låginkomsttagares bostadsägande

Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att särskilt förbättra förutsättningarna för hushåll med låga inkomster att äga sin bostad. Jag vill för det första understryka att jag självklart delar Ragnwi Marcelinds engagemang för att även låginkomsttagare i största möjliga mån själva ska kunna välja sitt boende. Alla boende- och upplåtelseformer har sina fördelar och nackdelar vid en jämförelse. Alla måste finnas på en fungerande bostadsmarknad. Men det innebär att man ibland behöver regelverk som skyddar en viss upplåtelseform för att det ska finnas någon valmöjlighet även för de hushåll som inte kan eller vill äga sin bostad. Hyresrätten har många fördelar genom att den innebär minimalt risktagande för hyresgästen samtidigt som den kan förenas med stort inflytande och ansvar. En hyresgäst har också rätt att flytta efter tre månaders uppsägningstid, medan det gäller andra regler för egnahemsägare. Frågan om låginkomsttagares bostadsägande är inte fullt så enkel som Ragnwi Marcelind tycks mena. Därmed inte sagt att regeringen tycker att frågan är ointressant. I den ungdomspolitiska propositionen Makt att bestämma, rätt till välfärd (prop. 2004/05:2) har regeringen uttalat att ungdomars förutsättningar att förvärva eller hyra en egen bostad ska ses över. Regeringen har också aviserat att man avser att återkomma till frågan i budgetpropositionen för 2006. Det initiativet är betingat av en önskan att särskilt analysera just denna fråga med förtur. Frågeställningen som sådan hör annars hemma i den arbetsgrupp inom Regeringskansliet som ser över frågan om den framtida bostadsfinansieringen. Arbetsgruppen ska avlämna sin rapport den 30 april nästa år. Innan dessa båda uppdrag är slutförda är jag inte beredd att ta ställning i frågan om statliga insatser när det gäller olika gruppers bostadsägande.

Herr talman! Först ett tack för interpellationssvaret och framför allt ett varmt välkommen till Mona Sahlin i denna nya position. Som ordförande för bostadsutskottet och dessutom kvinna måste jag erkänna att det känns bra med en kvinna på samhällsbyggnadsministerposten. Jag har under det halvår som jag har varit ordförande i bostadsutskottet märkt att det här området är en mycket mansdominerad värld, varför det är bra med fler kvinnor och just i ledande position som Mona nu får. Kanske kan det bli något positivt av ett kvinnligt tänk bland de perspektiv som vi ska hantera. Min interpellation baseras på frågeställningen hur vi ska underlätta för låginkomsttagare att kunna äga sitt boende. Mona Sahlin skriver i svaret att man ska kunna välja sitt boende. Det anser jag är en självklarhet. Det är den valfrihet som vi värnar om. Men min fråga handlar egentligen om att underlätta själva ägandet. En nyligen genomförd undersökning av SCB om hur man vill bo visar att 63 % vill bo i äganderätt, 18 % i bostadsrätt och 16 % i hyresrätt. Sedan jag tillträdde som ordförande har jag kunnat konstatera att Mona Sahlins föregångare inte velat ge full valfrihet exempelvis genom att införa ägarlägenheter. Vad vill Mona Sahlin göra för att i högre grad än sin föregångare underlätta just ägandet? Mona Sahlin skriver att det inte är fullt så enkelt som jag tycks mena när det gäller just att underlätta för låginkomsttagare att kunna äga sin bostad. Jag skulle vilja veta vad Mona Sahlin lägger för värdering i det här svaret. Verkligheten är ju den att runtom i världen finns en mängd goda exempel på hur bostadsägande underlättas för hushåll med låga inkomster. Vi kan till exempel ta vårt grannland Norge som har ett system där kommunen administrerar förmånliga lån med lägre ränta till hushåll med lite lägre inkomster. Halva bostadsutskottet var i USA under den plenifria veckan. Där fick vi presenterade en rad exempel på hur man arbetar och faktiskt lyckas med just att underlätta för låginkomsttagare att skaffa sig eget. I den rapport som presenterades för någon vecka sedan av Villaägarnas riksförbund visas det att de stigande boendekostnaderna försvårar för barnfamiljer att köpa ett hus och inte stimulerar till ytterligare barnafödande. I Sverige har vi i dag tyvärr en närmast ensidig koppling mellan social bostadspolitik och satsningar på hyresbostäder. De statliga egnahemslånen som fanns 1905-1948 har inte fått någon efterföljare i vår tid. Det tycker jag är synd. I svaret hänvisar Mona Sahlin till den sittande arbetsgruppen. Min fråga är då i vilket hänseende som den här frågan kommer att vägas in i arbetsgruppens uppgift, som jag tidigare i alla fall har uppfattat skulle handla om att man framför allt ska se över finansieringen av nyproduktioner. Det kanske jag kan få svar på här i kväll.

