Nordiskt samarbete med anledning av coronapandemin

Fru talman! Hans Wallmark har frågat mig hur det nordiska samarbetet har påverkats övergripande, på mellanfolklig nivå och ur ett medborgarperspektiv under det år som präglats av pandemihanteringen - givet olika dödstal, olika strategier och olika restriktioner i länderna. Hans Wallmark har också frågat mig hur jag blickar framåt och vilka åtgärder som kan sättas in för att inte nordiskt samarbete, särskilt i gränsbygder, ska tillfogas långsiktiga skador.

Det nordiska samarbetet har ställts inför stora utmaningar och fortsätter att påverkas av de restriktioner som införts för att bekämpa smittspridningen. På ett övergripande plan vill jag dock först framhålla att de nordiska kontakterna har varit täta under krisen - på ministernivå, departementsnivå och myndighetsnivå. Vi har delat information och erfarenheter och nått fram till pragmatiska lösningar i en rad kritiska frågor. Till exempel har den viktigaste arbetspendlingen över våra gränser kunnat fortsätta. Som Hans Wallmark också lyfter fram har vi haft ett mycket gott konsulärt samarbete. Sverige har också tagit på sig rollen i EU att vidareförsälja vaccin till Norge och Island.

Nu behöver vi utvärdera hur vårt samarbete kan fungera bättre, både för att ta oss an de utmaningar vi står inför i dag och för att kunna stå bättre rustade inför nästa kris.

Ur ett medborgarperspektiv har de nordiska ländernas hantering av krisen bitvis framstått som okoordinerad, inte minst för boende och företag i gränsregionerna, som har drabbats hårt av de restriktioner som vidtagits för att bekämpa smittan.

Jag ser mycket allvarligt på rapporter om växande missämja och diskriminering från våra vanligtvis så integrerade gränssamhällen. Nära och tillitsfulla mellanfolkliga relationer är en central byggsten för ett starkt nordiskt samarbete. Att återuppbygga förtroende för nordiskt samarbete, särskilt i gränsregionerna, har hög prioritet för mig.

Vid möten med mina samarbetsministerkollegor har jag, sedan krisens början, drivit frågan om att vi behöver stärka vårt samarbete i gränshinderfrågor. Jag har särskilt pekat på behovet av att tydliggöra samarbetsministrarnas ansvar och vikten av dialog inför beslut om gränsrestriktioner. Frågan kommer att stå på dagordningen igen vid mitt nästa möte med mina samarbetsministerkollegor den 12 februari.

Under 2021 innehar Finland ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. En av prioriteringarna kommer att vara hur det nordiska samarbetet kan utvecklas i kölvattnet av pandemin, bland annat vad gäller krisberedskap och mobilitetsfrågor. Det är viktiga prioriteringar, som jag ser fram emot att arbeta med under året. Bland annat kommer ett forskningsprojekt att genomföras som undersöker de samhälleliga konsekvenserna av inresebegränsningar mellan de nordiska länderna under pandemin. Min förhoppning är att resultatet blir ett viktigt underlag för att bedöma hur vi kan stärka vårt samarbete i dessa frågor.

Inom Nordiska ministerrådet kommer de nordiska länderna nu att arbeta tillsammans i flera covid-19-relaterade projekt, bland annat på arbetsmarknadsområdet, på kulturområdet och genom forskningsprojekt. Under 2021 ska också ett nytt mandat till Gränshinderrådet tas fram. Det arbetet ska beakta hur gränsregionalt samarbete kan värnas även i kristider. Det gäller till exempel bättre informationsdelning, beredskap och konsekvensbedömningar av vilka effekter olika åtgärder får i gränsregionerna.

