imponerad. Jag tycker att ministern hann med många svar på den här korta tiden. Det var trevligt. Jag vill bara säga att jag inte alls tycker att jag vet bättre än föräldrar hur man ska sköta om sina barn. Men vi lever ändå i en verklighet där det till största delen är mammor som är hemma med sina barn. Ett sådant här vårdnadsbidrag skulle ju bara förstärka den situation som vi har i dag i Sverige. Det är därför jag är ytterst kritisk till det här. Att föräldrar ska få bestämma själva låter väldigt bra. Men jag är rädd för att vi hamnar i precis samma situation som man gjorde i Norge. Nu tar jag Norge som exempel igen. Där har man nämligen gjort det här, och man har gjort en undersökning, och man vet vad utfallet blev. 95 procent av dem som var hemma var kvinnor. Och precis som någon annan har sagt i debatten var det lågavlönade och invandrarkvinnor som redan tidigare hade en väldigt svag ställning eller inte hade någon ställning alls på arbetsmarknaden. De kvinnorna stannade hemma. Det innebar att de, när barnet hade vuxit ifrån kontantstøtte -åldern, egentligen inte hade någon ställning alls på arbetsmarknaden. De hade ett väldigt dåligt utgångsläge. Även de barn som hade varit hemma hade ett sämre utgångsläge än de hade haft om de hade fått gå i en förskola, fått komma in och lära sig språket. Det är en stor brist att de inte får göra det när de går hemma med föräldrarna. Det var vad man kom fram till i Norge. Jag tror tyvärr att vi kommer att hamna i samma situation här i Sverige. Vi är ganska lika. Varför skulle en sådan här sak inte slå igenom hos oss? Det förstår jag inte. En annan sak som är konstig i det här förslaget är att man kan arbeta full tid och ändå få rätt till vårdnadsbidrag. Då undrar jag, utifrån hur ni har resonerat från borgerlighetens sida: Hur kan det ge mer tid till barnen, om föräldrarna ändå ska jobba heltid? Är det här bidraget kanske ett förklätt eller möjligt barnflickebidrag? Ska det här bidraget användas för att anställa någon som kan vara hemma och sköta om barnen medan mamman eller pappan jobbar för fullt? Det är en konstighet där jag skulle vilja ha svar. Sedan vill jag ändå ta upp jämställdhetsperspektivet. Statsrådet säger i svaret i dag att det här inte är en reform med fokus på jämställdhet. Men precis som jag sade i början befarar jag att vårdnadsbidraget kommer att få stora konsekvenser på just jämställdheten. JämO, som man väl ändå kan betrakta som expert på området jämställdhet, säger att forskning och erfarenheter från andra länder visar att vårdnadsbidrag leder till minskad ekonomisk jämställdhet, till ökade skillnader mellan kvinnors och mäns obetalda hem- och omsorgsarbete samt till minskad makt och minskat inflytande för kvinnor. JämO anser också att införande av ett vårdnadsbidrag står i strid med de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har slagit fast. Då undrar jag: Tycker inte Göran Hägglund att man ska lyssna på de experter som finns inom de olika områdena?

Fru talman! Ministern säger att vi vill införa system där föräldrarna inte får bestämma själva. Det där är lite märkligt. Det är ju bara en del i retoriken, för det är inte alls sant. Vi har ingenting emot att föräldrarna bestämmer själva. Det vi har synpunkter på är att samhället går in och subventionerar eller, rättare sagt, lämnar bidrag för att någon avstår från att arbeta. Det är väl lite grann det som är syftet och andemeningen i interpellationssvaret, med anledning av mer tid till barnen. Vi kanske kan vara överens om, regeringen och oppositionen, att vi vill ha ett mer jämställt samhälle. Då kan man fundera över något. Vi vet av erfarenhet, exempelvis från Norge som det tidigare har refererats till, att det är kvinnorna som har valt att vara hemma. Unga flickor och pojkar utbildar sig i skolan. Vi vill, för att vi ska vara i framkant vad det gäller tillväxt och utveckling, också att många ska ha en bra och hög utbildning för att vi ska klara konkurrensen. Hur kan det då komma sig att det ena könet, när de har utbildat sig färdigt och ska bilda familj, förmodligen ska välja att stanna hemma och det andra ska arbeta? I det här fallet är det ganska sannolikt att det blir pappan som då ska arbeta. Vi tror inte på den modellen. Vi tror att det i Sverige i så fall blir precis som i Norge. Det handlar om de unga tjejerna som av olika anledningar har valt att inte vidareutbilda sig. De ser det här som en möjlighet att få en ytterligare inkomst. Det är väl det som är mest i skrämmande i förslaget med vårdnadsbidraget. Jag anser fortfarande att det är ett steg bakåt för jämställdheten.

