Myndigheterna och cykelkompetensen

Fru talman! Jakob Forssmed har ställt ett antal frågor till mig om cykling.

Regeringen gör utökade investeringar i cykelinfrastruktur, och numera finns såväl en cykelstrategi som ett nationellt cykelcentrum. I senaste budgeten anslogs över 650 miljoner kronor till insatser för ökad cykling, och det gavs extra stöd till de delar av civilsamhället som arbetar med cykelfrågor.

Regeringen arbetar systematiskt med att underlätta för cykling, nu senast genom förslaget om cykelgator. När det gäller cyklisters möjlighet att använda körbanan var det den rödgröna regeringen som förra mandatperioden införde den möjligheten. Syftet var att det ska vara enkelt och tryggt att cykla. Regeringen har ingen ambition att ändra den regeln.

Transportstyrelsens uppdrag från regeringen att föreslå förenklade regler för eldrivna enpersonsfordon har nyligen redovisats, och det är välkommet att alla engagerade kommer med synpunkter på förslagen.

För att öka regelefterlevnaden är det viktigt med god information och att polisen beivrar regelöverträdelser. Av trafikförordningen framgår att en förare får köra om endast om det kan ske utan fara. Den förare som kör om ska lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om. Att ett tillräckligt avstånd vid omkörning hålls är en viktig trafiksäkerhetsfråga för cyklister. Frågan kan komma att aktualiseras framöver då regeringen kontinuerligt arbetar för att förbättra trafiksäkerheten i enlighet med nollvisionen.

Vi kommer att fortsätta att utveckla regelverket för att förbättra förutsättningarna för ökad cykling. Jag kan konstatera att det är en regering med socialdemokrater och miljöpartister som gör det, till skillnad från när Kristdemokraterna satt i regeringsställning.

Fru talman! Jag tackar infrastrukturminister Tomas Eneroth för svaret.

Cykeln är en fantastisk frihetsmaskin. Den bär så många av bilens alla positiva attribut, men så få av dess nackdelar. Det är någonting som i princip var och en i hela världen kan ha till sitt förfogande.

I min värld borde vi göra mycket mer än vad vi gör för att underlätta för cykling. Jag tror att den har en sådan potential både miljömässigt och hälsomässigt men också för att det faktiskt ska bli lättare för människor att transportera sig på olika sätt mellan stadsdelar och mellan städer. I dessa tider när vi försöker resa smittsäkert är cykeln ett fantastiskt alternativ.

Jag noterar att statsrådet pratar om de ekonomiska satsningar som nu sker på cykling och cykelinfrastruktur. Vi kristdemokrater anslår mer än 575 miljoner kronor mer än regeringen under de kommande två åren. Jag tror att både jag och Tomas Eneroth kan vara överens om att inte heller det räcker för det som borde åstadkommas och för den cykelskuld som vi har med bristande investeringar i cykelinfrastruktur. Det finns underlåtelsesynder sedan lång tid.

Jag tycker dock att svaret lämnar lite grann i övrigt att önska. Det låter som att allt är bra. Regeringen är mer eller mindre en gåva till cyklingen. Det ingår förstås i rollen. Men det har tyvärr lite begränsad bäring på verkligheten. Det talas mycket om att systematiskt och kontinuerligt jobba med frågorna.

Men jag ska först ta upp det som är bra. Det är utmärkt att Tomas Eneroth ger besked om att det inte är aktuellt att reversera regeln om att cyklister själva ska kunna få välja när de vill använda körbana och när de vill använda cykelbana.

Vi har fått ett märkligt förslag från Transportstyrelsen om att de vill tvinga fram bra infrastruktur genom att tvinga in cyklister på undermålig infrastruktur tillsammans med gående. De tillstår själva att detta på kort sikt blir en försämring för cyklister men att de hoppas att det på längre sikt kan synliggöra behovet av mer infrastruktur. Då kan man fundera på varför detta inte var synliggjort under alla de år som denna möjlighet inte fanns.

Det är klart att statsrådet slår sig för bröstet för att regeringen har infört denna möjlighet. Jag tycker också att det är väldigt bra att regeringen gjorde det. Det tog dock tre år efter att denna kammare hade krävt detta av regeringen, efter tillkännagivandet från riksdagen om att göra detta möjligt. Det är inte världens mest komplicerade fråga att tillåta cyklister att också använda körbanan när detta bedöms vara mer lämpligt av cyklisterna.

