övergrepp mot civilbefolkningen i Darfur i västra Sudan

Fru talman! Gunilla Carlsson i Tyresö har frågat mig hur jag avser att verka för att EU ska infria generalsekreterarens begäran om ytterligare åtgärder för att få ett stopp på övergreppen i Darfur samt på vilket sätt jag avser att verka för att EU ska engagera sig för att civilbefolkningen i Darfur ska skyddas mot fortsatta övergrepp. Rosita Runegrund har frågat mig hur jag verkar för att konflikter i Afrika inte ska hamna i skymundan av tsunamin, hur jag verkar för att beteckna konflikten i Sudan som folkmord, vilka åtgärder jag vidtar för att lagföra de skyldiga i Sudan och hur kvinnors kunskaper kan tillvaratas efter freden i södra Sudan. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang. Jag delar Gunilla Carlssons och Rosita Runegrunds oro över att situationen i Darfur alltjämt är mycket svår och utsatt för stora delar av befolkningen. Tsunamikatastrofen ställer krav på stora insatser i de drabbade länderna, men regeringens engagemang i Afrika och inte minst i lösningen av konflikterna i Sudan och Demokratiska Republiken Kongo består. En stark och väl fungerande internationell närvaro i Darfur är avgörande för att öka säkerheten för befolkningen i området. EU har på olika sätt bidragit till en sådan förstärkt närvaro, bland annat genom ett omfattande och konkret EU-stöd till den afrikanska unionen (AU). EU för en kontinuerlig dialog med den afrikanska unionen om hur EU bäst kan bidra till att öka effektiviteten för AU:s mission i Darfur. Från svensk sida har vi särskilt lyft fram vikten av ett utökat samarbete mellan AU:s mission i Darfur och FN:s mission i Sudan. Jag delar alltså Kofi Annans önskan om en ökad roll för det internationella samfundet i Sudan. Regeringen verkar för att EU ytterligare ska öka sitt engagemang i krisen i Darfur. Detta måste ske på flera olika sätt: För det första genom ökat stöd till AU. Från svensk sida bidrar vi med en militärobservatör och sedan ett par veckor tillbaka med en kommunikationsexpert till AU-insatsens högkvarter i Darfur. Detta är viktiga strategiska stödinsatser till AU. För det andra behövs ett ökat engagemang från omvärlden för att få förhandlingarna mellan de stridande parterna i Darfur att gå i rätt riktning. Detta är helt avgörande för att öka säkerheten i Darfur. Sverige deltar på EU:s vägnar med en erfaren svensk diplomat i AU:s medlingsteam. För det tredje genom ett ökat tryck på parterna i konflikten. Regeringen har - inte minst genom EU - verkat för att FN:s säkerhetsråd ska införa riktade sanktioner mot de ansvariga för brotten mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur. Det är därför glädjande att säkerhetsrådet nu beslutat om detta. Sverige har tydligt verkat för att en fullständig normalisering av EU:s relationer med Sudans regering blir avhängigt en lösning av situationen i Darfur. Sverige har också mycket aktivt verkat för att säkerhetsrådet ska besluta om att hänskjuta frågan om lagföring för brott mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur till den internationella brottmålsdomstolen. Säkerhetsrådets beslut förra veckan om att göra just detta är därför mycket glädjande. Oavsett den rättsliga uttolkningen av folkmordskonventionen är det regeringens uppfattning att situationen i Darfur bör hanteras som ett folkmord. Jag vill dock betona att vår eller omvärldens skyldigheter eller möjligheter att stoppa övergreppen inte påverkas av huruvida vi benämner förbrytelserna i Darfur folkmord eller ej. De utgör grava och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot den internationella humanitära rätten, inklusive krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet måste även öka sitt humanitära stöd till Darfur och andra delar av Sudan för att mildra lidandet. Sverige mer än fördubblade sitt humanitära stöd till Sudan mellan 2003 och 2004. Regeringen kommer att fortsätta ge ett omfattande humanitärt stöd med planerade insatser på över 200 miljoner kronor även under 2005. Fredsavtalet i södra Sudan är mycket välkommet efter över 20 års förödande inbördeskrig. Jag hoppas även att avtalet ska bidra till en lösning på konflikten i Darfur, där situationen fortsatt är mycket allvarlig. Omvärlden måste nu snabbt visa sitt stöd för de framsteg som skett i södra Sudan och möjliggöra att fredsavtalet genomförs och att hela landet får del av utvecklingen. Sverige vill se ett intensifierat arbete för att stärka kvinnors aktiva och fulla deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, i de institutioner som nu byggs upp och i fredsbyggande. Samtidigt krävs ett förstärkt skydd för kvinnors och flickors rättigheter och behov. Det gläder mig att denna fråga utgör en viktig del i mandatet för den kommande FN-insatsen i södra Sudan. Den utvecklingsplan som nu föreligger för återuppbyggnad av Sudan lyfter på central plats fram kvinnornas betydelse för Sudans framtid. Regeringen avser fortsätta att på olika sätt bidra till att öka säkerheten för civilbefolkningen i Darfur. Att verka för en ökad och mer effektiv internationell närvaro är en central komponent i detta engagemang.

Fru talman! Gunilla Carlsson i Tyresö har frågat mig hur jag avser att verka för att EU ska infria generalsekreterarens begäran om ytterligare åtgärder för att få ett stopp på övergreppen i Darfur samt på vilket sätt jag avser att verka för att EU ska engagera sig för att civilbefolkningen i Darfur ska skyddas mot fortsatta övergrepp. Rosita Runegrund har frågat mig hur jag verkar för att konflikter i Afrika inte ska hamna i skymundan av tsunamin, hur jag verkar för att beteckna konflikten i Sudan som folkmord, vilka åtgärder jag vidtar för att lagföra de skyldiga i Sudan och hur kvinnors kunskaper kan tillvaratas efter freden i södra Sudan. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang. Jag delar Gunilla Carlssons och Rosita Runegrunds oro över att situationen i Darfur alltjämt är mycket svår och utsatt för stora delar av befolkningen. Tsunamikatastrofen ställer krav på stora insatser i de drabbade länderna, men regeringens engagemang i Afrika och inte minst i lösningen av konflikterna i Sudan och Demokratiska Republiken Kongo består. En stark och väl fungerande internationell närvaro i Darfur är avgörande för att öka säkerheten för befolkningen i området. EU har på olika sätt bidragit till en sådan förstärkt närvaro, bland annat genom ett omfattande och konkret EU-stöd till den afrikanska unionen (AU). EU för en kontinuerlig dialog med den afrikanska unionen om hur EU bäst kan bidra till att öka effektiviteten för AU:s mission i Darfur. Från svensk sida har vi särskilt lyft fram vikten av ett utökat samarbete mellan AU:s mission i Darfur och FN:s mission i Sudan. Jag delar alltså Kofi Annans önskan om en ökad roll för det internationella samfundet i Sudan. Regeringen verkar för att EU ytterligare ska öka sitt engagemang i krisen i Darfur. Detta måste ske på flera olika sätt: För det första genom ökat stöd till AU. Från svensk sida bidrar vi med en militärobservatör och sedan ett par veckor tillbaka med en kommunikationsexpert till AU-insatsens högkvarter i Darfur. Detta är viktiga strategiska stödinsatser till AU. För det andra behövs ett ökat engagemang från omvärlden för att få förhandlingarna mellan de stridande parterna i Darfur att gå i rätt riktning. Detta är helt avgörande för att öka säkerheten i Darfur. Sverige deltar på EU:s vägnar med en erfaren svensk diplomat i AU:s medlingsteam. För det tredje genom ett ökat tryck på parterna i konflikten. Regeringen har - inte minst genom EU - verkat för att FN:s säkerhetsråd ska införa riktade sanktioner mot de ansvariga för brotten mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur. Det är därför glädjande att säkerhetsrådet nu beslutat om detta. Sverige har tydligt verkat för att en fullständig normalisering av EU:s relationer med Sudans regering blir avhängigt en lösning av situationen i Darfur. Sverige har också mycket aktivt verkat för att säkerhetsrådet ska besluta om att hänskjuta frågan om lagföring för brott mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur till den internationella brottmålsdomstolen. Säkerhetsrådets beslut förra veckan om att göra just detta är därför mycket glädjande. Oavsett den rättsliga uttolkningen av folkmordskonventionen är det regeringens uppfattning att situationen i Darfur bör hanteras som ett folkmord. Jag vill dock betona att vår eller omvärldens skyldigheter eller möjligheter att stoppa övergreppen inte påverkas av huruvida vi benämner förbrytelserna i Darfur folkmord eller ej. De utgör grava och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot den internationella humanitära rätten, inklusive krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet måste även öka sitt humanitära stöd till Darfur och andra delar av Sudan för att mildra lidandet. Sverige mer än fördubblade sitt humanitära stöd till Sudan mellan 2003 och 2004. Regeringen kommer att fortsätta ge ett omfattande humanitärt stöd med planerade insatser på över 200 miljoner kronor även under 2005. Fredsavtalet i södra Sudan är mycket välkommet efter över 20 års förödande inbördeskrig. Jag hoppas även att avtalet ska bidra till en lösning på konflikten i Darfur, där situationen fortsatt är mycket allvarlig. Omvärlden måste nu snabbt visa sitt stöd för de framsteg som skett i södra Sudan och möjliggöra att fredsavtalet genomförs och att hela landet får del av utvecklingen. Sverige vill se ett intensifierat arbete för att stärka kvinnors aktiva och fulla deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, i de institutioner som nu byggs upp och i fredsbyggande. Samtidigt krävs ett förstärkt skydd för kvinnors och flickors rättigheter och behov. Det gläder mig att denna fråga utgör en viktig del i mandatet för den kommande FN-insatsen i södra Sudan. Den utvecklingsplan som nu föreligger för återuppbyggnad av Sudan lyfter på central plats fram kvinnornas betydelse för Sudans framtid. Regeringen avser fortsätta att på olika sätt bidra till att öka säkerheten för civilbefolkningen i Darfur. Att verka för en ökad och mer effektiv internationell närvaro är en central komponent i detta engagemang.