Fru talman! I den här debatten framförs det saker och ting. Det finns vissa potentater som läser en viss skrift på ett visst sätt för att få ihop det i slutet. Vi kan säga att i Sverige har vi haft det bra. Vi har en välutbyggd, ofta socialistiskt utformad, barnomsorg. Hur ser det ut? 1985 var det 13 barn i grupperna, 2005 var det 17 barn i samma grupp per personal. Om vi tittar på svenska språket - vi pratar om utveckling här - visar det sig när det gäller svenskan i årskurs 5 i skolorna att det är oerhört dåliga resultat. I Halland kunde i en kommun var femte elev inte klara svenskan i årskurs 5. Och vi har ju haft jättebra barnomsorg enligt interpellanterna. Man lever i en annan verklighet. Jag ska berätta om en verklighet från min hemkommun. 1998 stod jag i valrörelsen på en liten marknad. Det kom fram en ung kvinna till mig och sade: Jag har nu utbildat mig på distans och tagit en stor examen på högskolan. Under tiden har jag och min man valt att bosätta oss i glesbygden, där jag har fått tre barn. Nu ska jag börja arbeta eftersom jag har en lång utbildning. Problemet är bara att jag får köra omkring fem mil varje dag med barnen för att få barnomsorg. Min granne är utbildad barnpedagog, men hon får inte ta hand om barnen. Om den här regeringen hade suttit då hade hon fått vårdnadsbidrag under den tid hon studerade, utbildade sig och fick en fin examen. Hon hade kunnat lämna barnen till sin granne som själv hade barn och som också kunde ordna barnomsorgen genom barnomsorgspengen. Så pratar man om att vi är omoderna. Det är visserligen tio år sedan, men jag tror inte att det är lägre utbildningsgrad bland kvinnorna i dag än det var 1998. Ingenting av det som påstås här är korrekt i förhållande till verkligheten. Man försöker plocka russinen ur remisskakan för att bygga ett jättefint scones av det. Det är ett väldigt stort missförstånd som upprepas. Detta är att få del av ett barnomsorgsstöd, och det ska gå till alla familjer.

Fru talman! Den 8 mars var det en debatt i Världskulturmuseet med utfrågning av alla kommunalpolitiska partier som finns i Göteborgs fullmäktige. Alla fick frågan: Var har ni för konkreta jämställdhetsförslag? Då sade kd:s representant, och det var jag väldigt överens med henne om: Vi har en ganska sunkig politik. Vi har egentligen inga konkreta förslag när det gäller jämställdheten. Alla blev lite förvånade, för det brukar man inte höra från en kd-representant. Men jag hörde sedan att hon kallar sig själv för feminist, så hon kanske är en ovanlig kd:are. Ur ett barnperspektiv tycker vi i Vänsterpartiet att det är viktigt att barnen har rätt till både sin mamma och sin pappa. Vi tycker att det är viktigt att barnen ska gå i förskolan. Man har forskat på barn som har gått i förskola. Man vet att de klarar skolan bättre. Då är det inte minst viktigt att de barn som har föräldrar som talar ett annat språk med dem hemma får den chansen. Både LO, TCO och Saco har väldigt tydligt sagt att det här kommer att göra det än svårare att få en jämställd arbetsmarknad. Arbetsgivarna kommer att fortsätta att betrakta kvinnorna och tänka att de kommer att vara mer frånvarande när de får barn. Det här kommer inte att hjälpa till att minska deltider och osäkra anställningar och att få lika lön för kvinnor och män. Det går åt andra hållet. Det vore väldigt roligt att höra vad Göran Hägglund vill göra för att pappaindexet hos TCO inte ska sluta på 211 år som det gör om den utveckling som är nu fortsätter. Det handlar om att gå mot att män och kvinnor båda är föräldrar och delar på ansvaret för barnen. Det går faktiskt att kombinera ett barnperspektiv med ett jämställdhetsperspektiv. I Vänsterpartiet tycker man att de perspektiven behövs båda två ihop.