För mig fortsätter situationen i gränsregionerna att ha hög prioritet. Vi politiker har bjudit in nordborna att bosätta sig och investera i gränsregionerna. Nu måste vi ta ett gemensamt ansvar för att återuppbygga förtroendet för det nordiska samarbetet. Tätt sammanvävda gränsregioner, där ömsesidigt utbyte kan leda till grön tillväxt på båda sidor om gränsen, är en av nycklarna för att kunna nå visionen om att vara världens mest hållbara och integrerade region 2030.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det finns två verkligheter och en bakgrund. Jag tror att den verklighet som också Anna Hallberg ger uttryck för är alldeles korrekt, nämligen att det finns ett ganska väl fungerande samarbete på nivån mellan regeringar, mellan departement och mellan myndigheter. Det är den ena verkligheten. Sedan finns den andra verkligheten, den människor möter, med stängda gränser, affärer som inte längre har några kunder och pendling som inte fungerar - i Tornedalen, i Värmland, i Bohuslän, i Öresundsregionen. Båda verkligheterna finns, och jag tror att det är viktigt att man håller båda sakerna i huvudet samtidigt.

Sedan, fru talman, är ju bakgrunden den att Sverige på ett dramatiskt sätt sticker ut: Vi kommer de kommande dagarna att notera över 12 000 döda i pandemin. Det finns alltså en förklaring till att olika länder agerat på ett visst sätt mot Sverige.

Alltså: två verkligheter och en bakgrund.

Fru talman! För ungefär två veckor sedan spreds en nyhet om att lastbilar som skulle transportera sjukvårdsmateriel till Sverige stoppades i Danmark och att det fanns någon lag som förhindrade detta. Det blev ett ganska stort rabalder. Folk blev väldigt upprörda. Jag fick mejl och flera synpunkter och kommentarer på Facebook. Jag tycker att det hedrar statsrådet Anna Hallberg, fru talman, att hon väldigt snabbt var ute och tog reda på fakta och också försökte dementera detta. Sedan kan man väl säga att nyheten om den inte helt korrekta uppgiften kanske spreds på ett mer braskande sätt än det som sedan kom att bli dementin med sanningen. Det säger väl också något.

Detta visar dock att det finns en grund för upprördhet. Folk blir ilskna över sådant här, sant eller osant. Det finns en växande känsla av att det nordiska samarbetet inte fungerar.

Jag ska jag också säga, fru talman, att statsrådet Anna Hallberg sedan var väldigt förekommande. Jag kallade till ett digitalt möte bara någon dag senare. Anna Hallberg ställde upp tillsammans med sin gode kollega Flemming Møller Mortensen från Danmark. Vi hade med oss de båda ambassadörerna - den danska i Stockholm, Vibeke Rovsing Lauritzen, och vår svenska, Charlotte Wrangberg. Vi var också över 25 ledamöter från riksdagen som ställde upp med ganska kort varsel.

Det här visar att på den nivån fungerar det. Det går snabbt, det finns en tillit och det finns också en ärlig ambition att försöka rätta till det som är fel. Problemet är den andra verkligheten, med de stängda gränser som människor nu möter och den frustration de känner över att ha blivit inkapslade. Här tror jag att det är oerhört viktigt att vi funderar igenom vad man ska göra.

Jag tycker att det är ett balanserat svar, fru talman, som Anna Hallberg avger. Hon anger också att ett möte med samarbetsministrarna i Norden ska ske den 12 februari. Jag tror att det är viktigt att man då inte bara inventerar problemen utan också funderar igenom vad man måste göra, hur vi kan läka och hela de ganska stora, dramatiska sår som har rivits upp i gränsregionerna. I Stockholm eller i Östergötland kanske man inte alls känner på samma sätt som man gör i gränsregionerna i Norrbotten, i Värmland, i Bohuslän och i Skåne där man har levt ett liv med öppna gränser, med fri handel, med pendling och med glädjen över att ha bekanta, vänner och släktingar på andra sidan gränsen och där nu den gränsen har stängts.

Vi har alltså två verkligheter, fru talman, och en bakgrund. Och bakgrunden är mörk: 12 000 döda i covid-19.

Fru talman! Även jag vill tacka Anna Hallberg för ett mycket utförligt svar och också Hans Wallmark för en mycket angelägen interpellation.

Anna Hallberg säger i svaret att de nordiska kontakterna har varit täta på ministernivå, departementsnivå och myndighetsnivå. Utan att på något sätt förringa det tror jag ändå att det är en ganska klen tröst för de tusentals människor i gränsbygder som verkligen hamnat i kläm i kölvattnet av pandemin. Det handlar om människor som förlorat sitt livsförvärv och sina inkomster och i många fall inte kunnat träffa familjemedlemmar som bor på andra sidan gränsen. Familjer har dragits isär, och det är naturligtvis djupt tragiskt.

