Ohälsa i arbetslivet

Herr talman! Göran Persson i Simrishamn har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att det införs en nollvision, liknande den som finns inom trafikpolitiken, i fråga om olycksfall, våld och hot på våra arbetsplatser. Jag vill inledningsvis korrigera Göran Perssons bild av utvecklingen när det gäller dödsolyckor. Den oroande ökningen som kunde konstateras under 2007 och första hälften av 2008 har nu brutits. Det totala antalet dödsolyckor har därmed för 2008 minskat jämfört med året innan. De preliminära uppgifter som finns tillgängliga för de fem första månaderna 2009 visar på en fortsatt minskning av dödsolyckorna. Göran Persson pekar på ett antal faktorer av betydelse för utvecklingen inom arbetsmiljöområdet. Det gäller bland annat kunskapen om arbetsmiljölagstiftningen hos små och nystartade företag, brister i projekterings- och samordningsansvaret vid upphandling inom byggsektorn samt ökade risker för hot och våld i arbetslivet. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder just med inriktning på förbättringar inom dessa områden. En särskild förstärkning av Arbetsmiljöverkets anslag med totalt 125 miljoner under tre år innebär bland annat att Arbetsmiljöverkets informations- och kunskapsspridande insatser kan utvecklas. Särskilt viktigt är att även de minsta arbetsplatserna, där också de största riskerna för allvarliga olycksfall finns, nås av informationsinsatser. Även de regelförändringar för bättre arbetsmiljö på byggarbetsplatser som trädde i kraft den 1 januari 2009 är betydelsefulla. De nya reglerna handlar om planering och samordning under hela byggprocessen, från projektering till utförande av byggnadsarbetet. En omfattande satsning pågår också för att förbättra säkerheten inom jordbrukssektorn, som också är ett olycksdrabbat område. Projektet Säkert Bondförnuft leds av LRF med stöd från Jordbruksdepartementet. I samarbete med LRF genomför även Arbetsmiljöverket en bred tillsyn inom området. När det gäller att minska riskerna för hot och våld på arbetsplatserna har regeringen nyligen gett Arbetsmiljöverket ett särskilt uppdrag att genomföra en kunskaps- och informationssatsning. Satsningen har ett jämställdhetsperspektiv och ska ses som ett komplement till verkets ordinarie tillsynsverksamhet. Regeringen har höga ambitioner när det gäller utvecklingen inom arbetsmiljöområdet. Även om antalet dödsolyckor nu minskat och utvecklingen när det gäller antalet anmälda arbetsolyckor och arbetssjukdomar varit positiv kommer självklart fortsatta ansträngningar att göras för att minska ohälsan i arbetslivet. Jag är övertygad om att en god arbetsmiljö är lönsam inte bara för samhället och individen utan också för arbetsgivaren. En god arbetsmiljö ger gynnsamma förutsättningar för verksamhetens utveckling. Det handlar därför inte bara om att förebygga risker, även om detta självklart är viktigt, utan arbetsmiljöfrågorna måste också ses som värdeskapande. Det är utifrån ett sådant mer offensivt perspektiv som insatser måste göras. Mot denna bakgrund avser jag inte att ta några initiativ till att införa en nollvision liknande den inom trafikpolitiken i fråga om olycksfall, våld och hot på arbetsplatserna.

