Lärarlegitimationerna

Fru talman! Cecilia Dalman Eek har frågat mig vilka erfarenheter jag drar av misslyckandena, hafsigheten och de ständiga återtågen i legitimationsreformen samt vilka åtgärder jag kommer att vidta för att den fortsatta hanteringen inte ska präglas av osäkerhet för den individuella läraren. Den avgörande faktorn för att förbättra resultaten i skolan är skickliga lärare, och regeringens mål är att alla elever ska undervisas av väl kvalificerade lärare. Två viktiga reformer för att åstadkomma detta är dels en ny lärarutbildning, dels en legitimation för yrket tillsammans med skärpta behörighetskrav för att undervisa. Lärarlegitimationen är en tydlig kvalitetsstämpel, och den kan återkallas om läraren på någon av de grunder som anges i skollagen visar sig olämplig att bedriva undervisning. Legitimationen bidrar också till att höja läraryrkets attraktionskraft, och vi ser nu, glädjande nog, ett ökande söktryck till lärarutbildningen. En reform av den här omfattningen är komplex att genomföra på grund av kommunernas tidigare agerande. När legitimationsreformen sjösattes hade kommunerna under en längre tid inte följt upp vilken utbildning och därmed behörighet de anställda lärarna hade. Det var också en av anledningarna till att behörighetskraven skärptes. Nu, i januari 2014, har Skolverket utfärdat ca 170 000 legitimationer. Regeringen har också tagit initiativ till ett antal förändringar i systemet mot bakgrund av ny information som framkommit efter hand under legitimationsarbetet. Bland annat handlar det om övergångsregler som regeringen och lärarfacken gemensamt har kommit fram till, i syfte att behålla den kompetens som finns i skolan och för att få till stånd en så bra och smidig övergång som möjligt från ett gammalt system till ett nytt. Genom de åtgärder som regeringen har vidtagit präglas systemet nu av tydliga regler där den enskilda lärarens utbildning och yrkeserfarenhet tas till vara. Med lärarlegitimationen höjer vi kvaliteten i svensk skola.

Fru talman! Jag får börja med att tacka utbildningsministern för svaret, även om det tog ett tag. Sex veckor är fyra veckor mer än vad det brukar ta för att få svar på en interpellation. Kanske är det symtomatiskt att sedan jag lämnade in min interpellation till utbildningsministern har ännu en ny regel börjat gälla för lärarlegitimationer, nämligen för fritidspedagoger. Detta berättar Lärarförbundet i sin tidning. Fritidspedagoger kan, mycket glädjande, få behörighet, men det är inte för deras unika utbildning som fritidspedagoger utan i en del skolämnen. Beslutet att utfärda lärarlegitimationer är ett bra beslut. Socialdemokraterna har inte någon annan uppfattning. Vi tror, precis som regeringen, att det bidrar till att stärka lärares ställning, precis som lärarfacken säger, och att det kan säkra kompetensen i skolan. Vi delar analysen att det är en viktig uppgift. Det var också därför som den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning om vad som då kallades för auktorisation av lärare. Utredaren föreslog då ett lugnt och samlat införande och tänkte sig en tid om minst åtta år - men utbildningsministern hade bråttom. Kanske är det skälet till att genomförandet har präglats av en hattighet som har varit allvarlig för skolan och lärarna. Även om införandet av legitimationen var tänkt som ett sätt att skapa ordning och reda - ordning och reda i skolan är något som utbildningsministern gärna och ofta pratar om - har inte just ordning och reda präglat genomförandet av reformen. Snarare har den präglats av osäkerhet om vilka långsiktiga regler och villkor som kommer att gälla. Eftersom jag får många mejl och frågor från lärare om vilka regler som möjligen kan tänkas gälla för dem i deras speciella fall, kan jag föreställa mig hur