Offentligt stöd till näringslivet

Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig om jag och regeringen ämnar verka för att kartlägga de offentliga stöden och dessas effektivitet och resultat samt huruvida jag anser att det från regeringens sida finns skäl att minska berörda anslag.

Tobias Andersson ställer sina frågor med anledning av två studier från Tillväxtanalys, den ena från 2014 och den andra från 2015, som kommit fram till att många myndigheter varit involverade i administrationen av stöden och att två program på Vinnova inte kunnat påvisa statistiskt säkerställda effekter utifrån vissa indikatorer.

Jag vill inleda med att påminna om att Sverige rankas som ett av världens främsta innovationsländer. I exempelvis European Innovation Scoreboard har Sverige rankats högst fyra år i rad. Sverige blir också ofta kontaktat av andra länder som vill lära av vårt innovationssystem.

Med detta sagt behöver vi också ständigt förbättra oss avseende både olika typer av offentliga insatser för att möta nya utmaningar och våra metoder för att utvärdera nyttan av insatserna. Det är näringslivets innovationskraft, effektivitet och höga kunskapsinnehåll som gör att Sverige är en internationellt konkurrenskraftig ekonomi. Förutsättningarna för näringslivet måste därför ständigt utvecklas och förbättras så att Sverige kan fortsätta vara en framgångsrik välfärdsekonomi.

Regeringen har under den senaste tiden tagit initiativ till ett antal åtgärder. Bland annat har Tillväxtanalys fått i uppdrag att ta fram förslag för förbättrade utvärderingsmetoder för näringspolitiken, vilket slutrapporterades 2018. Detta har i sin tur lett till ett utvecklingsarbete som nu pågår inom Regeringskansliet.

Fru talman! Tack, näringsminister Ibrahim Baylan, för svaret!

Olika former av offentligt stöd till näringslivet har länge varit en etablerad del av svensk innovations- och tillväxtpolitik. Skattemedel som hade kunnat gå till att anställa fler poliser, undersköterskor och lärare delas i stället ut till diverse myndigheter och statliga bolag i en stundtals naiv förhoppning om att dessa i sin tur ska kunna främja svensk innovationsförmåga och tillväxt.

En vän av marknadsekonomi hade kunnat påpeka att det finns en risk för att dessa medel inte allokeras optimalt när staten direkt eller indirekt står för fördelningen. En vän av konkurrensneutralitet hade kunnat önska att staten inte konkurrerade med privat riskkapital på den fria marknaden. En vän av värnandet av skattemedel hade kunnat gå så långt som att säga att dessa skatteintäkter i stället skulle ha fått vara kvar hos dem som inbringat dem. På så vis hade marknaden själv fått styra över deras framtida placering.

Med detta sagt vill jag tillstå att Sverigedemokraterna på intet sätt tror att allt offentligt stöd till näringslivet är av ondo. Det kan naturligtvis finnas behov av marknadskompletterande insatser, inte minst i mindre näringslivsoptimala delar av landet. För oss är det centrala att det offentliga stödet på riktigt genererar ett mervärde och att det inte snedvrider marknaden genom att konkurrera ut privata aktörer eller hålla ineffektiva och olönsamma företag vid liv på skattebetalarnas bekostnad.

Med den infallsvinkeln finner vi det därför problematiskt att det offentliga stödet tycks öka utan att man till dags dato har kunnat bevisa att ett tydligt mervärde genereras och att effektivitet och god uppföljning präglar verksamheten.

I min interpellationstext citerade jag en granskning av innovationsmyndigheten Vinnova, genomförd av Tillväxtanalys. Citatet löd så här: "Analysen indikerar inga statistiskt säkerställda positiva effekter av stöden på antal anställda, arbetskraftsproduktiviteten, andelen högutbildade arbetstagare eller andelen forskare; varken under programmens löptid eller efter att stöden avslutats." Liknande iakttagelser har förekommit i en rad olika analyser och rapporter.

Anders Gustafssons doktorsavhandling i fyra delar visar att företag som får statliga bidrag uppvisade ökade vinster och ökad produktivitet men att detta endast är kortsiktigt. På lång sikt syns inga effekter alls. Hans teori är dessutom att ju mindre produktivt ett företag är, desto fler stöd söker man, eftersom alternativkostnaden blir lägre.

Tre forskare granskade i artikeln "Statliga innovationsstöd till små och medelstora företag - har de någon effekt?" två selektiva företagsstöd från Vinnova. De skrev följande i sitt resultat: "Vi kan således inte förkasta hypotesen att Vinn nu och Forska & Väx inte har någon effekt på antalet anställda i de stödmottagande företagen efter det att stödperioden har avslutats."