Herr talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern så mycket för svaret. Diskussionen går här från dem som inte har arbete till dem som har arbete. Det kan vara trevligt på sitt vis. Men icke desto mindre finns det också en del bekymmer och iakttagelser, som jag i min interpellation pekar på och som också nämns i svaret. En trygg och säker arbetsplats måste vara en rättighet på arbetsplatsen. Det gäller för både arbetstagare och, givetvis, företagare. Läget i dag är att många jobbar på obekväm arbetstid. Många jobbar dagtid, men vi vet att inom särskilda områden görs mycket arbete på obekväm arbetstid. När det gäller den helg som nu är i antågande kan vi se att en del får arbeta inom vården och handeln. Det gäller även exempelvis inom polisen och brandförsvaret. De är nu fler som i sitt arbete möter otrygga eller hotfulla situationer. Risken att hamna i otrygga och hotfulla situationer drabbar ofta anställda som arbetar ensamma inom privat service och offentlig sektor. Bland kvinnliga arbetare anger 20 procent att så är fallet. Motsvarande siffra bland manliga är 18 procent. Något färre tjänstemän drabbas, men det förekommer att även att dessa drabbas. Tyvärr fortsätter minskningen när det gäller tillgången till företagshälsovård. Men det ska erkännas att tillgången till företagshälsovård minskade också före den här mandatperioden - tydligast för arbetare. Jag ser detta som särskilt oroande eftersom företagshälsovården har varit en möjlighet inte bara i redan uppkomna svåra situationer utan också när det gäller att förebygga framtida bekymmer på arbetsplatsen. I det här sammanhanget vill jag också nämna att det finns siffror som visar att manliga poliser, skötare och vårdare är mer utsatta än andra yrkesgrupper. Hälften av dem har utsatts för våld eller hot under ett par dagar eller mer per månad. Bland kvinnor är främst vårdpersonal frekvent, flera gånger per månad, en utsatt grupp. Även lärare drabbas. Arbetsmarknadsministern nämnde jordbruket som en sektor som är hårt drabbad av dödsolyckor. Möjligheterna att göra något här har också att göra med skyddsombuden. Skyddsombuden är i dag färre. Hur många skyddsombud finns det i dag? Tidigare anmäldes skyddsombuden till Arbetsmiljöverkets skyddsombudsregister, som det hette. Men det har ju sittande regering borttagit. Därför är det svårt att få fram fakta. Jag erkänner att jag inte har fakta så att jag kan bemöta argumenten. Men det känns som att det numera är färre skyddsombud. Det är också nu färre inspektioner. Sverige ligger ganska långt ned på listan över inspektioner. Det skulle vara intressant att få en kommentar också om det. Orsakerna kan vara olika. Icke desto mindre har vi i riksdag och regering ett ansvar för att se till att det finns en god inspektion på våra arbetsplatser.

Herr talman! Jag ber att få tacka för interpellationen som rör ett oerhört viktigt område. På ett känslomässigt plan är det naturligtvis väldigt lätt att ansluta sig till tanken om en nollvision, i den meningen att ingen ska behöva gå till jobbet och känna en oro för hälsa och för liv och lem. Det alla önskar sig, alldeles oavsett partifärg, är naturligtvis att samtliga medarbetare på svensk arbetsmarknad ska ha det så bra som Göran Persson och jag har det - det vill säga att man som vi, förhoppningsvis, går till jobbet på morgonen full av entusiasm, under dagen har det trevligt med arbetskamrater och dessutom efter jobbet kan gå hem och då känna att någonting vettigt gjorts samtidigt som man mår bra av det och kan koppla av och också ha en meningsfull fritid. Det måste naturligtvis vara målet - alldeles oavsett om man dagen före midsommarafton står i denna talarstol eller om man på midsommarafton arbetar med någonting annat - så det är lätt att ansluta sig till det. En av våra grundtankar när vi funderat på det här är att man på många områden, som de två tidigare interpellationsdebatterna visat, går upp i politisk retorik och volym. Också det har sin plats. Men vissa områden skulle man ibland önska hade en något mindre konfliktyta. Jag tror inte att det finns givna svar som fungerar. Man får försöka fundera på vad som bäst fungerar på olika vis. Alldeles oavsett politisk bakgrund kan jag känna att arbetsmiljöarbetet under en lång tid lite grann kanske präglats av en brist på nytänkande. Det har varit ett ständigt arbete med att titta på de här kontrollerna, inspektionerna och sådant, och det har definitivt sin plats. Jag dömer inte ut det; det är inte det jag säger. Tanken från min och vår sida har handlat om att fundera på om det finns någonting mer vi kan göra. Är det någonting vi bortser från men som vi borde göra? Även om siffrorna nu ser lite bättre ut än för några år sedan är det inte acceptabelt att så många