Översyn av statliga näringslivsstöd

Fru talman! har frågat mig om regeringen och jag avser att verka för en fullständig översyn av olika offentliga näringslivsstöd till det privata näringslivet.

Regeringen delar den bild Tobias Andersson ger. Det finns oklarheter och brister i underlag som redovisar vilka effekter som uppnås via den statliga finansieringen till företag och företagsfrämjande aktörer. Och denna kritik har lyfts över lång tid från ett flertal håll, bland annat av Riksrevisionen.

Regeringens ambition är att förbättra möjligheterna för uppföljning och utvärdering av statliga stöd och offentliga bidrag till företag. Regeringen vill åstadkomma en bättre överblick och säkerställa att statens medel används effektivt och går till rätt ändamål. I budgetpropositionen för 2024 föreslog regeringen att anslaget 1:5 Näringslivsutveckling skulle utökas med 15 miljoner kronor för arbetet med att mer systematiskt utvärdera offentliga företagsfrämjande insatser, och anslaget beräknades årligen tillföras 15 miljoner kronor 2025 och 2026 för samma ändamål.

Syftet är att skapa en bättre överblick över alla typer av näringslivsstöd och skapa bättre förutsättningar för att också kunna göra välgrundade bedömningar av dessas effekter. Arbetet har nu påbörjats på Regeringskansliet. Ett led i det arbetet är bland annat Tillväxtanalys slutrapport Samlad uppföljning och utvärdering av det företagsfrämjande systemet, som redovisades den 27 mars i år, med förslag på hur en sådan överblick och bättre förutsättningar för effektutvärderingar kan åstadkommas.

Samtidigt är diskussionen kring statens roll gällande offentliga stöd och vilka effekter de ger en svår fråga och något som Sverige delar med många länder. Det är inget unikt problem. Vi vet dock att Sverige i internationella jämförelser rankas som ett av världens ledande innovationsländer. Vi vet också att svensk ekonomi är stark, och vi har, för att vara ett så pass förhållandevis litet land i världen, många stora internationellt framgångsrika innovativa företag. Alltså ser vi att det svenska näringslivet är konkurrenskraftigt och att näringslivet har förmåga till förnyelse och utveckling på internationella marknader.

Ramvillkor och väl fungerande marknader är centralt för det svenska näringslivets konkurrenskraft. Viktiga konkurrensfördelar historiskt har bland annat varit rimliga elpriser, kompetent arbetskraft, fungerande transportinfrastruktur, tidig digitalisering av samhället och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Att säkerställa att Sveriges viktiga konkurrensfördelar alltjämt består är avgörande för näringslivet och landets välstånd.

Jag instämmer i att vi behöver få en bättre överblick över statliga företagsstöd och bra underlag för att kunna bedöma vilka effekter de leder till. Det är viktigt att hushålla med statens resurser och att de används där de gör störst nytta.

Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Sverigedemokraterna tror i grunden på marknadens krafter och anser att politiken huvudsakligen ska bidra till att skapa goda förutsättningar för det privata näringslivet att verka utifrån. Politiken tar ett större ansvar för regelverken, kompetensförsörjningen, infrastrukturen och nu även elförsörjningen, mycket tack vare ministern själv, medan näringslivet ägnar sig åt den faktiska affärsverksamheten.

Tyvärr ser det inte ut så fullt ut i praktiken. Vi ser i stället runt om i vår omvärld hur politiken alltmer beblandar sig med näringslivet och hur statsstöd och handelshinder är på frammarsch. Sverige, som är en förhållandevis liten ekonomi med 10 miljoner invånare, är dock beroende av sin konkurrenskraft och blir aldrig vinnare i längden vid subventionsrace.

Trots detta har det vuxit fram allt fler och större exempel på hur även det offentliga i Sverige på olika sätt går in och stöder det privata. Genom krediter, innovationsstöd, företagsrådgivning, EU-bidrag, Klimatklivet, Industriklivet och så vidare stöder Energimyndigheten, Vinnova, Naturvårdsverket, Tillväxtverket, Almi med flera det så kallade privata näringslivet. I visa fall rör det sig om miljardsummor, som när Energimyndigheten i relativ närtid beviljade ett stöd på över 3 miljarder till Hybrit genom Industriklivet och Ipceiregelverket från EU:s håll.