Fru talman! Jag väljer att stanna där. Det är min starka uppfattning att det empiriska underlaget talar sitt tydliga språk. Min fråga till näringsministern är därför fortsatt om han anser att det finns skäl att minska berörda anslag eller åtminstone ytterligare granska deras effekt och resultat.

Fru talman! Det var lite oväntat att Tobias Andersson och Sverigedemokraterna skulle komma ut som nyliberaler i ekonomisk politik. Det är ju ofta hos nyliberaler man hittar denna tilltro till att om man bara låter marknaden sköta allt kommer det att lösa sig. Jag delar inte den uppfattningen.

Vi ska ha en marknadsekonomi, men särskilt för ett litet, exportberoende land som är starkt konkurrensutsatt finns det mycket goda skäl att ha ett tätt och nära samarbete med såväl akademin som det privata näringslivet. Sanningen att säga tror jag att det är ett av de starkaste skälen till att Sverige i mätning efter mätning internationellt kommer ut så starkt i jämförelse med många andra länder. Det gäller både företagsklimat och innovationskraft.

Sanningen är att Sverige aldrig kommer att kunna konkurrera med volymer. Vi är 10 miljoner invånare. Vi har en marknad som i sig inte kan bära den typ av globala företag som har vuxit fram i vårt land.

Låt mig ge ett exempel: Volvo Lastvagnar. Det är ett fantastiskt fint bolag med säte i Göteborg. Det sysselsätter väldigt många människor. Där samarbetar vi kring innovation och utveckling, till exempel när det gäller elektrifiering av lastbilar. Varför gör vi det? Jo, Tobias Andersson, de allra flesta begriper att särskilt i ett läge där man måste få fram nya innovationer finns det kostnader för forskning, utveckling och innovation som är förknippade med detta. Om man som företagare då ska ta alla kostnader själv - särskilt om man ska vara föregångare, som vi i Sverige gärna vill vara för att just stärka vår konkurrenskraft - riskerar ju ens konkurrenskraft att slås ut.

I Volvofallet talar vi om ett företag som exporterar 98 procent av allt de tillverkar i vårt land. Varför? Jo, vår marknad är alldeles för liten. De volymer som efterfrågas i det här landet är alldeles för små för den typen av stora företag. Men ändå har de vuxit fram. Varför det? Jag skulle utan tvekan säga att det beror på att de ända från början, särskilt när de var små och innovativa, har haft ett tätt samarbete med det offentliga. Detta borde rimligtvis också Tobias Andersson och Sverigedemokraterna begripa.

Alla känner ju till samarbetena mellan Volvo och FMV eller mellan Ericsson - L. M. Ericsson, som det hette då - och Telia. Det är bara några exempel på hur detta har börjat och sedan utvecklats till att bli stora, globala företag som inte bara genererar väldigt bra exportintäkter utan också sysselsätter tiotusentals människor.

Då frågar jag: Gör vi tillräckligt? Jag skulle säga nej. Jag skulle vilja göra ännu mer. Det som Tobias Andersson nu gör tror jag är ett stort misstag. Det är som att skjuta sig själv i foten att ställa anställning av poliser mot företagsutveckling, innovationer och tillväxt. Våra skattemedel kommer ju av att vår ekonomi växer, att våra företag tillverkar, anställer och exporterar. Det är därifrån skattemedlen i grund och botten kommer.

Om man gör misstaget att dra in de resurser som gör att vi kan så för framtiden kommer det att innebära att vi blir fattigare. Det blir färre anställda och mindre pengar till forskning och utveckling. Att dra in satsningar på forskning, innovation och utveckling - det är ju detta som pengarna går till - leder till att vi blir fattigare. Då blir det färre poliser, färre lärare och färre sjuksköterskor.

Fru talman! Tack återigen för svaret, näringsministern! Näringsministern bemöter faktiskt inte den kritik som jag lyfter fram. Det empiriska underlag som jag har redogjort för här stämmer inte överens med den verklighetsbild som Ibrahim Baylan företräder i talarstolen.

När man har granskat flera av de berörda stöden mot kontrollgrupper har man inte kunnat märka att de har genererat någon ökad innovationskraft eller tillväxt. Då är det naivt att hålla fast vid att det fortfarande är bra politik. Då tycker jag att det faktiskt finns fog för att överväga att se över detta.