skadas och förolyckas i arbetet. Vad skulle då kunna göras? Ja, vi har tittat på hur det ser ut runt om i landet. Kenth Pettersson tog med mig till Danmark för att titta på det danska arbetsmiljöarbetet, som ju varit oerhört spännande under de senaste fem till tio åren, och för att få lite inspiration. En av de erfarenheterna är att man kanske kan komplettera den så att säga vanliga inspektions- och skyddsombudsverksamheten med ett något mer positivt laddat arbete. Tanken med det är att inte bara titta på och straffa de allra sämsta arbetsplatserna utan också hitta sätt som gör att fler arbetsgivare inser nyttan av och den ekonomiska vinsten med en god arbetsmiljö och därmed liksom höjer sig av sig själva. Det är alltså inte bara hotet om straff utan någonstans också ett löfte om en belöning, om jag får kalla det så, som kan användas så att vi överlag får en bättre arbetsmiljö runt om i landet. Jag erkänner gärna att det inte är en lätt övning att hitta nycklar och instrument som fungerar. Men i syfte att försöka åstadkomma ett bättre läge har vi bildat ett arbetsmiljöpolitiskt kunskapsråd för att försöka samla in erfarenheter från andra länder. Vi har också tillsatt en utredning om styrmedel avseende arbetsmiljön för att se om vi kan hitta de här typerna av styrmedel för arbetet med detta. Parallellt med det har vi lagt mer resurser på en informationssatsning. Vi har förstärkt informationen till utländska företag och arbetsgivare som verkar i Sverige. Vi har också - i förra budgeten - sett till att det finns ökade resurser till marknadskontroll och till standardiseringsarbetet. Det här är några steg på vägen. Vi fortsätter naturligtvis diskussionen med parterna på arbetsmarknaden, också under det kommande året. Jag hoppas att det leder till en fortsatt bra utveckling på området.

Herr talman! Vi är överens om vikten av att följa det här arbetet ute på arbetsplatserna. Jag vill ändå fortsatt peka på att det inte blir bättre om skyddsombuden är färre. Också det tror jag att vi är överens om. Inte heller blir det bättre när man har färre inspektioner. Arbetsmarknadsministern nämnde Danmark som är ledande just när det gäller inspektioner. Vi ligger lite längre ned, vi har plats som Polen, Litauen och Rumänien. Jag har respekt för dessa länder, men vi borde ligga lite bättre till, kan jag tycka. Vad jag också vill säga är att vi numera har något som kallas för sjuknärvaro, och det är allvarligt. Det är en sak att man är sjuk och krasslig och inte vill vara på jobbet och får en ersättning. Men det kan också finnas en anledning till att man går till jobbet fastän man är krasslig. De siffror jag har tagit del av visar att många går till jobbet trots att de är sjuka. Sjuknärvaron gällde i det här fallet Unionens medlemmar, men det finns överallt. I vissa fall behöver det inte vara skadligt, i andra fall är det mycket skadligt för en själv, för kunder och patienter med flera. Det är inte billigt att vara korttidsfrånvarande. Det kan vara en av anledningarna till att man går till jobbet trots att man känner sig krasslig. Det kan handla om både psykisk och fysisk krasslighet. Underbemannade personalorganisationer bidrar också till sjuknärvaron. Det kan vara lite tricksande på arbetsplatser när man är sjuk. Man byter, använder kompledighet och timmar hit och dit, men det ska också jobbas igen. Det här finns inte överallt, men den tendensen kan finnas på sina ställen. Man kanske är rädd att göra sig ovän med arbetsgivare eller dylikt. Det bör påpekas att det här gäller även arbetsgivare. Vi vet att näringsidkare, exempelvis kvinnor som är havande, kan ha svårt att få ledighet med ersättning om det föreligger risk att någonting händer och man får några komplikationer. Det är svårt att få ledighet just när det innebär risk. Det anser jag är bekymmersamt. Arbetsmarknadsministern nämnde forskningen. Jag ska inte gå djupare in på debatten om Arbetslivsinstitutet, vi kan ta det vid något annat tillfälle. Vi har olika ståndpunkter i det hela där jag anser att man har tappat en del. Men det här är ett läge för arbetsmarknadsministern att göra något tillsammans med andra ministrar, exempelvis på folkhälsoområdet med minister Larsson. Folkhälsan är viktig. Det påverkar folkhälsan att man är krasslig på arbetet. Det gäller också - vi har en ny förskole- och forskningsminister, Tobias Krantz - att ha ett samarbete med forskningen. Det är en del frågor som jag vill att man tar med. Det finns till exempel en tanke om nollvision. Om man inte når ända fram till noll är det i alla fall viktigt att samarbeta på området för att få fram en god eller en bättre arbetsmiljö. Jag vill påpeka att vi i Sverige har en god arbetsmiljö generellt. Men vi är inte bättre än att den kan göras ännu bättre.