Skolverket och Utbildningsdepartementet är fullständigt överöst av frågor. Detta är ett tecken på att stegen i legitimationsreformen är oerhört otydliga, snåriga, ogenomträngliga och inte rimliga. Jag nämner i min interpellation frågan om dispens och att ingen får en automatisk ny prövning. Sökanden har fått ett mejl av Skolverket där man påpekar att sökanden har blivit nekad legitimation men kan söka igen. Det kan handla om massor av papper som återigen ska skickas in - till exempel ska en ny erfarenhet bekräftas - fastän de redan insända papperen redan finns där. Detta sätter många lärare i en allvarlig situation. Det har också Lärarförbundet påpekat och skrivit om i tidningen. Där redogörs för många fall där det har blivit problem för lärarna. Den 5 december var datumet för när man inte längre kunde söka fast lärartjänst utan legitimation. Det här är någonting som stressar lärare och är därför ett problem för det som är vårt gemensamma syfte, nämligen att stärka lärarrollen och stärka lärarnas position och situation. Legitimationsreformen måste hanteras på ett rimligt sätt. Det är tråkigt att ministern inte har tagit till sig av erfarenheterna när det gäller hattigheten och inte säger sig vilja återkomma med förslag till åtgärder så att den fortsatta hanteringen inte ska präglas av samma osäkerhet.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på utskottskollegan Cecilia Dalman Eek. Det är sant att Socialdemokraterna tillsatte en auktorisationsutredning. Den skulle bara överväga om det gick att införa en lärarlegitimation i svensk skola. Skillnaden är att Folkpartiet kom till Utbildningsdepartementet och sade att det är en stor utmaning. Det går inte att ha ett system där staten inte ställer krav på lärarlegitimation eller några som helst nationella behörighetskrav för att till exempel undervisa i matematik. Budskapet var att vi ska ha en lärarlegitimation. Det är skillnad i ambitionen. Cecilia Dalman Eek påstår att det har varit hafsigt, snabba ryck och osäkerhet. Utredningen påbörjades någon gång under 2007-2008. Reformen skulle ha genomförts 2012. Vi sköt på den till den 1 december 2013, och den får full effekt 2015 med vissa övergångsregler 2018. Att kalla den processen för ett hafsverk med snabba ryck och säga att den inte är genomtänkt förstår inte jag. Vad är egentligen syftet med interpellationen, fru talman? Den viktigaste delen är, som utbildningsministern påpekade, att vi har haft kommunala huvudmän som totalt struntat i vem som ställer sig i klassrummet och undervisar våra elever. 20 procent har ingen behörighet. 40 procent uppgår det till om vi även räknar in icke ämnesbehöriga. Samtliga studier, oavsett om det är en PISA-rapport, Skolverkets eller Skolinspektionens rapport, visar att det är lärarens kunskaper och ämneskompetens som är det absolut viktigaste. Socialdemokratiska politiker har, fru talman, försökt underminera reformen hela tiden och ställde sig motvilligt bakom när vi tog beslutet i kammaren i mars 2011. Efter det riksdagsbeslutet har man kommit med nya propåer och nya förslag på undantag. Det som har varit problemet i svensk skolpolitik är att vi från staten har lyssnat för mycket på kommunerna, som har tänkt på ekonomi och inte på kvalitet. Har vi nu skärpta behörighetskrav och krav på lärarlegitimation så att våra ungdomar och elever undervisas av kompetenta lärare blir det lite konstigt när man säger sig hoppas på att ytterligare en yrkeskategori ska omfattas av denna viktiga reform. Jag har tidigare till och med sagt det att det är den absolut viktigaste skolreformen i svensk politik. Jag tycker att vi har tagit vårt ansvar utifrån Skolverkets underlag. Vi har i den senaste budgeten ökat från 76 miljoner till 146 miljoner kronor för att hantera införandet av legitimationen.

