Rambeslut inom det straffrättsliga samarbetet

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att kunna presentera en följdlagstiftning samtidigt som rambeslut tas i framtiden. Genom Amsterdamfördraget skapades rambeslut som ny form av rättsligt instrument inom tredje pelaren. Rådet får, enligt artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen, fatta rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och författningar. Detta får ske på initiativ av kommissionen eller en enskild medlemsstat. Ett beslut att anta ett rambeslut förutsätter enhällighet i rådet. Rambeslut är bindande för medlemsstaterna i fråga om det resultat som ska uppnås. Däremot överlåts det åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambeslut saknar direkt effekt och måste införlivas med nationell rätt för att få avsedda rättsverkningar. Som Thomas Bodström påpekar krävs, enligt 10 kap. 2 § regeringsformen, riksdagens godkännande innan regeringen ingår en för Sverige bindande överenskommelse som innebär till exempel att en lag måste ändras. Innan Sverige röstar för ett antagande av ett rambeslut i ministerrådet måste därför, om rambeslutet förutsätter lagändring eller annars bedöms vara av större vikt, riksdagens godkännande inhämtas. Riksdagens majoritet har tidigare uttalat att det är möjligt att godkänna ett utkast till rambeslut och först därefter fatta beslut om aktuella lagstiftningsåtgärder. Att avvakta med följdlagstiftning på detta sätt bör enligt riksdagens uttalande emellertid endast ske när det är nödvändigt på grund av de tidsramar som gäller för antagandet av rambeslutet. Arbetet inom EU med krav på snabba beslut har föranlett den tidigare socialdemokratiska regeringen att i allmänhet skilja på godkännande och genomförande i Sveriges riksdag - det vill säga riksdagen har fått ta ställning till den lagstiftning som rambeslutet föranlett långt efter det att rambeslutet antagits. Av respekt för riksdagen som lagstiftande församling bör utgångspunkten vara att riksdagen, när den beslutar i fråga om godkännandet av överenskommelsen, också har möjlighet att ta ställning till de lagändringar som blir aktuella till följd av överenskommelsen. Min ambition är att i större utsträckning än vad som hittills varit fallet presentera den lagstiftning som krävs för genomförandet i nationell rätt av rambeslutet i samband med att riksdagens godkännande inhämtas. Jag ska därför se över de rutiner och arbetsmetoder som tillämpas i förhandlings- och lagstiftningsarbetet. Jag utesluter dock inte att det uppkommer situationer där Sverige bör medverka till att ett rambeslut antas utan att den nödvändiga nationella lagstiftningen har redovisats i detalj för riksdagen. Även i dessa fall kommer jag att sträva efter en höjd ambitionsnivå så att riksdagen kan få en godtagbar redovisning av vilken följdlagstiftning som kommer att krävas i ärendet.

Herr talman! För att det här ska bli begripligt ska vi kanske här förklara att det handlar om två principer. Den princip som vi hade och som riksdagen har ställt sig bakom men som Moderaterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har kritiserat är väldigt enkel: Antingen har man hela lagstiftningen på plats när riksdagen fattar beslut om en överenskommelse, eller också har man inte det. Moderaterna har ju bland annat av just det skälet inte ansett att man vill stödja överenskommelser om terroristbrott, arresteringsorder och rambeslutet om sexuellt utnyttjande. Det var ett ganska glidande svar. Och nu undrar jag om du Beatrice Ask, när det gäller de överenskommelser som det nu förhandlas om, kommer att säga: Vi behöver den tid som krävs för att följdlagstiftningen ska finnas på plats när Sveriges riksdag beslutar om det. Eller kommer ni att fortsätta på det sätt som det har varit tidigare?

Herr talman! Jag tycker nog att jag var ganska tydlig i det här svaret. I grunden anser jag att lagstiftningen ska skötas av Sveriges riksdag. Det är nästan omöjligt med den ordning som EU har i dag. I princip uppfyller vi inte de grundläggande kraven, som gäller för ordningen i det här landet, när vi tvingas ta beslut på det sätt som EU-organisationen i dag förutsätter. Det här tycker jag är principiellt besvärligt. Skillnaden mellan mig och Thomas Bodström i den här frågan är att Thomas Bodström tycker att den ordning som har gällt har varit helt i sin ordning. För mig är det här svårt därför att de här principerna i grunden inte riktigt går ihop. Jag kommer att eftersträva en tydlighet visavi riksdagen så långt det är möjligt, men jag inser att det enda som egentligen kan lösa upp knuten är att EU:s beslutsordning ändras, alternativt att vi gör förändringar i svensk grundlag. Jag tror inte att vi är redo för något av det, utan det här är en konflikt som vi kommer att få leva med. Jag kommer inte att förhindra viktiga beslut inom det europeiska samarbetet för den här principens skull. Men jag kommer att slita med frågan och faktiskt erkänna att detta är ett bekymmer och försöka göra vad jag kan för att så lite som möjligt av den här diskrepansen i realiteten ska verka för riksdagen. Det räcker inte med att riksdagen tycker att det är okej att fatta beslut i efterhand. I princip borde man faktiskt inte göra det. Det är min grundinställning.