Det går naturligtvis att diskutera exakt hur staten ska underlätta för det svenska näringslivet. Inget parti föreslår att det inte ska finnas någon form av offentligt stöd. Däremot är det viktigt att man inte snedvrider konkurrensen och sätter marknaden ur spel eller att det resulterar i ett oproportionerligt stort risktagande för statens del i sammanhanget.

För att kunna ha en nyanserad diskussion på området krävs det dock att vi faktiskt har en vettig överblick över alla typer av näringslivsstöd och deras effekt. Det bedömer jag, fru talman, att vi inte har i dag. Trots att effekten av flera olika stödsystem gång efter annan har dömts ut av såväl Riksrevisionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser som enskilda forskare och näringslivsorganisationer finns det inte en samlad bild.

Mot denna bakgrund ställde jag denna interpellation till Ebba Busch och frågade just om man från regeringens sida avser att verka för en fullständig översyn av de olika offentliga näringslivsstöden till det privata näringslivet. Jag är väldigt tacksam för det svar jag fått av ministern, där hon tydligt belyser att regeringen instämmer i den problembild jag målar upp i interpellationstexten. Det är också i grunden positivt, vill jag tillstå, att vi nu ser ett budgettillskott till näringslivsutveckling för att bland annat kunna ha en bättre systematik i utvärderingen av det offentliga och dess företagsfrämjande insatser.

Den rapport från Tillväxtanalys som ministern nämner i sitt svar tycker jag också är viktig. Den belyser många av de brister som inte minst mitt parti har betonat under åren. Det ska också bli intressant att se hur man från regeringens sida arbetar vidare med många av de rekommendationer som ryms inom ramen för denna. Jag tänker återkomma till det sedan, fru talman.

Min grundläggande fråga var ifall det finns någon ambition från ministern eller regeringen att titta på hur vi får en total överblick. Hur vet vi hur många miljarder som slussas till det privata, och hur får vi en samlad uppskattning av deras effekt? Den frågan kvarstår någonstans.

Fru talman! Det första jag skulle vilja säga är att Regeringskansliet sammanfattningsvis har ganska god kunskap om enskildheter. Vi har enskilda exempel på sådant vi tycker eller har indikation på har fungerat väl och på sådant som har fungerat mindre väl. Vi har dock begränsad kunskap om de sammantagna effekterna av det stöd som vi ger. Vad blir summan av alla de statliga stöd som ändå finns?

Jag vill också gå så långt som att säga att tidigare regeringar har lämnat skeppet utan större överblick. Det försöker vi nu rätta till med det som står i budgetpropositionen för innevarande år, nämligen 15 miljoner kronor för att systematiskt utvärdera offentliga företagsfrämjande insatser. Detta arbetar vi med just nu på Klimat- och näringslivsdepartementet. Det projektet ska skapa bättre förutsättningar för redovisning, uppföljning och utvärdering av statliga stöd, insatser och offentliga bidrag till företag och ge överblick över vårt företagsfrämjande system.

Det andra handlar om tillväxtanalys. Det är anslag som har förstärkts, som Tobias Andersson var inne på, för att stärka arbetet med just effektutvärdering.

Det tredje är det som står i finansplanen för budgetpropositionen 2024. Regeringen vill också se över hur det statligt finansierade företagsfrämjandet kan bli så effektivt och ändamålsenligt som möjligt.

När jag klev in på mitt departement fanns inte den typen av samlad bild. Vi behöver skaffa oss en sådan.

Det gamla kommunalrådet i mig, pragmatikern, som nu ger sig ut i alla dessa EU-sammanhang och internationella sammanhang ser ett problem med att många länder har börjat trycka in statsstöd medan vi inte gör det på samma sätt. Det väcker frågor. "Jaha, här är ett svenskt företag som inte har fått den här typen av stöd, men det garanteras i andra sammanhang. Betyder det att den svenska regeringen inte tror på det här projektet?" Det visar på hur toxiska statsstödsrace är. Det sätter också fokus på att skattemedel används för att bana väg för sådant som borde ha lösts genom att i stället öka lönsamheten och bärigheten genom att minska regelbördan för företagen. Samtidigt ser verkligheten ut som den gör.

