lån från Sveriges jordbrukare till staten

Fru talman! Birgitta Sellén har frågat mig dels hur jag har gjort bedömningen att staten, som hon uttrycker det, lånar pengar från Sveriges jordbrukare för att hålla utgiftstaket, dels hur jag avser att göra i fortsättningen vad gäller den saken. Staffan Danielsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att dels undvika att även i år förskjuta inbetalningen till EU, dels inte avstå från att rekvirera medel till bönderna när de blir tillgängliga i EU. Sunda offentliga finanser är en förutsättning för tillväxt, sysselsättning och välfärd. Budgetpolitikens främsta styrinstrument är utgiftstaken. Utgiftstaken har bidragit till att Sverige jämfört med många andra länder har starka offentliga finanser trots en utdragen internationell lågkonjunktur. Utgiftstaket har klarats varje år sedan det infördes 1997, och regeringen är fast besluten att klara utgiftstaken även framöver. Om det finns risk för att utgiftstaket ett år kommer att överskridas är regeringen enligt budgetlagen skyldig att vidta eller föreslå riksdagen åtgärder för att undvika detta. I 2004 års ekonomiska vårproposition gjorde regeringen bedömningen att utgiftstaket för 2004 riskerade att överskridas om inga åtgärder vidtogs. Regeringen aviserade därför en rad utgiftsbegränsande åtgärder. De områden som främst berörs av dessa åtgärder är försvaret, internationellt bistånd, utbildning och universitetsforskning samt jordbruket. Jordbruksområdet var alltså ett av en rad områden där utgiftsbegränsningar infördes för att taket för innevarande år ska klaras. För jordbruksområdet innebär utgiftsbegränsningarna att utbetalningen av vissa stöd kommer att senareläggas från slutet av 2004 till början av 2005. Denna senareläggning är helt i enlighet med de av EU fastställda reglerna för utbetalning. Till skillnad från vissa andra EU-medlemmar följer Sverige de fastlagda utbetalningstillfällena väl och har aldrig sanktionerats för någon sen stödutbetalning. Regeringen framhöll också i 2004 års ekonomiska vårproposition att även sedan de aviserade utgiftsbegränsande åtgärderna beaktats är utgiftsläget allvarligt. Regeringen kommer därför noggrant att följa utgiftsutvecklingen och vidta ytterligare åtgärder om utgiftstaket bedöms vara hotat. I budgetpropositionen för 2005 visar utgiftsprognosen för 2004 att det fortfarande finns risk för att utgiftstaket för 2004 kan komma att överskridas. Regeringen har därför aviserat om ytterligare begränsningar för 2004 som främst berör försvaret och internationellt bistånd. I budgetpropositionen för 2005, som lades fram i höst, gör regeringen även bedömningen att risken för att utgiftstaket för 2005 överskrids måste åtgärdas. Regeringen avser därför att i myndigheternas regleringsbrev för 2005 besluta om ett antal åtgärder som syftar till att den totala förbrukningen av anslagsbehållningarna netto inte får överstiga noll kronor.