Jag noterar också en viss ödmjukhet i Anna Hallbergs svar, vilket jag tycker är ett klokt förhållningssätt, beträffande de utmaningar som pandemin skapar för det långsiktiga nordiska samarbetet.

Fru talman! Det har utan tvekan varit ett mörkt år för det nordiska samarbetet i allmänhet och det svensk-norska samarbetet i synnerhet. Norge är ett av de länder som har infört striktast inreserestriktioner i hela Europa. Det är första gången sedan andra världskriget som vi upplever en situation där gränsen mellan Sverige och Norge är stängd. Det är för övrigt den längsta gränsen i hela Europa, 160 mil, och det är faktiskt beväpnad personal som vaktar den gränsen.

Det är klart att detta är ett hårt slag för Sverige. Norge är vår viktigaste handelspartner. Det är ett extra hårt slag för de människor som bor i gränsbygderna utmed den norska gränsen. Jag tror faktiskt att jag inte kan komma på något annat län som i det här fallet är så drabbat som mitt eget hemlän Värmland. I grunden beror det på att Värmland är det geografiska fönstret mot den dynamiska Osloregionen, inte minst eftersom E18 går tvärs igenom mitt hemlän och utgör själva kroppspulsådern för ett stort flöde av människor, varor och kapital. Så har det varit under lång tid.

Närheten till Norge har också präglat den regionala utvecklingen i mitt hemlän när det gäller arbetsmarknad, besöksnäring, turism, detaljhandel och så vidare. Det har underlättat för att till exempel ställa om en traditionell industristad som min egen, Arvika, till att också bli en tjänste- och besöksnäringsstad.

Jag kan ge några exempel, fru talman. Varje vecka pendlar ungefär 18 000 personer till Norge för att jobba. Mellan 15 och 20 procent av dem bor i fyra mindre kommuner i Värmland. Det handlar om Arvika, Eda, Årjäng och Torsby. Procentuellt sett är det alltså en väldigt stor del av den sammanlagda befolkningen som faktiskt drabbas just i Värmland.

Förrförra året hade Värmland 400 000 besöksnätter från norska gäster. De spenderade i genomsnitt 1 500 kronor per dag. Gränshandeln i Värmland omsatte 5,5 miljarder förrförra året. Allt detta är i princip borta. Det är borta från den värmländska samhällsekonomin, och det är ett stenhårt slag mot Värmland och den regionala utvecklingen.

Vilka de långsiktiga effekterna blir när det gäller hur tilliten påverkas i det nordiska samarbetet är det nog för tidigt att säga. Men jag tycker att det finns skäl att känna oro inför framtiden. För det första tror jag att det finns en risk att många människor känner en begränsning och en tveksamhet när det gäller att arbeta eller söka sig arbete på andra sidan gränsen på grund av osäkerheterna som har uppstått.

För det andra har vi sett att norrmän nu börjar sälja sina fastigheter i Sverige eftersom de inte kan rå om husen efter ett år. Vi har också sett tendenser på vad vi kallar en vi-och-dom-mentalitet mellan svenskar och norrmän både i sociala sammanhang och på arbetsplatser. Det inger oro inför framtiden.

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret på den här oerhört angelägna interpellationen från min kollega Hans Wallmark!

Jag representerar också en gränsregion som har drabbats oerhört hårt av pandemin och de restriktioner som har följt av densamma. Som Wallmark var inne på i sitt inlägg handlar det mycket om att vi i Norden har tacklat pandemin så olika och att situationen när det gäller smittspridning och dödstal är väldigt olika.

Jag jämförde statistiken i Sverige och Norge och konstaterade att bara mellan julafton och nyårsafton rapporterade Sverige fler dödsfall i covid19 än vad Norge gjorde under hela 2020. Det är viktigt att ha med sig det. Det är naturligtvis orsaken till att Norge har valt att ha en stängd gräns under långa perioder mot Sverige och egentligen ända sedan i mars mot mitt Bohuslän och mitt Dalsland.