Herr talman! Regeringen skriver både i budgetpropositionen och i den ungdomspolitiska propositionen att man är positiv och vill göra det lättare - då man pratar om ungdomar i alla fall - att äga sin bostad. Det är en ny inriktning för Socialdemokraterna. Jag vill poängtera att det är en mycket positiv inriktning. Jag har full förståelse för att regeringen och Mona Sahlin kanske inte har svaret i dag på exakt hur detta ska gå till. Om man nu är inriktad på att det är viktigt att kunna äga sin bostad måste man förbereda för detta och ta några steg framåt. I dag kan man inte äga sin bostad som en ägarlägenhet om man bor i ett flerfamiljshus, men man kan göra det om huset ligger på marken och det är ett radhus. Mona Sahlin har den senaste veckan i flera interpellationsdebatter här i kammaren, bland annat med mig, sagt att hon vill ha många olika boendeformer. Vi är helt överens om att det behövs så det finns alternativ för folk att välja mellan. Därför skulle jag vilja fråga: När kommer förslaget om ägarlägenheter? Jag skulle kunna fråga om det kommer, men jag försöker vara positiv och fråga när det kommer trots att jag tycker att jag får väldigt motstridiga uppgifter om huruvida regeringen är positivt inställd till ägarlägenheter eller inte. Mona Sahlin har i två debatter förra veckan varit väldigt positiv. Jag hade så sent som i går en debatt med justitieministern om ägarlägenheter där han säger att man inte ska lägga fram något förslag. Det är för mig väldigt mycket dubbla budskap. Som jag sade till justitieministern: Vem ska jag lita på? Kanske inte någon. Men jag är nu positiv och frågar: När kommer det ett förslag om ägarlägenheter? Jag utgår ändå ifrån att regeringen förbereder för att göra det lättare för många att äga sin bostad. Då kan det inte handla om att äga bara om bostaden ligger på marken utan också om att kunna äga om bostaden finns i ett flerfamiljshus.

Herr talman! Först vill jag rikta ett tack till Ragnwi Marcelind för välkomstönskningen. Jag känner mig både välkommen och väldigt lustfylld inför uppgiften att jobba med bostadsfrågorna. Jag känner också som Ragnwi Marcelind sade att det behövs fler kvinnor på alla nivåer i den bostadspolitiska debatten. Jag kände det verkligen första veckan på mitt nya jobb när jag från att ha varit jämställdhetsminister i många år höll mitt första tal som samhällsbyggnadsminister på Betongbyggardagarna. Det var en viss skillnad, om man säger så. Det var att byta miljö. Det är viktigt med fler kvinnor. Jag hoppas också att vi gemensamt kan visa att det finns många aspekter när det gäller kvinnors behov, tankar och erfarenheter som saknas. Jag hoppas vi gemensamt kan göra skillnad. Apropå de siffror som Ragnwi Marcelind nämnde på hur många som vill äga, hyra och ha bostadsrätt tror jag att de flesta av oss liksom jag har vandrat hela den här vägen. Det är väl så de flestas bostadskarriär ser ut: Man börjar som ung, när man flyttar hemifrån, med hyreslägenheten. Så småningom kan man köpa sin första bostadsrätt. När barnen blir tillräckligt många och tar tillräckligt stor plats i kylskåp och sovrum byter man vidare till att äga sitt hus. Därför är det viktigt att stå för alla de här olika formerna. Marietta de Pourbaix-Lundin gör en stor sak av att det skulle vara något nytt att socialdemokrater säger att det är viktigt att det också finns möjlighet att äga sin bostad och hoppar genast över till att man då ska vara för Moderaternas förslag om ägarlägenheter. Det är ett medvetet missförstånd som Marietta de Pourbaix-Lundin gör. Jag är inte för att lägga fram ett sådant förslag till riksdagen. När däremot Ragnwi Marcelind för en debatt om att på olika sätt underlätta för fler människor att fatta beslut om att köpa sin egen bostad tycker jag att det är intressant att se på. När jag i svaret uttrycker att det inte är fullt så enkelt är det kanske lite demagogiskt, men självklart är det så: Att köpa sitt eget hus eller sin egen bostadsrätt kräver ett helt annat åtagande både när det gäller stabiliteten, hur länge man ska bo, och också i fråga om hur den egna ekonomin ser ut. Uppdraget som regeringen nu har lämnat till Statens bostadskreditnämnd är intressant. Beroende på vad som kommer fram där kan man också diskutera en vidare syn på detta. Regeringen har också alldeles nyligen bett dem att se över just ungas