Fru talman! Gunilla Carlsson i Tyresö har frågat mig hur jag avser att verka för att EU ska infria generalsekreterarens begäran om ytterligare åtgärder för att få ett stopp på övergreppen i Darfur samt på vilket sätt jag avser att verka för att EU ska engagera sig för att civilbefolkningen i Darfur ska skyddas mot fortsatta övergrepp. Rosita Runegrund har frågat mig hur jag verkar för att konflikter i Afrika inte ska hamna i skymundan av tsunamin, hur jag verkar för att beteckna konflikten i Sudan som folkmord, vilka åtgärder jag vidtar för att lagföra de skyldiga i Sudan och hur kvinnors kunskaper kan tillvaratas efter freden i södra Sudan. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang. Jag delar Gunilla Carlssons och Rosita Runegrunds oro över att situationen i Darfur alltjämt är mycket svår och utsatt för stora delar av befolkningen. Tsunamikatastrofen ställer krav på stora insatser i de drabbade länderna, men regeringens engagemang i Afrika och inte minst i lösningen av konflikterna i Sudan och Demokratiska Republiken Kongo består. En stark och väl fungerande internationell närvaro i Darfur är avgörande för att öka säkerheten för befolkningen i området. EU har på olika sätt bidragit till en sådan förstärkt närvaro, bland annat genom ett omfattande och konkret EU-stöd till den afrikanska unionen (AU). EU för en kontinuerlig dialog med den afrikanska unionen om hur EU bäst kan bidra till att öka effektiviteten för AU:s mission i Darfur. Från svensk sida har vi särskilt lyft fram vikten av ett utökat samarbete mellan AU:s mission i Darfur och FN:s mission i Sudan. Jag delar alltså Kofi Annans önskan om en ökad roll för det internationella samfundet i Sudan. Regeringen verkar för att EU ytterligare ska öka sitt engagemang i krisen i Darfur. Detta måste ske på flera olika sätt: För det första genom ökat stöd till AU. Från svensk sida bidrar vi med en militärobservatör och sedan ett par veckor tillbaka med en kommunikationsexpert till AU-insatsens högkvarter i Darfur. Detta är viktiga strategiska stödinsatser till AU. För det andra behövs ett ökat engagemang från omvärlden för att få förhandlingarna mellan de stridande parterna i Darfur att gå i rätt riktning. Detta är helt avgörande för att öka säkerheten i Darfur. Sverige deltar på EU:s vägnar med en erfaren svensk diplomat i AU:s medlingsteam. För det tredje genom ett ökat tryck på parterna i konflikten. Regeringen har - inte minst genom EU - verkat för att FN:s säkerhetsråd ska införa riktade sanktioner mot de ansvariga för brotten mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur. Det är därför glädjande att säkerhetsrådet nu beslutat om detta. Sverige har tydligt verkat för att en fullständig normalisering av EU:s relationer med Sudans regering blir avhängigt en lösning av situationen i Darfur. Sverige har också mycket aktivt verkat för att säkerhetsrådet ska besluta om att hänskjuta frågan om lagföring för brott mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur till den internationella brottmålsdomstolen. Säkerhetsrådets beslut förra veckan om att göra just detta är därför mycket glädjande. Oavsett den rättsliga uttolkningen av folkmordskonventionen är det regeringens uppfattning att situationen i Darfur bör hanteras som ett folkmord. Jag vill dock betona att vår eller omvärldens skyldigheter eller möjligheter att stoppa övergreppen inte påverkas av huruvida vi benämner förbrytelserna i Darfur folkmord eller ej. De utgör grava och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot den internationella humanitära rätten, inklusive krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet måste även öka sitt humanitära stöd till Darfur och andra delar av Sudan för att mildra lidandet. Sverige mer än fördubblade sitt humanitära stöd till Sudan mellan 2003 och 2004. Regeringen kommer att fortsätta ge ett omfattande humanitärt stöd med planerade insatser på över 200 miljoner kronor även under 2005. Fredsavtalet i södra Sudan är mycket välkommet efter över 20 års förödande inbördeskrig. Jag hoppas även att avtalet ska bidra till en lösning på konflikten i Darfur, där situationen fortsatt är mycket allvarlig. Omvärlden måste nu snabbt visa sitt stöd för de framsteg som skett i södra Sudan och möjliggöra att fredsavtalet genomförs och att hela landet får del av utvecklingen. Sverige vill se ett intensifierat arbete för att stärka kvinnors aktiva och fulla deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, i de institutioner som nu byggs upp och i fredsbyggande. Samtidigt krävs ett förstärkt skydd för kvinnors och flickors rättigheter och behov. Det gläder mig att denna fråga utgör en viktig del i mandatet för den kommande FN-insatsen i södra Sudan. Den utvecklingsplan som nu föreligger för återuppbyggnad av Sudan lyfter på central plats fram kvinnornas betydelse för Sudans framtid. Regeringen avser fortsätta att på olika sätt bidra till att öka säkerheten för civilbefolkningen i Darfur. Att verka för en ökad och mer effektiv internationell närvaro är en central komponent i detta engagemang.

Fru talman! Gunilla Carlsson i Tyresö har frågat mig hur jag avser att verka för att EU ska infria generalsekreterarens begäran om ytterligare åtgärder för att få ett stopp på övergreppen i Darfur samt på vilket sätt jag avser att verka för att EU ska engagera sig för att civilbefolkningen i Darfur ska skyddas mot fortsatta övergrepp. Rosita Runegrund har frågat mig hur jag verkar för att konflikter i Afrika inte ska hamna i skymundan av tsunamin, hur jag verkar för att beteckna konflikten i Sudan som folkmord, vilka åtgärder jag vidtar för att lagföra de skyldiga i Sudan och hur kvinnors kunskaper kan tillvaratas efter freden i södra Sudan. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang. Jag delar Gunilla Carlssons och Rosita Runegrunds oro över att situationen i Darfur alltjämt är mycket svår och utsatt för stora delar av befolkningen. Tsunamikatastrofen ställer krav på stora insatser i de drabbade länderna, men regeringens engagemang i Afrika och inte minst i lösningen av konflikterna i Sudan och Demokratiska Republiken Kongo består. En stark och väl fungerande internationell närvaro i Darfur är avgörande för att öka säkerheten för befolkningen i området. EU har på olika sätt bidragit till en sådan förstärkt närvaro, bland annat genom ett omfattande och konkret EU-stöd till den afrikanska unionen (AU). EU för en kontinuerlig dialog med den afrikanska unionen om hur EU bäst kan bidra till att öka effektiviteten för AU:s mission i Darfur. Från svensk sida har vi särskilt lyft fram vikten av ett utökat samarbete mellan AU:s mission i Darfur och FN:s mission i Sudan. Jag delar alltså Kofi Annans önskan om en ökad roll för det internationella samfundet i Sudan. Regeringen verkar för att EU ytterligare ska öka sitt engagemang i krisen i Darfur. Detta måste ske på flera olika sätt: För det första genom ökat stöd till AU. Från svensk sida bidrar vi med en militärobservatör och sedan ett par veckor tillbaka med en kommunikationsexpert till AU-insatsens högkvarter i Darfur. Detta är viktiga strategiska stödinsatser till AU. För det andra behövs ett ökat engagemang från omvärlden för att få förhandlingarna mellan de stridande parterna i Darfur att gå i rätt riktning. Detta är helt avgörande för att öka säkerheten i Darfur. Sverige deltar på EU:s vägnar med en erfaren svensk diplomat i AU:s medlingsteam. För det tredje genom ett ökat tryck på parterna i konflikten. Regeringen har - inte minst genom EU - verkat för att FN:s säkerhetsråd ska införa riktade sanktioner mot de ansvariga för brotten mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur. Det är därför glädjande att säkerhetsrådet nu beslutat om detta. Sverige har tydligt verkat för att en fullständig normalisering av EU:s relationer med Sudans regering blir avhängigt en lösning av situationen i Darfur. Sverige har också mycket aktivt verkat för att säkerhetsrådet ska besluta om att hänskjuta frågan om lagföring för brott mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i Darfur till den internationella brottmålsdomstolen. Säkerhetsrådets beslut förra veckan om att göra just detta är därför mycket glädjande. Oavsett den rättsliga uttolkningen av folkmordskonventionen är det regeringens uppfattning att situationen i Darfur bör hanteras som ett folkmord. Jag vill dock betona att vår eller omvärldens skyldigheter eller möjligheter att stoppa övergreppen inte påverkas av huruvida vi benämner förbrytelserna i Darfur folkmord eller ej. De utgör grava och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot den internationella humanitära rätten, inklusive krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet måste även öka sitt humanitära stöd till Darfur och andra delar av Sudan för att mildra lidandet. Sverige mer än fördubblade sitt humanitära stöd till Sudan mellan 2003 och 2004. Regeringen kommer att fortsätta ge ett omfattande humanitärt stöd med planerade insatser på över 200 miljoner kronor även under 2005. Fredsavtalet i södra Sudan är mycket välkommet efter över 20 års förödande inbördeskrig. Jag hoppas även att avtalet ska bidra till en lösning på konflikten i Darfur, där situationen fortsatt är mycket allvarlig. Omvärlden måste nu snabbt visa sitt stöd för de framsteg som skett i södra Sudan och möjliggöra att fredsavtalet genomförs och att hela landet får del av utvecklingen. Sverige vill se ett intensifierat arbete för att stärka kvinnors aktiva och fulla deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, i de institutioner som nu byggs upp och i fredsbyggande. Samtidigt krävs ett förstärkt skydd för kvinnors och flickors rättigheter och behov. Det gläder mig att denna fråga utgör en viktig del i mandatet för den kommande FN-insatsen i södra Sudan. Den utvecklingsplan som nu föreligger för återuppbyggnad av Sudan lyfter på central plats fram kvinnornas betydelse för Sudans framtid. Regeringen avser fortsätta att på olika sätt bidra till att öka säkerheten för civilbefolkningen i Darfur. Att verka för en ökad och mer effektiv internationell närvaro är en central komponent i detta engagemang.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Vi har ju diskuterat situationen i Darfurprovinsen flera gånger tidigare i kammaren. Nu hänvisar utrikesministern inte lika mycket till Afrikanska unionen som jag har märkt att hon tidigare har gjort. Jag tror att det beror på en gryende insikt om att det inte räcker med bara den afrikanska unionen. Även om den är en viktig aktör har det internationella samfundet ett stort ansvar. Det är ett bekymmer när vi diskuterar folkmordssituationer eller folkmordsliknande händelser i vår värld att vi så många gånger agerar först i efterhand. Det är då vi drar slutsatserna. Det är då vi säger: Det här borde ha kunnat undvikas. Vi skulle ha kunnat göra något. Jag tror att det är därför som vi i oppositionen ligger på lite grann, inte för att få en specifik definition utan för att man ska göra något. I svaret säger utrikesministern att regeringen verkar för att EU ytterligare ska öka sitt engagemang i krisen i Darfur, att det gäller att få EU att göra någonting. Även om säkerhetsrådet beslutat om sanktioner och det har skett en del framsteg är det tyvärr ingenting som hjälper till på marken. Vi fick i förra veckan en undersökning från det brittiska parlamentet, som säger att kanske uppemot 300 000 människor har dödats, förintats. Det är därför som jag tycker att man borde agera. Jag tycker att man borde agera mer. Det räcker inte med de smarta sanktionerna. Det räcker heller inte med två observatörer eller strateger, utan jag tror att vi måste göra mer. Jag tror att man måste driva på för att se till att få en flygförbudszon och ännu hellre kanske vara beredd att också skicka konkreta truppinsatser. På regeringens hemsida står det så här: Vi agerar för att förebygga väpnade konflikter, stoppa pågående krig och hindra deras följdverkningar. Vi agerar i stater som fallit sönder av inbördeskrig eller etniska rensningar. Vi agerar som medlemmar i EU och FN och tillsammans med andra organisationer och länder liksom det civila samhället. Vi agerar konkret för fred och säkerhet. Där står också att värderingar får sin betydelse när de omsätts i handling. Jag vet att regeringen har gjort en del inom EU för att försöka få en förändring till stånd för att mer praktiskt påverka utvecklingen på marken i Darfur i Sudan, där kvinnor skändas, där barn lemlästas, där män mördas och där människor fördrivs. Jag tror att man skulle kunna göra mer, och jag tror att det är dags att man inom EU och inom FN-systemet börjar diskutera möjligheten att sätta in trupper för att skilja de stridande åt.