Statsrådet svarar på flera av frågorna. Men det finns en som han inte svarar på. Det handlar om hur statsrådet avser att säkra cykelkompetensen på våra ansvariga myndigheter - på Transportstyrelsen och på Trafikverket - och hur det kan komma sig att Transportstyrelsen kommer med detta förslag liksom förslaget att avskaffa cykelpassagerna utan att ställa krav på att i stället omvandla dem till cykelöverfarter. Det kommer sannolikt bara att leda till försämringar för cyklister när passager görs om till utfarter i stället som blir mer osäkra och mindre framkomliga för cyklister än vad passagerna är i dag, även om jag välkomnar att man ser till att det blir en enhetlighet kring detta som är mer gynnsam för cyklisterna.

Trafikverket är Sveriges största väghållare när det gäller cykelvägar - 300 mil - har inte en enda permanent mätpunkt för cykeltrafik. De har 300 fasta och 3 000 ambulerande mätpunkter för biltrafik.

Därför finns det kanske lite att göra.

Fru talman! Jag tackar Jakob Forssmed för detta. Jag ska ärligt säga att jag blev lite förvånad när jag såg interpellationen från Jakob Forssmed, eftersom jag känner Jakob Forssmed som en klok, omdömesgill och väldigt sympatisk person. Och så står det att man ska säkra cykelkompetensen på våra myndigheter, underförstått att de inte riktigt begriper. Det är inte riktigt Jakob Forssmeds ton.

Bara för att man tycker annorlunda är det inte säkert att kompetensen inte finns där. Jag har respekt för de tjänstemän på Transportstyrelsen och Trafikverket som arbetar med trafikfrågor och transportfrågor och för de bedömningar de gör. Sedan ska det prövas i utredningar, med hearingar och med remisser, och så småningom är det politiken som bestämmer.

Bara för att man tycker annorlunda ska man inte inkompetensförklara myndigheter och deras arbete. Det förvånar mig att Jakob Forssmed uttrycker sig så i en interpellation. Det är ovanligt, för Jakob Forssmed är annars en otroligt sympatisk person, måste jag säga.

När denna kärleksförklaring väl har uttalats här i kammaren vill jag säga att den här regeringen har satsat otroliga summor i nationell plan och lyft in cykel i nationell plan med statliga satsningar. Vi har startat ett cykelcentrum där vi samlar nationell kompetens med möjlighet för forskning kring cykel. Vi har sett till att det finns en cykelstrategi. Vi har, som jag nämnde tidigare, lagt 650 miljoner kronor till ökade insatser för cykel i den senaste budgetpropositionen.

Vi har dessutom lagt extrapengar som är öronmärkta för civilsamhället och alla dess organisationer. Jag vet att Jakob Forssmed och jag delar uppfattningen att civilsamhället ska stå starkt och att organisationer och folkrörelser ska kunna arbeta med att stärka inte minst idrottens förutsättningar. Vi ger direkta resurser till detta.

Skälet till att jag nämner detta är att Jakob Forssmed är en person som har varit i politiskt ansvarig ställning. Det går ju an att i opposition lägga mer pengar än regeringen, men när Jakob Forssmed var statssekreterare i Statsrådsberedningen under alliansregeringen fanns det inget cykelcentrum. Då fanns det heller inte någon cykelstrategi, några stora satsningar i nationell plan eller några särskilda pengar för civilsamhället. Över huvud taget gjordes inte flera av dessa regelförändringar, till exempel gällande cykelgata, som vi nu arbetar med.

Min fråga tillbaka till Jakob Forssmed är: Varför blev det ingenting när Jakob Forssmed själv hade möjlighet att ta ansvar och i verkligheten göra saker för cyklingen? Hur kom det sig att ni inte gjorde några större insatser under alliansregeringen? Var det så att skattesänkningar till slut ändå var lite viktigare? Ni satsade ju inte på infrastruktur eller järnväg. Ni stoppade Norrbotniabanan. Det blev inga stora satsningar på vägunderhåll, och vi har nu en väldigt stor vägunderhållsskuld. Sjöfarten fanns knappast nämnd i nationell plan. Skattesänkningar var väl det som var allenarådande.