Fru talman! Det var en sak som jag underskattade när vi satte i gång arbetet, det erkänner jag gärna, och det var det totala kaos som rådde av behörigheter för svensk lärarkår efter kommunaliseringen. Vad ni ställde till! Vad ni ställde till med kommunaliseringen med behörighetsreglerna som upphörde. Kommunerna fick själva bestämma fritt. Nu ska man återskapa ett system med höga behörighetskrav. För att undervisa i ämnet i kemi ska man ha utbildning i ämnet kemi. För att undervisa i musik ska man själv ha utbildning i musik. Vi har lärare som har gått alla möjliga utbildningar genom åren. För dem som har lärarexamen är det enkelt; de får lärarlegitimation. Men andra har gått alla möjliga utbildningar. När man nu måste rekonstruera den utbildning som de gick 1968 undrar man: Vad var det för något? Så värderar man det. Det är inte så konstigt att lärare har gått dessa kurser, men ingen har haft koll. Kommunerna har haft noll koll på vad deras lärare har haft för utbildning. Jag trodde inte att det var så illa. Det trodde inte Skolverket heller, inte utredaren och inte heller riksdagen, inklusive er själva, som godkände det. Ingen trodde att det var så kaotiskt i kommunerna som det var. Det var därför det tog längre tid, och därför tog jag ansvaret att skjuta upp reformen ett år och fem månader. Den har trätt i kraft, och nu är allt på rull. Det är 170 000 legitimationer. Det var ungefär så många som vi från början trodde skulle utfärdas. De är nu utfärdade. Man kan komplettera dessa på det sätt som en enig riksdag, inklusive Socialdemokraterna, har röstat för, vilket jag hörde att interpellanten var kritisk mot. Men ni har själva röstat för de regler som gäller. Det är ingenting konstigt med det. Det är en aspekt till som man kan fundera över i efterhand. Jag har varit väldigt angelägen om att ska systemet få legitimitet bör lärarprofessionen, företrädd av två stora fackförbund, ställa upp på reglerna. Om det ena eller det andra fackförbundet är helt emot alltihop är det svårt att få legitimitet i systemet. Därför ägnade jag mycket tid åt att försöka ena de fackliga organisationerna. Vi lyckades till sist med de så kallade övergångsreglerna. Man kan säga att det ena fackförbundet ville att enbart en formell utbildning skulle räknas, medan det andra ville att yrkeserfarenhet, om man har undervisat i vissa ämnen, också skulle räknas. Vi hittade en kompromiss så att man får räkna det till en viss nivå. Vi fick enighet. Det tog längre tid att ena de två fackförbunden än vad jag hade hoppats, men det gick till slut. Det gör att vi nu en har stabilitet och enighet bland aktörerna kring detta system. Jag tror precis som Roger Haddad att det här långsiktigt är en av de allra viktigaste utbildningsreformer vi gör. Vi stadgar verkligen kraven på vilka som ska få undervisa våra barn i skolan och vilken utbildning de ska. Om man ska undervisa i historia ska man själv ha si och så mycket utbildning i historia. Sedan ska vederbörande vara lämplig i övrigt. Man kan inte bara ta in vikarier från gatan som får undervisa utan att man kollar vad de har för utbildning. Detta är den stora förändringen, en av de viktigaste förändringarna. Orsaken, Cecilia Dalman Eek, till att det tagit längre tid än vad vi från början förutsåg är det totala kaos som fanns vad gäller lärarbehörighet i svensk lärarkår sedan kommunaliseringen.

Fru talman! Roger Haddad låter påskina att den här ambitionen inte fanns hos den förra, den socialdemokratiska, regeringen. Som jag sade i mitt första anförande tillsatte den en utredning som att auktorisera lärare. Vi såg samma problem som ni och delar grundanalysen. Utredaren Jan Björkman fick av nästa regering inte fortsätta det arbete som han hade påbörjat och där han kommit med förslag. Det är helt fel att säga att vi inte har den ambitionen, för den har vi. Dessutom blir det helt fel när man pratar om kaos som om det skulle vara kommunernas fel att det såg ut som det gjorde på Skolverket. Det hade med olika saker att göra. För att klara sin jätteuppgift tog man in extra personal som inte hade någon aning om vad det handlade om. Det är begripligt att man gjorde det. Men problemet var att lärarutbildningarna inte var ordentligt organiserade bakåt i tiden, vilket kan förklara det. Det är inte kommunernas fel; det handlar om lärarutbildningarna. Kursinnehållet var inte dokumenterat. Man kan väl förlåta dem för att de inte hade digitaliserat 10-20 år gamla utbildningar. Varför var det så bråttom? Det är det som har orsakat problem för många lärare. Det är det jag kritiserar. Det är inte oppositionens fel att regeringen från början inte tagit med viktiga grupper. Det är inte oppositionens fel att förskollärare inte var med och att danspedagoger inte hade fått rätt hantering utan hamnade utanför och plötsligt inte kunde få någon legitimation. Det är inte oppositionens fel. När vi har påpekat det har vi fått kritik, men det är som sagt inte vårt fel men inte heller alltid Skolverkets fel. De lider av att de har en behörighetsförordning som ser ut som en stickbeskrivning. Det gör att de inte kan göra rimlighetsbedömningar. Det där är någonting som i sig är ett problem, och det har även Riksrevisionen påtalat. Där behövs mer strategisk styrning. Det spelar säkert roll för deras möjligheter att göra en bedömning i ett sammanhang där det självklart behöver göras. Riksdagen har dessutom beslutat om ett tillkännagivande, där meningen är att regeringen ska återkomma med en plan för fler grupper som ska kunna legitimeras, till exempel lärare i modersmål. Det finns brister hos flera lärargrupper inom en del utbildningar. Man kan se att det finns problem med vad som kommer att hända och hur många det kommer att bli framöver. Ett problem gäller modersmålslärare. Vi tror att möjligheten till legitimation är ett sätt att stärka deras status precis som andra lärares. Men det gäller även andra lärare, till exempel yrkeslärare. När återkommer utbildningsministern med en plan?