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för svaret på interpellationen. Bilder säger mer än ord. Vi vet att när krigskorrespondenter från olika krigszoner i världen ger ut sina bilder väcker det känslor och upprördhet. Jag tror att det var många med mig som upprördes över de omvärldsbilder som visades den 21 februari. Jag tror också att många med mig fick brev från människor ute i landet som skrev till sina riksdagspolitiker. Det var en man, Nickholas D. Kristof, som publicerade dessa bilder i New York Times. Han hade tillgång till Afrikaunionens hemliga Darfurarkiv. Hur äkta arkiven eller skrivelserna var är inte möjligt att bedöma, men bilderna berör. De bilder som visades på stympade barn och vuxna och på våldtagna kvinnor upprörde mig, och jag tror att det upprörde väldigt många andra. Vi vet inte hur många som har dött egentligen. Uppskattningen, som Gunilla Carlsson tog upp här tidigare, är att 300 000 dödats. Det går inte att i den situationen diskutera om det är folkmord eller inte. För mig har det hela tiden varit ett folkmord. Kristof frågar sig vad som då kan sätta stopp för folkmordet. De svar som politiker många gånger kan ge är både enkla och tekniskt möjliga, alltså sanktioner, flygförbud, frysande av regeringstjänstemännens tillgångar i Sudan, åtal mot förövare inför den internationella brottsmålsdomstolen, som vi har sett nu, beslut om ICC, gemensamma påtryckningar från afrikanska och arabiska länder gentemot Sudan samt en internationell styrka med afrikanska trupper, vilka får finansiellt och logiskt stöd från västländerna. Detta är tekniskt möjligt. Men vad är det egentligen som kan förändra folkmordssituationen? skriver Kristof. Jo, det är upprördhet. Han tar ett exempel från Rwanda. En senator som hette Paul Simon och som dog 2003 sade efter folkmordet i Rwanda: Om varje medlem i representanthuset och senaten hade fått 100 brev från människor i deras valkretsar som helt enkelt sagt att vi måste göra någonting åt Rwanda när krisen började ta fart, då tror jag att gensvaret hade blivit ett helt annat. Precis som Gunilla Carlsson också sade tidigare så kommer upprördheten efter. Säkerhetsrådet har visat att man inte har klarat av detta med Sudan. Utrikesministern skriver i svaret att hon verkar för att Sverige gör olika saker. Men min fråga är: Vad kräver utrikesministern av EU och av Sudans regering att man ska göra? Vad är utrikesministerns krav?

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för svaret på interpellationen. Bilder säger mer än ord. Vi vet att när krigskorrespondenter från olika krigszoner i världen ger ut sina bilder väcker det känslor och upprördhet. Jag tror att det var många med mig som upprördes över de omvärldsbilder som visades den 21 februari. Jag tror också att många med mig fick brev från människor ute i landet som skrev till sina riksdagspolitiker. Det var en man, Nickholas D. Kristof, som publicerade dessa bilder i New York Times. Han hade tillgång till Afrikaunionens hemliga Darfurarkiv. Hur äkta arkiven eller skrivelserna var är inte möjligt att bedöma, men bilderna berör. De bilder som visades på stympade barn och vuxna och på våldtagna kvinnor upprörde mig, och jag tror att det upprörde väldigt många andra. Vi vet inte hur många som har dött egentligen. Uppskattningen, som Gunilla Carlsson tog upp här tidigare, är att 300 000 dödats. Det går inte att i den situationen diskutera om det är folkmord eller inte. För mig har det hela tiden varit ett folkmord. Kristof frågar sig vad som då kan sätta stopp för folkmordet. De svar som politiker många gånger kan ge är både enkla och tekniskt möjliga, alltså sanktioner, flygförbud, frysande av regeringstjänstemännens tillgångar i Sudan, åtal mot förövare inför den internationella brottsmålsdomstolen, som vi har sett nu, beslut om ICC, gemensamma påtryckningar från afrikanska och arabiska länder gentemot Sudan samt en internationell styrka med afrikanska trupper, vilka får finansiellt och logiskt stöd från västländerna. Detta är tekniskt möjligt. Men vad är det egentligen som kan förändra folkmordssituationen? skriver Kristof. Jo, det är upprördhet. Han tar ett exempel från Rwanda. En senator som hette Paul Simon och som dog 2003 sade efter folkmordet i Rwanda: Om varje medlem i representanthuset och senaten hade fått 100 brev från människor i deras valkretsar som helt enkelt sagt att vi måste göra någonting åt Rwanda när krisen började ta fart, då tror jag att gensvaret hade blivit ett helt annat. Precis som Gunilla Carlsson också sade tidigare så kommer upprördheten efter. Säkerhetsrådet har visat att man inte har klarat av detta med Sudan. Utrikesministern skriver i svaret att hon verkar för att Sverige gör olika saker. Men min fråga är: Vad kräver utrikesministern av EU och av Sudans regering att man ska göra? Vad är utrikesministerns krav?

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för svaret på interpellationen. Bilder säger mer än ord. Vi vet att när krigskorrespondenter från olika krigszoner i världen ger ut sina bilder väcker det känslor och upprördhet. Jag tror att det var många med mig som upprördes över de omvärldsbilder som visades den 21 februari. Jag tror också att många med mig fick brev från människor ute i landet som skrev till sina riksdagspolitiker. Det var en man, Nickholas D. Kristof, som publicerade dessa bilder i New York Times. Han hade tillgång till Afrikaunionens hemliga Darfurarkiv. Hur äkta arkiven eller skrivelserna var är inte möjligt att bedöma, men bilderna berör. De bilder som visades på stympade barn och vuxna och på våldtagna kvinnor upprörde mig, och jag tror att det upprörde väldigt många andra. Vi vet inte hur många som har dött egentligen. Uppskattningen, som Gunilla Carlsson tog upp här tidigare, är att 300 000 dödats. Det går inte att i den situationen diskutera om det är folkmord eller inte. För mig har det hela tiden varit ett folkmord. Kristof frågar sig vad som då kan sätta stopp för folkmordet. De svar som politiker många gånger kan ge är både enkla och tekniskt möjliga, alltså sanktioner, flygförbud, frysande av regeringstjänstemännens tillgångar i Sudan, åtal mot förövare inför den internationella brottsmålsdomstolen, som vi har sett nu, beslut om ICC, gemensamma påtryckningar från afrikanska och arabiska länder gentemot Sudan samt en internationell styrka med afrikanska trupper, vilka får finansiellt och logiskt stöd från västländerna. Detta är tekniskt möjligt. Men vad är det egentligen som kan förändra folkmordssituationen? skriver Kristof. Jo, det är upprördhet. Han tar ett exempel från Rwanda. En senator som hette Paul Simon och som dog 2003 sade efter folkmordet i Rwanda: Om varje medlem i representanthuset och senaten hade fått 100 brev från människor i deras valkretsar som helt enkelt sagt att vi måste göra någonting åt Rwanda när krisen började ta fart, då tror jag att gensvaret hade blivit ett helt annat. Precis som Gunilla Carlsson också sade tidigare så kommer upprördheten efter. Säkerhetsrådet har visat att man inte har klarat av detta med Sudan. Utrikesministern skriver i svaret att hon verkar för att Sverige gör olika saker. Men min fråga är: Vad kräver utrikesministern av EU och av Sudans regering att man ska göra? Vad är utrikesministerns krav?

Fru talman! Både jag och utrikesministern besökte flyktinglägren i Darfur i augusti månad förra året. Skräcksiffrorna då låg på 60 000-70 000 mördade och våldtagna kvinnor och barn i Darfurregionen. I dag har vi hört siffror på uppemot 300 000 människor, slaktade afrikaner, och mycket lite har hänt när det gäller detta folkmord som har pågått i över två års tid. Det handlar om brända byar, döende barn och våldtagna kvinnor. Och vad har egentligen gjorts? Den 1 april 2004 kom den första vapenvilan. Den 30 augusti 2004 gick FN:s tidsfrist ut mot Sudans diktatoriska regim att stoppa folkmordet. I december 2004 kom ännu en FN-rapport som visade den uppgivenhet som finns, att våldet och bråken fortsätter, att hjälparbetare flyr regionen, att matbombningar inte kan ske och att ännu fler människor dör. Jag skulle i denna debatt vilja få klarhet i tre konkreta svar från utrikesminister Laila Freivalds. Den första frågan rör folkmordet. I debatten i höstas sade utrikesministern: Den svenska regeringen anser att situationen i Darfur har samma karaktär som ett folkmord och ska hanteras med samma allvar och brådska som ett folkmord. Nu har 300 000 människor dött. Vi är snart uppe i en halv miljon. Hur många ska behöva dö innan ministern tar ordet folkmord i sin mun? Jag undrar också hur ministern anser att Sudans regering har stött det hela. Den har aktivt understött folkmordet. Detta handlar inte om några Nelson Mandela som man förhandlar med, utan det är människor som har sänt vapen till dessa krigare och milisen och aktivt deltagit i flygbombningar av regionen i Darfur. Jag undrar därför vad ministern tänker göra på den fronten för att pressa på. Jag har två ytterligare frågor. De våldtagna kvinnorna och de mördade barnen hjälps inte längre av vackra diplomatiska fraser och av ett slags dialog som tycks pågå år efter år utan konkreta resultat, utan det behövs konkreta styrkor. Är utrikesministern beredd att faktiskt föreslå någonting konkret? Då handlar det inte om 2 000-3 000 man, utan det handlar om styrkor på kanske 10 000, 20 000 eller 30 000 personer. Sist men inte minst något om ICC. Jag tycker att det är väldigt glädjande att man har beslutat att krigsförbrytarna från Darfurregionen, och gärna också Sudans ministrar på hög nivå, kan skickas till ICC, den internationella brottmålsdomstolen. Men vi har sett Sudans utrikesminister Najeeb al-Kheir Abdul Wahab kommentera det hela med att det är orättvist, oklokt och trångsynt att attackera Sudan på det sättet och att man vägrar ta del av detta. Vi såg också i går att Sudans president Omar Hassan al-Bashir har sagt att inga sudaneser kommer att utlämnas till ICC. Jag undrar vad utrikesministern konkret tänker göra för att dessa krigsförbrytare, våltäktsmän och slaktare ska hamna bakom lås och bom så att rättvisa skipas. (Applåder)