Herr talman! Det här blir nästan den trevligaste interpellationsdebatt jag har haft, vi är så överens. Jag måste erkänna att jag har väldigt lätt att hålla med Göran Persson. Jag tror att det finns mycket att vinna på samarbete i de här frågorna - jag kanske inte blir omnominerad om jag säger så där - med parterna på arbetsmarknaden förstås, med ledande forskare och naturligtvis över departementsgränserna. En sak som Göran Persson pekade på i sitt första inlägg var företagshälsovården. Den blir en viktig del i arbetet med rehabiliteringskedjan för att se till att man får så många som möjligt tillbaka i arbete så snabbt som möjligt om det är medicinskt rimligt. Vi ligger, som Göran Persson säger, väl till i internationell jämförelse när det gäller arbetsmiljö, och det är gott och väl så. Samtidigt vet vi att kostnaden för arbetsrelaterad ohälsa i både produktionsbortfall och direkta kostnader för sjukskrivning kan räknas i många tiotals miljarder per år. Det är naturligtvis ett enormt resursslöseri, förutom det mänskliga problem som ligger i botten, att man har blivit dålig på jobbet. Där skulle vi alla ha väldigt mycket att vinna på, och det försöker jag hitta nycklar till. Det är inte bara en individuell vinst och en samhällsekonomisk vinst att ha en bättre arbetsmiljö och bättre organisation utan också en företagsekonomisk vinst. Departementet har anordnat ett antal seminarier under det senaste året på det här temat och lyft fram olika dimensioner på detta. Det är oerhört intressant att se att förutom det som nästan är självklart - att man inte behöver omge sig med livsfarliga kemikalier eller utsätta sig för risk för fallolyckor - är organisation, arbetsledning och ledarskap kanske de tre främsta orsakerna till att man mår bra på jobbet respektive att man inte mår bra på jobbet. Det tror jag ligger i sakens natur. Känner man sig delaktig och kan påverka sin arbetssituation, inom vissa gränser naturligtvis, upplever man sig själv behövd och mår bättre. Det visar sig av statistiken också. Vi vet att två tredjedelar av de långtidssjukskrivna i grunden har två problem. Det ena är odefinierbara ryggproblem och det andra är någon typ av psykosocial ohälsa, om man får kalla det för det. Det kan vara depression, ångest, utbrändhet eller något annat. Inte så sällan går dessa två hand i hand, och i botten kan det finnas någon typ av otrivsel kanske snarare än de mer direkta arbetsmiljöhoten. Det är därför viktigt att se till att uppmana och uppmuntra arbetsgivare att ta detta på allvar och försöka organisera sig på ett bättre sätt. Det kan vara så att man borde ha en arbetsmiljöutbildning inom ramen för till exempel en civilekonomutbildning så att fler personer som så småningom kommer att ha ledande befattningar i våra företag inser vilken kostnad som är förknippad också ur företagets perspektiv med att inte erbjuda en bättre arbetsmiljö. Det kan vara en idé. Det talades om skyddsombud, skyddsombudsregister, inspektioner och annat. Skyddsombudsregistren avskaffades efter samråd med Arbetsmiljöverket och parterna på arbetsmarknaden, delvis som ett sätt att minska en del av den administrativa bördan. Samtidigt är det klart att vi kan få reda på rätt mycket via parterna på arbetsmarknaden och på det sättet lägga ett pussel. Jag har inte siffran i huvudet, ska jag säga, men jag tror att LO har 90 000 förtroendevalda runt landet. En andel av dem är skyddsombud och utför ett väldigt gott arbete. När det gäller inspektionerna för vi en löpande diskussion med Arbetsmiljöverket. Inspektörerna finns på plats och kan göra rätt saker. De är ju inte så hemskt många - ett antal hundra personer. Det innebär per definition att skyddsombuden har en oerhört viktig roll för att identifiera de svaga platserna.