Fru talman! Detta är verkligen en klargörande debatt. Jag har hört den bölja fram och tillbaka. Jag konstaterar att socialministern och Kristdemokraterna för fram ett väldigt viktigt budskap. Barn är personer med olika behov, som socialministern skriver i sitt svar. Det ställer vi upp på i Moderaterna, och de andra allianspartierna också. På samma sätt är föräldrarna personer med olika behov. Men socialisterna som pratar här ser medborgarna huvudsakligen som ett kollektiv med socialistiska behov. Utifrån det perspektivet kommer ändå perspektivet jämställdhet före barnperspektivet. Det ställer till ett problem. De går då inte att förena med mindre än att det ena perspektivet ställs före det andra. Kristdemokraterna förde fram idén om vårdnadsbidrag i valrörelsen, och alliansvännerna ställer upp på detta. Nu kommer det en proposition från regeringen på temat. Det här är en regering som är vald av svenska folket just på grund av att man tröttnat på ett tolvårigt socialdemokratiskt styre. Med viss spelad indignation säger man här från Socialdemokraterna att man är upprörd över att inte se vad den här reformen kommer att leda till. Precis som socialministern konstaterar både i svaret och i inlägget handlar det här om att en ytterligare folkvald församling enligt det kommunala självstyret ges en möjlighet till en förändring som vi aldrig tidigare har sett maken till. Det är ett frivilligt val. Då kommer man plötsligt in på en fråga som blir fullständigt bisarr för mig, nämligen konsekvensanalyser. Jag har glädjande nog diskuterat konsekvensanalyser med socialister under min tid i politiken. Där framstår ytterligare en ideologisk skillnad. Socialisterna vill gärna ha en konsekvensanalys innan man har sett resultatet av en genomförd reform. För det är naturligtvis så att när man har genomfört reformen, framför allt om den är socialistisk, ska man aldrig kunna ifrågasätta resultatet. Det är ju livsfarligt för den typen av dogmatisk ideologi. Men socialministern säger faktiskt i sitt svar, sist men inte minst, att självklart kommer propositionen att innehålla avsnitt som behandlar konsekvensanalyser. Men låt då för Guds skull den här reformen först få träda i kraft! Låt oss se resultatet av den, och låt oss sedan utvärdera den! Den retoriska motfrågan kommer. Interpellanten säger i sin tredje fråga: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att propositionen om vårdnadsbidraget ska innehålla en konsekvensanalys om vårdnadsbidragets effekter för samhällsekonomin, jämställdheten och barns rättigheter? Låt mig ställa en fråga när interpellanten, Vänsterpartiet eller för den delen Socialdemokraterna ställde motfrågan. Under många år har man förbjudit vårdnadsbidrag, en tanke som finns i många i andra länder. Har man gjort en konsekvensanalys av resultatet av det? Nej, det har man inte gjort, för det hade bekräftat möjligheten att det fria valet får ligga där det ska vara, hos föräldrarna och hos barnen i första hand. Man ska naturligtvis samtidigt sträva efter ett jämställdhetsperspektiv. Men jag tror inte att man kan sätta politikens dogmer framför detta och sedan hävda att barnperspektivet ska lysa igenom. Låt mig avsluta med de remissinstanser som man hänvisar till i interpellationen. Det är JämO, de fackliga centralorganisationerna, Arbetsgivarverket och Statskontoret. Låt mig då fråga: Är detta de största garanterna för barnens behov och ett barnperspektiv? Eller är det möjligtvis föräldrarna som bättre ser till barnens behov? Är det inte de politiker som vågar stå upp för föräldrarnas rätt att titta på barnens behov som är viktiga att lyssna till snarare än de särintressen som remissinstanserna står för? De kan rimligen inte sätta barnperspektivet före just sina olika särintressen. Det är viktigt att man gör en konsekvensanalys. Det är viktigt att den görs efter att reformen har provats, inte på förhand.

