Anf. 78 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag ska försöka att låta bli att överideologisera den här diskussionen och i stället diskutera de faktiska sakerna. Luciano Astudillo hävdar att jag är fastlåst i Beveridgekurvor. Det är klart att vi som har ett övergripande ansvar också måste titta på det generella funktionssättet, och då måste man ibland ta vetenskap till hjälp och inte bara ägna sig åt allmänt tyckande. Det gör vi gärna.
Det är helt korrekt att regleringsbrevet är omformulerat. Det vi har försökt göra - och det tycker jag är viktigt i den här utvecklingen av arbetsförmedlingens uppgift framöver - är att inte överbelasta Ams med alldeles för många separata delmål. Jag tycker att det har alldeles för mycket blivit så att Ams har blivit slasktratten i systemet. Så fort det har varit ett problem i någon del i ekonomin har man sagt: Låt Ams lösa det! Som om arbetsmarknadspolitiken vore svaret på livets alla gåtor, om jag ska hårdra det.
Jag tycker att Ams ska ha ett väldigt tydligt mål, och det är att jobba med matchningen, alltså att para ihop de lediga jobb som nu finns med de arbetssökande som finns. I det ligger naturligtvis också en del av det som Luciano Astudillo pekar på, nämligen att man är anställningsbar för de jobb som finns. Där kan vi prata mycket om bland annat en rapport som kom från Ams i dag. Det var en debattartikel av Bosse Bylund på DN Debatt i dag som sammanfattade den. Jag tyckte att den var väldigt bra. Det är den ena biten.
Det andra man ska arbeta med är just att försöka jobba mer med dem som befinner sig allra längst ifrån, därför att det är de som behöver vår gemensamma hjälp allra mest. Jag var inne på det i en tidigare interpellationsdebatt här. Den som befinner sig i långvarigt utanförskap och som är långtidsarbetslös har förmodligen fem sex olika myndigheter att försöka kryssa sig fram emellan. Vi som står här och är verbala har naturligtvis lättare att hantera det, även om det inte heller är särskilt lätt ens för oss, ska jag säga, att ha arbetsförmedling, a-kassa, försäkringskassa, kommun, sjukhus och vad det nu kan vara att försöka navigera bland. Jag är den förste tillskyndaren av att vi ska jobba mer med integreringen av de olika myndighetskontakter som man ställs inför. Jag tycker nämligen, just av det skälet att jag inte fastnar i Beveridgekurvor utan utgår ifrån den enskilde personen, att det är vår uppgift som stat att organisera oss på ett sådant sätt att den enskilde får hjälp genom de här systemen snarare än att motas av regler, systemkrockar och vad det nu kan vara.
Där tror jag alltså egentligen, om man skalar bort Luciano Astudillos cyniska attacker, att vi ändå kan hitta någon typ av samsyn. Det hade jag hoppats.
När det gäller programplatserna, nästa sak, är det en lite annan sak. Det tillhör ju det vanliga - Socialdemokraterna har gjort det flera gånger tidigare - att man drar ned antalet programplatser i en stark högkonjunktur. Man har då försökt göra det på de programplatser där de arbetslösa befinner sig eller borde befinna sig närmast arbetsmarknaden, för att uttrycka sig så, just för att inte låsa fast. Man kan naturligtvis ha synpunkter på omfattningen, och det är jag övertygad om att Luciano Astudillo har, men där är motivet, och det konjunkturmässiga motivet har ju Socialdemokraterna använt sig av flera gånger tidigare.
Möjligen skulle jag säga att man kanske borde ha gjort den förändringen lite tidigare, om jag ska vara ärlig, men jag inser att Socialdemokraterna inte kunde göra det under valrörelseåret. Det kan jag förstå ur politisk synvinkel. Jag har ju också varit partisekreterare, så jag inser detta.
Då är vi tillbaka vid den grundläggande frågan med olika typer av matchningsproblematik som finns, alltså: Hur ser vi till att underlätta övergången från arbetslöshet och in på arbetsmarknaden? Är det till exempel arbetskraftsbrist, som det nu är på många ställen? Är det så att vi behöver fler olika utbildningar?
Då är min grundinställning den att långa utbildningar är det liksom lite för sent för nu, därför att nu är vi på eller har nyss passerat toppen av en högkonjunktur. Om vi tar de långa utbildningarna med flera år till - ja, arbetsmarknadsläget ser förmodligen annorlunda ut om några år. När det gäller de korta utbildningarna, ett par veckor eller så, för att få en examen som gör att man kan jobba - C-körkort eller liknande - tycker jag att arbetsgivarna faktiskt också kan vara med och ta ett ansvar. En investering i en maskin gör man gärna, men jag tycker att man också kan investera i sin personal.