När vi kan hämta hem pengar från EU - alltså våra egna skattemedel som vi har pumpat in i EU-systemet - till svenska intressen är det klart att vi ska använda den möjligheten. Men det är uppenbart att det är en djungel i dagsläget. Vi har dålig överblick. Det styr vi upp nu.

Fru talman! Jag instämmer nog i bilden som målas upp sett till hur bristfälligt intresset har varit hos tidigare regeringar att genomföra en ordentlig granskning alternativt agera på alla de granskningar som ändå har kommit under åren.

Jag minns när jag debatterade exakt den här frågan med såväl Ibrahim Baylan som Anders Ygeman. På den tiden blev svaret snarare att om man inte tror på detta är man emot företagen i fråga, i stället för att faktiskt vara ärlig och svara som ministern gjorde inledningsvis och betona att det viktiga är att svenska skattemedel placeras där de gör mest nytta. Det kan i något scenario vara i olika typer av stöd - kanske krediter där vi kan dela en risk med till exempel ett exporterande, stort företag på en osäker marknad. Det är någonting som kompletterar marknadens mekanismer för långivning och så vidare. Det tycker jag är ett rimligt företagsstöd, som genomförs av Exportkreditnämnden eller när vi utfäster garantier för kärnkraftsinvesteringar i Sverige eller dylikt. Det är en sak.

I andra änden finns de direkta allmosorna som betalas ut som något slags kontantstöd. Det är mer marknadssnedvridande, för det måste hanteras av politiken, en myndighet eller ytterst en tjänsteman - som ju dessutom är öppen för påverkan. Vinnova har granskats noga i fråga om detta i närtid av intresserade entreprenörer. Det är såklart någonting helt annat. Politiken måste då frångå ambitionen om teknikneutralitet och i stället ta ställning till vilket företag eller projekt som ska ta del av stöden. Historiskt har det, i alla fall enligt mig, funnits en ideologisk prägel på delar av dessa. Man kanske har fått stöd för genuscertifierat skogsbruk eller någonting, och det är nog inte riktigt vad den här regeringen tycker är det lämpligaste sättet att spendera statens och i slutändan svenskarnas pengar på.

Den samlade bilden saknas, som sagt. Jag minns att jag förra mandatperioden ställde frågan till riksdagens utredningstjänst om de kunde uppskatta - oavsett om det handlar om en kredit, ett innovationsstöd eller en delfinansierad EU-stödpeng - hur mycket som går från det offentliga till det privata. Jag fick svaret att man inte kunde göra en sådan uppskattning. Jag misstänker att om ministern gick till sitt departement och bad om en siffra skulle svaret bli detsamma på grund av att det här går genom flera departement och myndigheter och att det handlar om allt från rena allmosor till delfinansieringar, lånetillskott och rådgivning. Vi vet alltså inte hur mycket det är. Jag efterfrågar den överblicken.

Några förslag nämns i utredningen Samlad uppföljning och utvärdering av det företagsfrämjande systemet som ministern refererade till. Där vill man genomföra en kartläggning av de företagsfrämjande åtgärderna genom att koppla myndigheternas databaser till en myndighetsgemensam API-standard, vilket skulle kunna vara ett första led i detta. Det vore intressant att höra ministerns syn på det.

Jag tror att vi delar bilden av problematiken. Det jag ser, och det som jag och Sverigedemokraterna vänder oss mot, är att det här tycks vara alltmer attraktivt i många partiers ögon.

Jag hör från ministern att man åker runt i EU och träffar andra stater som ägnar sig mer åt ett aktivt företagsfrämjande än vad den svenska regeringen gör. Så tycker jag att det ska förbli, för om vi skulle säga att vi lättar på EU:s statsstödsregler ytterligare och förlänger de redan existerande lättnaderna skulle det kunna innebära att våra skattemedel går till att finansiera statsstödsprojekt i södra Europa. Det är så det brukar se ut när EU får mer kompetens. Vi tror att det kan gagna vår konkurrenskraft, men i slutändan finansierar vi andra länders statsstöd på bekostnad av såväl vår egen statsbudget som konkurrenskraften i våra företag, som inte får ta del av stöden på samma sätt som man gör i andra länder. Jag vill inte se en sådan utveckling.