Fru talman! I dag beundrar övriga europeiska länder Sverige oerhört mycket. Det handlar om vår jämställdhetspolitik. Det handlar inte minst om hur vi har lyckats få kvinnor att träda ut på arbetsmarknaden, där vi ligger i topp i Europa. Det leder också till att vi har större möjligheter att klara framtida arbetskraftsbehov. Man talar om den demografiska förändringen. Allt färre ska försörja allt fler. Då har vi strålande möjligheter med vår jämställdhetspolitik att både kvinnor och män kan komma ut och jobba på arbetsmarknaden. Men det är inte så enkelt som att vi har tvingat ut folk på arbetsmarknaden. Vi har tvärtom gett incitament att kombinera arbetsliv och familj. Kvinnor har inte behövt välja mellan att skaffa barn och att arbeta. Man har kunnat göra både-och. Vi kan se i Sydeuropa i dag att den gamla bilden av kvinnor med stora barnskaror har förändrats väldigt mycket. Nu är det tvärtom ett jätteproblem för dessa länder att kvinnorna inte är beredda att skaffa barn eller väntar väldigt länge och kanske skaffar max ett barn, just på grund av att de upplever att de inte kan kombinera arbete och familj och att de inte är beredda att välja bort arbete. Det är det som gör mig så orolig i dag. När vi är ordförandeland i Europa kommer vi att ha stor möjlighet att påverka de andra i den här riktningen, men det vi har byggt upp i Sverige och som nu väcker en sådan beundran i övriga Europa börjar vi nu montera ned. Vi kan inte bortse från konsekvenserna av den här typen av förslag. I Norge har man kunnat se vad som händer. Det är framför allt kvinnor som efterfrågar detta. Även i Sverige har vi i de kommuner som faktiskt har börjat med det här i förtid kunnat se att det är kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget. Det är dessutom kvinnor som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden som nu får en ännu svagare ställning. Vårdnadsbidraget går dessutom stick i stäv med arbetslinjen. Var det inte tvärtom så att det var de som hade störst problem på arbetsmarknaden som vi skulle satsa flest insatser på att hjälpa ut på arbetsmarknaden? Resultatet av det här blir precis tvärtom. Det är också mycket olyckligt att kvinnor görs mer beroende av sina män. Trots alla jämställdhetsreformer i Sverige är det redan i dag, på grund av kvinnors lägre löner och diskriminering på det området och på grund av en ökad andel deltid, många kvinnor som är beroende av sin man. Det leder till en maktstruktur som präglar deras privatliv men också hela samhället. Nu förstärker man detta genom att det blir kvinnor som blir mer bundna till hemmet och beroende av mannens inkomst. Arbetsgivarna resonerar självklart redan i dag när de anställer en kvinna och undrar om hon kommer att skaffa barn och vara hemma mycket med barnet. Många arbetsgivare räknar också i dag med att kvinnan tar större delen av föräldraledigheten och en större del av de så kallade VAB-dagarna, alltså vård av sjukt barn i hemmet - och vård av frisk man i hemmet också i många fall. Nu kommer det till ytterligare en aspekt: risken att kvinnan kommer att ta vårdnadsbidrag. I Norge har man dessutom sett att kommunerna har svårt att planera. Man planerar utifrån att många kvinnor kommer att ta vårdnadsbidraget, och då får man ännu längre köer i barnomsorgen och risk för att det över huvud taget är svårt att komma till. Man måste se risken att vi faktiskt går bakåt i jämställdhetsarbetet i och med detta.

Fru talman! Det är fyra saker som möjligen behöver sägas för att hyfsa debatten lite grann, för nu blir det ganska spretigt med en lång rad argument som strider mot varandra. För det första är det frivilligt att införa vårdnadsbidrag för de kommuner som vill efter den 1 juli om vi får som vi vill. Det är också frivilligt för de föräldrar som vill använda det kommunala vårdnadsbidraget i de kommuner där det införs. Det kommer inte att finnas något obligatorium. Föräldrar kommer inte att hämtas av polis på sina arbetsplatser för att ta hand om sina barn, utan det kommer att vara frivilligt. Det förefaller vara viktigt att berätta i den här debatten. För det andra är föräldraförsäkringen ett lika stort problem med de argument ni använder. När Hillevi Larsson säger att vi kan klara framtidens arbetskraftsbehov, varför ska då inte människor använda sin utbildning till att vara på jobbet i stället för att vara hemma med sina barn? Ni måste tänka igenom argumentationen, för det går