Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att fler psykiskt sjuka på grund av utebliven vård begår grova brott. Att förebygga och förhindra brott är ett viktigt mål för regeringens politik. Arbetet med detta sker inom en rad olika områden, bland annat inom skolan, socialtjänsten och vården. Den aktiva kriminalpolitik som regeringen för syftar också till att på olika sätt motverka brott. Den psykiatriska vården faller i första hand under socialministerns ansvarsområde. Jag vill understryka att de flesta människor som lider av en psykisk sjukdom inte begår brott. Frågan om tillgången till psykiatrisk vård bör därför inte endast ses från ett brottsförebyggande perspektiv. Statsministern har i regeringsförklaringen tydligt uttalat att människor som är i behov av psykiatrisk vård ska få sådan vård och att den psykiatriska vården måste förstärkas. Därför har regeringen tillsatt en särskild psykiatrisamordnare som löpande ska ge förslag till regeringen. Syftet är att samordnaren ska utveckla psykiatrins former, förbättra samverkan mellan kommuner, landsting och myndigheter samt pröva frågan om psykiatrins resurser. Samordnaren ska vidare vid behov lämna förslag till lagändringar och förtydliganden av gällande lagstiftning. Regeringen har i den nationella handlingsplanen för utvecklingen av hälso- och sjukvården bland annat klargjort att det är angeläget att insatserna för psykiskt funktionshindrade förstärks. I syfte att stimulera en utveckling i enlighet med den nationella handlingsplanen har kommuner och landsting fått ett statligt tillskott på närmare nio miljarder kronor under åren 2001-2004. Kommuner och landsting har också fått utökade möjligheter att utveckla samarbetet genom de åtgärder som regeringen föreslagit i propositionen om samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet (prop. 2002/03:20). När det gäller den rättspsykiatriska vården har Psykansvarskommittén i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar lämnat förslag till ett helt nytt system för omhändertagande av och påföljder för psykiskt störda personer som har begått brott. Kommittén har i det sammanhanget diskuterat finansieringen av den rättspsykiatriska vården. För närvarande bereds nämnda frågor inom Justitiedepartementet. Under arbetet har visst kompletterande underlag tagits fram. Regeringen har ännu inte tagit ställning till Psykansvarskommitténs förslag, vare sig när det gäller systemfrågorna eller finansieringsfrågorna. Ragnwi Marcelind har i interpellationen föreslagit att staten ska bli kostnadsansvarig för den rättspsykiatriska vården genom att ansvaret för den läggs på kriminalvården. Hon har emellertid inte berört hur en sådan reform skulle kunna finansieras. Frågan hur den rättspsykiatriska vården ska anordnas och finansieras är komplex. Det finns inte några enkla lösningar på den frågan, utan den kräver noggranna överväganden. Frågan berör dessutom flera departement. Bland mina viktigaste uppgifter som justitieminister märks arbetet med att bekämpa brottsligheten. Jag kan försäkra Ragnwi Marcelind att jag vid den fortsatta beredningen av dessa frågor kommer att bevaka att de brottsförebyggande aspekterna beaktas.