Fru talman! För någon månad sedan hade vi en skolpolitisk debatt i kammaren. Jag valde att i mitt anförande lyfta upp att Skolverket redan 2002 påpekade det allvarliga läget i svensk skola vad gäller behörighet och ämnesbehörighet. Skolministern minns jag då var socialdemokrat. Ingenting gjordes av den dåvarande politiska ledningen 2002. Först någon gång 2005, 2006 tillsattes en så kallad auktorisationsutredning som skulle undersöka om det går att genomföra, inte att utan om . Jan Björklund tillträdde som skolminister och lanserade förslaget att vi ska införa en lärarlegitimation med nationella behörighetskrav. Det är det som den 1 december 2013 trädde i kraft. Det här kostar pengar, och staten har skjutit till pengar utifrån Skolverkets dragningar i utbildningsutskottet. Tyvärr satt inte Cecilia Dalman Eek i utbildningsutskottet när vi fick rapportering var sjätte månad om de tekniska utmaningarna och om det stora trycket på att få komplettera och legitimera sig, och man begärde mer resurser från regeringen. När vi har framställt detta till Utbildningsdepartementet har Skolverkets krav tillmötesgåtts. Därför är man nu uppe i 146 miljoner kronor för hantering av lärarlegitimationen. Sedan pratar Cecilia Dalman Eek om modersmålslärarna och yrkeslärarna. Låt oss i första hand fokusera på det stora problemet. Nästan 40 procent av lärarna i vissa kommuner har inte matematikbehörighet. Det var Sverigedemokraterna som lade fram förslaget att modersmålslärarna skulle omfattas. Tyvärr ställde ni er bakom det, men Sverigedemokraterna har helt andra motiv till det ställningstagandet.

Fru talman! Vill man sänka modersmålsämnet och yrkesämnena ska man kräva legitimation för anställning, det kan jag lova er. Då sänker ni ämnena. De lärarna rekryteras på ett helt annat sätt. Det är 20-åringar som blir historielärare eller mattelärare efter en femårig lärarutbildning på universitetet. Sedan undervisar de i många år framöver. Yrkeslärare och modersmålslärare rekryteras ofta från personer i till exempel 40-årsåldern. En yrkeslärare rekryteras direkt från branschen. Ska ni kräva att dessa 40-åringar ska gå fem år på lärarhögskolan? Då kommer ni inte att få några yrkeslärare. Det finns en viss grupp som genomgår utbildningen, men det kommer att bli en oerhörd brist. Följden blir att det inte går att fastanställa dessa personer. Snacka om otrygga anställningsformer! Det är samma sak med modersmålslärare. De rekryteras i respektive invandrargrupp. Det rör sig om personer mitt i livet som anses lämpliga. Det är inte 20-åringar som går på universitet i fem år. Men kräver ni att de ska gå många år på universitet för att de ska få fast anställning, då sänker ni ämnena. Att Sverigedemokraterna vill sänka modersmålsundervisningen, det förstår jag. Men att ni vill göra det fattar jag inte. Utredaren Jan Björkman hade i uppdrag att överväga om utifall detta eventuellt skulle införas. Det var skillnaden. Den utredning som vi tillsatte hade till uppdrag att föreslå införandet av en lärarlegitimation. Det är ytterst mitt - och inte oppositionens - ansvar att tidtabellen inte hölls. Men orsaken till det var att varken jag eller någon annan förutsåg kaoset i kommunerna när det gällde behörigheter. Det hade inte hjälpt om Skolverket hade haft hundra ytterligare handläggare. Kommunerna hade inte någon koll på vad alla hade för utbildningar bakåt i tiden. Det var ju det som var orsaken. Fram till 1990, när staten styrde över skolan, var det noga med vilka som fick undervisa i olika ämnen. Skulle man undervisa i engelska skulle man ha utbildning i engelska. Så var det inte efter kommunaliseringen. De reglerna upphävde Göran Persson. Sedan fick kommunerna själva bestämma - kommunalt självstyre. Under 20 års tid anställdes massor av lärare utan att man hade koll på vad de hade för utbildning. Nu i efterhand ska man återskapa detta. Det har vi gjort, men det tog längre tid än vi trodde. Vi