Fru talman! Både jag och utrikesministern besökte flyktinglägren i Darfur i augusti månad förra året. Skräcksiffrorna då låg på 60 000-70 000 mördade och våldtagna kvinnor och barn i Darfurregionen. I dag har vi hört siffror på uppemot 300 000 människor, slaktade afrikaner, och mycket lite har hänt när det gäller detta folkmord som har pågått i över två års tid. Det handlar om brända byar, döende barn och våldtagna kvinnor. Och vad har egentligen gjorts? Den 1 april 2004 kom den första vapenvilan. Den 30 augusti 2004 gick FN:s tidsfrist ut mot Sudans diktatoriska regim att stoppa folkmordet. I december 2004 kom ännu en FN-rapport som visade den uppgivenhet som finns, att våldet och bråken fortsätter, att hjälparbetare flyr regionen, att matbombningar inte kan ske och att ännu fler människor dör. Jag skulle i denna debatt vilja få klarhet i tre konkreta svar från utrikesminister Laila Freivalds. Den första frågan rör folkmordet. I debatten i höstas sade utrikesministern: Den svenska regeringen anser att situationen i Darfur har samma karaktär som ett folkmord och ska hanteras med samma allvar och brådska som ett folkmord. Nu har 300 000 människor dött. Vi är snart uppe i en halv miljon. Hur många ska behöva dö innan ministern tar ordet folkmord i sin mun? Jag undrar också hur ministern anser att Sudans regering har stött det hela. Den har aktivt understött folkmordet. Detta handlar inte om några Nelson Mandela som man förhandlar med, utan det är människor som har sänt vapen till dessa krigare och milisen och aktivt deltagit i flygbombningar av regionen i Darfur. Jag undrar därför vad ministern tänker göra på den fronten för att pressa på. Jag har två ytterligare frågor. De våldtagna kvinnorna och de mördade barnen hjälps inte längre av vackra diplomatiska fraser och av ett slags dialog som tycks pågå år efter år utan konkreta resultat, utan det behövs konkreta styrkor. Är utrikesministern beredd att faktiskt föreslå någonting konkret? Då handlar det inte om 2 000-3 000 man, utan det handlar om styrkor på kanske 10 000, 20 000 eller 30 000 personer. Sist men inte minst något om ICC. Jag tycker att det är väldigt glädjande att man har beslutat att krigsförbrytarna från Darfurregionen, och gärna också Sudans ministrar på hög nivå, kan skickas till ICC, den internationella brottmålsdomstolen. Men vi har sett Sudans utrikesminister Najeeb al-Kheir Abdul Wahab kommentera det hela med att det är orättvist, oklokt och trångsynt att attackera Sudan på det sättet och att man vägrar ta del av detta. Vi såg också i går att Sudans president Omar Hassan al-Bashir har sagt att inga sudaneser kommer att utlämnas till ICC. Jag undrar vad utrikesministern konkret tänker göra för att dessa krigsförbrytare, våltäktsmän och slaktare ska hamna bakom lås och bom så att rättvisa skipas. (Applåder)

Fru talman! Både jag och utrikesministern besökte flyktinglägren i Darfur i augusti månad förra året. Skräcksiffrorna då låg på 60 000-70 000 mördade och våldtagna kvinnor och barn i Darfurregionen. I dag har vi hört siffror på uppemot 300 000 människor, slaktade afrikaner, och mycket lite har hänt när det gäller detta folkmord som har pågått i över två års tid. Det handlar om brända byar, döende barn och våldtagna kvinnor. Och vad har egentligen gjorts? Den 1 april 2004 kom den första vapenvilan. Den 30 augusti 2004 gick FN:s tidsfrist ut mot Sudans diktatoriska regim att stoppa folkmordet. I december 2004 kom ännu en FN-rapport som visade den uppgivenhet som finns, att våldet och bråken fortsätter, att hjälparbetare flyr regionen, att matbombningar inte kan ske och att ännu fler människor dör. Jag skulle i denna debatt vilja få klarhet i tre konkreta svar från utrikesminister Laila Freivalds. Den första frågan rör folkmordet. I debatten i höstas sade utrikesministern: Den svenska regeringen anser att situationen i Darfur har samma karaktär som ett folkmord och ska hanteras med samma allvar och brådska som ett folkmord. Nu har 300 000 människor dött. Vi är snart uppe i en halv miljon. Hur många ska behöva dö innan ministern tar ordet folkmord i sin mun? Jag undrar också hur ministern anser att Sudans regering har stött det hela. Den har aktivt understött folkmordet. Detta handlar inte om några Nelson Mandela som man förhandlar med, utan det är människor som har sänt vapen till dessa krigare och milisen och aktivt deltagit i flygbombningar av regionen i Darfur. Jag undrar därför vad ministern tänker göra på den fronten för att pressa på. Jag har två ytterligare frågor. De våldtagna kvinnorna och de mördade barnen hjälps inte längre av vackra diplomatiska fraser och av ett slags dialog som tycks pågå år efter år utan konkreta resultat, utan det behövs konkreta styrkor. Är utrikesministern beredd att faktiskt föreslå någonting konkret? Då handlar det inte om 2 000-3 000 man, utan det handlar om styrkor på kanske 10 000, 20 000 eller 30 000 personer. Sist men inte minst något om ICC. Jag tycker att det är väldigt glädjande att man har beslutat att krigsförbrytarna från Darfurregionen, och gärna också Sudans ministrar på hög nivå, kan skickas till ICC, den internationella brottmålsdomstolen. Men vi har sett Sudans utrikesminister Najeeb al-Kheir Abdul Wahab kommentera det hela med att det är orättvist, oklokt och trångsynt att attackera Sudan på det sättet och att man vägrar ta del av detta. Vi såg också i går att Sudans president Omar Hassan al-Bashir har sagt att inga sudaneser kommer att utlämnas till ICC. Jag undrar vad utrikesministern konkret tänker göra för att dessa krigsförbrytare, våltäktsmän och slaktare ska hamna bakom lås och bom så att rättvisa skipas. (Applåder)

Fru talman! Det går inte att säga att ingenting av det som hittills har gjorts av Afrikanska unionen och det internationella samfundet med FN i ledningen inte skulle ha hjälpt någonting på marken. Det har hänt mycket under den tid som det har funnits ett engagemang från det internationella samfundet. Våldet har minskat. Det har inte upphört helt, men det har minskat. Det är en betydligt bättre situation i dag vad gäller våldet och säkerheten än tidigare. Det som fortfarande är en katastrof handlar om en humanitär katastrof. Det är alla de hundratusentals eller miljoner människor som befinner sig i läger av olika slag, det är de som finns ute i de delar av landet där fortfarande en del våldsutövande förekommer. Det är en humanitär katastrof som fortfarande gäller i Darfur. Och det är naturligtvis anledningen till att det internationella samfundet måste fortsätta att öka sitt engagemang i Darfur. Gunilla Carlsson och, såvitt jag förstår, även Rosita Runegrund och Birgitta Ohlsson tycks se enbart som den viktigaste åtgärden att det skickas dit trupper. Jag tror att det är en felbedömning av situationen. Det behövs säkerhetstrupper. Och Afrikanska unionen har tillsammans med FN kommit överens om att Afrikanska unionen ska tillhandahålla de trupper som behövs för att upprätthålla säkerheten i Darfurområdet under förutsättning att det internationella samfundet ger det ekonomiska och tekniska stödet som behövs för det. Afrikanska unionen har nu ungefär 2 300 man på plats. En stor del av det stöd som behövs till Afrikanska unionen är det Europeiska unionen som står för. 80 miljoner euro finansieras via EU, och därutöver en rad olika expertstöd, militära observatörer, teknisk logistik och stöd. Det är det som EU bidrar med, och det är helt i överensstämmelse med det som Afrikanska unionen vill ha, och det finns en överenskommelse med FN om det. Afrikanska unionen vill ha mer stöd från FN, och det behövs mera pengar, framför allt för det humanitära stödet. Rosita Runegrund undrar vad jag kräver av den sudanska regeringen. Det internationella samfundet riktar över huvud taget in sina krav på den sudanska regeringen. Det handlar om att det är den sudanska regeringens ansvar att avväpna milisen, den som fortfarande utgör ett hot mot många av invånarna i Darfurområdet. Det handlar om att kräva att den sudanska regeringen säkerställer att det humanitära tillträdet blir totalt i hela området. Det finns nämligen mängder av organisationer med sina resurser på plats. Men det finns fortfarande en del områden dit den humanitära hjälpen inte når. Den sudanska regeringen måste bidra till att vi kan nå fram med den humanitära hjälpen. Ett annat krav på regeringen är just att man måste ställa de personer som har begått brott mot folkrätten till ansvar. Det är därför som vi har fastställt krav på att sanktioner ska riktas mot den sudanska regeringen för att på det viset öka trycket på den så att man får den att samarbeta och uppfylla de krav som vi gemensamt internationellt har ställt på den.