Detta har fått oerhört allvarliga konsekvenser för människor och företag i gränsregionerna. Sveriges största köpcentrum, Nordby, har gapat tomt sedan i mars. 95 procent av omsättningen har försvunnit. Närmast en varseltsunami har rullat in över Strömstad och omkringliggande kommuner, där arbetslösheten nu har fördubblats. Väldigt många ytterligare jobb kan komma att förloras om inte vaccinationen nu blir framgångsrik och gränsrestriktionerna kan lättas.

Jag tror samtidigt att väldigt många av invånarna i gränsregionerna har förståelse för att vi är i ett exceptionellt läge som innebär att den fria rörlighet som vi tagit för given tillfälligt får ta paus. Men jag vet att väldigt många medborgare känner en enorm frustration över den närmast totala bristen, som det uppfattas, i koordination mellan de nordiska länderna. Det kommer ett besked ena dagen från den svenska regeringen i Stockholm och ett annat besked från den norska regeringen i Oslo någon dag senare. Varje dag måste man söka ny information om vad som gäller för att få lov att korsa gränsen.

Hittills har gränspendlingen, som statsrådet nämnde i sitt svar, kunnat fungera. Men nu är det så allvarligt att inte den heller fungerar utan att många medarbetare inte kommer till sina arbetsplatser i Norge. I det läget finns det personer som har sin arbetsplats i Norge och som nu riskerar att gå utan lön för att arbetsgivaren väljer att inte permittera dem och de inte får lov att korsa gränsen om de inte tillhör de kategorier som Norge har klassat som samhällsviktiga.

Ska vi ha det på det viset? Mitt svar är självklart nej. Regeringen måste säkerställa att vi löser den typen av praktiska problem i gott samarbete med våra kollegor i Norge i det här fallet.

Fru talman! Jag tycker närmast att det behövs någon form av haverikommission för det nordiska samarbetet. Nu har det gått många månader sedan pandemin inleddes, och jag tycker att det är djupt otillfredsställande att vi inte har kommit längre i koordineringen och samarbetet mellan våra nordiska länder. Det behövs en pånyttfödelse av det nordiska samarbetet. Svaret ska inte bli att vi glider isär, utan vi ska naturligtvis knyta näven i fickan och göra allt vad vi kan för att förbättra detta och närma oss varandra igen.

Här behövs en motoffensiv. Vi behöver konkreta initiativ från den svenska regeringen för vad man kan göra för att utveckla samarbetet. Vi behöver investeringar i infrastruktur och investeringar och initiativ för att förbättra samarbetet i en lång rad frågor. Jag återkommer till det.

Fru talman! Tack, Hans Wallmark, Pål Jonson och Johan Hultberg, för att ni lyfter den här frågan! Jag delar verkligen bilden att den är oerhört angelägen.

Vi kan väl börja med den ena av de verkligheter som Hans Wallmark beskrev och även Johan Hultberg berörde, det vill säga smittspridningen. Ja, Sverige har drabbats hårdare än våra grannländer av pandemin. Det gjorde vi redan från start.

Jag tycker att det är viktigt att säga att vi måste kunna göra internationella jämförelser. Det kan vara med våra grannländer, men det behöver inte vara en geografisk närhet. Vi behöver titta på det här och se vad det är som gör att Sverige har drabbats hårdare. Det kan vara befolkningstäthet, ålder på befolkningen, hur vi lever, hur vi bor hemma, hur vi bor på vårdboenden och så vidare. Det finns säkert många skäl till det, och ingen här har svaret i dag. Men absolut har Sverige drabbats hårdare. Jämfört med de andra nordiska länderna har vi också ett större resande i Sverige.

Allt det här kan spela roll när det gäller varför vi har drabbats mer än vad framför allt Norge och Finland har gjort. De här jämförelserna har lett till att Sverige också har stuckit ut i Norden. Det är en verklighet, och den lever vi fortfarande med i dag.