Fru talman! Jag ska försöka hålla mitt svar kort. Sverige kommer aldrig att kunna konkurrera med till exempel Kina eller USA i statsstöd och inte heller med Tyskland eller Frankrike. Därför måste vi ha en tydlig, egen usp. Vi måste verkligen sälja det som historiskt har varit vår konkurrensfördel: elpriser, kompetent arbetskraft, fungerande transportinfrastruktur, tidig digitalisering av samhället och den svenska arbetsmarknaden. Det är det vi har haft, historiskt. Om man nu blickar framåt behöver svaret vara mer av detsamma.

Vi lägger om energipolitiken för att få rimliga elpriser i framtiden, och vi har fokus på effekt. Vi satsar stort på ingenjörsutbildningar, yrkesutbildningar och grundskola för att öka kompetensen i hela landet. Vi behöver satsa på infrastruktur, både ur ett beredskapsperspektiv och för att stärka Sverige AB. Jag tar glatt del av diskussionen som handlar om att Sverige är förhållandevis underinvesterat när det kommer till de frågorna, men det gör jag inte med regeringshatten på.

Vi satsar också särskilt på 6G. Det handlar om 390 miljoner de kommande åren. Vi har även fått till ett samarbete med USA. Efter många år av duttande lägger vi nu om för att få till denna starka grundplatta igen i stället för att primärt försöka springa i kapp problemen i efterhand med olika typer av företagsstöd. Grundplattan - grundinfrastrukturen i sig - med minskad regelbörda ska bana väg för ett starkare svenskt företagsklimat. Det kan kosta pengar på kort sikt, men det kommer att tjäna oss väl på lång sikt.

Fru talman! Tack till ministern för svaret och för det arbete som har påbörjats från departementets sida med att med kritisk blick våga ta del av de effektutvärderingar och annat av många stödprogram som har gjorts, inte minst av Riksrevisionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser! Där tror jag att det finns mycket att hämta, sett till exempelvis rena policyförslag som nedskärningar på delar av de existerande företagsfrämjande åtgärderna.

Jag inser att jag pratade ganska vitt och brett i mitt förra anförande. Nu ska jag försöka vara i någon bemärkelse mer konkret.

Det jag ser som en risk, mot bakgrund av min ideologiska inriktning att staten inte ska ägna sig åt att leka riskkapitalist, är det faktum att staten i allt högre utsträckning deltar i riskfyllda projekt, antingen genom helt eller delvis statliga bolag eller i relation till så kallade privata bolag som bygger sina balansräkningar på stöd och krediter från Sverige, EU, institutionella investerare, pensionsfonder med mera. Det står dem naturligtvis helt fritt att investera i olika typer av projekt, men jag ser en tendens att den svenska staten i allt högre utsträckning tar stora risker i dessa projekt utan att ha särskilt stora förutsättningar att ta del av en potentiell uppsida.

Det lyfts fram av forskare som till exempel Christian Sandström att man från politikens sida tar en del av risken i riskfyllda projekt där den potentiella avkastningen tillfaller de så kallade privata ägarna. De har hittat en fantastisk hävstång för det instoppade egna kapitalet genom att staten blåser upp detsamma och tar risker utan någon chans att ta del av potentiell utdelning i framtiden. Det är en oro jag har, och jag skulle vilja höra ministerns syn på statens utökade risktagande i enskilda industriprojekt.

Fru talman! Jag kommer ändå att drista mig till att svara generellt. Vi behöver städa, och vi behöver få fakta på fötterna så att vi kan arbeta strategiskt. Det har vi äntligen påbörjat. Utifrån det underlaget kan vi diskutera hur vi ska rikta om.

Den grundläggande infrastrukturen, till exempel kärnkraft, vägar, järnväg, hamnar, är en statlig uppgift; men inte att lägga in direktstöd och statliga stöd allmänt till företag. Det är när vi har misslyckats på den första delen som vi hamnar i den andra delen, och där ska vi inte svepas med. Om vi har fokus på detta landar vi rätt i en del av bedömningarna av var staten ska gå in och dela risken för att gynna skattebetalarna, inte för att gynna vinstmarginaler - som inte är statens uppgift. Vår uppgift är att stå på medborgarnas sida.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.