Fru talman! Tack för svaret. Företagare ska kunna planera sin ekonomi för att företagets in- och utbetalningar ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Svenska jordbrukare är företagare som ska kunna planera sin ekonomi. Lantbrukare är en företagargrupp som fightas för att konkurrera på lika villkor. Det är verkligen inte lätt alla gånger. När EU-utbetalningarna uteblir för inkomståret 2004 blir det inte lättare att planera verksamheten. Tidigare år har de senarelagda EU-utbetalningarna begränsats till arealersättningarna. Men den här gången handlar det om betydligt fler ersättningar. Bland de ersättningar som berörs är det förutom arealersättningen djurpremier, den nya mjölkersättningen, vissa miljöersättningar och så vidare. Sammanlagt handlar det om ungefär 6 miljarder kronor. I andra EU-länder betalas EU-ersättningarna ut så snabbt som möjligt, det vill säga i november-december. I Polen började man betala ut dem så tidigt som i går, den 18 oktober. Sveriges regerings policy rörande dessa utbetalningar ger därför de svenska bönderna en sämre konkurrenssituation jämfört med kollegerna i Europa. Finansminister Ringholm säger att Sverige betalar ut pengarna inom den tid som sägs i EU:s regler. Det är visserligen sant. Men det blir i senare delen av den perioden. Inom EU har beslut tagits om att möjliggöra en tidigare utbetalning hösten 2004 för den kompensation till mjölkbönderna som infördes i samband med CAP-reformen. Det har EU medverkat till eftersom man ser att lönsamhetsläget är pressat på den gemensamma EU-marknaden. Eftersom Sverige är en del av den gemensamma marknaden och tillämpar samma jordbrukspolitik som tillämpas i andra länder är det väldigt svårt att förstå varför den svenska regeringen lägger fram förslag som går i helt motsatt riktning. På det här sättet får svenskt jordbruk ta en orimligt stor börda för att statens utgiftstak ska hållas. Det handlar i realiteten inte om några utgifter för det svenska samhället eftersom detta är medel som finansieras av EU. Men det gör att den likvida situationen i jordbruket i slutet av kalenderåret kommer att bli ohållbar. Särskilt allvarlig kommer situationen att bli i norra Sverige eftersom både kompensationsersättningen och ersättningen till ett öppet odlingslandskap är ersättning som kommer att betalas ut först i början av 2005. Dessa ersättningar är centrala för norra Sverige. Den nya mjölkersättningen är också betydelsefull eftersom mjölkproduktionen är den norra landsändans dominerande produktionsgren. Svenska mjölkbönder har redan förut en försämrad ekonomi på grund av att de ekonomiska föreningarna har sämre lönsamhet och därmed betalar ut ett lägre pris för mjölken till bonden. De uppskjutna utbetalningarna innebär att Sveriges jordbrukare får sina pengar en-två månader senare än normalt. För många kan det innebära att de måste ta ett banklån för att klara likviditeten under den tiden. Det betyder räntekostnader som de inte kommer att kompenseras för. Ett av dagens mejl vittnar om hur en arrendator på ett naturreservat först får låna av sin fru när pengarna inte räcker, och sedan måste han gå till banken. Om regeringen hade valt att säga till de statsanställda att de inte skulle få ut hela sin lön i november, då är jag övertygad om att det skulle ha blivit ett ramaskri. Men bönderna förväntas stå med kepsen i hand och tiga still eller böna och be hos banken.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. Jag tycker att det var magert. Utgångspunkten för min interpellation var två konstateranden. För det första: Det är viktigt för både ett hushåll och för en nation att sköta sin ekonomi, anpassa sina utgifter till inkomsterna och se till att ha en rimlig buffert för oförutsedda utgifter. Jag är säker på att finansministern i sin privata ekonomi, utan några utgiftskrävande stödpartier i närheten, tar till en rejäl buffert. Men när statsrådet ansvarar för hela vårt lands ekonomi då budgeteras nästan ingen buffert alls, och det är inte särskilt ansvarsfullt. För det andra: Det är viktigt för både ett hushåll och en nation att sköta sina åtaganden, undvika böter och se till att de löner, räntor och ersättningar som man har rätt till snarast rekvireras. Och jag är övertygad om att finansministern i sin privata ekonomi inte drabbas av böter eller straffavgifter för att medvetet ha missat förfallodatum på några fakturor. Men finansministern valde vid årsskiftet att vårt land med vett och vilja skulle missa en inbetalning till EU med böter på 13 miljoner kronor som följd. Självfallet är detta genant för Sverige, och självfallet är dessa pengar en mycket onödig kostnad. Och finansministern och regeringen har redan beslutat att låta svenska jordbrukare vänta, fullständigt i onödan, på pengar som sedan i går ligger klara i Bryssel för att hämtas hem till Sverige. Pengarna finns där, men Sverige och finansministern säger till EU: Vi vill inte hämta hem dessa pengar till våra hårt pressade jordbrukare som andra länder gör. Behåll dem där nere i Bryssel så att ni kan tjäna några tiotals miljoner kronor i förbättrad likviditet. Det är våra jordbrukare som bjuder. Varsågoda! Jag anser att staten bör vara ett föredöme för sina medborgare och inte ett dåligt exempel. Varför uppträder Sverige då så här rent ut sagt korkat? Vårt land ådrar sig frivilligt böter och dåligt anseende och avstår från att hämta hem sina bönders pengar trots att de ligger klara där nere för utbetalning, detta trots att alla andra länder med omsorg om sina bondeföretagare gör allt för att omgående ta hem pengarna. Vi vet vad det beror på. Regeringen vill låtsas som om man respekterar och klarar det fastställda utgiftstaket. Man har ådragit landet för stora utgifter, och man har budgeterat alldeles för små marginaler. Jag menar att budgettaket i praktiken är spräckt. Men för att då ge bilden av handlingskraft och ekonomisk professionalitet ådrar man sig medvetet böter och avstår från att ta hem böndernas pengar. Jag tycker att det är litet ynkligt. När man funderar på vilka utgifter som man ska skjuta upp, hur tänker man då? Senarelägger man barnbidragen, sjukförsäkringen eller de statsanställdas löner? Nej, man väljer ut bönderna. Den svenska jordbruksbudgeten omfattar 1,8 % av den totala statsbudgeten exklusive statsskuldsräntor och ålderspensioner. Men av det nu angivna sparbetinget, finansministern, svarar jordbruksbudgeten för nära hälften. Jordbruksministern har lojalt fått vara uppe och försvara den här hanteringen trots att det säkert inte är från Jordbruksdepartementets sida som den här mycket sneda fördelningen har föreslagits. Det är tuffa tider för lantbruksnäringen. Och det som är mycket olyckligt är att när regeringen tricksar på marginalen för att klara utgiftstaket och väljer att låta jordbruket ta smällen säger det tyvärr en del om hur man ser på jordbruksnäringen: Låt EU behålla dessa pengar ett tag till och tjäna ränta, och låt bönderna betala. Eller hur har ni annars resonerat, finansministern? Eller har ni inte tänkt så mycket?

Fru talman! Under senare tid har jag blivit kontaktad av en rad bönder i mitt hemlän Jämtland, bönder som känner sig arga, bönder som känner sig ledsna och bönder som känner sig kränkta. De förstår inte varför just de som grupp har utsetts till att hjälpa finansministern att klara utgiftstaket. Jag har lovat dessa bönder att ställa just den frågan till finansministern i dag. Varför ska bönderna som den enda gruppen utses att hjälpa finansministern att klara utgiftstaket? Varför håller regeringen inte inne de statsanställdas löner i november och december för att klara utgiftstaket? kan man fråga sig. Jag förmodar att finansministern inte har några sådana planer. Men varför i hela världen ska bönderna drabbas ungefär så? Tycker ministern att böndernas barn ska få sina julklappar i januari? Att Sveriges bönder får sina rättmätiga pengar först efter årsskiftet skapar ekonomiska problem för många. Man tvingas ta banklån för att klara likviditeten, och man får stå för räntekostnader som man inte får någon kompensation för. Särskilt unga bönder med stora lån drabbas naturligtvis hårt av detta. Agerandet från statens sida gör att det till och med finns bönder som tappar gnistan och som ger upp, lägger ned och säljer sina företag. Det borde vara fullständigt omöjligt, absurt, att Sveriges regering agerar på ett sätt som detta gentemot en viktig företagargrupp i vårt land. Man kan faktiskt göra annorlunda. Vi har här tidigare hört - Birgitta Sellén sade det - att man i Polen har beslutat att betala ut de här ersättningarna så snabbt man bara kan till sina bönder. Det är ett annat sätt att se på jordbruket än det synsätt som den svenska regeringen har. Finansministern säger i sitt svar att regeringen har vidtagit utgiftsbegränsande åtgärder för fler områden än jordbruket, exempelvis för försvaret, utbildningen och biståndet. Visst, men får de anställda i Försvarsmakten, på universiteten och hos Sida också sina löner innehållna? Det tror jag inte. Den stora fråga som jag vill ha svar på här i dag blir därför: Varför behandlas Sveriges bönder så illa av Sveriges regering? Den frågan vill jag alltså att Bosse Ringholm svarar på.