möjlighet att komma in på bostadsmarknaden och då bett dem att bland annat se på möjligheten att ha statliga garantier eller förmånliga lån som möjliggör ett köp av en egen bostad. Jag håller gärna den debatten öppen när de här förslagen har kommit - hur de ser ut, hur vi vill bedöma dem och också om vi vill se detta i ett lite större sammanhang. När det gäller den andra översyn som pågår, av den statliga bostadsfinansieringen, är tanken med förslaget att gå igenom samtliga finansieringar. Har de haft den effekt som tanken har varit? Om inte, ska man ändra inriktning? Ska man tänka sig andra former? Svaret på den fråga Ragnwi Marcelind ställde på slutet är alltså att jag där är väldigt öppen. Det handlar inte bara om att se på nyproduktionen utan också på andra former att stödja boendeombyggnad - men självklart också nyproduktionen. De tankarna kommer här under våren. Vi har anledning att återkomma till den debatten då.

Herr talman! Då utgår jag från att Mona Sahlin kommer att utöka direktiven till den här arbetsgruppen. Detta är nämligen, i alla fall enligt vad jag har förstått, inte riktigt vad den ska syssla med. I dagens politiska debatt har man över huvud taget inte lyft fram frågan om att underlätta för låginkomsttagare att äga sitt boende i diskussionen. I forskningsvärlden har denna fråga däremot diskuterats väldigt länge. Jag har i samband med att jag skrev min motion under höstens allmänna motionstid samtalat med ett antal forskare som tagit fram studier från olika länder, och alla säger att det är synd att politikerna inte har vågat lyfta upp denna debatt tidigare. Det har jag i alla fall nu försökt göra genom den motion som väcktes i höstas. Jag hoppas också att vi ska kunna fortsätta föra den här diskussionen. Mona Sahlin och jag har ju i alla fall kommit upp i en sådan ålder att situationen var annorlunda när vi började. Jag vet att vi började med tomma händer för 30 år sedan och har byggt upp den tillvaro vi har genom att flytta runt, men för den unga generationen i dag är det väldigt mycket svårare. Det finns en osäkerhet på arbetsmarknaden. Det finns väldigt tydliga hinder när det gäller till exempel att spara ett kapital eller att kunna få bostadsbidrag eller socialbidrag. Om man hamnar i den situationen att det är tvunget och nödvändigt måste man förbruka den eventuella tillgång man har på banken, och så är det kapital till en insats som man ansträngt sig för att spara ihop borta. Det är denna osäkerhet och dessa hinder som jag gärna skulle önska att vi som politiker vågade studera lite närmare för att kanske kunna komma fram med lösningar. Ska vi kunna möta mångfalden bland de svenska familjerna i dag behövs det också en mångfald av boendeformer. Jag tycker att det är fel att staten ska gå in och detaljstyra vilken typ av bostäder som ska byggas, som man gör i dag genom bidragssystemen, och att det är en typ av bostäder som är långt ifrån idealisk för den växande barnfamiljen. I en undersökning som gjordes för något år sedan var det 200 000 svenskar som sade att man skulle kunna tänka sig att skaffa barn om man bara hade ett bättre boende, en större bostad. Att fler barn skulle födas i vårt land är ju någonting som vi allesammans önskar. Vi vet att vi behöver det framöver med den åldersstruktur vi har. I Agenda i söndags hörde jag Mona Sahlin säga att det bidragssystem som enbart gynnar byggande av lägenheter upp till 70 kvadratmeter måste förändras. Då blev jag jätteglad. Min fråga till Mona Sahlin är: Är ministern beredd att inte enbart satsa på större lägenheter utan också bredda stödet till ett antal andra boendeformer? Jag förstår att det inte är lätt för Mona Sahlin att sätta ned foten och säga exakt vad hon ska göra och inte göra framöver. Jag har själv kastats in i den här rollen. Jag har suttit i bostadsutskottet i ett halvår och vet hur enormt många nya frågor det är att sätta sig in i och ta ställning till. Men finns det i Mona Sahlins sinnevärld en tanke om att förändra den hittillsvarande politiken som så ensidigt varit inriktad på att alla ska bo i hyresrätter och dessutom i små hyresrätter? Jag är inte emot hyresrätter, för jag är medveten om att de måste finnas. Men jag tror att den politik som har varit väldigt ensidig under många år behöver inriktas på en större mångfald. Vi lever nämligen i ett mångfaldssamhälle.