Herr talman! Jag tackar Thomas Bodström för svaret på den här interpellationen. Det är verkligen inga lätta frågor att diskutera, och det är olyckligt om det skulle uppfattas som att denna debatt är någon form av häxjakt på psykiskt sjuka. Syftet med den här interpellationen är snarare, vill jag betona, att det behövs en diskussion om vilka fel och brister i det politiska beslutsfattandet som kan rättas till så att ingen i samhället ska behöva lida eller komma till skada. Det som är lite symtomatiskt i Bodströms svar är att han skriver att den psykiatriska vården inte är hans ansvarsområde utan att det i första hand är socialministerns ansvarsområde. Den trenden känner vi igen från kommuner och landsting. Vi lägger över ansvaret på varandra. Och vad är det som händer? Jo, den enskilda individen faller mellan stolarna. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi alla tar vårt fulla ansvar även om vi inte precis tycker att det ligger under vårt ansvarsområde. Jag skulle vilja påstå, nästan lite grann tvärtemot det som Bodström säger i sitt svar, att de brister inom den psykiatriska vården som har redovisats den senaste tiden faktiskt påverkar både socialministerns och justitieministerns ansvarsområden. Vi vet att antalet vårdplatser är så litet att man i dag inte ens har möjlighet att ha de personer som är i behov av psykiatrisk tvångsvård på avdelningarna så länge som de behöver. Vi vet också att platsbristen leder till att psykiskt sjuka hamnar i häktet i stället för på en psykiatrisk slutenvårdsklinik. Det är inte heller godtagbart. Vi har också ett system där alltfler döms till rättspsykiatrisk vård och rehabiliteringen tar allt längre tid. För många landsting leder det här till platsbrist, vilket i sin tur leder till att psykiskt sjuka med kriminell belastning tränger undan andra patienter som behöver vård. Det är verkligen en olycklig utveckling. Landstingen ansvarar i dag vad gäller rättspsykiatrin både för vården och finansieringen, men huvudproblemet är att landstingen inte kan styra tillströmningen. De kan inte heller planera för den. I Västra Götaland har till exempel antalet dömda till vård ökat med 40 % de senaste tre åren. Staten utfärdar domarna, men det är landstingen som har vårdansvaret. Landstingen har ingen möjlighet att säga nej till att ta emot de dömda för vård. Följden blir då med automatik att andra som behöver vård inom psykiatrin inte får plats. Det leder till att dessa människor går utan vård med sin akuta psykiska sjukdom tills det händer någonting. Då hamnar de med automatik under rättspsykiatrin. Det här har blivit en ond kretsgång, Thomas Bodström. Jag skulle gärna vilja veta åtgärder ministern är beredd att vidta, eventuellt i samråd med socialministern, för att se till att de som är dömda för brott under sin psykiska sjukdom inte upptar de platser som andra akut psykiskt sjuka skulle behöva. Det är i den här problematiken som frågorna går in i varandra. Där har kristdemokraterna lagt fram ett förslag som också justitieministern kommenterade i sitt svar när han sade att vi inte har beskrivit någon finansiering av det. Vi skulle vilja att rättspsykiatrin lades under till exempel kriminalvården och att man hade ett annat system så att det inte blev som det blir i dag, att de som är dömda för brott tränger undan dem som skulle behöva den akuta psykiska vården. Jag skulle bara gärna helt kort vilja höra vad ministern säger om detta. Beträffande de pengar som ministern skryter om i svaret tycker jag att det är lite pinsamt. Det är ju faktiskt så att kommuner och landsting redan i år går med underskott på ca 7 miljarder kronor. De pengar som var avsatta mellan 2001 och 2004 räcker inte alls tillräckligt långt.

Herr talman! Problemen med rättspsykiatrin har ju blivit skrämmande aktuella under de senaste månaderna. Men problemen är inte nya. De har varit välkända i rätt många år. Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är oerhört viktigt att vi lyckas komma fram till ett beslut och att vi får en så bred majoritet i riksdagen som möjligt. Frågan är för viktig för att den politiska retoriken ska få ta över. Jag tror säkert att ministerns personal på Justitiedepartementet arbetar väldigt hårt. Men jag skulle ändå gärna vilja se om det finns möjlighet att prioritera framtagandet av den här propositionen så snart som möjligt. Interpellanten skriver att huvudproblemet är att landstingen inte kan styra tillströmningen av patienter, och inte heller planera för den. Jag måste kommentera det också. Jag kan inte hålla med om att det är huvudproblemet. Det borde inte vara speciellt unikt för landstingens del. De kan knappast styra över antalet akutfall när det gäller några andra sjukdomar heller. Huvudproblemet som jag ser det är att väldigt många psykiskt sjuka inte får en relevant vård. De får inte en relevant vård i tid. Ansvaret ligger både på kommunerna och landstingen. Anledningen är som vanligt pengar och att vi försöker skylla ifrån oss från den ena till den andra. Det är ju så att allra oftast har psykiskt sjuka brottslingar redan tidigare varit i kontakt med psykiatrin på något sätt. Jag har hört siffran 95 %. Domen till rättspsykiatrisk vård är sällan den första kontakten med psykiatrin. Ett problem som jag gärna skulle vilja höra om justitieministern håller med mig om i dagens system, där vissa psykiskt sjuka brottslingar döms till fängelse medan andra döms till rättspsykiatrisk vård, är att en hel del hamnar på fel nivå. Kommer de till en vanlig anstalt är den psykiatriska vården inte tillräcklig. Kommer de till en rättspsykiatrisk klinik är inte heller det rätt nivå eftersom rättspsykiatrin inte är uppbyggd för att vårda dem som inte kan vårdas friska. Herr talman! Även om det kanske är tabu vill jag påstå att det finns sjuka, farliga människor som inte kan vårdas och bli friska. De kan inte bli friska, ofarliga människor som kan röra sig fritt i samhället utan fara för andra människor. De är oftast psykopater. En man vid namn Henrik Belfrage, som besökte justitieutskottet för en tid sedan, sade att de här personerna snarare kan bli sämre av att samhället försöker att vårda dem. Jag menar att det behövs en ny form av skyddat boende för de här personerna. De passar inte in i den rättspsykiatriska vården, och egentligen passar de inte in på fängelserna heller, och de passar definitivt inte in i vårt vanliga samhälle. Min fråga till ministern är: Finns detta med på dagordningen för framtagandet av den proposition som vi väntar på, och har väntat på lite väl länge?