Om vi nu håller oss till cykel kan jag konstatera att det gjordes väldigt lite under den tid som Jakob Forssmed faktiskt på en central position i alliansregeringen hade ansvar för regeringsutövandet.

Vi gör så gott vi kan. Vi ser till att ordentligt stärka cyklingens förutsättningar. Sedan vet vi att en mycket stor del av detta handlar om kommuner och regioner och deras insatser. Där finns fantastiska möjligheter att förbättra för cykling. Organisationen Svenska Cykelstäder har också visat hur man i till exempel Uppsala och Lund - och faktiskt också ibland hemma i Växjö - gör väldigt bra insatser för att stärka cyklingen.

Med reformer som cykelgata ökar vi möjligheten att även när det är trångt i stadsplaneringen hitta bra lösningar där cykeln får förtur.

Vi arbetar systematiskt och oförtrutet med att stärka forskningsgrunden och se till att staten skjuter till resurser. Vi stärker svensk cykling. Vad gjorde Jakob Forssmed när han satt i regeringsställning?

Fru talman! Det är snart sju år sedan Alliansen lämnade över regeringsmakten. Det börjar bli dags att släppa talepunkten om vad Alliansen gjorde och inte gjorde och ta ansvar för det man själv gör.

Vi tillsatte en cykelutredning som en hel del av de förslag som ni har jobbat vidare med kom ur, men jag tycker att vi gjorde för lite. Jag tycker att vi borde göra långt mer. Jag tycker att regeringen borde göra långt mer.

Jag känner Tomas Eneroth som en mycket klok, erfaren och sympatisk person. Tomas Eneroth vet ju också att man kan sträcka sig bortom ett ordval. Om det är ordet "kompetens" som stör statsrådet kan han ju fundera på förutsättningarna.

Vilka förutsättningar tänker statsrådet ge myndigheterna att arbeta med cykel framöver? Kommer han att ge dem fler medarbetare som jobbar med cykelfrågor? Kommer han att ge dem fler uppdrag, fler direktiv eller förändrade regleringsbrev? Kommer han att ge dem annan kapacitet eller ett uppdrag att upprätta mätpunkter så att de kan analysera och följa cykelutvecklingen på sitt statliga cykelvägnät framöver? Kommer han att se till att de kan öka sin forskningsnära kompetens så att de kommer fram med förslag som faktiskt gynnar framkomligheten för cykel i stället för förslag som missgynnar framkomligheten?

Det är detta jag är ute efter här. Är statsrådet nöjd med hur man arbetar med cykelfrågor? Det är ju statsrådets myndigheter. Det är statsrådet som styr myndigheterna, och det är regeringen som styr riket. Det handlar inte om enskilda tjänstemän eller att jag skulle vara kritisk mot dem, utan det handlar om vad som kommer ut av myndigheternas arbete med cykelfrågor.

Hur driftar Trafikverket sina cykelbanor i Sverige? Är det till exempel så att det okulärt ofta går att se - och inte på ett positivt sätt - när Trafikverket driftar dem, eller är det så att det fungerar väldigt väl jämfört med andra väghållare när det gäller cykelfrågor? Detta är något att reflektera över, liksom det jag nämnde tidigare om mätpunkter.

Jag tänker också prata om regelförändringar som inte är gjorda. Cykelgata är genomfört och föreslaget - vad jag förstår har det inte blivit någon jättestor framgång, men det kommer säkert. Alla förbättringar är dessutom bra.

Låt oss prata lite om 1,5-metersregeln, som finns i många länder. Allt fler cyklister vittnar om fler vårdslösa omkörningar, att det är trängre på vägarna, att de upplever att motorfordon inte håller avstånd och att färre vågar ge sig ut och cykla. Detta gäller inte minst på landsbygden, där de flesta olyckor sker i dagsljus och på 70- och 90-vägar. Då är frågan: Är inte det här någonting att ta vidare?

I valrörelsen 2018 sa ni i Socialdemokraterna att ni ville titta på 1,5metersregeln för att underlätta och göra det säkrare. Ni sa att ni såg fördelar med det och att ni var beredda att titta på det. Hur långt har ni kommit i den analysen? När kan det komma ett förslag om en sådan enkel förändring som faktiskt skulle göra situationen tryggare för många cyklister?