Herr talman! Jag blir väldigt förvånad över att Mona Sahlin i dag så kategoriskt stänger dörren för ägarlägenheter. Det är inte mer än fem dagar sedan vi stod här tillsammans, Mona Sahlin och jag, och Mona Sahlin sade - jag läser ur protokollet: "Det är viktigt att det finns olika upplåtelseformer. Med olika ska vi förstås mena alla. Det är helt riktigt som Marietta de Pourbaix-Lundin påpekade. Det kan handla om hyresrätt, bostadsrätt, äganderätt, ägandelägenheter, kooperativ. Det är viktigt att det finns en mångfald." Jag håller med. Det är jätteviktigt att det finns en mångfald. Vad har hänt som gör att Mona Sahlin fem dagar senare totalt stänger dörren för ägarlägenheter? Man kan ju tro att det möjligtvis är justitieministern som tagit Mona Sahlin i örat och sagt: Aj aj aj, det skulle du nog inte ha sagt. Vi ska ju inte ha några ägarlägenheter. Den öppenhet som Mona Sahlin ändå har visat i alla de debatter hon haft hittills om behovet av mångfald så att folk kan välja gör att den kategoriska stängningen mot ägarlägenheter i dag för mig är obegriplig. För mig är det också obegripligt varför vi i Sverige inte kan ha ägarlägenheter, som de flesta andra länder runtomkring oss har, som ännu en upplåtelseform - speciellt om regeringen nu säger att man ska underlätta för till exempel ungdomar att äga. Jag vet inte om man då främst har tänkt sig småhus och radhus. Jag hade sett framför mig att man också skulle kunna äga sin lägenhet i ett flerfamiljshus. Det var därför jag i positiva ordalag frågade när det här förslaget kommer - för att regeringen skulle kunna ligga i framkant och ha förslaget färdigt när man väl hade funderat färdigt på vilka olika former man skulle ha för att stödja och hjälpa ungdomar och personer med lägre inkomster att äga. Det var den positiva riktningen jag hade. Därför blir jag, herr talman, ytterst förvånad av detta mycket negativa svar i dag, som är helt motsatt till vad det var för fem dagar sedan från Mona Sahlin själv.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är en mycket viktig fråga som Ragnwi Marcelind tar upp. Ska man tala om valfrihet med en viss trovärdighet måste den faktiskt vara reell för de flesta människor i Sverige i dag. Sedan blir den här diskussionen väldigt delad. Vi börjar diskutera subventionssystemen mot produktionen, som vi från Folkpartiets sida kommer att motsätta oss därför att vi tycker att det finns andra medel, som ökad konkurrens, en viss reformering av hyressättningssystemet och sådana saker, som ska få fart på själva utbudet. Den frågeställning som tas upp som kärnfråga i interpellationen utgår från den enskildes möjligheter, och där kommer man väldigt lätt in på att hyresrätten är det förstahandsalternativ man ändå har när man inte har de finansiella förutsättningarna. Det finns egentligen ingen motsättning mellan ägande och hyresrätter. Jag är av den uppfattningen, och Folkpartiet också naturligtvis, att hyresrätt är en bra upplåtelseform. Vi har ingen färdig lösning, men vi tycker att man skyndsamt ska titta närmare på hur man ska kunna lösa detta utifrån den enskildes perspektiv. Jag tycker kanske inte att det ska vara ett system där staten ska gå in och det ska kosta mycket pengar. Möjligtvis ska staten på något vis administrera systemet. Då tror jag på det som Ragnwi Marcelind tog upp, att det är väldigt viktigt att gå ut internationellt eftersom man ändå har lyckats lösa detta i många länder. Sedan kan man kanske ha vissa tankar och tveksamheter kring det norska systemet också, men det är i alla fall ett system som har fungerat under många år där. När statsrådet pratar om det uppdrag som finns att titta på bostadsfinansieringen undrar jag om det inbegriper att även se den enskildes möjligheter. Det är det som frågeställningen här egentligen rör sig om. Sedan har regeringen siktat in sig på de unga. Jag är av den uppfattningen att man ska