Med detta sagt upplever jag inte att regeringen har agerat tillräckligt i denna fråga. I mitt första inlägg refererade jag till en rad studier som har påpekat existerande brister. I sitt skriftliga svar refererade dessutom näringsministern själv till en rapport från Tillväxtanalys, som år 2018 föreslog följande: "Till sist föreslår Tillväxtanalys att en översikt, en löpande kartläggning, av näringspolitiska insatser i Sverige tas fram. En sådan kartläggning kan vara ett värdefullt verktyg för att bland annat identifiera överlapp av näringspolitiska insatser, och för att kunna förklara hur de olika insatserna relaterar till varandra."

Trots allt detta kan näringsministern endast hänvisa till att det har lett till ett utvecklingsarbete som nu pågår inom Regeringskansliet.

Fru talman! Näringsministern får gärna redogöra mer i detalj för det nämnda utvecklingsarbetet. Hittills har näringsministern varken kunnat motbevisa min och andras tes om att delar av det offentliga näringslivsstödet är missriktat och ineffektivt eller kunnat försäkra mig om att regeringen i detta nu ser över och åtgärdar de påtalade bristerna.

Fru talman! När fokus i stort för denna interpellation ligger på innovationsmyndigheten Vinnova tänkte jag passa på att nämna några av de projekt som de finansierat och som i nuläget är pågående:

400 000 kronor tilldelas Mustard AB för projektet Ökad jämlikhet och jämställdhet inom andrahandsuthyrning. Syftet är att "skapa en förståelse för vilka förutsättningar som krävs på andrahandsmarknaden för personer som inte tillhör normen".

680 000 kronor tilldelas Tengbomgruppen AB för Testlab - normkreativ arkitektur.

1 919 000 kronor tilldelas SCA Skog AB för projekt om normkritisk innovation för ökad jämställdhet och attraktivitet. Målet är att omvandla könsstereotypa föreställningar om kön, kompetens och arbete.

Mälardalens högskola tilldelas 2,5 miljoner för Normmedvetna rum för lek och lärande i förskolan. Målet handlar om att bygga om förskolor så att de främjar och stöder barns mångsidiga lek och lärande och är fria från normer som begränsar.

Stockholms universitet tilldelas närmare 2 miljoner för implementering av en modell för mångfald och inkludering.

Fru talman! Om det inte har framgått så är min poäng att dessa projekt omöjligen kan anses stärka svensk innovationsförmåga. Det är för mig direkt omöjligt att förstå varför man med innovation som motiv ska ödsla pengar på projekt likt dessa. Näringsministern var själv inne på vikten av att investera i innovation med mera. Då är frågan varför man ödslar pengar på projekt som uppenbarligen inte genererar någon form av innovation eller tillväxt.

Fru talman! Min fråga till näringsminister Ibrahim Baylan är ifall han finner det rimligt och försvarbart att svenska skattebetalare ska finansiera projekt likt dessa med påstådda motiv om innovation.

Fru talman! Låt mig vara tydlig med min generella hållning. Jag tror aldrig att vi kommer att vara så bra att vi kan slå oss till ro och säga: Nu behöver ingenting göras. Det gäller de verktyg vi använder och de regler vi har. Jag tror att vi ständigt måste både gå igenom och analysera.

Det hänvisas till analyser från Tillväxtanalys. Det är en myndighet som vi ger i uppdrag att analysera och komma med förslag, och de förslagen bearbetar vi kontinuerligt för att se till att vässa våra verktyg. Det är, tror jag, ett klokt sätt att använda våra begränsade resurser. Det handlar också om att lägga ned sådant som inte funkar och att stärka det som uppenbarligen är till gagn för utvecklingen i vårt land.

Nu väljer Tobias Andersson att ta fram ett antal frågor som handlar om jämställdhet och mångfald. Jag har som minister inte möjlighet att gå in på enskilda fall - det känner Tobias Andersson väl till. Låt mig generellt sett säga så här: Det är välkänt, såväl i Sverige som internationellt, att om man ska ha innovation, dynamik och kreativitet är det bra att ha väldigt blandade miljöer med kvinnor och män. Det är därför Sverige, tror jag, hävdar sig väldigt väl. Sverige är ett litet land där vi hela tiden behöver tänka nytt. Det är också ett faktum att Sverige, trots att vi inte är jämställda, har kommit längre än många andra länder när det gäller jämställdhet och att ta till vara både mäns och kvinnors kraft. På samma sätt är det väl belagt, såväl i naturen som bland människor, att mångfald är bra för kreativitet. Vi utvecklas om vi har olika erfarenheter och möts med de erfarenheterna.