Fru talman! Innan jag går in på det aktuella ärendet kan jag inte låta bli att tydliggöra för finansministern att Folkpartiet stegvis vill avveckla fastighetsskatten. Därmed har jag fått det sagt - detta med tanke på den tidigare debatten här. Vi har nyligen här haft en jordbruksdebatt liknande denna men då med jordbruksministern. Men frågorna kvarstår. Det märks eftersom debatten kommer upp igen. Men argumentationen tål att upprepas. Folkpartiet har i sin jordbruksmotion pekat på vikten av långsiktiga spelregler för samtliga företagare, inklusive jordbruksföretagarna. Vi har också krävt att EU-ersättningarna till de svenska jordbrukarna inte senareläggs - vilket bondekåren har fått uppleva vid flera tillfällen. Nu har regeringen återigen för avsikt att flytta fram utbetalningarna av dessa ersättningar från årsslutet till nästa år. Det innebär att 6 miljarder inte kommer att betalas ut till jordbruket under året utan först under första halvåret 2005. De sista utbetalningarna kommer, enligt uppgift, att göras den 31 maj 2005. Detta är ett hårt slag för Sveriges bönder som återigen får ta ett stort ansvar för att utgiftstaket hålls. För den enskilde jordbruksföretagaren försämras likviditeten på ett allvarligt sätt. Konsekvensen blir en för jordbruksföretagarna ohållbar situation med ännu större skulder och ökade räntekostnader. För många är kortfristiga lån det enda sättet att klara situationen då det naturligtvis är en hederssak att klara av att betala sina förfallna fakturor. Det kan också bli svårt att låna mer pengar då utrymmet redan intecknats i tidigare lån och då EU-stödet eller EU-ersättningen räknas med som tillgängligt ekonomiskt utrymme för den enskilde jordbruksföretagaren. I Folkpartiets budget finns den här summan med. Det innebär att vi utan att spräcka utgiftstaket kan vidareförmedla dessa EU-ersättningar. Då blir min fråga till finansministern vilka åtgärder finansministern ämnar vidta för att jordbruksföretagarna ska erhålla sina ersättningar före årsskiftet och, om så inte sker, hur finansministern då har för avsikt att stötta och rädda situationen för den svenska bondekåren.

Fru talman! Jag har tidigare i denna kammare initierat en interpellationsdebatt. Den avhölls den 28 september med finansministerns kollega jordbruksminister Ann-Christin Nykvist. Vi som deltog i den interpellationsdebatten fick inte heller då ett särskilt nöjaktigt svar. Jag har stundtals funderat på om jordbruksministern möjligtvis inte var med på det regeringssammanträde där det här beslutet fattades - jag utgår från att finansministern var där. Jag tror att alla är överens om att det är en stor omställning som det svenska jordbruket för närvarande står inför. Inte minst gäller det reformeringen av CAP. Jag vet inte om finansministern lyssnar nu; jag utgår från det. Dessutom bär den svenska jordbrukarkåren bördor som inte jordbrukare i andra länder bär. Det tycks ganska många vara medvetna om. Jag har här ett urklipp från Dagens Industri i augusti. Jag vet att Dagens Industri inte är något rättesnöre för regeringen. Men det finns en uppgift där som jag tycker är intressant, nämligen ett diagram som visar vad som hänt de senaste nio åren: att avräkningsprisindex har gått ned med ungefär 10 % och att produktionskostnaderna för de svenska bönderna har gått upp med 20 %. Finansministern, som är duktig på att räkna, räknar snabbt ut att det är ungefär 30 % differens. Detta är man medveten om. Jordbruksministern är medveten om situationen. Ändå vägrar den svenska regeringen att inse det och att handla därefter. I övriga Europa drar man, som vi hört här, en annan lärdom. Franz Fischler, jordbrukskommissionären, tidigarelade bland annat möjligheten att utbetala mjölkstödet just på grund av det ansträngda läget - och då är det värre för de svenska jordbrukarna än för andra, inte minst på grund av regeringens pålagor i andra sammanhang. Alltihop bottnar i regeringens bristande förmåga när det gäller likviditetsplanering. Det är ju inte fråga om annat än en bristande likviditetsplanering. Men detta är inte svårare för en privatperson än för landets finanser. Det är bara det att det är fler nollor att hantera. Det här är ingen engångsföreteelse. Likadant var det nämligen i fjol, och enligt de skrivelser som jag har tillgång till planeras det att detta förutom i år förmodligen kommer att ske också nästa år. En direkt fråga i sammanhanget är följande: Är det så att utgifterna dubbelredovisas när det gäller bönderna och utgiftstaket dels när avgiften betalas in till EU, dels sedan när utbetalning sker till Sveriges bönder? Om så är fallet är det viktigt att finansministern rättar till detta så att det hela inte behöver bero på räknefel. Det vore naturligtvis intressant att veta vems idé det här i grunden är. Är det finansministerns idé eller är det jordbruksministerns idé att just Sveriges bönder ska klämmas åt? Nu vet jag att det gäller också andra, men bönderna är den enda egenföretagargruppen som får en direkt påverkan i sin budget. Då är min fråga: Varför ska just den svenska jordbrukarkåren utsättas för tvångslån från den svenska regeringen?