Fru talman! Det är onekligen så att den senaste tidens våldsdåd som begåtts av psykiskt sjuka personer har satt fokus på brister inom psykiatrin. Jag tycker att justitieministern då skulle kunna inse att neddragningar och problem inom den psykiatriska vården över huvud taget påverkar människors trygghet och dessutom de sjukas rättighet att kunna få den vård som de behöver, och det innan de begår våldsbrott under psykisk sjukdom. När man väl begått våldsbrottet träder rättsväsendet in. Det innebär att psykiskt sjuka exempelvis sitter i vanliga häkten, vilket i sig ger platsbrist. Polisen resurser måste tas i anspråk för att hantera psykiskt sjuka. Har justitieministern tänkt tanken att tillsammans med socialministern diskutera och kräva insatser för att stärka den psykiska vården? Jag tror att det skulle gagna rättsväsendet som skulle kunna frigöra resurser, och även de psykiskt sjuka som då kan komma under lämplig behandling och vård antingen frivilligt eller genom tvång. Jag vill påstå att tvångsvård kan vara en rättighet för psykiskt sjuka som saknar sjukdomsinsikt. En del av dem begår våldshandlingar under pågående psykisk sjukdom, vilket skulle kunna undvikas med lämplig behandling. Är justitieministern beredd att medverka till en översyn av tvångsvården och även av lagen om vård av unga och lagen om vård av missbrukare? Detta hänger ju ihop. En väg som vi pekar på i avvaktan på detta är att den som döms till rättspsykiatrisk vård kan få ett tidsbestämt straff att avtjäna när han bedöms frisk. Naturligtvis ska då eftervård ske inom ramen för fängelsevistelsen som vid all annan vård. Uppföljning och kontroller måste ske även vid fängelsevistelse efter tillfrisknandet. En annan väg som borde kunna återskapas är försöksutskrivning som möjliggör snar återintagning vid tidiga återinsjuknanden. Det finns en utredning, SOU 2002:3, om psykisk störning, brott och ansvar som presenterar en rad förslag som skulle kunna ge en mer ändamålsenlig ordning. Avser ministern verka i enlighet med denna utredning för att renodla regelverket genom att särskilja och tydliggöra det straffrättsliga ansvaret, vårdbehovet och samhällsskyddet? Kan ministern ange en tidsplan för den beredning som jag nu har hört pågår i Justitiedepartementet angående denna utredning? När ligger ett förslag på riksdagens bord?

Fru talman! Jag ska försöka svara i tur och ordning. Jag ska inte behöva upplysa Ragnwi Marcelind om att regeringen är ett kollektiv. Vi har ett gemensamt ansvar. Men det faktum att regeringen är ett kollektiv innebär inte att olika frågor inte hanteras på olika departement. Därför är det viktigt att man har en arbetsfördelning, men det innebär inte att det inte finns flera frågor som man samarbetar om. Det är riktigt att antalet som döms till rättspsykiatrisk vård har ökat i Västra Götaland. Men det ligger konstant per år på ungefär 375, så där har det varken ökat eller minskat. Kristdemokraternas motion ligger nära det här betänkandet. Det som tas upp här senast är precis det som vi arbetar med just nu. Jag tycker också, precis som Johan Linander säger här, att det är bra om vi får en bred majoritet. Det är viktigt att vi försöker se i nya banor och kanske över partigränserna om det är möjligt. Det är alltså detta som vi nu arbetar med. Som svar på den konkreta fråga som ställs vill jag säga att de här samhällsskyddsåtgärderna finns med i betänkandet utöver de frågor som jag har nämnt. Det var några saker som togs upp här. Bland annat om det ska tillsättas nya utredningar. Den här samordnaren som jag nämnde kommer att ta hand om del av de här frågorna. När det gäller LVM pågår det ett arbete, och det kommer förslag inom kort. Jag upprepar det som jag sade tidigare. Den psykiatriska vården behöver förstärkas. Det har också statsministern nämnt nyligen.