inte att använda argument mot vårdnadsbidragen som går att använda på samma sätt mot den föräldraförsäkring som vi alla vill ha och tycker är angelägen. För det tredje vill jag påminna om att regeringen på torsdag planerar att fatta beslut om ett vårdnadsbidrag och därutöver fatta beslut om en jämställdhetsbonus. Jämställdhetsbonusen tar sikte på att vi ska få en jämnare fördelning mellan kvinnor och män av uttaget av föräldraförsäkringens dagar. Den uträkning som TCO har gjort och som refererades här om hur lång tid det kommer att ta innan uttaget är lika tror jag att vi ger en rejäl skjuts i och med det förslag om jämställdhetsbonus som vi lägger fram. Vi skyndar på en utveckling som gör att män tar ett större ansvar när barnen är små. När det sker kommer det också att spela en väldigt stor roll för uttaget av den tillfälliga föräldraförsäkringen, alltså VAB-dagarna. Männen kommer att ta ett större ansvar där. I och med detta tar den nu sittande regeringen ett steg som den tidigare regeringen inte var mäktig att ta. Man gjorde ingenting, förutom att bilda opinion naturligtvis. Det är jättebra, och det ska vi fortsätta att göra tillsammans, men det här är ett konkret tilltag för att få fart på en utveckling där män tar ett större ansvar. För det fjärde säger Hillevi Larsson att världen beundrar oss. Därför kan vi inte låta föräldrar välja själva, blir då konsekvensen. Men vi måste väl forma en politik som är den bästa för föräldrarna i vårt land, där de själva kan få bestämma vad som är bäst för deras egna barn. Vi kan klara framtidens arbetskraftsbehov. Men det är ju inget argument för att inte låta föräldrarna välja själva. Vi ska skapa goda incitament för människor att organisera livet på det sätt som de önskar men komma ihåg barnens behov. Arbetslinjen gäller, men det finns också ett barnperspektiv på tillvaron som är viktigt. När det gäller Norge försökte jag inledningsvis säga några ord om det, men debatten tyder på att det är bäst att jag upprepar det. I Norge har man en ordning som innebär höga barnomsorgstaxor. Det har vi inte i Sverige. Man har en betydligt lägre grad av utbyggnad av barnomsorg än vad vi har i Sverige. Det i sig innebär väldigt stora skillnader. Dessutom finns det inga avgränsningar mot andra system av den art som vi kommer att få i Sverige. Därför går det inte att dra några paralleller. Det är stora skillnader mellan våra system. När det gäller oron för att barnen inte kommer att klara skolan vill jag bara påminna om att Finland som har haft vårdnadsbidrag under rätt lång tid presterar ganska bra skolresultat, bättre än Sverige.

Fru talman! Den här gången är jag inte riktigt lika nöjd. Jag tycker inte att jag fick så mycket svar den här gången. Jag skulle vilja upprepa det jag slutade med förra gången: Hur har regeringen tänkt i förslaget om att man ska kunna arbeta full tid och ändå ha rätt till vårdnadsbidrag? Jag undrar om det, som jag sade, är ett förtäckt barnflickebidrag. Det skulle jag vilja ha svar på, eftersom argumenten hela tiden har gått ut på att föräldrar ska vara hemma med sina barn och det här inte kommer att betyda det. Dessutom skulle jag vilja ha svar på en sak som jag anser ligger i den kvinnofälla som vi diskuterat tidigare. Jag är fullt övertygad om att det kommer att vara mammor som kommer att använda bidraget. Det kan jag nästan slå vad om hur mycket som helst om. Vårdnadsbidraget är inte skattepliktigt, och i och med det är det heller inte pensionsgrundande. Hur kommer det att slå mot de kvinnor som väljer att vara hemma? De kommer alltså att få sämre pensioner, och de vill de inte ha, antar jag. Lars Gustafsson menar att vi har plockat russinen ur remisskakan, men faktum kvarstår, och det är att väldigt många, även från borgerliga kommuner som gillar vårdnadsbidraget, har farhågor och ser konstigheter och oklarheter i det förslag som föreligger. Trots att man säkert skulle vilja tillstyrka hela förslaget gör man inte det, för man ser så mycket konstigheter. Barn har olika behov, jag är överens med den som sade det, men då undrar jag: Om man nu anser att det här är så väldigt viktigt ur ett barnperspektiv, varför ska då inte de ensamståendes barn ha samma rätt? I praktiken kommer ingen ensamstående förälder att ha råd att vara hemma för den futtiga peng som det handlar om. Alltså är barn till ensamstående undantagna den här rätten till sina föräldrar som det verkar värnas så mycket om.

