Kontrollregim för arbetslösa och företag

Fru talman! Ali Esbati har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att se över systemet med aktivitetsrapporter samt om jag på annat sätt avser att medverka till att ändra prioriteringarna hos Arbetsförmedlingen, från fokus på kontroll till fokus på stöd och handledning. Han har även frågat om jag avser att ta initiativ för att skärpa kontrollen av och sanktionerna mot företag som erhåller bidrag från Arbetsförmedlingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En utgångspunkt för regeringens politik är att alla som kan arbeta ska arbeta. Individen har ett ansvar för att stå till arbetsmarknadens förfogande och för att förvärva den kompetens som behövs. Samhället har samtidigt ett ansvar för att skapa förutsättningar för att alla ska kunna få och ta ett arbete.

Styrningen av Arbetsförmedlingen var tidigare alldeles för detaljerad. Regeringens inriktning har varit att myndigheten ska få ett större utrymme att utforma sin verksamhet. Arbetsförmedlarna ska ha möjlighet att göra professionella bedömningar utifrån den arbetssökandes individuella behov, samtidigt som de i sin roll ska följa upp att dessa personer är aktiva i sitt arbetssökande.

Aktivitetsrapporteringen innebär att den arbetslösa regelbundet och strukturerat redogör för vad hon eller han har gjort för att ta sig ur arbetslösheten. Det ger Arbetsförmedlingen bättre förutsättningar att identifiera arbetssökande med särskilda behov av hjälp och stöd i sitt arbetssökande och därmed anpassa förmedlingsinsatserna. Arbetsförmedlingen behöver också verktyg för att kontrollera att arbetssökande står till arbetsmarknadens förfogande.

Aktivitetsrapporteringen ska förstås fylla sitt syfte men inte skapa onödig administration. Arbetsförmedlingen har föreslagit att vissa grupper av deltagare i arbetsmarknadspolitiska program ska undantas från kravet att redovisa sina aktiviteter i aktivitetsrapporter. Arbetsförmedlingen har dock redan i dag möjlighet att bestämma hur och med vilket tidsintervall aktivitetsrapporteringen ska ske. Frågan bereds inom Regeringskansliet.

För att Arbetsförmedlingens verksamhet ska fungera effektivt krävs att myndigheten har förtroende och legitimitet hos såväl arbetssökande som arbetsgivare, leverantörer och andra samarbetspartner. Givetvis innebär detta att utbetalningar från det offentliga till företag ska ske på ett korrekt sätt. Alla som betalar skatt eller är i behov av det allmännas stöd har rätt att förvänta sig ordning och reda.

Vidare är förekomst av kollektivavtal viktigt för att kunna säkerställa goda arbetsvillkor. I det sammanhanget vill jag framhålla att regeringen från och med den 1 februari har ändrat reglerna för nystartsjobb så att det krävs anställningsvillkor som följer eller är likvärdiga med kollektivavtal.

Inom arbetsmarknadspolitiken har Arbetsförmedlingen ett ansvar att säkerställa att det inom myndigheten finns en intern kontroll av de stöd och ersättningar som beviljas, så att reglerna följs och resurserna används effektivt. Stora delar av de utbetalningar inom arbetsmarknadspolitiken som går till företag sker genom subventionerade anställningar. Om exempelvis arbetsgivare lämnar oriktiga uppgifter eller på något annat sätt har förorsakat att stöd har lämnats på felaktig grund eller med ett för högt belopp ska de återbetala det som betalats ut felaktigt.

Regeringen har tagit flera initiativ för att på ett bättre sätt kunna utforma kontrollen och sanktionerna mot exempelvis företag och arbetsgivare som får bidrag på felaktiga grunder. Bland annat har en delegation inrättats med uppdrag att motverka överutnyttjande av och felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen och andra närliggande skattefinansierade eller skattesubventionerade system.

En särskild utredare har fått i uppdrag att göra en översyn av välfärdsstatens förmåga att stå emot organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet. En utvärdering pågår även av tillämpningen av bidragsbrottslagen samt de effekter som lagen har fått. I uppdraget ingår att se över lagens tillämpningsområde, bland annat utifrån att lagen i dag inte omfattar stöd till arbetsgivare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill tacka Ylva Johansson för svaret. Vi är eniga åtminstone punktvis om problembeskrivningen. Ylva Johansson pekar också på flera utvärderingar och utredningar som skulle kunna leda fram till en mer balanserad situation när det gäller kontroll av arbetslösa och av de företag som får statliga pengar för att ta emot långtidsarbetslösa eller personer med nedsatt arbetsförmåga.