Fru talman! Om justitieministern inte vet om det, kan jag upplysa honom om att bara den senaste tiden har det funnits ett trettiotal fall i Västra Götaland där man inte har fått akut vård trots sin svåra sjukdom på grund av att platserna har varit belagda med personer som varit dömda till vård. Jag tycker att det är en orimlig situation om akut psykiskt sjuka inte kan få hjälp därför att platserna är upptagna av personer som är dömda till vård. Då ligger det lite grann inom justitieministerns och mitt ansvarsområde i alla fall. Man måste hitta någon form av lösning. Det var just därför som vi i vår motion har föreslagit att man kanske borde se över om man ska lägga över ansvaret för de rättspsykiatriskt dömda på kriminalvården. Det är en fråga vi kan återkomma till så småningom. Det här handlar ju om att försöka sörja för att samhället ska ha beredskap för att människor kanske inte alltid mår lika bra under alla perioder. Vi vet att det finns människor som begår väldigt allvarliga brott under allvarlig psykisk störning. Det har skett under den senaste tiden. Jag har exempel hemifrån mitt län där föräldrar har varit förtvivlade. De har sökt hjälp för sina barn, men det har inte funnits någon plats. Det har också hänt grova brott i Bollnäs. Jag behöver inte detaljbeskriva dem. Jag tror att alla känner till dem. Det här är händelser som ständigt återkommer. För att vi ska kunna bevara vår trovärdighet måste vi kunna peka på att vi tar de här problemen på allvar. Som Johan Linander sade väntar vi på den här propositionen. Min fråga till ministern är: Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att vi ska kunna skapa utrymme för dem som döms till vård utan att de tar upp de platser som finns inom psykiatrin för dem som är sjuka och behöver dem? Vilka möjligheter ser justitieministern att arbeta om hela synen på hur vi ska hantera människor? Kristdemokraterna och många andra partier har lagt fram förslag om att man ska dömas till ett tidsbestämt straff och att man ska sitta av tiden även om man betraktas som symtomfri efter en kortare tid. Jag har förstått att den här utredningen, och också Socialdemokraterna och regeringen, tycker att det är okej att man går vidare till fängelse. Jag skulle vilja veta om det är ministerns uppfattning. Jag menar att det måste finnas någon alternativ form av vård. Vi kan inte placera de människor som kommer ut efter en sjukdomsperiod i den psykiatriska vården på de fängelser vi har i dag. Det måste vara en alternativ fängelseform som kan möta dessa personers behov och ge rehabilitering och vård så att de kan återanpassas. De kanske inte blir friska, men de kanske kan komma till insikt om att en viss medicinering alltid kommer att behövas för att de ska kunna bevara sitt välmående. Jag tackar för interpellationsdebatten, men jag är inte riktigt nöjd med svaren. Jag känner att vi allesammans har ett stort ansvar för att vi inte hamnar i partipolitiska spydigheter mot varandra. Här gäller det den lilla människan i samhället. Det gäller sjuka människor, och hur vi ska se till att de får den vård de behöver. De som vi har sett till har blivit dömda ska inte ta platser från dem som i hög grad behöver dem.

Fru talman! Jag tänkte fortsätta där Ragnwi Marcelind slutade. Det finns två delar här. Det finns personer som döms till rättspsykiatrisk vård men som släpps ut tidigare än vad som skulle ha skett om de fått fängelse. Men det finns också en kategori personer som döms till rättspsykiatrisk vård för ganska ringa brott, brott som inte har så högt straffvärde. Vi fick höra när utskottet var på Karsudden på besök att man har personer där som har varit där i tio tolv år och som inte skulle ha "suttit inne" mer än kanske några månader om de hade fått fängelsestraff. Detta problem måste också lösas. Personerna i fråga är ju inte ofarliga efter att de har fått sitta av sitt tidsbegränsade straff, utan de måste få vård, förmodligen tvångsvård. Även de personerna ska få den bästa vården, men samtidigt ska samhället också bli skyddat från dem. Det är ingen lätt fråga. Den är oerhört svår. Men jag är övertygad om att om vi kan komma en bit på vägen och få fram förslag. Även om förslagen från utredningen inte är så klockrena att alla håller med om att de är den bästa lösningen, så tror jag ändå att vi ska komma fram till något slags gemensam ståndpunkt som vi kan besluta om här i riksdagen.