Herr talman! Då kan vi konstatera att det Beatrice Ask nu säger - man får väl ändå dra den slutsatsen - är att vi nu byter princip. Nu ska följdlagstiftningen som regel vara på plats. Det kan finnas något undantag. Och det är ju den linje som Moderaterna har haft tidigare. Det här innebär förstås enorma problem för Folkpartiet och de andra stödpartierna, som i och för sig inte har haft särskilt mycket att säga till om tidigare, och att man fullständigt kör över dem. Talar Beatrice Ask för sin egen räkning eller för hela regeringen? Är det regeringens ståndpunkt att man nu ska ändra princip så att man i huvudsak ska ha följdlagstiftningen på plats?

Herr talman! Så som Thomas Bodström tolkar mitt svar nu är väl att tolka det väldigt eget, om man får uttrycka sig så. Thomas Bodström som själv har varit statsråd vet att man ger de flesta svar i regeringens namn. Jag arbetar med alliansregeringens goda mandat. Vi är överens i de här frågorna, och det har aldrig varit någon från de andra partierna som har ifrågasatt behovet av att få en bättre redovisning till kammaren inför de rambeslut som har tagits. Vi har varit väldigt ståndaktiga från moderat sida när det gäller den principiella grunden för riksdagens ansvar och skyldigheter. Det är svårt med det regelverk som är i dag, men det är inte så att vi har olika uppfattningar om vad som egentligen ska gälla.

Herr talman! Jag tror att jag är nöjd.

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag avser att ta något initiativ eller vidta någon annan åtgärd med anledning av tidsplanen avseende lagstiftningen om preventiva tvångsmedel. Inledningsvis, jag delar Thomas Bodströms uppfattning om vikten av att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till effektiva verktyg och arbetsmetoder för att komma åt allvarlig brottslighet. Detta ställer krav på att lagstiftningen kan anpassas och moderniseras. Resultatet av myndigheternas arbete med att förhindra allvarliga brott är beroende av många faktorer. En av de viktigaste är tillgången till information. Insamling av information i syfte att förhindra brott sker i dag på många olika sätt, till exempel genom spaning. Myndigheterna får dock inte använda hemliga tvångsmedel enbart i syfte att förhindra brott. Noggranna avvägningar mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning och enskildas integritetsintressen är nödvändiga vid införande av nya tvångsmedel. Ett regelverk om bland annat brottspreventiv tvångsmedelsanvändning måste därför kringgärdas av väl avvägda regler till skydd för den enskildes integritet. Riksdagen var inte tillfreds med det förslag den förra regeringen presenterade. Därför bordlades frågan, och den nya regeringen har nu att göra överväganden om hur kritiken mot förslaget kan hanteras. I maj 2006 fick en särskild utredare i uppdrag att överväga bland annat ett system för en underrättelseskyldighet i fråga om användning av hemliga tvångsmedel. Utredaren har inom ramen för sitt uppdrag också övervägt hur en förstärkt granskning av användningen av hemliga tvångsmedel kan utformas. Utredningen redovisade sitt betänkande i fredags. I betänkandet föreslås bland annat att det ska införas en särskild skyldighet att underrätta enskilda personer som påtagligt har berörts av sådan verkställighet av hemliga tvångsmedel som sker i brottsutredningar. I syfte att stärka rättssäkerheten för enskilda föreslås också att det ska inrättas ett oberoende organ med uppgift att granska den verksamhet där det förekommer användning av hemliga tvångsmedel. Varje person ska enligt förslaget ha rätt att begära att det oberoende organet kontrollerar om han eller hon har varit föremål för ett hemligt tvångsmedel i strid med gällande författningar. Utredningens förslag omfattar även en framtida användning av hemliga tvångsmedel i preventivt syfte. Inom Justitiedepartementet kommer man nu noggrant att överväga vilka åtgärder som kan behöva göras med anledning av propositionen om preventiv användning av hemliga tvångsmedel. Min utgångspunkt är att de brottsbekämpande myndigheterna måste ges möjlighet att använda hemliga tvångsmedel för att förhindra mycket allvarlig brottslighet, och jag avser inte att i onödan försena några beslut.