Fru talman! Det är rörande att se den ena centerpartistiska ledamoten efter den andra gå upp i talarstolen och säga att vi har för mycket utgifter i Sverige - detta samtidigt som Centerpartiet för en vecka sedan föreslog ännu mer utgifter. Det måste väl finnas någon logik även i Centerpartiet. Man kan ju inte den ena veckan klaga på att det är för mycket utgifter och den andra veckan föreslå ännu mer utgifter. Jag är något förvånad över att Birgitta Sellén och Staffan Danielsson beskriver landets jordbrukare, en hårt arbetande yrkeskår, som vore de statsanställda. De frågar ju varför inte andra statsanställda också ska få vänta på att få sin lön. Men landets jordbrukare är väl inte statsanställda, Birgitta Sellén och Staffan Danielsson! Det är en mycket märklig beskrivning. Visserligen är jordbruket en i hög grad statsunderstödd näringsgren. Men att beskriva landets självägande bönder som statsanställda är, tycker jag, en skymf mot dem som centerpartisterna här företräder. Det är EU:s regler som säger när de statliga stöd som Sverige kan ge till landets jordbrukare ska betalas ut. Det är inte EU:s pengar. Det är också ett konstigt sätt att beskriva det här - ungefär som om EU skänkte oss några pengar. Det är svenska skattebetalarnas pengar som vi via EU ger till landets jordbruk, som man ger i Frankrike, Portugal, Irland, Polen och i andra länder. Det är de egna ländernas skattebetalares, i Sverige svenska skattebetalares, pengar som vi via EU förmedlar till landets jordbrukare. EU:s regler säger att de pengarna kan betalas ut mellan november och januari, det vill säga i november, december och januari. Vi bryter inte mot några regler. Vi har ingen senareläggning av några statliga bidrag eller EU-bidrag till landets jordbrukare. De betalas ut exakt under den period som EU har bestämt. Där är det snarare så att Centerpartiet och andra har vilselett landets jordbrukare genom att påstå att de ska betalas ut den 1 januari och till och med tidigare. Det finns ingenting i EU:s regler som säger att de ska betalas ut den 1 januari eller tidigare. EU:s regler säger: november, december och januari. Hade den informationen nått ut till landets jordbrukare så att de inte blivit vilseförda av Centerpartiet, tror jag att de också hade förstått att det handlar om att vi i Sverige, precis som de andra i sina länder, vill sköta ekonomin. Att Centerpartiet inte har någon större förståelse för det är en sak, men vi vill sköta vår ekonomi i Sverige. Därför ser vi naturligtvis till att göra några utgiftsbegränsningar om vårt utgiftstak är hotat. Men jag har i minnet hur det var när Centerpartiet satt i regering i början av 90-talet - de största underskotten i Sveriges ekonomiska historia. Ett parti som är så vårdslöst med pengar kan naturligtvis tänka sig att betala ut pengar även när man inte behöver betala ut pengar enligt EU:s regelverk.

Fru talman! Först vill jag upplysa om att det inte bara är centerpartister som har deltagit i debatten. Det är en folkpartist och en moderat också. Vill finansministern så kan han tydligen missförstå precis vad som helst. Ingen av oss som hittills har deltagit i debatten har sagt någonting om att bönder är statsanställda. Jag förstår inte varifrån finansministern fått det. Det vi har sagt är: Vad skulle statsanställda säga om de inte fick ut hela sin lön i november? Var det tillräckligt tydligt? Jag har inte heller sagt att regeringen bryter mot regler, men vi ser att regeringen är väldigt ointresserad av en näring i landet som inte har det lätt. Det är inte lätt att konkurrera på samma villkor som övriga EU-länder. Det finns olika saker, inte minst klimatet, som påverkar och gör att kostnaderna i Sverige blir väldigt höga. Apropå finansministerns uttalande om att vi inte kan räkna undrar jag hur det hade gått för regeringen om inte Centerpartiet hade ställt upp och räddat regeringen 1994-1998. Det skulle jag gärna vilja ha svar på. Svenskt jordbruk är unikt i Europa. Jordbrukarna producerar de renaste livsmedlen och har en erkänt god djuromsorg. Svenskt jordbruk med sitt miljötänkande är en förebild i andra länder. Svenskt jordbruk har en tillväxtpotential som kan få hela landet att växa. Säg mig, finansministern, är inte detta något som vi i Sverige bör lyfta fram och belöna i stället för att ge bönderna en tung börda att bära genom att ge dem problem med likviditeten? Varför kan inte Sveriges regering handla som polska regeringen, att försöka driva på och betala ut i förväg i stället för att spara så länge det går? Bönderna måste kunna planera och veta när deras inkomster kommer. De har ofta lån som ska betalas, och eftersom de vet, eller trodde sig veta, att de får EU-pengar under hösten har man lagt in stora utbetalningar under hösten. Har man ett lån som ska betalas väntar inte banken eller försäljaren på att de försenade EU-utbetalningarna ska komma. Maskinförsäljarnas företag bygger också sin verksamhet på att de ska få in pengarna i tid för traktorn eller plogen som man har sålt. Det finns också andra effekter för bonden, och det är inte bara bonden som direkt drabbas. I dag är det många unga grabbar - jag säger grabbar för jag tror inte att det är så många tjejer - som livnär sig på att köpa stora jordbruksmaskiner och åka runt till bönder och harva, så, plöja och skörda. Vad har detta med EU-pengarna att göra? Jo, för att bonden ska kunna betala för dessa tjänster behövs det naturligtvis inkomster. Uteblir de förväntade inkomsterna kan det leda till att bonden måste ta banklån för att klara av sina utbetalningar, eller den unge företagaren får vänta på ersättningen. Han har också maskiner som ska betalas. Det blir en katten-på-råttan-effekt, som kan avhjälpas genom att EU-ersättningarna utbetalas när vi anser att de ska betalas ut, nämligen under det inkomstår som de är baserade på. När det gäller regeringens förslag i vårbudgeten för 2004 års utgiftstak kan man konstatera att EU-ersättningarna får ta en oproportionerlig del av aktuella justeringar i statsbudgeten. Trots att hela jordbruksområdet bara står för knappt 2 % av statsbudgeten får EU-ersättningarna stå för 45 % av de sammantagna förändringarna under utgiftstaket. Det hade känts bättre om justeringarna under utgiftstaket hade lagts ut på ett rättvist sätt i hela statsbudgeten.