underskattade utmaningen och det kaos som hade skapats. Det är riktigt som Cecilia Dalman Eek säger, att även lärarutbildningen genom 1985 års och 2001 års reformer organiserades på ett sätt som inte alls var anpassat efter hur skolan var organiserad. Det var ju en del i nedbrytningen av ämnesindelningen i skolorna. Ämneskunskaperna var inte längre viktiga. Det viktiga var att man hade kunskap om processen. Det var en del av den utbildningspolitiken, och det är den som vi nu ska bort ifrån. Ja, legitimationerna tog längre tid än vad någon förutsåg. Det är ytterst mitt ansvar att ingen i hela systemet förutsåg detta. Inte heller jag förutsåg det. Det är mitt ansvar. Men nu är vi igenom detta. Nu är legitimationen på plats. Min bedömning är att det är en av de mest angelägna utbildningsreformerna, och det kommer att visa sig om ett antal år. Det är en av de viktigaste förändringarna att staga upp kompetens, behörighetskrav och legitimationskrav för dem som undervisar i skolan.

Fru talman! Kanske är det den märkliga hållningen till yrket som stör mig i utbildningsministerns presentation. En lärare som undervisar i yrkeskunskap eller i en yrkesgren förväntas inte kunna skaffa sig de kunskaper som en teoretiskt icke tillräckligt utbildad lärare förväntas skaffa sig. Är det det förhållningssättet som vi har gentemot till exempel industrin? Den kunskapsintensiva industrin i Sverige är oerhört viktig. Givetvis måste det finnas lärare som är tillräckligt utbildade för att klara det. Har utbildningsministern hört talas om validering? Vilka förutsättningar ger man människor att arbeta med att förbättra sina kunskaper i sitt språk? Nöjer sig utbildningsministern med att den som har ett språk med sig hemifrån för evigt ska vara lärare i det språket? Så ska det givetvis inte vara. Jag skulle vilja se högre ambitioner där. Vi kan inte utesluta att den stress som många lärare har berättat om under det här hattandet har påverkat deras arbete. Många säger att de har känt sig oerhört stressade över detta. Vem vet vad det har betytt för resultaten i skolan? Vem vet vad det har betytt för raset i PISA? Vem vet vad det har betytt för lärarens vilja att fortsätta att satsa på läraryrket? Jag tror att detta är betydligt allvarligare än vad utbildningsministern vill ge sken av. Vi borde komma överens om att hattandets tid är förbi och göra upp en plan för det som resterar av den här reformens genomförande. Jag återkommer till min fråga: När kommer ministern tillbaka med en sådan plan?

Fru talman! Jag uppfattar det som att den enda som vill ha ytterligare förändringar av reformen är interpellanten själv. Jag har inga planer på några ytterligare förändringar. Reformen ligger fast. Det är ju ni som har en massa yrkanden om förändringar. Det är ju om ni skulle vinna valet som det blir en massa hattande. Min bedömning är att reglerna nu ligger fast efter den stora överenskommelse som ingicks i våras av regeringen, lärarfacken, kommuner och landsting samt Friskolornas riksförbund. Det kan kanske i framtiden vara enskildheter som behöver justeras. Jag uppfattar det som att det nu är ni som ska ändra en massa, och då blir det hattande. Avstå från det! Jag erkänner att jag 2006 inte hade en aning om det kaos som kommunaliseringen hade vållat. Det är huvudutgångspunkten. Hade skolan förblivit statlig hade vi sluppit det kaoset. Men det berodde på att kommunerna i stor utsträckning struntade i att upprätthålla behörighetskraven. Det berodde i sin tur på de två stora flummiga lärarutbildningsreformer som Sverige genomgick 1985 och 2001 då man successivt strävade efter att upplösa ämneskompetenser. De var inte längre viktiga, utan det var pedagogiska processer som var det centrala. Nu återinför vi ämneskompetenser. Nu betalar vi ett pris genom PISA-undersökningen för 20 års misslyckad utbildningspolitik. Lärarlegitimationerna är en av de viktigaste hörnstenarna för att återupprätta en kunskapsskola.