Den andra verkligheten är vardagen i våra gränsregioner. De kontakter, möten och digitala besök - tyvärr har det inte blivit så många fysiska besök - som jag har haft med alltifrån privatpersoner till företagare och kommunföreträdare, regionföreträdare och så vidare visar på precis de svårigheter som jag verkligen är fullt medveten om. Det handlar om dem som har familj på andra sidan gränsen, om dem som arbetar i ett annat nordiskt land och om dem som har företag och som har sett inte bara sin kundbas raseras utan också att deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet längre.

Jag och mina kollegor i regeringen har arbetat hårt ända sedan krisens inledande för att kunna underlätta den här situationen och framför allt för att få igång en god dialog med de andra nordiska regeringarna. Jag har haft en väldigt tät bilateral kontakt med samarbetsministerkollegorna. Är det en verklighet? Ja, det är en verklighet, men det är inte en verklighet för medborgarna i vardagen - men det syftar självklart till att förbättra deras verklighet.

Jag har också vid flera tillfällen träffat företrädarna för näringslivet vars företag är så skadeskjutna nu att man inte vet om de kommer att kunna resa sig igen. De har drabbats otroligt hårt, inte minst gränshandeln, som Johan Hultberg nämner.

Det är ett otroligt svårt läge. Trots de historiskt stora insatser som regeringen har gjort på generell basis för att stötta både medborgare och företag är det i nuläget svårt att se att gränshandeln kommer att komma tillbaka inom den närmaste tiden.

Jag bejakar detta. Och vi förstår detta. Men vi ser också vad vi behöver göra framåt. Jag håller verkligen med om och instämmer i det som Johan Hultberg sa på slutet: Vi måste få igång en ny samarbetsmodell i Norden. Vi måste få igång en dialog. Och vi måste få igång en informationsgivning som fungerar.

Jag delar frustrationen över och instämmer i problembeskrivningen av att bristen på information och dialog har lett till att medborgarna och företagen i onödan har blivit mer osäkra på vad som gäller. Det är anledningen till att jag under ett antal månader vid vartenda ministerrådsmöte och varenda bilateral kontakt har lyft upp just samarbetsministrarnas roll. Hur ska vi ha en informationsgivning till våra medborgare? Hur ska vi ha en dialog innan vi fattar de här svåra, stora besluten som påverkar våra gränsmedborgare i deras vardag?

Jag kommer att ta upp det igen vid vårt nästa möte i februari. Jag har fått visst medhåll från de andra länderna, men inte fullt ut. Vi behöver en helt ny modell. Behövs en haverikommission? Det behövs kanske snarare en modell för hur vi ska jobba tillsammans framåt.

Fru talman! Jag vill tacka mina kollegor Pål Jonson och Johan Hultberg, som lyfter fram sina aspekter och sina hemlän. Det gäller i det fallet i stor utsträckning gränsen mellan Norge och Sverige. Man berör konsekvenserna för just pendlingen och för butikerna. Det är sår som har rivits upp. Så är det i gränsbygderna.

Statsrådet berör också de nedsättande omdömen som nu förekommer. Smutsiga svenskar, sägs det i Norge. Smutsiga svenskar, sägs det i Finland. Det lägger ytterligare sten på redan tung börda. Hemma i mitt Skåne, vid Öresund, får jag också känslan att vi får igen. Det skapar en nedåtgående spiral som det gäller att stoppa på något sätt. Återigen, det är en verklighet.

Den andra verkligheten är precis det som statsrådet och jag är överens om. Det är bra att de tre EU-länderna i Norden har bistått Norge och Island när det gäller att få hängavtal för vaccin. Under pandemins början flögs svenskar hem till Norden då de var strandsatta i olika delar av världen och inte kunde flyga hem till Sverige. En annan aspekt är att Sverige på ett mycket aktivt sätt hjälpte Norge i deras kampanj för att hamna i FN:s säkerhetsråd.

Det är alltså de två olika verkligheterna. Den verklighet som finns i Bohuslän, Värmland, Skåne och Norrbotten, med sår som har rivits upp. Och den verklighet som vi också kan prata om: ett samarbete som fungerar och där man löser problem. Där finns också ett aktivt engagemang, som jag uppfattar det, från statsråden och ministrarna i de olika regeringarna.