Fru talman! Det är min andra interpellationsdebatt, men det gamla knepet att är argumentationen svag höjer man rösten har finansministern tillämpat här vad gäller att vi inte har sagt någonting om de statsanställda annat än att man inte skulle spara på dem. Att Centern står för en stabil ekonomi i Sverige skulle väl inte förhindra att vi vill ha rättvisa på det här området. Det är inget motsatsförhållande. Javisst, det är Sveriges pengar som ligger där nere i Bryssel. Det märkliga är att vi inte hämtar hem dem till landet. Varför låter vi EU tjäna ränta på dem och bönderna få en kostnad? Det är frågan. Det är ett nollsummespel för svenska staten. Jag vill vara mycket tydlig med hur det är så att alla förstår. Vi betalar en EU-avgift som är en kostnad i statsbudgeten. Sverige skickar ned pengarna. En stor del av avgiften kommer sedan tillbaka i form av EU-ersättning bland annat till jordbruket. Märkligt nog tas de ännu en gång upp som en kostnad i statsbudgeten när staten rekvirerar dem från EU och genast betalar ut dem till lantbrukarna. Jag vill anknyta till Bengt-Anders Johanssons fråga som också jag ställer mig: Är det rimligt, finansministern, att samma kostnad tas upp två gånger i statsbudgeten, dels som avgift till EU, dels som ersättningar till jordbruket? Borde inte rekvireringen av pengarna från Bryssel för vidare befordran direkt till jordbrukarna passera utanför utgiftstaket? När Sverige nu medvetet avstår från att hämta hem böndernas pengar från den 18 oktober, som var i går - det är nästan tre månader som man fördröjer mjölkböndernas pengar - och i stället hämtar hem dem efter årsskiftet tjänar Sverige ingenting på detta. Det är ett fullständigt nollsummespel. EU, Europeiska unionen som Bosse Ringholm tydligen känner väldigt varmt för, tjänar tiotals miljoner i förbättrad likviditet på att i några månader extra kunna behålla de 6 000 miljoner kronor som Sverige låter ligga kvar i Bryssel. Det är de svenska bönderna som förlorar och får uppåt 50 miljoner kronor i räntekostnader i stället. Staten minskar inte sina kostnader, EU tjänar pengar och bönderna får ta smällen. Hur kan man göra något så dumt? Om vi sätter in Sveriges agerande i ett europeiskt perspektiv blir det Sverige gör ännu märkligare. EU:s jordbrukskommissionär Franz Fischler sade för en tid sedan i ett tal i England så här: Den finansiella situationen är svår för EU:s mjölkproducenter. De får bära en stor börda på sina axlar. För att något förbättra situationen har vi - det vill säga EU - flyttat fram rätten och möjligheten för ett land att betala ut mjölkersättningarna från den 18 oktober. Vad gör Sverige, vars mjölkbönder nog har det allra svårast i EU? Man gör tvärtemot vad Fischler öppnat för, att tidigarelägga utbetalningarna. Man skjuter dem framåt och senarelägger dem, tillsammans med de övriga 6 miljoner kronorna i arealersättning, regionala ersättningar och miljöersättningar. I stället för att få sina pengar får många lantbrukare stora bekymmer med sin likviditet och drabbas av tunga räntekostnader. Finansministern kanske inte har haft hela bilden klar för sig - jag hoppas att det är så. Men så här märkligt slår faktiskt Sveriges agerande. Vi är överens om att man ska hålla budgettaket och ha en ansvarsfull ekonomi, men det här är ingen poäng. Jag vill därför uppmana finansministern att för Sveriges räkning snarast ta hem de pengar som finns tillgängliga för bönderna i Bryssel. Jag undrar om finansministern är beredd att ta ett sådant initiativ. Jag hoppas att det här inte kommer att upprepas kommande år. Gör som övriga EU-länder och ta hem jordbrukarnas pengar så snart det ligger klara för utbetalning i Bryssel. Varför låta bönderna betala för att EU ska tjäna räntepengar?