Fru talman! Det går inte att säga att ingenting av det som hittills har gjorts av Afrikanska unionen och det internationella samfundet med FN i ledningen inte skulle ha hjälpt någonting på marken. Det har hänt mycket under den tid som det har funnits ett engagemang från det internationella samfundet. Våldet har minskat. Det har inte upphört helt, men det har minskat. Det är en betydligt bättre situation i dag vad gäller våldet och säkerheten än tidigare. Det som fortfarande är en katastrof handlar om en humanitär katastrof. Det är alla de hundratusentals eller miljoner människor som befinner sig i läger av olika slag, det är de som finns ute i de delar av landet där fortfarande en del våldsutövande förekommer. Det är en humanitär katastrof som fortfarande gäller i Darfur. Och det är naturligtvis anledningen till att det internationella samfundet måste fortsätta att öka sitt engagemang i Darfur. Gunilla Carlsson och, såvitt jag förstår, även Rosita Runegrund och Birgitta Ohlsson tycks se enbart som den viktigaste åtgärden att det skickas dit trupper. Jag tror att det är en felbedömning av situationen. Det behövs säkerhetstrupper. Och Afrikanska unionen har tillsammans med FN kommit överens om att Afrikanska unionen ska tillhandahålla de trupper som behövs för att upprätthålla säkerheten i Darfurområdet under förutsättning att det internationella samfundet ger det ekonomiska och tekniska stödet som behövs för det. Afrikanska unionen har nu ungefär 2 300 man på plats. En stor del av det stöd som behövs till Afrikanska unionen är det Europeiska unionen som står för. 80 miljoner euro finansieras via EU, och därutöver en rad olika expertstöd, militära observatörer, teknisk logistik och stöd. Det är det som EU bidrar med, och det är helt i överensstämmelse med det som Afrikanska unionen vill ha, och det finns en överenskommelse med FN om det. Afrikanska unionen vill ha mer stöd från FN, och det behövs mera pengar, framför allt för det humanitära stödet. Rosita Runegrund undrar vad jag kräver av den sudanska regeringen. Det internationella samfundet riktar över huvud taget in sina krav på den sudanska regeringen. Det handlar om att det är den sudanska regeringens ansvar att avväpna milisen, den som fortfarande utgör ett hot mot många av invånarna i Darfurområdet. Det handlar om att kräva att den sudanska regeringen säkerställer att det humanitära tillträdet blir totalt i hela området. Det finns nämligen mängder av organisationer med sina resurser på plats. Men det finns fortfarande en del områden dit den humanitära hjälpen inte når. Den sudanska regeringen måste bidra till att vi kan nå fram med den humanitära hjälpen. Ett annat krav på regeringen är just att man måste ställa de personer som har begått brott mot folkrätten till ansvar. Det är därför som vi har fastställt krav på att sanktioner ska riktas mot den sudanska regeringen för att på det viset öka trycket på den så att man får den att samarbeta och uppfylla de krav som vi gemensamt internationellt har ställt på den.

Fru talman! Det går inte att säga att ingenting av det som hittills har gjorts av Afrikanska unionen och det internationella samfundet med FN i ledningen inte skulle ha hjälpt någonting på marken. Det har hänt mycket under den tid som det har funnits ett engagemang från det internationella samfundet. Våldet har minskat. Det har inte upphört helt, men det har minskat. Det är en betydligt bättre situation i dag vad gäller våldet och säkerheten än tidigare. Det som fortfarande är en katastrof handlar om en humanitär katastrof. Det är alla de hundratusentals eller miljoner människor som befinner sig i läger av olika slag, det är de som finns ute i de delar av landet där fortfarande en del våldsutövande förekommer. Det är en humanitär katastrof som fortfarande gäller i Darfur. Och det är naturligtvis anledningen till att det internationella samfundet måste fortsätta att öka sitt engagemang i Darfur. Gunilla Carlsson och, såvitt jag förstår, även Rosita Runegrund och Birgitta Ohlsson tycks se enbart som den viktigaste åtgärden att det skickas dit trupper. Jag tror att det är en felbedömning av situationen. Det behövs säkerhetstrupper. Och Afrikanska unionen har tillsammans med FN kommit överens om att Afrikanska unionen ska tillhandahålla de trupper som behövs för att upprätthålla säkerheten i Darfurområdet under förutsättning att det internationella samfundet ger det ekonomiska och tekniska stödet som behövs för det. Afrikanska unionen har nu ungefär 2 300 man på plats. En stor del av det stöd som behövs till Afrikanska unionen är det Europeiska unionen som står för. 80 miljoner euro finansieras via EU, och därutöver en rad olika expertstöd, militära observatörer, teknisk logistik och stöd. Det är det som EU bidrar med, och det är helt i överensstämmelse med det som Afrikanska unionen vill ha, och det finns en överenskommelse med FN om det. Afrikanska unionen vill ha mer stöd från FN, och det behövs mera pengar, framför allt för det humanitära stödet. Rosita Runegrund undrar vad jag kräver av den sudanska regeringen. Det internationella samfundet riktar över huvud taget in sina krav på den sudanska regeringen. Det handlar om att det är den sudanska regeringens ansvar att avväpna milisen, den som fortfarande utgör ett hot mot många av invånarna i Darfurområdet. Det handlar om att kräva att den sudanska regeringen säkerställer att det humanitära tillträdet blir totalt i hela området. Det finns nämligen mängder av organisationer med sina resurser på plats. Men det finns fortfarande en del områden dit den humanitära hjälpen inte når. Den sudanska regeringen måste bidra till att vi kan nå fram med den humanitära hjälpen. Ett annat krav på regeringen är just att man måste ställa de personer som har begått brott mot folkrätten till ansvar. Det är därför som vi har fastställt krav på att sanktioner ska riktas mot den sudanska regeringen för att på det viset öka trycket på den så att man får den att samarbeta och uppfylla de krav som vi gemensamt internationellt har ställt på den.

Fru talman! Att vi ligger på och vill diskutera detta är inte för att vi har en stor lust att ständigt skicka svensk trupp ut i världen, utan det är mer för att föra en principiell diskussion om hur långt det ska gå och när man väl ska ingripa. Som jag sade tidigare säger man ofta i efterhand: Om vi tidigare hade kunnat agera. Jag kommer så väl ihåg när Ingvar Carlsson, som hade ansvar för att utreda effekterna efter Rwandakrisen, sade: Hade vi bara i tid fått ytterligare några soldater hade vi kanske kunnat rädda hundratusentals människor. Det är därför som jag tycker att det är så synd att vi nu inte kan föra en diskussion som inkluderar alla typer av insatser och engagemang och att man kanske från nordisk sida hade kunnat säga att vi alla är lika oroade och att vi tillsammans borde kunna sätta trupp på plats och att vi borde kunna diskutera lite grann och visa vår goda vilja för att också kunna bilda skola för andra. Säkerhetsläget i regionen måste ju säkerställas innan hjälparbetare och andra kan agera. Den humanitära situationen är förfärlig. Jag läste en pressrelease från Förenta nationerna från den 1 april i år där det sägs att det har gått värre och att det är svårt att få lastbilar att komma in i regionerna. Truckförarna vägrar att köra därför att de är så rädda för övergrepp. Man känner att arbetarna som ska hjälpa till att bistå människor inte längre vågar vistas i regionen. Vi behöver också åstadkomma något för att hjälpa alla de människor som är på flykt. Det är därför som vi inte vill utesluta att man också ska kunna bidra med trupp. Jag gör det utifrån en känsla av att ju längre kris, krig och konflikter får pågå, desto djupare blir de sår som skapas och desto mer oförsonliga blir människor. Vi måste framför allt sätta en ökande press på den sudanesiska regeringen och säga att vi inte accepterar detta. Den här interpellationen besvaras i samband med att Rosita Runegrund tar upp situationen i södra Sudan. Där finns nu ett mycket lovande fredsavtal och också ett stort engagemang från Förenta nationerna, som Sverige så gärna vill omhulda och spela en stor och viktig roll i, och det har vi gjort länge och ofta. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har nu bett att få 10 000 soldater för att övervaka detta lite bräckliga fredsavtal som har slutits. Jag har i tidigare sammanhang frågat utrikesministern om det är så att Sverige under hand har fått förfrågningar om vi skulle kunna ta vår del av ansvaret för internationell fred och säkerhet och också visa solidaritet med människorna i Sudan. Det gäller de fördrivna i Darfurregionen där det enligt mitt sätt att se det pågår ett folkmord. Det är en frågeställning. Men frågan är också om vi är beredda att göra någonting i södra Sudan där vi nu har ett fredsavtal. Där kommer det också att behövas insatser på marken för att skilja människor åt, för att övervaka freden och för att åstadkomma en bättre framtid för människor i Sudan.

Fru talman! Att vi ligger på och vill diskutera detta är inte för att vi har en stor lust att ständigt skicka svensk trupp ut i världen, utan det är mer för att föra en principiell diskussion om hur långt det ska gå och när man väl ska ingripa. Som jag sade tidigare säger man ofta i efterhand: Om vi tidigare hade kunnat agera. Jag kommer så väl ihåg när Ingvar Carlsson, som hade ansvar för att utreda effekterna efter Rwandakrisen, sade: Hade vi bara i tid fått ytterligare några soldater hade vi kanske kunnat rädda hundratusentals människor. Det är därför som jag tycker att det är så synd att vi nu inte kan föra en diskussion som inkluderar alla typer av insatser och engagemang och att man kanske från nordisk sida hade kunnat säga att vi alla är lika oroade och att vi tillsammans borde kunna sätta trupp på plats och att vi borde kunna diskutera lite grann och visa vår goda vilja för att också kunna bilda skola för andra. Säkerhetsläget i regionen måste ju säkerställas innan hjälparbetare och andra kan agera. Den humanitära situationen är förfärlig. Jag läste en pressrelease från Förenta nationerna från den 1 april i år där det sägs att det har gått värre och att det är svårt att få lastbilar att komma in i regionerna. Truckförarna vägrar att köra därför att de är så rädda för övergrepp. Man känner att arbetarna som ska hjälpa till att bistå människor inte längre vågar vistas i regionen. Vi behöver också åstadkomma något för att hjälpa alla de människor som är på flykt. Det är därför som vi inte vill utesluta att man också ska kunna bidra med trupp. Jag gör det utifrån en känsla av att ju längre kris, krig och konflikter får pågå, desto djupare blir de sår som skapas och desto mer oförsonliga blir människor. Vi måste framför allt sätta en ökande press på den sudanesiska regeringen och säga att vi inte accepterar detta. Den här interpellationen besvaras i samband med att Rosita Runegrund tar upp situationen i södra Sudan. Där finns nu ett mycket lovande fredsavtal och också ett stort engagemang från Förenta nationerna, som Sverige så gärna vill omhulda och spela en stor och viktig roll i, och det har vi gjort länge och ofta. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har nu bett att få 10 000 soldater för att övervaka detta lite bräckliga fredsavtal som har slutits. Jag har i tidigare sammanhang frågat utrikesministern om det är så att Sverige under hand har fått förfrågningar om vi skulle kunna ta vår del av ansvaret för internationell fred och säkerhet och också visa solidaritet med människorna i Sudan. Det gäller de fördrivna i Darfurregionen där det enligt mitt sätt att se det pågår ett folkmord. Det är en frågeställning. Men frågan är också om vi är beredda att göra någonting i södra Sudan där vi nu har ett fredsavtal. Där kommer det också att behövas insatser på marken för att skilja människor åt, för att övervaka freden och för att åstadkomma en bättre framtid för människor i Sudan.