bredda det underlaget. Det blir nästan jämförbart med när man går in med bidragssystem för vissa typer av lägenheter. Här ska vissa åldrar ha rätt att komma in på marknaden. Det blir direkt en styrande effekt som man egentligen inte kan överblicka följderna av. Det känns på det här området som på många andra områden som om det ändå måste vara behovet av bostad som styr hur man kan komma in i systemet. Jag vet som sagt var att det här är en fråga som vi måste diskutera. Jag tror inte att vi ska skjuta upp den diskussionen. Ska vi kunna diskutera valfriheten med någon typ av trovärdighet måste vi faktiskt även kunna diskutera hur det ska gå till för den enskilde. Sedan tar vi upp en liten kommentar till ägarlägenheter som ju dyker upp med jämna mellanrum. Frågan är väl i viss mån lite infekterad. Vi tycker från Folkpartiets sida att man mycket väl kan jobba med den frågan parallellt så att man när vi förhoppningsvis på något vis kan lösa problemen runt valfriheten ska kunna välja ägarlägenheter också.

Herr talman! Först vänder jag mig till Ragnwi Marcelind. Vi är alla överens om att det borde finnas större möjligheter att kunna välja sin bostad, sin upplåtelseform. Det finns ett antal hinder för det i dag och vi diskuterar några här i kammaren. Men lika viktigt som det är att diskutera formerna för att kunna köpa en bostadsrätt eller köpa ett eget hem är det också att slåss för hyresrätten med samma frenesi. Det var bara det jag ville få fram. Annars haltar det här resonemanget oerhört mycket. Vi vet alla hur bostadsmarknaden ser ut om inte politiken träder in och, enligt min utgångspunkt, verkligen ser till att hyresrätten har kvar sina möjligheter att existera och vara en oerhört viktig och dessutom många gånger väldigt bra form för boende. När jag nämner hinder för framför allt de unga ska man också komma ihåg att det finns ett antal hinder som vi inte har diskuterat här i dag men som jag ändå kort vill nämna. Många fastighetsägare har till exempel krav på att man måste ha fast anställning. Vi vet hur oerhört svårt det är för många unga att komma in på arbetsmarknaden. Vi vet också hur det är att skaffa mobiltelefon när man är ung, att inte betala räkningen och få en betalningsanmärkning. Därmed är man också utesluten från möjligheten till ett kontrakt. Det är ett antal sådana hinder tillsammans med frågeställningen vad staten kan göra som den ena av de översyner vi pratar om handlar om, nämligen den som görs av Statens bostadskreditnämnd. Där vill jag fortsätta att vara öppen. Beroende på vad de förslagen innehåller - de kommer redan tidigt på våren - kan man diskutera om man ska gå vidare med det också, om man ska bredda det från att bara handla om unga till att prata mer allmänt om att stötta människors möjligheter att komma ut på bostadsmarknaden. Det tar jag gärna vidare och fortsätter den diskussionen. Marietta de Pourbaix-Lundin! Självklart skulle jag aldrig acceptera, och har aldrig varit med om heller, att någon över huvud taget, och absolut inte Thomas Bodström, skulle ta mig i örat för något. Det har han inte gjort i det här fallet heller. I debatten vi hade - jag får väl klarlägga det igen - sade jag att jag tycker olika upplåtelseformer är viktiga. Jag sade ägarlägenheter när jag borde ha sagt ägande av sin bostad. Det är inte alltid så att så fort man närmar sig de tankar som Moderaterna har så Pang! ska ni säga: Och nu har ni gett upp allt det, och nu accepterar ni våra förslag. Jag tycker inte att det förslag som finns om ägarlägenheter är bra. Men det är viktigt att det finns former för att äga, hyra, ha bostadsrätt och ha kooperation på vår bostadsmarknad. Lars Tysklind! Jag hoppas kunna reda ut detta någorlunda. Det är två översyner som vi diskuterar nu. Den ena handlar specifikt om ungas möjligheter. Den andra är den större som pågår på departementet om bostadsfinansieringssystemen. Den har