Fru talman! Man blir bekymrad när man lyssnar på finansministern. Här finns ingen förståelse för en viktig företagargrupp, en företagargrupp med stor framtidspotential. Vi har här i landet ett jordbruk som kan producera mycket mer och mycket bättre om det får rättvisa villkor och konkurrensförhållanden som är likvärdiga med deras yrkesbröders i övriga Europa. Att man inte tar hem de pengar man har rätt till - från och med i går vad gäller mjölkersättningen - är ganska uppseendeväckande. Det sägs till och med från EU:s sida att man tidigarelägger utbetalningarna för att underlätta för hårt trängda bönder. Jag är övertygad om att Sveriges bönder, om de fick välja jordbrukspolitik, inte skulle vilja vara beroende av EU:s ersättningar. De vill ha betalt för sina produkter. Nu har vi emellertid den jordbrukspolitik vi har, och då måste den fungera på rättvisa villkor. Bönderna är beroende av den, vilket de egentligen inte vill vara, och därför måste de få sin rättmätiga del av pengarna. Sveriges bönder är inte statsanställda. De är egenföretagare. De har dock rätt att verka under samma regler som övriga bönder inom Europeiska unionen. Jag vill därför instämma i det som sagts och uppmana Bosse Ringholm att verkligen fundera igenom frågan. Är det klokt att inte så snabbt som möjligt ta hem de pengar från Bryssel som vi har rätt till? Det handlar ju om Sveriges pengar. Sedan den fråga som jag inte fick något svar på: Varför behandlas Sveriges bönder illa av Sveriges regering? Så kan det inte fortsätta.

Fru talman! Jag vill börja med att citera jordbruksministern. I den förra debatten sade hon: "Vi är tvungna att hitta åtgärder som innebär att vi kan hålla utgiftstaket. Vi ska ha de offentliga finanserna i balans under en konjunkturcykel. Vi lånar för närvarande för att klara budgeten, det är alldeles riktigt. Det gör vi för att klara sysselsättningen i ett läge där sysselsättningen inte följer konjunkturuppgången i övrigt." Folkpartiet har hela tiden tryckt på för att företagare ska få långsiktiga spelregler. Årsskiftet, just det datumet, är viktigt för företagare. Det är alldeles riktigt, som finansministern säger, att man kan använda hela januari månad till arealersättningsutbetalningen, medan man i fråga om andra ersättningar kan gå ända till maj månad. Därför undrar jag fortfarande: Vilket datum gäller? Har finansministern för avsikt att arbeta för att kunna skicka ut EU-medlen, att vidarebefordra och vidareförmedla dem, till jordbrukarna före årsskiftet?

Fru talman! När jag växte upp fick jag lära mig att om man får en rimlig fråga är det också rimligt att försöka svara på den. Att uppenbart undvika att svara på sådana frågor uppfattas som både ohyfsat och - inte minst - obildat. Så är det åtminstone i våra trakter, men vi kanske är lite unika i Västbo i Jönköpings län. I sådana här sammanhang skapar det dessutom ett politikerförakt hos dem som betraktar ett skådespel där raka frågor ställs men inga svar ges. Finansministern ger verkligen ordet "arrogans" ett innehåll, och jag beklagar det. Jag kräver inte respekt för mig själv, vilket naturligtvis vore för mycket begärt. Men möjligen kunde finansministern visa någon respekt för Sveriges riksdag. Talmannen representerar svenska folket, och jag tror att de också tycker att ett svar borde lämnas. Jag ska ge finansministern en förnyad möjlighet att svara både hyfsat och redigt. Jag utgår från att kunskapen finns. Är EU-avgifterna dubbelredovisade i utgiftstaket? Varför har Sveriges bönder valts ut till att svara för budgetregleringen?

Fru talman! Utgiftspartiet Centern är ett parti som varit med och fördärvat Sveriges statsfinanser och som trängtar efter att få komma tillbaka och fördärva dem. Vi har under tio års tid sanerat svensk ekonomi efter Centerns, Moderaternas, Folkpartiets och Kristdemokraternas härjningar i svensk offentlig ekonomi i början av 90-talet. När vi äntligen fått ordning på svensk ekonomi, skapat respekt och för sjunde året i rad klarat det så kallade utgiftstaket kräver Centerns riksdagsledamöter att vi ska spräcka utgiftstaket igen. Vill vi att sådana riksdagsledamöter ska ta ansvar för landets ekonomi i framtiden? Nej, spåren förskräcker. När Birgitta Sellén hänvisar till andra länder och säger att de kan betala ut vill jag säga: Ja, det finns andra länder som spräcker sina utgiftstak, länder som inte sköter sin ekonomi, men det är ingenting för Sverige att ta efter. Det ska vara ordning och reda i svensk ekonomi, och så är det också. Det innebär att vi håller våra utgiftstak, vi håller våra budgetbestämmelser och vi varken dubbelredovisar eller på annat sätt ger en oriktig beskrivning av vår ekonomi. Dessutom följer vi de spelregler som Europeiska unionen fastställt. Att stödet till jordbruket ska utbetalas i november, december och januari har EU bestämt. Och jordbruket är inte, som sagt var, någon statligt anställd näring utan det handlar om fria företagare som gör ett utomordentligt gott arbete och också får ett stort stöd av samhället och Europeiska unionen. Vissa år har regeringen betalat ut stödet i december. Andra år har stödet betalats ut i januari. Det har varierat under årens lopp. Så kommer det säkert att vara också i fortsättningen, men vi kommer att hålla oss till regelverket. Vi kommer inte som Centerpartiet att hitta på ett eget regelverk och förespegla landets jordbrukare att några andra regel gäller än de som EU fastställt. Jag vet att det finns en del som säger att andra länder betalar ut tidigare. Det har Sverige också gjort. Detta kan variera mellan åren. Samtidigt ser vi ett Europa där de flesta länder - tyvärr - har stora underskott i sina budgetar. Till dem hör inte Sverige. Åtminstone så länge centerpartister inte släpps in i regeringen ska vi i Sverige inte behöva ha stora underskott i våra ekonomier. Att Centerpartiet i början av den socialdemokratiska regeringsperioden 1994-1998 tog ansvar ska det naturligtvis ha heder av, men det var ett annat Centerparti på den tiden. Dagens Centerparti, som är lierat med Moderata samlingspartiet, har inget som helst samband med det parti som en gång tog ansvar för svensk ekonomi. Dagens Centerparti är ett utgiftsparti som tycker att vi ska spräcka utgiftstaken. Jag vill gärna framhålla att regeringen har stor respekt för det arbete som görs inom jordbruksnäringen bland landets jordbrukare. Vi har föreslagit att sänka dieselskatten med 2 kr för jord- och skogsbruksmaskiner, och jag hoppas att riksdagen under hösten beslutar om detta. De två kronorna innebär att vi tillför jord- och skogsbruken över 700 miljoner kronor brutto; det blir drygt 500 miljoner kronor netto. Det är ett starkt stöd till landets jordbruksnäring och skogsbruk. Vi föreslår också att arvs- och gåvoskatten slopas, vilket är ett starkt önskemål bland annat hos jordbrukets företagare och andra småföretagare. Jag hoppas att kammaren kommer att fatta beslut även om detta. Också det ger ett starkt stöd till jordbruket. Vidare föreslår vi att vi på andra områden exempelvis ska se till att ställa mer kapital till förfogande för de mindre företagen. Det gäller naturligtvis även jord- och skogsbrukens företag. Jag kan slutligen konstatera att om vi också i fortsättningen ska ha ordning och reda i ekonomin får vi hålla oss till spelreglerna. Vi kan därför inte acceptera den form av utgiftsexplosion som Centerpartiet företräder.