Fru talman! Jag tycker ärligt talat att Anna Hallberg och Flemming Møller Mortensen är goda exempel. Men det är medborgarnas verklighet som är den relevanta för alla som bor i gränsbygderna. Därför är det viktigt att man när man träffas den 12 februari funderar igenom hur det balsam ska se ut som kan appliceras på de sår som har rivits upp, primärt i de olika gränsbygderna.

Finlandsinstitutet gjorde i oktober förra året en undersökning via Novus. Av de tillfrågade i hela Sverige instämde var tredje i att samarbetet mellan de nordiska länderna hade försämrats under coronapandemin. Men man gjorde en specifik mätning för Norrbotten. Där var det många fler. Det finns alltså tydlig evidens för att man i just gränsbygder uppfattar att det är värre, sämre och mer plågsamt.

Det positiva är att Finlandsinstitutets Novusundersökning också visade att nära nio av tio anser att de nordiska länderna borde samordna sin beredskap. Här finns ett frö man förhoppningsvis kan odla. Det är också något vi kan lära av pandemin, med all sin död och all sin tragik, hur vi som nordbor kan möta nästa kris och nästa utmaning på ett bättre och mer välkoordinerat sätt.

Precis som mina kollegor vittnar om från den svensk-norska gränsen har det uppfattats som att det har varit fram och tillbaka, hit och dit. Därför är det verkligen att titta på hur vi kan samordna, samverka och koordinera. Hur kan vi planera för nästa utmaning? Det kan gälla cyberområdet, det kan gälla en ny pandemi och det kan gälla försörjningsfrågor.

Det är olika verkligheter. Jag tror att den verklighet som medborgare i gränsbygder känner och de sår som har rivits upp kommer att kräva balsam för att läka.

Fru talman! Visionen om Norden som världens mest hållbara och integrerade region är satt under enorm press i och med coronapandemin. Det är bara att konstatera.

Om inte den norska och den svenska regeringen, som vi pratar mycket om nu, tar tag i de problem som har uppstått riskerar ett halvt sekel av integration och samarbete i de gränsregionerna att gå förlorat. Det är djupt oroväckande.

Fru talman! Låt mig ändå titta på ett område där vi skulle kunna blicka framåt och bygga något nytt, vilket jag tror är viktigt. Hans Wallmark och även Anna Hallberg diskuterade det i sitt svar. Det gäller samarbetet om krisberedskap. Pandemin har väl varit det största stresstestet av vårt krisberedskapssystem som vi har haft i modern tid. Det är klart att vi har viktiga erfarenheter att dra. Jag tror att det finns ett utomordentligt stort intresse av att fördjupa det nordiska samarbetet på området. Vi har till exempel jobbat med det i Nordiska rådet och har skrivit en rapport om det som på norska heter samfundssäkerhet.

Men frågan är lite bredare än bara coronapandemin. Vi jobbade också utförligt med detta i Försvarsberedningen. Då handlade det om samverkan för att säkra flödessäkerhet i fred, kris och konflikt, inte minst i Sverige och Norge. Jag tror att den har stor potential att vidareutvecklas.

Vi har jobbat ganska mycket med detta i Värmland. Det handlar om att hantera skogsbränder, om att hantera ambulanssjukvård och om gemensam räddningstjänst. Jag tror att det finns ett frö här för att vi ska kunna stå bättre rustade inför nästa kris som otvivelaktigt kommer att påverka oss.

Jag vet att inrikesministern har föreslagit ett fördjupat samarbete med Finland på området. Jag skulle välkomna ett liknande initiativ tillsammans med Norge, inte minst för att läka de djupa sår som har skapats.

Fru talman! Det är glädjande att vi trots allt är överens om vart vi vill. Vi vill komma tillbaka till en vardag där gränsen inte känns, där vi kan röra oss fritt i Norden och där det inte spelar någon roll på vilken sida av gränsen man arbetar eller bor.