Fru talman! Att vi ligger på och vill diskutera detta är inte för att vi har en stor lust att ständigt skicka svensk trupp ut i världen, utan det är mer för att föra en principiell diskussion om hur långt det ska gå och när man väl ska ingripa. Som jag sade tidigare säger man ofta i efterhand: Om vi tidigare hade kunnat agera. Jag kommer så väl ihåg när Ingvar Carlsson, som hade ansvar för att utreda effekterna efter Rwandakrisen, sade: Hade vi bara i tid fått ytterligare några soldater hade vi kanske kunnat rädda hundratusentals människor. Det är därför som jag tycker att det är så synd att vi nu inte kan föra en diskussion som inkluderar alla typer av insatser och engagemang och att man kanske från nordisk sida hade kunnat säga att vi alla är lika oroade och att vi tillsammans borde kunna sätta trupp på plats och att vi borde kunna diskutera lite grann och visa vår goda vilja för att också kunna bilda skola för andra. Säkerhetsläget i regionen måste ju säkerställas innan hjälparbetare och andra kan agera. Den humanitära situationen är förfärlig. Jag läste en pressrelease från Förenta nationerna från den 1 april i år där det sägs att det har gått värre och att det är svårt att få lastbilar att komma in i regionerna. Truckförarna vägrar att köra därför att de är så rädda för övergrepp. Man känner att arbetarna som ska hjälpa till att bistå människor inte längre vågar vistas i regionen. Vi behöver också åstadkomma något för att hjälpa alla de människor som är på flykt. Det är därför som vi inte vill utesluta att man också ska kunna bidra med trupp. Jag gör det utifrån en känsla av att ju längre kris, krig och konflikter får pågå, desto djupare blir de sår som skapas och desto mer oförsonliga blir människor. Vi måste framför allt sätta en ökande press på den sudanesiska regeringen och säga att vi inte accepterar detta. Den här interpellationen besvaras i samband med att Rosita Runegrund tar upp situationen i södra Sudan. Där finns nu ett mycket lovande fredsavtal och också ett stort engagemang från Förenta nationerna, som Sverige så gärna vill omhulda och spela en stor och viktig roll i, och det har vi gjort länge och ofta. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har nu bett att få 10 000 soldater för att övervaka detta lite bräckliga fredsavtal som har slutits. Jag har i tidigare sammanhang frågat utrikesministern om det är så att Sverige under hand har fått förfrågningar om vi skulle kunna ta vår del av ansvaret för internationell fred och säkerhet och också visa solidaritet med människorna i Sudan. Det gäller de fördrivna i Darfurregionen där det enligt mitt sätt att se det pågår ett folkmord. Det är en frågeställning. Men frågan är också om vi är beredda att göra någonting i södra Sudan där vi nu har ett fredsavtal. Där kommer det också att behövas insatser på marken för att skilja människor åt, för att övervaka freden och för att åstadkomma en bättre framtid för människor i Sudan.

Fru talman! Utrikesministern säger nu att det bara är en humanitär katastrof. Human Rights Watch skriver på sin hemsida att det inte bara är en humanitär katastrof utan att alla de människor som arbetar i Darfur i dag är utsatta för våld. Man vågar inte publicera av rädsla för regeringen i Sudan. Därför var min fråga till utrikesministern: Vilka krav ställer utrikesministern på Sudans regering? Jan Egeland är bitter mot FN:s säkerhetsråd och manar dem att komma överens om Darfur. Och vi vet vad som har hänt. Han säger också: Alltför ofta skickar världen oss, det vill säga FN:s humanitära insatser, som ett plåster. Världen tror att vi kan hålla folk vid liv och att inga politiska eller militära insatser då behövs. Det är precis detta som utrikesministern nu försöker komma undan med, nämligen att nu är det en humanitär katastrof. Dödandet håller på nu, i det här ögonblicket, när vi står här. Vi vet att det görs enorma humanitära insatser i dag av de tusentals internationella hjälparbetare och de 8 000-9 000 nationella hjälparbetare som arbetar där. Vi vet att de gör enorma insatser med risk för sitt eget liv. Jag vill också ta upp den fråga som jag ställde om kvinnors situation. Där svarar utrikesministern att hon stöder kvinnors fredsarbete. Men en artikel i Womens Enews analyserar läget och säger att själva fredsavtalet lämnar åtskilligt att önska vad gäller kvinnornas ställning i det framtida södra Sudan och i återuppbyggnaden av landet. Samtidigt ser också de sudanesiska flyktingkvinnornas organisationer fredsavtalet som en möjlig öppning. De tänker inte låta sig ställas åt sidan i återuppbyggnadsarbetet. Min fråga till utrikesministern är: Vilka direkta stöd ger hon de sudanesiska kvinnorna i fredsprocessen? Hon har i en artikel i Aftonbladet förra året tillsammans med en person från Spanien publicerat vad hon tänker göra när det gäller resolution 1325. Laila Freivalds erkänner att kvinnorna inte får någon plats vid förhandlingsborden. Här finns det en ypperlig chans för Sverige att verka för att resolution 1325 träder i kraft när det gäller södra Sudan. Jag vill höra vad utrikesministern tänker göra för att stötta kvinnorna i södra Sudan. Det har också en påverkan på Darfurområdet. Vi vet att det är många som har flytt från Darfurområdet tillbaka till södra Sudan. Jag är lite nyfiken på vad utrikesministern anser om detta.

Fru talman! Utrikesministern säger nu att det bara är en humanitär katastrof. Human Rights Watch skriver på sin hemsida att det inte bara är en humanitär katastrof utan att alla de människor som arbetar i Darfur i dag är utsatta för våld. Man vågar inte publicera av rädsla för regeringen i Sudan. Därför var min fråga till utrikesministern: Vilka krav ställer utrikesministern på Sudans regering? Jan Egeland är bitter mot FN:s säkerhetsråd och manar dem att komma överens om Darfur. Och vi vet vad som har hänt. Han säger också: Alltför ofta skickar världen oss, det vill säga FN:s humanitära insatser, som ett plåster. Världen tror att vi kan hålla folk vid liv och att inga politiska eller militära insatser då behövs. Det är precis detta som utrikesministern nu försöker komma undan med, nämligen att nu är det en humanitär katastrof. Dödandet håller på nu, i det här ögonblicket, när vi står här. Vi vet att det görs enorma humanitära insatser i dag av de tusentals internationella hjälparbetare och de 8 000-9 000 nationella hjälparbetare som arbetar där. Vi vet att de gör enorma insatser med risk för sitt eget liv. Jag vill också ta upp den fråga som jag ställde om kvinnors situation. Där svarar utrikesministern att hon stöder kvinnors fredsarbete. Men en artikel i Womens Enews analyserar läget och säger att själva fredsavtalet lämnar åtskilligt att önska vad gäller kvinnornas ställning i det framtida södra Sudan och i återuppbyggnaden av landet. Samtidigt ser också de sudanesiska flyktingkvinnornas organisationer fredsavtalet som en möjlig öppning. De tänker inte låta sig ställas åt sidan i återuppbyggnadsarbetet. Min fråga till utrikesministern är: Vilka direkta stöd ger hon de sudanesiska kvinnorna i fredsprocessen? Hon har i en artikel i Aftonbladet förra året tillsammans med en person från Spanien publicerat vad hon tänker göra när det gäller resolution 1325. Laila Freivalds erkänner att kvinnorna inte får någon plats vid förhandlingsborden. Här finns det en ypperlig chans för Sverige att verka för att resolution 1325 träder i kraft när det gäller södra Sudan. Jag vill höra vad utrikesministern tänker göra för att stötta kvinnorna i södra Sudan. Det har också en påverkan på Darfurområdet. Vi vet att det är många som har flytt från Darfurområdet tillbaka till södra Sudan. Jag är lite nyfiken på vad utrikesministern anser om detta.

Fru talman! Utrikesministern nämnde att vi i borgerligheten mest verkar vara intresserad av en trupp till regionen. Jag kan säga att det definitivt inte är fallet för Folkpartiets del. Vi har föreslagit en Marshallplan för regionen på 1,3 miljarder kronor i vår senaste motion. Jag tycker också att det är ganska märkligt att utrikesministern säger att situationen har blivit bättre i regionen. Hur kan man säga att någonting har blivit bättre när vi har gått från 70 000 mördade, slaktade och våldtagna människor till 300 000 på ganska kort tid? Det förefaller mig ganska cyniskt att ha den åsikten. Och hur kan det komma sig att den dystra FN-rapport som kom i december månad fick dessa reaktioner: Våldet ökar, hjälporganisationerna får inte fram mat, flera väljer att lämna området, vägarna kantas av banditgäng och laglösheten är närmast total? Kofi Annan konstaterar att Sudans regering inte gjort några större framsteg i avväpningen av plundrande milis. Nu har vi försökt allting, men vi kommer ingenstans, sade USA:s dåvarande FN-ambassadör John Danforth inför FN:s säkerhetsråd. Rädda Barnen vittnar om att matutdelningsplatser i norra Darfur bombats av det sudanesiska regeringsflyget. Biståndsorganisationen Oxfam sade att det FN kallar övervakning av uppfyllandet av tidigare resolutioner är för människor i Darfur FN-nyspråk för mer död och lidande. Jag kanske är cynisk, men jag undrar om det ska behöva gå så långt att vi får 800 000 slaktade människor, som det var i Rwanda för tio år sedan, innan man ska våga tala klarspråk med Sudans regering och faktiskt skicka en trupp. Diplomatiska fraser hjälper inte lidande människor. De kräver trygghet.

Fru talman! Utrikesministern nämnde att vi i borgerligheten mest verkar vara intresserad av en trupp till regionen. Jag kan säga att det definitivt inte är fallet för Folkpartiets del. Vi har föreslagit en Marshallplan för regionen på 1,3 miljarder kronor i vår senaste motion. Jag tycker också att det är ganska märkligt att utrikesministern säger att situationen har blivit bättre i regionen. Hur kan man säga att någonting har blivit bättre när vi har gått från 70 000 mördade, slaktade och våldtagna människor till 300 000 på ganska kort tid? Det förefaller mig ganska cyniskt att ha den åsikten. Och hur kan det komma sig att den dystra FN-rapport som kom i december månad fick dessa reaktioner: Våldet ökar, hjälporganisationerna får inte fram mat, flera väljer att lämna området, vägarna kantas av banditgäng och laglösheten är närmast total? Kofi Annan konstaterar att Sudans regering inte gjort några större framsteg i avväpningen av plundrande milis. Nu har vi försökt allting, men vi kommer ingenstans, sade USA:s dåvarande FN-ambassadör John Danforth inför FN:s säkerhetsråd. Rädda Barnen vittnar om att matutdelningsplatser i norra Darfur bombats av det sudanesiska regeringsflyget. Biståndsorganisationen Oxfam sade att det FN kallar övervakning av uppfyllandet av tidigare resolutioner är för människor i Darfur FN-nyspråk för mer död och lidande. Jag kanske är cynisk, men jag undrar om det ska behöva gå så långt att vi får 800 000 slaktade människor, som det var i Rwanda för tio år sedan, innan man ska våga tala klarspråk med Sudans regering och faktiskt skicka en trupp. Diplomatiska fraser hjälper inte lidande människor. De kräver trygghet.