Herr talman! Vi är som sagt överens om mycket här. Men när det gäller vägen dit är vi kanske inte överens om allt. Arbetsmarknadsministern nämnde skyddsombuden. De har en nyckelroll här. Även om arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön är det facket som många gånger får driva på. Där är rekryteringen något bekymmersam i dag. Vi ser en tendens där det blir allt tuffare för arbetstagaren att ta på sig rollen som representant för sina arbetskamrater när han eller hon har ett tajt och tufft arbete. Även om man kan ta ledigt för fackliga uppdrag ser vi att det är bekymmersamt på vissa håll att rekrytera fackliga skyddsombud. När man når pensionen skulle en möjlighet också kunna vara att man går in i ett slags mentorskap och använder sin kunskap och kompetens på det viset. Inom vissa branscher är det oerhört tufft att jobba när man kommer upp i åldrarna; det är helt klart. Jag kan avslutningsvis säga att vi i vår budget hade 100 miljoner extra till Arbetsmiljöverket just för inspektion, speciellt för att förebygga olyckor där de förekommer mest - inom tillverkningsindustrin och bygg- och anläggningssektorn. Möjligtvis finns det också andra vägar att gå, men jag tror att vi måste vara på vår vakt. Även om vi nu kämpar med näbbar och klor för att få in fler på arbetsmarknaden får vi inte lägga det andra åt sidan och tycka att det är en sekundär fråga, för det är det definitivt inte. Vi har en stor del som mår bra på arbetsmarknaden, och vi har bra förmåner. Men det finns alltid en risk för att det kan försämras. Man ska väga det ena mot det andra. Jag hoppas att vi fortsättningsvis kan gå fram i det här, även om det kanske är i olika former. Vi kämpar på. Som vi har sagt finns det de som arbetar även under midsommarhelgen, men vi kanske kan ta lite ledigt. Jag önskar arbetsmarknadsministern en trevlig helg så att vi kan kämpa vidare efteråt. Det kanske kommer fler interpellationer fram på höstkanten.

Herr talman! Det finns en oro som man kan addera till det som Göran Persson säger, nämligen att sämre ekonomi, kris och ökad arbetslöshet leder till ökad ohälsa eller känsla av oro och problem. Det måste vi naturligtvis följa noggrant, så att inte de siffrorna drar i väg. Annars är det naturligtvis i grunden glädjande att ohälsotalen har utvecklats i rätt riktning under ganska lång tid, om det inte enbart beror på att personer är sjuknärvarande, som Göran Persson sade, för då är det naturligtvis problematiskt. Det får man naturligtvis också följa. Jag tackar Göran Persson för debatten. Det är en viktig debatt. Jag håller med: Vi har mycket annat att göra nu i kristider, men det här området får inte glömmas bort. Det är ett sådant resursslöseri med människor och dessutom med pengar. Man kan använda både pengarna och naturligtvis den kraft som finns hos de människor som borde vara på arbetet i stället för att vara sjuka hemma på ett mycket bättre sätt för att hjälpa till i själva krishanteringen. Jag önskar Göran Persson, talmannen och medarbetarna en glad midsommar och tackar för årets 66 interpellationsdebatter!