Kan infrastrukturministern ge besked här i dag om att ett beredningsarbete pågår och om att förslag kommer att läggas fram, eller åtminstone om att besked kommer att lämnas i denna fråga? Det tror jag skulle vara välkommet hos många cyklister runt om i Sverige.

Fru talman! Tack, Jakob Forssmed, för klargörandet! Det tycker jag var viktigt.

Jag tycker ändå att det var väldigt hårt formulerat i interpellationen, och det förvånade mig. Väldigt många tjänstemän inom Trafikverket och Transportstyrelsen - för att inte tala om VTI, där vi har Cykelcentrum - gör ett gediget arbete för att främja svensk cykling. Sedan måste man inte alltid hålla med om allting.

Jag betonar vikten av att vi ska främja cykling och vill att detta ska finnas i alla socioekonomiska grupper. Jag vill att vi ska göra insatser för barns och kvinnors cykling - inte bara för män i storstäderna. När jag någon gång har sagt detta har det irriterat en del människor.

Allvarligt talat: Vill vi att fler ska upptäcka den fantastiska cyklingen - både Jakob Forssmed och jag cyklar ju en hel del - tror jag att vi också måste öka insatserna. Detta är skälet till att till exempel Trafikverket i sitt regleringsbrev nu får det tydliga uppdraget att ge mer resurser till civilsamhället för cykling. Resurser öronmärks för att stärka civilsamhällets organisationer. På det sättet styr vi så att våra myndigheter främjar cyklingen.

På samma sätt har vi utvecklat regelförändringar, implementerat cykelgatan och nu äntligen fått fart på forskningen, till exempel genom satsningen på Cykelcentrum och en cykelstrategi.

Jag tycker att erkännandet att det gjordes för lite under alliansregeringen hedrar Jakob Forssmed. Skälet till att jag tar upp detta trots att det var sju år sedan är att det ändå är uppenbart att Kristdemokraterna - för att inte tala om en del andra partier i opposition - har en uppfattning i opposition men en annan när man får chansen att regera. Det är ändå lite anmärkningsvärt att ökningen av anslagen på infrastruktursidan och satsningen på cykel kommer när man är i opposition; den kom inte när man var i regeringsställning.

Vi gör skillnad. Sedan vi tillträdde har vi sett till att satsa på cyklingen. Det är därför den nu finns i nationell plan. Det är därför staten genom stadsmiljöavtalet eller andra insatser nu hjälper kommunerna med ansenliga resurser i deras utveckling av cyklingen. Det är också därför vi i statens budgetar gör direkt öronmärkta satsningar på att främja cyklingen. Det är därför vi inte bara har en cykelstrategi utan dessutom ett nationellt cykelcentrum.

Vi gör skillnad, och det handlar om politisk vilja.

När det gäller regelutvecklingen är jag pragmatisk. Jag är beredd att titta på flera olika förslag som kan främja inte minst trafiksäkerheten när det gäller cyklingen.

Detta är någonting som oroar mig. Vi kan se att vi är framgångsrika när det gäller nollvisionen. Vi kan se att vi 2019 eller 2020 hade det minsta antalet döda och skadade i trafiken någonsin. Det är en framgångssaga.

Men vi ser med viss oro, skulle jag ändå vilja säga, på oskyddade trafikanter. Jag har särskilt sagt att vi behöver följa och uppmärksamma elektrifieringen på cykelsidan. Det var också skälet till utredningsuppdraget till Transportstyrelsen. Vi får allt fler elcyklar och enpersonselfordon, och för den som följer debatten handlar det i huvudsak om elsparkcyklar. Jag tror att alla inser att det sätt på vilket man implementerade elsparkcyklarna i Stockholm för två somrar sedan ledde till en fruktansvärd oordning med inte bara tillbud utan allvarliga olyckor.

Det var skälet till att vi från regeringens sida kände att vi måste få en ordentlig utredning om vad detta innebär, hur vi ska stävja en utveckling där det blir allt tuffare för gångtrafikanter, cyklande och elsparkcyklande att samsas i trafiken och vilka åtgärder som ska vidtas. Transportstyrelsen har plockat fram sina förslag, och vi kommer naturligtvis att lyssna på remissinstanser och andra. Men jag gör klart i denna del att det inte är aktuellt att riva upp den regel som vi införde 2018.