Fru talman! Utrikesministern nämnde att vi i borgerligheten mest verkar vara intresserad av en trupp till regionen. Jag kan säga att det definitivt inte är fallet för Folkpartiets del. Vi har föreslagit en Marshallplan för regionen på 1,3 miljarder kronor i vår senaste motion. Jag tycker också att det är ganska märkligt att utrikesministern säger att situationen har blivit bättre i regionen. Hur kan man säga att någonting har blivit bättre när vi har gått från 70 000 mördade, slaktade och våldtagna människor till 300 000 på ganska kort tid? Det förefaller mig ganska cyniskt att ha den åsikten. Och hur kan det komma sig att den dystra FN-rapport som kom i december månad fick dessa reaktioner: Våldet ökar, hjälporganisationerna får inte fram mat, flera väljer att lämna området, vägarna kantas av banditgäng och laglösheten är närmast total? Kofi Annan konstaterar att Sudans regering inte gjort några större framsteg i avväpningen av plundrande milis. Nu har vi försökt allting, men vi kommer ingenstans, sade USA:s dåvarande FN-ambassadör John Danforth inför FN:s säkerhetsråd. Rädda Barnen vittnar om att matutdelningsplatser i norra Darfur bombats av det sudanesiska regeringsflyget. Biståndsorganisationen Oxfam sade att det FN kallar övervakning av uppfyllandet av tidigare resolutioner är för människor i Darfur FN-nyspråk för mer död och lidande. Jag kanske är cynisk, men jag undrar om det ska behöva gå så långt att vi får 800 000 slaktade människor, som det var i Rwanda för tio år sedan, innan man ska våga tala klarspråk med Sudans regering och faktiskt skicka en trupp. Diplomatiska fraser hjälper inte lidande människor. De kräver trygghet.

Fru talman! Utrikesministern nämnde att vi i borgerligheten mest verkar vara intresserad av en trupp till regionen. Jag kan säga att det definitivt inte är fallet för Folkpartiets del. Vi har föreslagit en Marshallplan för regionen på 1,3 miljarder kronor i vår senaste motion. Jag tycker också att det är ganska märkligt att utrikesministern säger att situationen har blivit bättre i regionen. Hur kan man säga att någonting har blivit bättre när vi har gått från 70 000 mördade, slaktade och våldtagna människor till 300 000 på ganska kort tid? Det förefaller mig ganska cyniskt att ha den åsikten. Och hur kan det komma sig att den dystra FN-rapport som kom i december månad fick dessa reaktioner: Våldet ökar, hjälporganisationerna får inte fram mat, flera väljer att lämna området, vägarna kantas av banditgäng och laglösheten är närmast total? Kofi Annan konstaterar att Sudans regering inte gjort några större framsteg i avväpningen av plundrande milis. Nu har vi försökt allting, men vi kommer ingenstans, sade USA:s dåvarande FN-ambassadör John Danforth inför FN:s säkerhetsråd. Rädda Barnen vittnar om att matutdelningsplatser i norra Darfur bombats av det sudanesiska regeringsflyget. Biståndsorganisationen Oxfam sade att det FN kallar övervakning av uppfyllandet av tidigare resolutioner är för människor i Darfur FN-nyspråk för mer död och lidande. Jag kanske är cynisk, men jag undrar om det ska behöva gå så långt att vi får 800 000 slaktade människor, som det var i Rwanda för tio år sedan, innan man ska våga tala klarspråk med Sudans regering och faktiskt skicka en trupp. Diplomatiska fraser hjälper inte lidande människor. De kräver trygghet.