Fru talman! Jag tror att publiken på åhörarläktaren säger: Tack, finansministern, för valtalet. Det är ju dem finansministern hela tiden vänder sig till. Andra länder tar hem sina EU-pengar till en näring som de är rädda om. Om detta har här ställts frågor, men fortfarande har inga svar lämnats. Vi har inte pratat om att Sverige skulle ha andra regler än övriga EU-länder, men det vi säger verkar inte gå in. Vi säger att de andra länderna är måna om sin näring och ser till att ta hem pengarna så fort de någonsin kan medan Sverige gör tvärtom. Jag kan inte låta bli att säga något om dieselskatten. Det sades så flott att det var fråga om 2 kr, men det blev ju bara 1:70. Det var väl den där tummetotten. Den ekonomiska situationen i svenskt jordbruk är sådan att det inte finns utrymme för de höjda kostnaderna i produktionen som de senarelagda utbetalningarna innebär för bönderna. De höjda kostnaderna i form av räntekostnader är en följd av att många bönder måste ta banklån för att betala räkningar. Eftersom utbetalningarna inte är en kostnad för Sverige borde ambitionen i stället vara att pengarna utbetalas så tidigt som möjligt för att på så sätt bidra till den samhällsekonomiska utvecklingen i stället för att motverka den. En långsiktig lösning av hanteringen av EU-ersättningar måste genomföras. Det är inte rimligt att en hel näring årligen ska sväva i ovisshet om när den får sina EU-ersättningar. En jordbrukare sade bland annat så här: När vi bönder ska fylla i EU-ansökningarna är allt så petnoga. Då kan minsta lilla fel betyda att vi missar stora bidrag. Men när vi ska få våra pengar är det inte så noga längre. Jag vet att finansministern gillar mjölk. Jag hoppas att det är svensk mjölk som ministern vill ha även i fortsättningen. Visa det genom att säga några goda ord om jordbruksnäringen.

Fru talman! Finansministern höjer rösten och svarar inte på våra frågor. Det här är inget torgmöte, finansministern. Det är en allvarlig diskussion i Sveriges riksdag. Jag ska verkligen försöka att hålla den på det planet. Jag och Centerpartiet är fullständigt överens med det som finansministern nu säger fastän han inte handlar så. Staten ska sköta sin ekonomi och ha en rejäl buffert i statsbudgeten så att man slipper sådana här situationer. Det är fullständigt förenligt för mig och Centern att hävda att vi ska göra det, men vad gäller den här lilla delen måste Sverige ta hem böndernas pengar från Bryssel och inte låta dem ligga kvar därnere. Lantbruket och livsmedelsproduktionen betyder mycket för Sverige både ekonomiskt och ekologiskt. I dag är lönsamheten mycket pressad i näringen. Det tillsammans med den radikala frikopplingen av EU-ersättningarna från kravet på produktion gör att risken är mycket stor. Jag är allvarligt oroad att världens bästa livsmedelsproduktion riskerar att minska kraftigt och i praktiken flytta utomlands. Det är bra att regeringen äntligen sänker dieselskatten en del. Men tyvärr neutraliseras den positiva signalen till stor del av att Europas enda handelsgödselskatt cementeras. Det vi nu har diskuterat handlar inte om lika stora pengar. Men det uppfattas ändå bland hårt pressade småföretagande bönder som en tydlig signal om hur regeringen ser på och behandlar sin jordbruksnäring i jämförelse med övriga EU-länder. Det skadar både småföretagandet och jordbruket att ni agerar så här, finansministern. Jag vill slutligen med stort allvar uppmana regeringen att ta hem mjölkböndernas pengar som ligger klara sedan i går i Bryssel och de övriga ersättningarna innan november månads slut. Det kostar inte Sverige ett dugg. Varför vill finansministern skjuta upp hemtagandet av böndernas pengar? Den stora vinnaren är EU som tjänar räntemiljoner. De stora förlorarna är Sveriges bönder som till skillnad från sina EU-kolleger drabbas av stora räntekostnader och likviditetsproblem. Vad är det för politik från en regering som är tillsatt att tjäna Sveriges intressen och faktiskt även dess bönders intressen?