Fru talman! Det är välkänt att Sverigedemokraterna har en helt annan syn på jämställdhet och mångfald - det är väl belagt. Sverigedemokraterna har här i riksdagen motionerat om att man ska försöka rulla tillbaka många av de framsteg som har skett de senaste årtiondena när det till exempel gäller jämställdhet. Jag delar inte den uppfattningen.

Varför ägnar sig då Vinnova åt den här typen av frågor? Det gör de av ett mycket enkelt skäl. Man tänker ofta att innovation är teknikutveckling och nya affärsmodeller. Men det handlar också om policyutveckling. Låt mig ta ett exempel som Tobias Andersson själv var inne på: skogen. Vi vet i dag att det är en väldigt mansdominerad sektor. Vi vet också att det är en sektor som likt många andra har stora bekymmer när det gäller kompetensförsörjningen och personalförsörjningen. Om vi gemensamt kan hjälpa till för att få förändringar som gör att fler kvinnor söker sig till den sektorn är det klart att det är till gagn för den industrin. Det är någonting som näringslivet i industrin inser men uppenbarligen inte Sverigedemokraterna. De är kvar i någon gammal bild av att jämställdhet inte är att betrakta som en hjälp för ekonomisk tillväxt, för dynamik och för innovation. Jag delar inte den uppfattningen.

Jag kan som minister, som sagt, inte gå in på enskilda fall, men jag menar att man är helt fel ute om man tror att mångfald och jämställdhet är till skada för vårt näringsliv. Vi är starka i detta land när det gäller vår innovationskraft, jämfört med hur det är i många andra länder, just tack vare det som jag har nämnt.

Fru talman! Jag tackar åter för svaret från näringsministern. Jag vill tro att man kan värna och förespråka jämställdhet samtidigt som man tycker att det är direkt orimligt att statens innovationsmyndighet driver projekt om normkreativ arkitektur eller lägger sig i hur barn leker på förskolor. Jag vill tro att man kan vara för jämställdhet och motsätta sig att staten lägger pengar på detta i någon form av förklädd innovationspolitik.

Jag upplever ännu inte att näringsministern har funnit mod att i denna kammare tydligt framhålla behovet av en ordentlig översyn av offentligt stöd till näringsverksamhet. Än mindre har näringsministern erkänt att det finns goda skäl, givet bland annat det underlag jag tidigare refererade till i denna interpellationsdebatt, att överväga nedskärningar i denna typ av statlig verksamhet.

I mitt första anförande refererade jag till Anders Gustafssons doktorsavhandling. I den försöker han analysera varför det finns olika typer av politiska åtgärder som alltför sällan är särskilt effektiva. Gustafssons något dystra svar i sammanhanget är att politiker vill visa handlingskraft och att handlingen i sig kan vara mer viktig än handlingens effektivitet.

Fru talman! Jag räds att det är så i detta fall, och näringsministern har inte kunnat vare sig bemöta det eller bevisa motsatsen.

Fru talman! Det är väldigt konstigt att bli anklagad för att inte vilja analysera när det sedan hänvisas till ett antal analyser som görs av en myndighet som är direkt underställd Näringsdepartementet och därmed också mig som näringsminister. Tillväxtanalys gör ju dessa analyser på uppdrag av oss.

Det duger inte att bara göra analyser. Man måste också använda resultatet. Det var precis det som jag sa i mitt interpellationssvar. Utifrån detta ser vi hur vi kan effektivisera vårt sätt att jobba.

Sverige hävdar sig mycket väl. Sverige är nummer ett i EU när kommissionen går igenom innovationskraften i Europeiska unionen. Globalt hamnar vi nästan alltid bland topp tio, oftast i den övre halvan. Även om det är så är det alltid en fara, särskilt för ett litet land, att slå sig till ro. Det kommer vi inte att göra.

Jag tror också att det är ett misstag att tro att allting kommer att ordna sig om man låter detta vara. Om man kan Sveriges historia vet man hur det varit för många av de svenska storföretag som i dag dominerar sina marknader, vilket jag med stolthet ser, inte minst när det gäller att hela tiden hitta på nya innovativa sätt att göra saker och ting på. De har tillkommit via entreprenörer som ofta har fått sina första samarbeten och sina första order via det offentliga.

Här finns, tror jag, nyckeln till många av de utmaningar och problem men också möjligheter som vi ser i en värld där klimatomställningen kräver att vi gör om saker och digitaliseringen skapar väldigt många nya möjligheter. Det finns alltså väldigt många skäl till att fortsätta att jobba tillsammans, och det tänker jag göra som näringsminister.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.