Fru talman! Utrikesministern nämnde att vi i borgerligheten mest verkar vara intresserad av en trupp till regionen. Jag kan säga att det definitivt inte är fallet för Folkpartiets del. Vi har föreslagit en Marshallplan för regionen på 1,3 miljarder kronor i vår senaste motion. Jag tycker också att det är ganska märkligt att utrikesministern säger att situationen har blivit bättre i regionen. Hur kan man säga att någonting har blivit bättre när vi har gått från 70 000 mördade, slaktade och våldtagna människor till 300 000 på ganska kort tid? Det förefaller mig ganska cyniskt att ha den åsikten. Och hur kan det komma sig att den dystra FN-rapport som kom i december månad fick dessa reaktioner: Våldet ökar, hjälporganisationerna får inte fram mat, flera väljer att lämna området, vägarna kantas av banditgäng och laglösheten är närmast total? Kofi Annan konstaterar att Sudans regering inte gjort några större framsteg i avväpningen av plundrande milis. Nu har vi försökt allting, men vi kommer ingenstans, sade USA:s dåvarande FN-ambassadör John Danforth inför FN:s säkerhetsråd. Rädda Barnen vittnar om att matutdelningsplatser i norra Darfur bombats av det sudanesiska regeringsflyget. Biståndsorganisationen Oxfam sade att det FN kallar övervakning av uppfyllandet av tidigare resolutioner är för människor i Darfur FN-nyspråk för mer död och lidande. Jag kanske är cynisk, men jag undrar om det ska behöva gå så långt att vi får 800 000 slaktade människor, som det var i Rwanda för tio år sedan, innan man ska våga tala klarspråk med Sudans regering och faktiskt skicka en trupp. Diplomatiska fraser hjälper inte lidande människor. De kräver trygghet.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att våldet fortfarande är mycket allvarligt i Darfurområdet. Det är bland de värsta vi har i världen. Men det är också ett faktum att våldssituationen har blivit bättre senaste veckorna. Våldet har minskat. Det beror naturligtvis på de insatser som har gjorts, bland annat genom den press som har satts på den sudanesiska regeringen på att den ska vidta åtgärder vad gäller avväpnande av milis och säkerställande av säkerheten. Det är inte så att man inte talar klartext med den sudanesiska regeringen, Birgitta Ohlsson. Det är klart att man gör det och mer än så. Jag tror att införandet av sanktioner mot dem som är ansvariga för våldsutövandet i Darfur verkligen är tydlig klartext från det internationella samfundet. Gunilla Carlsson frågar på vilket sätt Sverige bidrar till fredsarbetet i södra Sudan där FN nu har en styrka på 10 000 man som ska säkerställa genomförandet av fredsavtalet och därutöver också civilpoliser. Sverige deltar med sex stabsofficerare i det arbetet i enlighet med det önskemål som har framförts Rosita Runegrund undrar vad vi gör för kvinnornas situation i södra Sudan. Där vill jag säga att FN-insatsen för södra Sudan har ett tydligt uppdrag att systematiskt beakta och agera i jämställdhetsfrågor och i genomförandet av just resolution 1325. Ansträngningarna ska göras både för att öka kvinnornas deltagande i det fredsbyggande arbetet och för att stärka skyddet mot det könsbaserade våldet. Kvinnors och flickors särskilda behov i samband med till exempel flyktingåtervändande och i samband med avväpningsprocesserna ska uppmärksammas särskilt. Det här ingår i uppdraget när det gäller FN-insatsen.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att våldet fortfarande är mycket allvarligt i Darfurområdet. Det är bland de värsta vi har i världen. Men det är också ett faktum att våldssituationen har blivit bättre senaste veckorna. Våldet har minskat. Det beror naturligtvis på de insatser som har gjorts, bland annat genom den press som har satts på den sudanesiska regeringen på att den ska vidta åtgärder vad gäller avväpnande av milis och säkerställande av säkerheten. Det är inte så att man inte talar klartext med den sudanesiska regeringen, Birgitta Ohlsson. Det är klart att man gör det och mer än så. Jag tror att införandet av sanktioner mot dem som är ansvariga för våldsutövandet i Darfur verkligen är tydlig klartext från det internationella samfundet. Gunilla Carlsson frågar på vilket sätt Sverige bidrar till fredsarbetet i södra Sudan där FN nu har en styrka på 10 000 man som ska säkerställa genomförandet av fredsavtalet och därutöver också civilpoliser. Sverige deltar med sex stabsofficerare i det arbetet i enlighet med det önskemål som har framförts Rosita Runegrund undrar vad vi gör för kvinnornas situation i södra Sudan. Där vill jag säga att FN-insatsen för södra Sudan har ett tydligt uppdrag att systematiskt beakta och agera i jämställdhetsfrågor och i genomförandet av just resolution 1325. Ansträngningarna ska göras både för att öka kvinnornas deltagande i det fredsbyggande arbetet och för att stärka skyddet mot det könsbaserade våldet. Kvinnors och flickors särskilda behov i samband med till exempel flyktingåtervändande och i samband med avväpningsprocesserna ska uppmärksammas särskilt. Det här ingår i uppdraget när det gäller FN-insatsen.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att våldet fortfarande är mycket allvarligt i Darfurområdet. Det är bland de värsta vi har i världen. Men det är också ett faktum att våldssituationen har blivit bättre senaste veckorna. Våldet har minskat. Det beror naturligtvis på de insatser som har gjorts, bland annat genom den press som har satts på den sudanesiska regeringen på att den ska vidta åtgärder vad gäller avväpnande av milis och säkerställande av säkerheten. Det är inte så att man inte talar klartext med den sudanesiska regeringen, Birgitta Ohlsson. Det är klart att man gör det och mer än så. Jag tror att införandet av sanktioner mot dem som är ansvariga för våldsutövandet i Darfur verkligen är tydlig klartext från det internationella samfundet. Gunilla Carlsson frågar på vilket sätt Sverige bidrar till fredsarbetet i södra Sudan där FN nu har en styrka på 10 000 man som ska säkerställa genomförandet av fredsavtalet och därutöver också civilpoliser. Sverige deltar med sex stabsofficerare i det arbetet i enlighet med det önskemål som har framförts Rosita Runegrund undrar vad vi gör för kvinnornas situation i södra Sudan. Där vill jag säga att FN-insatsen för södra Sudan har ett tydligt uppdrag att systematiskt beakta och agera i jämställdhetsfrågor och i genomförandet av just resolution 1325. Ansträngningarna ska göras både för att öka kvinnornas deltagande i det fredsbyggande arbetet och för att stärka skyddet mot det könsbaserade våldet. Kvinnors och flickors särskilda behov i samband med till exempel flyktingåtervändande och i samband med avväpningsprocesserna ska uppmärksammas särskilt. Det här ingår i uppdraget när det gäller FN-insatsen.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att de gånger vi har diskuterat Darfur här i kammaren - det har varit några gånger nu - är det enda vi vet med säkerhet att antalet dödsoffer har ökat, att antalet människor på flykt undan fasor, hot, lemlästning och våldtäkter har ökat, att situationen fortfarande är fullkomligt grotesk och att vi behöver ha fortsatt starkt engagemang. Diplomatiska insatser har nu pågått under en lång tid, och om de har haft någon verklig effekt kan vi bara spekulera i. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna föra ett resonemang om de långsiktiga åtagandena på sikt för att också visa att Sverige framgent bör kunna ha en bättre kapacitet att också kunna fullfölja i substantiell mängd, att snabbt kunna tillse att vi också kan skicka svenska män och kvinnor för att göra en insats för fred och frihet även i en sådan här konflikt som i Sudan. Vi vet ju hur Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har fått svårt att fylla upp 10 000 man som ska vara i södra Sudan. Sveriges bidrag är ju inte direkt substantiellt, även om vi hela tiden försöker vara med. Det jag i högre grad hade velat se är att det hade funnits ett starkt diplomatiskt engagemang och att utrikesministern hade försökt agera inom EU. Men jag tycker inte att resultaten har varit tillräckligt snabba eller tillräckligt kraftfulla. Det var därför jag hade hoppats i dag att vi hade kunnat säga att man kanske inom den nordiska kretsen eller på något annat sätt skulle, på samma sätt som den amerikanska kongressen, tyska förbundsdagen och andra, kunna trycka på lite mer för att säga att vi verkligen skulle vilja se att det är fler som vågar säga att någonting också måste göras på marken för att säkra säkerheten för de människor som nu fruktar för sina liv och som har sett sina nära och kära och anhöriga lemlästas, drivas på flykt och våldtas. Det är därför jag tycker att vi måste lära oss av detta i tid.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att de gånger vi har diskuterat Darfur här i kammaren - det har varit några gånger nu - är det enda vi vet med säkerhet att antalet dödsoffer har ökat, att antalet människor på flykt undan fasor, hot, lemlästning och våldtäkter har ökat, att situationen fortfarande är fullkomligt grotesk och att vi behöver ha fortsatt starkt engagemang. Diplomatiska insatser har nu pågått under en lång tid, och om de har haft någon verklig effekt kan vi bara spekulera i. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna föra ett resonemang om de långsiktiga åtagandena på sikt för att också visa att Sverige framgent bör kunna ha en bättre kapacitet att också kunna fullfölja i substantiell mängd, att snabbt kunna tillse att vi också kan skicka svenska män och kvinnor för att göra en insats för fred och frihet även i en sådan här konflikt som i Sudan. Vi vet ju hur Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har fått svårt att fylla upp 10 000 man som ska vara i södra Sudan. Sveriges bidrag är ju inte direkt substantiellt, även om vi hela tiden försöker vara med. Det jag i högre grad hade velat se är att det hade funnits ett starkt diplomatiskt engagemang och att utrikesministern hade försökt agera inom EU. Men jag tycker inte att resultaten har varit tillräckligt snabba eller tillräckligt kraftfulla. Det var därför jag hade hoppats i dag att vi hade kunnat säga att man kanske inom den nordiska kretsen eller på något annat sätt skulle, på samma sätt som den amerikanska kongressen, tyska förbundsdagen och andra, kunna trycka på lite mer för att säga att vi verkligen skulle vilja se att det är fler som vågar säga att någonting också måste göras på marken för att säkra säkerheten för de människor som nu fruktar för sina liv och som har sett sina nära och kära och anhöriga lemlästas, drivas på flykt och våldtas. Det är därför jag tycker att vi måste lära oss av detta i tid.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att de gånger vi har diskuterat Darfur här i kammaren - det har varit några gånger nu - är det enda vi vet med säkerhet att antalet dödsoffer har ökat, att antalet människor på flykt undan fasor, hot, lemlästning och våldtäkter har ökat, att situationen fortfarande är fullkomligt grotesk och att vi behöver ha fortsatt starkt engagemang. Diplomatiska insatser har nu pågått under en lång tid, och om de har haft någon verklig effekt kan vi bara spekulera i. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna föra ett resonemang om de långsiktiga åtagandena på sikt för att också visa att Sverige framgent bör kunna ha en bättre kapacitet att också kunna fullfölja i substantiell mängd, att snabbt kunna tillse att vi också kan skicka svenska män och kvinnor för att göra en insats för fred och frihet även i en sådan här konflikt som i Sudan. Vi vet ju hur Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har fått svårt att fylla upp 10 000 man som ska vara i södra Sudan. Sveriges bidrag är ju inte direkt substantiellt, även om vi hela tiden försöker vara med. Det jag i högre grad hade velat se är att det hade funnits ett starkt diplomatiskt engagemang och att utrikesministern hade försökt agera inom EU. Men jag tycker inte att resultaten har varit tillräckligt snabba eller tillräckligt kraftfulla. Det var därför jag hade hoppats i dag att vi hade kunnat säga att man kanske inom den nordiska kretsen eller på något annat sätt skulle, på samma sätt som den amerikanska kongressen, tyska förbundsdagen och andra, kunna trycka på lite mer för att säga att vi verkligen skulle vilja se att det är fler som vågar säga att någonting också måste göras på marken för att säkra säkerheten för de människor som nu fruktar för sina liv och som har sett sina nära och kära och anhöriga lemlästas, drivas på flykt och våldtas. Det är därför jag tycker att vi måste lära oss av detta i tid.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att de gånger vi har diskuterat Darfur här i kammaren - det har varit några gånger nu - är det enda vi vet med säkerhet att antalet dödsoffer har ökat, att antalet människor på flykt undan fasor, hot, lemlästning och våldtäkter har ökat, att situationen fortfarande är fullkomligt grotesk och att vi behöver ha fortsatt starkt engagemang. Diplomatiska insatser har nu pågått under en lång tid, och om de har haft någon verklig effekt kan vi bara spekulera i. Jag hade hoppats på att vi skulle kunna föra ett resonemang om de långsiktiga åtagandena på sikt för att också visa att Sverige framgent bör kunna ha en bättre kapacitet att också kunna fullfölja i substantiell mängd, att snabbt kunna tillse att vi också kan skicka svenska män och kvinnor för att göra en insats för fred och frihet även i en sådan här konflikt som i Sudan. Vi vet ju hur Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har fått svårt att fylla upp 10 000 man som ska vara i södra Sudan. Sveriges bidrag är ju inte direkt substantiellt, även om vi hela tiden försöker vara med. Det jag i högre grad hade velat se är att det hade funnits ett starkt diplomatiskt engagemang och att utrikesministern hade försökt agera inom EU. Men jag tycker inte att resultaten har varit tillräckligt snabba eller tillräckligt kraftfulla. Det var därför jag hade hoppats i dag att vi hade kunnat säga att man kanske inom den nordiska kretsen eller på något annat sätt skulle, på samma sätt som den amerikanska kongressen, tyska förbundsdagen och andra, kunna trycka på lite mer för att säga att vi verkligen skulle vilja se att det är fler som vågar säga att någonting också måste göras på marken för att säkra säkerheten för de människor som nu fruktar för sina liv och som har sett sina nära och kära och anhöriga lemlästas, drivas på flykt och våldtas. Det är därför jag tycker att vi måste lära oss av detta i tid.

Fru talman! Jag kommer att följa upp det här med resolution 1325, som Laila Freivalds säger är ett av de kriterier som finns för fredsavtalet. Gunilla Carlsson tar upp ett nordiskt initiativ. Nu kommer det att hållas ett biståndsmöte för Sudan i Oslo, och en talesman för norska biståndsdepartementet sade att konferensen, som ska hållas i Oslo, har påskyndats i hopp om att den ska bidra till ett mer gynnsamt klimat för en lösning på krisen i Darfur i västra Sudan. Norge lyckades ta initiativet. Norge samlar Kofi Annan och regeringsmedlemmar från Sudan och andra afrikanska länder, och man säger att man behöver ca 8 miljarder dollar fram till 2007 för återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt i de krigshärjade södra provinserna. Norge lyckades ta initiativ i den här frågan. Laila Freivalds och den socialdemokratiska regeringen har haft möjligheten. Det har funnits en upprördhet i denna kammare när det gäller folkmordet i Darfur. Laila Freivalds har haft alla möjligheter att lyssna på oppositionen i den här frågan. Men som sagt: Jag ser fram emot att kunna följa hur Laila Freivalds nu i framtiden kommer att leva upp till de löften som hon trots allt har gett i dag. Tack för debatten!

Fru talman! Den FN-mission som ska genomföras i södra Sudan är en FN-mission som måste komma snabbt på plats. Det är därigenom vi har svarat med det som vi kan se att vi snabbt kan bidra med. Såvitt vi kan se klarar FN sin plan enligt det beslut som fattades i förra veckan. Sedan får vi se i framtiden vad som ytterligare kan krävas, och jag kan försäkra att Sverige kommer att, precis som hittills, vara berett att svara upp mot de önskemål som FN och Afrikanska unionen gemensamt ställer på oss. När det gäller den givarkonferens som Norge arrangerar i nästa vecka är bakgrunden till den, borde Rosita Runegrund kanske veta, att det är Norges mycket långa engagemang i södra Sudan som leder till den naturliga följden att det är Norge som arrangerar den konferensen. Jag kommer självfallet att delta i den för att på det viset visa Sveriges stora engagemang i den här situationen.

Fru talman! Den FN-mission som ska genomföras i södra Sudan är en FN-mission som måste komma snabbt på plats. Det är därigenom vi har svarat med det som vi kan se att vi snabbt kan bidra med. Såvitt vi kan se klarar FN sin plan enligt det beslut som fattades i förra veckan. Sedan får vi se i framtiden vad som ytterligare kan krävas, och jag kan försäkra att Sverige kommer att, precis som hittills, vara berett att svara upp mot de önskemål som FN och Afrikanska unionen gemensamt ställer på oss. När det gäller den givarkonferens som Norge arrangerar i nästa vecka är bakgrunden till den, borde Rosita Runegrund kanske veta, att det är Norges mycket långa engagemang i södra Sudan som leder till den naturliga följden att det är Norge som arrangerar den konferensen. Jag kommer självfallet att delta i den för att på det viset visa Sveriges stora engagemang i den här situationen.