För mig betyder Norden mycket också på ett privat plan. Min fru är svensk, men vi träffades i Oslo. Mina barn är svenskar, men vår andre son föddes på sjukhuset Østfold Kalnes, för att det är närmare eller lika nära till BB där som det är till BB på Näl utanför Trollhättan. Det är så livet ska se ut i en gränsregion. Vi lever gränslöst, samarbetar och knyter band över våra gränser.

Fru talman! Hemma från mitt vardagsrumsfönster har jag kunnat blicka ut över havet sent på kvällarna och se silhuetten av färjorna som går mellan Fredrikshamn och Oslo. Nu har Stena Line gett besked om att de lägger ned den linje som de har trafikerat i 40 år. Stena Saga ligger vid kaj i Uddevalla och är ute till försäljning. Det är ett konkret exempel på hur band som knyter samman Norden löses upp.

Nu måste vi knyta band som för oss samman igen. Vi behöver verkligen den motoffensiv som jag var inne på. Vi behöver nya initiativ där vi stärker och utvecklar samarbetet. De boende i gränsregionerna behöver konkreta besked om hur man löser vardagsproblemen. Arbetspendlarna i Strömstad eller Dals-Ed som inte får lön på grund av att gränsen är stängd kan kanske inte vänta till den 12 februari.

Fru talman! Jag börjar med att kommentera Hans Wallmarks inlägg om det som gäller mellanmänskliga relationer. Vi nordiska regeringsföreträdare delar bilden av att det här är fullständigt oacceptabelt. De vittnesmål man hör om den behandling folk möts av - den vi-och-dom-känsla som nu finns vid våra gränser - är något helt oacceptabelt. Vi har hört dessa vittnesmål flera gånger. Vi måste göra allt för att stävja detta. Kanske är det framför allt de mjuka värdena som kan skapa långsiktiga sår och negativa spår i de nordiska relationerna.

Om vi tittar framåt ser jag flera vägar. På kort sikt måste vi få till stånd en modell för hur vi fattar beslut och vad som är samarbetsministrarnas ansvar och roll i respektive regering. Jag har lyft upp det förr och kommer att göra det igen. Det här är inget som vi kan påtvinga de andra regeringarna, men jag kan föreslå och vi kan ihärdigt förespråka att om man har rollen som samarbetsminister eller Nordenminister måste man bevaka, om jag får uttrycka mig så, de nordiska frågorna och gränshinderfrågorna vid regeringsbeslut.

Varför säger jag detta? Jo, för det får oerhört stora konsekvenser för tusentals människor när man fattar beslut om att stänga gränserna i Norden. Ibland måste man göra det. Det har funnits sådana tillfällen, och det finns tillfällen just nu när vi måste göra det. Men hur kan vi begränsa dessa restriktioner så mycket det går? Och hur kan vi hitta undantag?

Låt mig lyfta upp några exempel från den här perioden som är positiva, fru talman.

Efter en intensiv dialog med Finland och mellan mig och den finska samarbetsministern valde den finska regeringen att under en period göra ett undantag för Tornedalskommunerna. Det lättade på trycket i Tornedalen. Nu har Finland stängt ned igen, men det har ändå funnits en flexibilitet.

Jag som svensk samarbetsminister blev kontaktad när Sverige i december införde gränsrestriktioner mot Danmark. Bornholmsborna blev då väldigt hårt drabbade. Då tog vi ett nytt, extra regeringsbeslut för att kunna underlätta för just Bornholm. Sådan dialog där vi visar att vi vill varandra väl måste ske mycket oftare.

Vi har dock ännu inte hittat vägen framåt fullt ut för en flexibel lösning med Norge, och det beklagar jag. Vi har försökt. Vi får fortsätta att ha en dialog. Vi har en bra dialog, men den verkligheten räcker inte för att den ska sippra ned till medborgarnas verklighet, vilket vi har kunnat konstatera här i dag.

Jag vill nämna lite mer om vad jag menar med samverkansmodellen. Jag skulle vilja att vi nordiska samarbetsministrar kom överens om att vid varje möte lägga de svåra gränshinderfrågorna och gränsmedborgarnas svåra problem på bordet och tillsammans kom överens om hur vi ska lösa det hela. Hur ska vi kunna ge Gränshinderrådet ett större mandat? Hur kan vi få en effektiv informationsdelning? Där är vi inte i dag, men vi ska dit. Det är helt avgörande för att visionen inte ska vara under så stor press. Annars är risken att våra gränsmedborgare till och med betraktar den som ouppnåelig.