Fru talman! LiseLotte Olsson kan slå vad om att det här är en kvinnofälla, men inte har man gjort några konsekvensanalyser under hela den tid man haft möjlighet att titta på detta. Barnbehoven måste väl rimligen också komma in i en konsekvensanalys. Man måste tänka efter, och förhoppningsvis kommer propositionen att ge en lite djupare analys. Hur tar barnen stryk, de som just har behoven, där föräldrarna bedömer att de vill satsa mer tid hemma på dem snarare än det ur något slags jämställdhetsperspektiv dogmatiska uttvingandet som jag menar egentligen är ganska perverterat? Barnens och föräldrarnas behov finns inte i detta därför att man har ett slags fundamentalistisk hållning till något allmänt överordnat. Låt oss nu säga att den här reformen, som ministern precis har förklarat kommer att bygga på frivillighetens grund, får en ytterligare kommunal förankring när det gäller att fatta ett sådant här beslut, att det kommer att vara ett antal kommuner som också väljer att på frivillighetens grund inrätta detta och rimligen ett antal föräldrar som väljer att utnyttja detta, för de har just avdömt barnens behov ur sitt föräldraperspektiv. Vad säger då LiseLotte Olsson, påhejad av sina partikamrater och Socialdemokraterna, till de föräldrar som har valt detta? Hon säger i stället: JämO vill inte att ni ska ha det. De fackliga organisationerna vill inte att ni ska få det. Arbetsgivarverket tycker inte att ni har rätt att bestämma själva. Statskontoret, som är ytterligare en remissinstans, har från teoretiska modeller föreställt sig att detta inte kommer att fungera. Vad svarar ni de föräldrar som ändå kommer att välja att utnyttja detta? Tror ni inte att de känner att detta är ett övergrepp på deras integritet när den här reformen ändå på ett demokratiskt sätt har föreslagits före allmänna val? Folk har tagit ställning för att den här reformen är rimlig. I stället säger ni att de som möjligtvis kommer att välja det här alternativet inte har gjort som remissinstanserna har velat.

Fru talman! När det gäller föräldraförsäkringen är det ju det ojämställda uttaget som är problemet, inte föräldraförsäkringen i sig. Det visar det faktum att män som får barn snarare får en bättre löneutveckling och befordran efteråt, medan det för kvinnor blir precis tvärtom. De får sämre löneutveckling och riskerar ibland till och med att bli uppsagda. Det man ska sträva efter är ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen. Sedan är föräldraförsäkringen en förutsättning för att många kvinnor över huvud taget ska välja att skaffa barn. De flesta kvinnor är inte beredda att ge upp sin yrkeskarriär, utan man vill kunna kombinera familj och arbetsliv. Det var väldigt intressant att höra kommissionens ordförande som när han var här i riksdagen framhöll just att vår svenska föräldraförsäkring bör införas i flera länder i Europa för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och öka jämställdheten. Men jag tycker att det är väldigt märkligt att man å ena sidan talar om att man vill öka jämställdheten, å andra sidan tar ett sådant gigantiskt kliv bakåt i just denna fråga. Det visar, tycker jag, att det inte finns någon linje i den förda politiken. Man kan också fråga sig varför det är så att barnomsorgen inte är så utbyggd i Norge. Det beror bland annat på vårdnadsbidraget. Vi har kunnat se att detta har urholkat barnomsorgen. Det har minskat incitamenten för kommuner att bygga ut barnomsorgen. Det är en av de viktiga anledningarna till att de nu avvecklar vårdnadsbidraget. Jag tycker att ni faktiskt borde lära av våra nordiska grannar i den här frågan och inte göra samma misstag som de har gjort. Problemen på arbetsmarknaden är inte för mycket jämställdhet utan för lite. Att då införa detta förstår jag över huvud taget inte. Många barn trivs inom barnomsorgen, ska jag också säga. Det framstår här som om de inte gör det.