Fru talman! Jag satt på mitt rum och lyssnade till debatten och kunde inte låta bli att gå hit. Runtomkring i Sverige finns en mängd småföretagare som sliter hårt med ett stort engagemang för att förverkliga sina idér. De skapar levebröd för sig själva, för dem som är anställda och framför allt för staten. Deras förutsättningar ska vara klara spelregler. De ska veta vad som gäller. I det här fallet handlar det om enorma pengar för en till antalet liten näring. Den ska stå för hela ansvaret att hålla Sveriges budget i balans. Vi har nu hört Ringholm tala om vilket utgiftsparti jag och mina kamrater tillhör. Jag skulle vilja glädja finansministern med att lägga fram ett helt annat förslag som kanske tilltalar dig, även om jag inte håller med om det du har sagt förut. I debatten är det väldigt lätt att man ställer jordbrukarna mot statsanställda, eller jordbrukarna mot dem som ska få sina barnbidrag. Det är ett tecken på hur frustrerad man känner sig över detta. Men det finns en annan del. Vi skulle kunna gå in och solidariskt visa att vi ser att jordbrukarna har en tuff situation. Det handlar om din och min lön. Det kan vara lite väl nätt att göra några förändringar i oktober. Men jag ställer mitt arvode till förfogande för november och december för att visa att jag är solidarisk med dem som får ännu tuffare förutsättningar. Jag undrar om Ringholm ställer upp på detsamma.

Fru talman! Utgiftspartiet Centerpartiet är ibland ett populistiskt parti. Det fick vi alldeles nyss bekräftat. Den svenska regeringen tar hem varenda krona från Bryssel och Europeiska unionen som vi är berättigade att använda för det svenska jordbruket. Ingen svensk jordbrukare behöver vara orolig för att man inte får ut precis allt vi kan ta ut från Europeiska unionen i form av de medlemsavgifter vi har betalat in och som ska återgå till jordbruket. Vi har dessutom särskilt uppmärksammat det svenska jordbruket. Vi har inte bara, som centerpartisterna säger här, talat väl om det svenska jordbruket. Det räcker inte att tala väl om det svenska jordbruket. Det är inte tillräckligt. Vi har gjort aktiva insatser för att stödja det svenska jordbruket. Vi sänker dieselskatten med 2 kr från årsskiftet. Det kostar 700 miljoner kronor. Vi tar bort arvs- och gåvoskatten. Det kostar 2½ miljard kronor. Det kommer många svenska jordbrukare att ha stor nytta och glädje av. Det har varit ett starkt önskemål från småföretagen och jordbrukets organisationer och företag. Vi talar inte bara väl om jordbruket. Vi gör också aktiva insatser. Men det som är skillnaden mellan regeringen och Centerpartiet är att vi också gör det i ett läge med respekt för utgifterna och utgiftstaket. Vi föröder inte svensk ekonomi en gång till som skedde med regeringen Bildt i början på 90-talet. Vi vill inte ha tillbaka den ekonomin en gång till. Det är därför vi varnar Centerpartiet och alla andra för att gå i armkrok med Moderaterna och Bildts efterträdare, som är vårdslösa med våra skattepengar. Jag vill till sist säga att det inte är Sveriges jordbrukare som löser Sveriges utgiftstryck. Det är alla som får ta del av det. Det är utbildning, forskning, försvaret och biståndet. Alla bidrar till att vi ska sköta ekonomin i fortsättningen. Det tycker jag är ett viktigt budskap. Det borde Centerpartiet också tänka på.

Fru talman! Jag kan till hundra procent hålla med om att det var populistiskt. Regeringens förslag är också populistiskt. Det man gör när man låter en näring stå för så stor del som 8,3 miljarder för att hålla budgeten i balans är att vara populistisk fast i andra grupper. På det sättet är vi precis lika goda kålsupare. Vi har jordbrukare hemma som har gått till Skatteverket och begärt uppskov. Jag hoppas att det klara besked som kommer därifrån inom kort kommer att vara att de självklart får anstånd. De ska inte behöva betala skatt för de pengar som de inte har fått ut eller kommer att få ut under det här året. Jag tycker också att det finns ett renlighetskrav för Ringholm när han har stått här och i tre eller fyra inlägg talat om hur utgiftspartiet Centerpartiet agerat tillsammans med sina borgerliga kamrater. Jag tror inte att det har undgått någon hur situationen såg ut när vi tog över 1991 och regerade fram till 1994. Vi har också varit med och sanerat svensk ekonomi. Sedan har Socialdemokraterna lyckats köra den i botten igen. Vi befinner oss i samma situation i många avseenden som vi gjorde då. Vi lånar pengar till vår välfärd. Jag återkommer till mitt krav. Är finansministern beredd att lämna lönen för november och december innestående som ett solidaritetstecken till Sveriges jordbrukare?

Fru talman! Ibland måste man också lyssna på svaren när man ställer frågor. Ibland måste man faktiskt hålla sig till de korrekta uppgifterna. Här talar vi inte om ett stöd på några 8 miljarder kronor som det diskuteras om det ska betalas ut i november, december eller januari, som nämndes här i senaste inlägget. Det handlar om ett par miljarder kronor. Vi måste vara korrekta. Vi kan inte som Annika Qarlsson stå här och säga att vi har samma situation just nu som 1994. Då var Sveriges statsfinanser fullkomligt sönderkörda, vi hade ett underskott på över 10 % av bruttonationalprodukten och statsskulden var på hundratals miljarder kronor. Det är genant om Annika Qarlsson har den uppfattningen. Det är utomordentligt allvarligt om man gör ett sådant påstående, som har alla fel som man kan åstadkomma. Då får man faktiskt gå hem och försöka titta efter lite bättre i böckerna.