Pål Jonson tog upp krisberedskap. Jag tycker att det är ett bra exempel där vi kan hitta konkreta samarbetsformer och aktiviteter, om man får kalla det så, som visar att vi vill gå framåt tillsammans. Det kan gälla infrastruktur. Tidigare talade vi om vaccin. Det kan också gälla nya initiativ - jag tog upp Danmark som exempel - där vi visar våra medborgare att vi vill varandra väl och bygger samhället framåt tillsammans.

Fru talman! Statsrådet Anna Hallberg talar om allt det positiva som man från svensk sida försöker göra gentemot ministerkollegorna i övriga Norden. Jag tycker att det är bra. Jag hoppas också att statsrådet räknar med mig som parlamentarisk rottweiler som kommer att hjälpa till på statsrådets sida gentemot de andra nordiska länderna. Det positiva behövs nämligen. Vi behöver balsam på såren.

Fru talman! Skälet till mitt engagemang är att Norden i grunden fyller mig med en otrolig stolthet och glädje. Och det jag nu ser fyller mig med en stor sorg. När vi nu sliter sönder banden och skapar problem i framför allt gränsregionerna hotar vi det som är Nordens styrka. Tillsammans är vi världens tolfte största ekonomi. Här finns otroligt innovativa och expansiva företag, smarta människor och människor som vill göra saker och ting. När de band som har byggts upp under hundratals år nu håller på att slitas sönder under pandemins första och andra år fylls jag av sorg. Det kan ju vara så bra, men just nu är det så dåligt i Norrbotten, Värmland, Bohuslän och Skåne.

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att vi är framgångsrika och får ihop en ny modell. Det är viktigt. Pandemin kommer förr eller senare att kunna hanteras. Vaccin är på väg, även om det blivit förseningar. 12 000 människor har visserligen dött, men vi måste också se framåt. Då behövs åtgärder. Jag lovar, fru talman, att i ministerns arbete kommer det att finnas parlamentariker som vill se någonting annat.

Fru talman! Tack, Hans Wallmark, för stödet! Jag tackar även för frågorna från Pål Jonson och Johan Hultberg.

För mig är detta ett område där vi måste samverka. Vi måste samverka i Sveriges riksdag, och de nordiska regeringarna måste samverka. Vi behöver även bejaka vardagsproblemen. Det är därför jag lyfter upp detta på vartenda möte med nordiska samarbetsministrar och säger att vi inte kan prata vision, handlingsplaner för att nå visioner eller budget innan vi pratar om de vardagsproblem som våra medborgare har i dag och hur vi tillsammans ska lösa dem.

Jag är helt övertygad om att vi kommer att klara detta. Men de sår och de spår som har satts i det nordiska samarbetet måste så snabbt som möjligt läkas. Vi måste snabbt sätta på ett plåster eller lägga på balsam och sedan titta framåt tillsammans.

Vi ser ju vilken styrka vi har i Norden när vi kommer ut på den internationella arenan. Vi har smarta lösningar när det gäller digitalisering, klimat och social hållbarhet. Vi är oslagbara när vi jobbar tillsammans på den internationella arenan. När man har ett problem på hemmaplan måste man ibland blicka ut och säga: Där ute är vi starka tillsammans.

Jag lyfter även upp detta med mina nordiska handelsministerkollegor. Det är inte alls oviktigt att vi jobbar tillsammans med våra innovativa företag som finns på den globala arenan.

Är det att förneka att vi har problem i vardagen när jag säger så? Nej, vi har problem varje dag. Jag delar verkligen Johan Hultbergs bild av att vardagen måste komma tillbaka med den sömlösa gränsövergången där familjer kan träffas. Tilliten måste återställas i våra gränsregioner.

Kärnan i allt detta handlar just om tillit, att våga bosätta sig i våra gränsregioner och våga starta ett företag där. Det måste vi hitta tillbaka till.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.