Fru talman! Tack, Tomas Eneroth, igen!

Tomas Eneroth säger att han är pragmatisk. Det är otroligt bra att vara pragmatisk. Inför då 1,5-metersregeln! Gör som Frankrike, Argentina, Tyskland, Australien, Portugal och stora delar av USA och se till att bättre skydda de oskyddade trafikanterna, nämligen cyklisterna som är den mest utsatta trafikantgruppen! Många blir faktiskt påkörda eller hamnar i bekymmer för att motorfordon ligger för nära.

I sitt svar till mig säger statsrådet att det av trafikförordningen framgår att en förare får köra om endast om det kan ske utan fara och att det ska vara betryggande, tillräckligt avstånd. Det här är oerhört vagt. Det gör också att det blir mycket svårare för polisen att beivra detta, som statsrådet själv pekar på som en viktig sak för att upprätthålla trafikregler.

Jag tror att statsrådet känner igen informationen om tvåmetersregeln under covid-19-pandemin, Ett sätt för dig att rädda liv. En 1,5-metersregel eller kanske till och med en tvåmetersregel när det gäller omkörning av cyklister är också ett sätt att rädda liv.

Att myndigheterna kommunicerar med en tvåmetersregel handlar inte om att man ska hålla exakt två meters avstånd. Det handlar ju om att det ska vara tydligt och klart att man faktiskt ska hålla tillräckligt avstånd, inte att det är en egen bedömning, för att man ska kunna göra en säker omkörning. Om vi när det gäller coronapandemin tror på kommunikationen av två meter för tydlighet gällande att man faktiskt ska hålla detta betryggande avstånd borde vi också kunna göra det när det gäller cykel och omkörningar på landsväg.

Den här frågan har dröjt oerhört länge och har väckts i många år. Den pragmatiske Tomas Eneroth har alla möjligheter att i närtid lägga fram det här förslaget och också få igenom det i riksdagen. Han kan räkna med Kristdemokraternas stöd.

Fru talman! Tack, Jakob Forssmed! Jag är beredd att lyssna på alla bra förslag, för så pragmatisk är jag. Det tycker jag att både jag och regeringen har visat då vi har gjort stora insatser för att främja cyklingen, inte minst stora nationella insatser. Man ska ändå komma ihåg att huvuddelen av ansvaret ligger på kommuner och regioner. Där finns det verkligen kommuner och regioner som har, milt sagt, stor förbättringspotential. Jag uppskattar verkligen när cykelstäder och entusiaster visar att detta är möjligt, vare sig vi pratar om Örebro, Uppsala, Lund, Växjö eller andra ställen.

Jag blir bekymrad när man till exempel här i Stockholm implementerar elsparkcyklar på ett sätt som skapar fruktansvärd oreda i trafiken. Jag tror att det är angeläget att alla kommuner på bästa sätt skapar förutsättningar för säker cykling.

När det gäller 1,5-metersregeln tror jag att det är viktigt att alla som följer den här debatten har klart för sig att majoriteten av cykelolyckorna är singelolyckor.

Vi ska säkerställa en bra kvalitet på våra cykelvägar och cykelinfrastrukturen och att det finns goda förutsättningar för säker cykling. Vi ska öka kunskapen kring detta. Därav den systematiska satsningen på Cykelcentrum och forskning, på att bygga upp kompetensen, sprida erfarenheterna, stärka civilsamhällets möjligheter att agera och se till att barns och ungdomars cykling kan öka liksom andra grupper som i dag inte har fått känna på den fördel som cyklingen innebär - en känsla som Jakob Forssmed och jag delar.

Vi lägger ansenliga ekonomiska resurser för att stärka svensk cykling. Det gjorde som sagt inte alliansregeringen, för annat var viktigare. Om det nu sker en tillnyktring tycker jag att det är positivt.

Låt oss hoppas att vi fortsätter att stärka cyklingen i Sverige. Det behövs inte bara för folkhälsan utan också för trafiksäkerheten, framkomligheten och framför allt klimatet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.