Fru talman! Jag tror att män och kvinnor i dag vill kunna kombinera arbetsliv och familjeliv. Men jag tror att det finns ett väldigt starkt tryck hos män och hos kvinnor på att kunna bestämma lite mer själva när de går tillbaka till arbetslivet när barnen är små. Det kan vara så i en syskonskara att ett barn är väldigt utåtriktat och känner behov av att träffa andra barn, medan ett annat barn är lite mer inåtvänt och behöver de små sammanhangen under lite längre tid. Ett barn kanske lider av någon allergi som gör att den här familjen får det väldigt svårt att få barnomsorgen att fungera. Jag tycker att det är väl betänkt att skapa ett system där föräldrar kan stanna hemma ytterligare någon månad när föräldraförsäkringen har gått ut eller att gå ned lite grann i arbetstid för att kunna tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. LiseLotte Olsson tog upp frågan om full tid och ändå vårdnadsbidrag. Det är den konstruktion som vi har landat på. I dag har vi en ordning som gör att de småbarnsföräldrar som använder den kommunala barnomsorgen subventioneras, till exempel i mitt fall, med de två barn som jag och min fru har. Vi hade hyggliga inkomster. Vi använde den kommunala barnomsorgen och subventionerades med kanske storleksordningen 100 000 kronor per år och barn. Vår granne som var hemma med barnen hade inte rätt till en enda krona. Jag tycker att det är rimligt att vi fördelar till alla och att den som betalar skatt också kan få någonting tillbaka. Jag tror att vårdnadsbidraget kommer att få ett väldigt starkt stöd. Många föräldrar kommer att välja det, men inte alla. Det ligger i sakens natur att det är frivilligt. Man får en möjlighet att anpassa det här till den situation som man själv befinner sig i.

Herr talman! Mikael Damberg har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder i syfte att skydda personal inom landstingsägd vård från att avknoppningar kan drivas igenom mot majoriteten av de anställdas vilja. Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att organisera hälso- och sjukvården så att den uppfyller kraven i hälso- och sjukvårdslagen. Ett landsting eller en kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som man ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen och ska därvid ange de särskilda villkor som gäller för överlämnandet, vilka är desamma oavsett vem som tar över verksamheten. Det är alltså upp till sjukvårdshuvudmännen, det vill säga ytterst de valda företrädarna och inte de anställda, att avgöra huruvida verksamhet ska bedrivas i egen regi eller i annan driftsform. Det förutsätter dock att förhandling enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet genomförts och att det inte finns några rättsliga hinder i övrigt för detta. Kommuner och landsting som sluter avtal med någon annan om vården av en kommunal angelägenhet har kvar huvudmannaskapet för uppgiften och därigenom det yttersta ansvaret för verksamheten. Inom hälso- och sjukvården föregås en överlåtelse som regel av ett upphandlingsförfarande enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. I de fall överlåtelsen kan betraktas som en verksamhetsövergång övergår de enskilda anställningsavtalen automatiskt till förvärvaren. Arbetstagaren kan dock välja att stå kvar i anställningen hos överlåtaren. Regeringen har nyligen uppdragit åt Statskontoret att göra en analys av vilka principer som enligt gällande rätt ska ligga till grund för prissättningen av en verksamhet när en kommun eller ett landsting överlåter den till kommunal personal. Analysen ska göras mot bakgrund av såväl kommunalrättsliga bestämmelser som EG:s statsstödsregler. Regeringen har tagit ett flertal initiativ som syftar till att främja mångfald inom hälso- och sjukvården. Ett exempel är ett regeringsbeslut om att bidra med 5 miljoner kronor till Vårdförbundet. Syftet är att, genom utbildnings- och rådgivningsinsatser, få fler utförare som kan bidra till vårdens utveckling. Regeringen anser att en mångfald av aktörer berikar den offentligt finansierade hälso- och sjukvården samt omsorgen. En mångfald av vårdgivare inspirerar bland annat till innovativa lösningar, vilket skapar goda förutsättningar för en positiv kvalitetsutveckling och därmed bättre hälso- och sjukvård. Mångfald handlar framför allt om att ge patienter förbättrade möjligheter att välja vårdgivare, men även om att ge personalen möjlighet att välja arbetsgivare. Flera alternativa arbetsgivare behövs också för att klara av att attrahera arbetskraft till hälso- och sjukvården i framtiden. Många av dem som är anställda i vården har idéer om hur de skulle vilja bedriva vården, vilka måste tas till vara i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Det är regeringens uppfattning att ökad mångfald är ett av flera medel för att förändra, förnya och förbättra hälso- och sjukvården så att målet om en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen kan uppnås. Regeringen har dock inte någon önskan att detaljreglera hur sjukvårdshuvudmännen organiserar sin verksamhet. Det kommer även fortsättningsvis att vara sjukvårdshuvudmännens ansvar att besluta om och på vilka grunder en verksamhet ska läggas ut på entreprenad.