inte uppgiften att titta på den enskildes möjlighet att efterfråga, däremot att se på om vi har haft rätt metoder för att få i gång byggande. Har det varit effektivt över huvud taget? Till det har jag sagt att jag gärna för in också resonemang som till exempel om vi stöttar ombyggnader på ett rimligt sätt och om vi bör göra det i framtiden. Också det Ragnwi Marcelind nämnde kan tas med. Är det rimligt att sätta upp ett tak på 70 kvadratmeter när vi vet att många av de lägenhetsformer som det finns mest behov av i dag är dels mycket mindre än så, men också mycket större än så, eftersom mamma, pappa och två barn som skulle bo i trean ofta i dag är mamma, pappa och fem barn eller sju barn? Då kommer också frågeställningen om möjlighet till statligt stöd för att kunna bo i ett radhus in som ett viktigt integrationspolitiskt instrument som jag tror att Ragnwi Marcelind också var inne på. Det är mina utgångspunkter. Sedan får vi se under våren hur långt det här kan komma i konkreta förslag.

Herr talman! Jag vill understryka att Kristdemokraterna inte på något sätt är emot hyresrätten, utan vi vill ha mångfalden. Men det man kan se i dag är att på en och samma gata kan det faktiskt vara dyrare att bo i en hyresrätt än att bo i en egen villa. Jag kan bara jämföra med min son, som har en liten nyfödd pojke, och hans sambo i Göteborg - studerande. De betalar mer för sin lilla en-och-en-halva än vad jag och min man gör för vårt stora hus på 220 kvadratmeter i Gävle, och ändå har vi ganska stora lån. Situationen kan se väldigt olika ut. Det är den verkligheten som jag tror att det är viktigt att vi vågar ta till oss och att vi vågar titta på nya spännande lösningar som faktiskt skulle kunna underlätta för människor, inte minst låginkomsttagare, att kunna att få äga sitt eget boende. Enligt en KTH-rapport, som jag också har byggt stora delar av min motion på, handlar det om att detta också skapar möjligheter för människor att bygga upp en förmögenhet och minska klyftorna i samhället. Det är många positiva aspekter som finns med i det här samtidigt som det naturligtvis finns en stor osäkerhet i det samhälle vi har i dag, där människor kanske måste byta arbete oftare och så vidare. Men jag hoppas och jag tror att vi faktiskt utifrån den diskussion som vi har haft här i kväll ska kunna fortsätta det här samarbetet. Jag tror att man måste föra en dialog och våga bolla positiva tankar mot varandra i opposition och regering. Gör man inte det utan bara har låsningar kommer vi inte vidare. Och för mig i alla fall är det angeläget att kunna säga till mina väljare att jag gör vad jag kan för att se över bostadsmarknaden, se över bostadssituationen och se över den ekonomiska situationen för att kunna skapa möjligheter för alla människor, även om man inte tjänar så mycket, att kunna få den här känslan av att jag också har en möjlighet att äga mitt boende om jag vill det.

Herr talman! Om man äger eller hyr sin bostad är upp till den enskilde att välja själv. Ragnwi Marcelind tar upp att det oftast blir ett Stockholmsperspektiv, ett storstadsperspektiv, på dessa frågor. I större delen av Sverige är ägandet den absolut billigaste formen att bo. Det är billigt att köpa bostaden, och sedan kan man med eget arbete sköta om bostaden. Hyresrätten är egentligen ett fullserviceboende. Sedan finns naturligtvis fördelen att man kan säga upp den och flytta därifrån. Det kanske inte alltid är så lyckligt att äga en bostad i en avfolkningsort. Så länge man bor där är det det billigaste. Jag vill sluta med att skicka med ministern att jag tycker att man ska sätta sig ned och titta på den enskildes möjligheter och inte lägga ned så stor möda på hur staten ska sköta själva produktionen. Kan man bara få långsiktiga spelregler på bostadsmarknaden kommer det att lösa sig självt. I stället ska man lägga ned möda på att den enskildes möjligheter sätts i fokus.