Fru talman! Jag tror att vi alla hänvisar till den här utredningen, SOU 202:3. Där skriver man att överlämnandepåföljder ska avskaffas till förmån för vanliga påföljder samt att vårdbehov ska tillgodoses oberoende av påföljdsval. Vidare ska samhällsskyddsåtgärder införas. Jag undrar: När är den här utredningen färdigberedd i Justitiedepartementet? När får vi se förslaget? Jag tycker att justitieministern också mycket väl kan ta initiativ till att vi också får en samlad redovisning av hur psykiskt sjuka bereds vård, antingen frivilligt eller genom lagen om psykiatrisk tvångsvård - om inte annat därför att detta skulle gagna rättsväsendet utöver de sjuka. Jag menar också att en förutsättning för att våldsbrott på grund av psykisk sjukdom ska förhindras är att en sådan här samlad utredning kommer till stånd och också att den här utredningen, SOU 202:3, nu snabbt kommer på bordet. Detta behövs för att rättsväsendets resurser ska kunna användas för sitt ändamål, det vill säga brottslingar och inte psykiskt sjuka.

Fru talman! Vi talar egentligen om samma sak. Det är glädjande att våra uppfattningar ligger nära varandra. Ändå återstår väldigt svåra frågor att avgöra. Det är viktigt, med tanke på frågans komplexitet och hur viktig den är, just att man verkligen vrider och vänder på alla delar och tänker igenom konsekvenserna. Naturligtvis är också finansieringen en stor del. Jag kan alltså inte i dag säga något exakt datum för när den ligger på riksdagens bord. Det beror alltså på att just den här frågan bereds nu. Den har hög prioritet - det är ingen tvekan om det. Vi pratar ofta om den och diskuterar olika aspekter. Det är också saker som jag inte kan styra över som kommer att avgöra när den ligger på riksdagens bord. Därför tycker jag, särskilt som jag nu befinner mig i riksdagens sal, att jag inte ska ge mig in i några spekulationer när jag inte vet det slutliga svaret. Men jag kan försäkra Carl-Axel Johansson att när jag vet det närmare kan jag återkomma. Vi kan ha fortsatt kontakt så kan jag nämna det då. Som sagt: Den här diskussionen kommer att fortsätta, och det är jag tacksam för.

Fru talman! Det är ju faktiskt så att den här utredningen har varit klar i ett par års tid nu. Det beror ju alldeles på hur man prioriterar en fråga. Den här propositionen hade ju mycket väl kunnat ligga på bordet ändå om det hade funnits en stark vilja från regeringen att få fram den, men det har varit mycket känsliga frågor, och jag vet att det har varit svårt att behandla detta. Men jag känner att nu är det hög tid att göra någonting åt det här. Det är ju också en samhällsbesparing på sikt. Om man kommer in på ett tidigare stadium kan man ju förhindra människor att hamna i den situationen att man begår allvarliga brott som inte minst innebär ett mänskligt lidande men som också innebär en kostnad för staten. Det här borde ju vara en lika prioriterad fråga som många andra propositioner som vi får, ibland hastigt och lustigt, på vårt bord till riksdagens kammare. Jag tror att det handlar om viljeinriktning, herr justitieminister. Jag skulle allvarligt vilja skicka med det till regeringens representanter att vi verkligen önskar att den här frågan ska få högsta prioritet. Statsministern sade så i sin regeringsförklaring, och vi har hört många programförklaringar tidigare, men i den här frågan är det oerhört angeläget att vi får se resultat ganska snart. Vi vet att en väldigt stor andel av de människor som begår allvarliga brott - jag kommer inte ihåg procentsatsen nu - faktiskt har sökt vård senast inom sex månader innan brottet begås. Jag tycker att det är tragiskt att det här ska få fortgå, och jag vädjar till justitieministern att han får de andra att lägga på ett kol. Här måste något ske mycket snabbt med propositionen så att vi får fram en lagstiftning som verkligen gör det enklare för de här människorna att få hjälp, stöd och vård, och det ska de få i rätt tid.

Fru talman! Det här tror jag i och för sig att Ragnwi Marcelind känner till eftersom hon är insatt i den här frågan. Det är inte så att det här bara har legat på Justitiedepartementets bord, utan det här har gått ut på remiss till nästan 90 instanser. Det är alltså ett oerhört omfattande arbete som har gjorts. Och med anledning av det har vi sedan fått göra ytterligare analyser, bland annat om ekonomi. Det är alltså inte så att det bara har legat här för att vi sedan ska arbeta med det och skriva ihop en lagrådsremiss, utan arbetet har ju fortsatt också utanför Justitiedepartementet och sedan har det kommit tillbaka igen. Nu arbetar vi alltså med det här. Jag kan försäkra er, och det tror jag också att ni förstår, att det har en väldigt hög prioritet, men också att det är väldigt svåra frågor och att vi inte får förhasta oss nu så att det fattas felaktiga beslut som inte är helt genomtänkta. Tack så mycket för debatten!