Efter svaret kvarstår ändå en del av min oro för att det riktigt dåliga, ideologiska och byråkratiska arvet från den tidigare högerregeringen ska bestå. Vi är ju eniga om att fundamentet i den svenska arbetsmarknadspolitiken är att individen ansvarar för att aktivt söka arbete samtidigt som samhället ställer upp med stöd, både ekonomiskt inom arbetslöshetsförsäkringen och på annat sätt genom till exempel möjlighet till utbildning och andra aktiverande åtgärder. Det som finns i botten är en tanke om ömsesidighet, att vi alla på sikt tjänar på att hjälpa de människor som vill hitta ett arbete och att de samtidigt har värdiga villkor under tiden.

Det är uppenbart att det systemet utsattes för väldigt hårda och ideologiskt motiverade angrepp under regeringen Reinfeldt, bland annat genom försämring av arbetslöshetsförsäkringen men också genom ändringar av Arbetsförmedlingens arbete till mer av kontroll och bestraffning.

Ylva Johansson säger i sitt svar att styrningen av Arbetsförmedlingen tidigare var alldeles för detaljerad. Jag håller med om att det har skett en välkommen omläggning på den punkten efter valet. Men av svaret drar jag ändå slutsatsen att regeringen behöver påminnas om att det finns ett stort behov av fortsatta förändringar. Det gäller å ena sidan det stelbenta systemet med aktivitetsrapporter och de problem som det kan leda till och å andra sidan de brister som finns i kontrollen av de företag som får ta emot subventioner.

I min interpellation nämnde jag som exempel en granskning i tidningen Dagens Arbete. Där säger föreståndaren för IF Metalls a-kassa någonting angående aktivitetsrapporter som är väldigt viktigt. Han säger:

"Skurkarna ser till att fylla i sina blanketter rätt. De som drabbas är de som har läs- och skrivsvårigheter eller som har svenska som andra språk. Aktivitetsrapporterna är bara skit. Långtidsarbetslösa behöver inte det här, de behöver stöd och hjälp."

Det är en kärnfråga. Det finns också exempel på människor i den granskningen - och jag personligen känner till många fall - som drabbas orimligt hårt i samband med strul med aktivitetsrapporteringen. Det kan handla om bagatellartade misstag eller att människor på grund av språksvårigheter eller en problematisk livssituation inte gör exakt rätt, och då drabbas de väldigt hårt av resultatet.

Nyligen, i början av februari, kom det ett utlåtande från Justitieombudsmannen, JO, som riktar kritik mot Arbetsförmedlingen för att myndigheten upprepade gånger har meddelat att arbetssökande ska få en sanktion utan att det finns grund för det. JO slår fast att det inte är ovanligt att arbetssökande får skrivelser om att sanktion kan bli aktuell trots att det inte finns grund för det. Arbetsförmedlingen måste se över sina rutiner så att detta kan undvikas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern säger i sitt svar att aktivitetsrapporteringen ska fylla sitt syfte men att den inte ska skapa onödig administration. Jag tycker att det hade varit på sin plats med en betydligt starkare problematisering av aktivitetsrapporterna som kontrollmetod - dels för att de är väldigt omfattande, dels därför att man borde kunna slå fast att också människor som är arbetslösa behöver frihet och flexibilitet. Arbetssökandet som verksamhet borde inte nödvändigtvis handla om hur många av dygnets timmar man ägnar sig åt att fylla i ansökningshandlingar. Det skulle jag gärna ha velat höra mer om från ministern.

Fru talman! Vi delar nog uppfattningen att det behövs en skarpare kontroll av de företag som bedriver sin affärsverksamhet utifrån skattemedel. Många av dessa företag gör naturligtvis ett väldigt bra arbete. Men det är viktigt att säkerställa att det inte är enkelt för den som vill utnyttja systemet eller den som har rent kriminella avsikter.

Ett av skälen till att vi tog bort etableringslotsarna var att vi såg att det var en betydande andel av dem som befann sig i gråzonen och till och med på helt andra sidan av det som är tillåtet att betala skattepengar för.

Min uppfattning i det här avseendet är att mer behöver göras. Därför har vi tillsatt olika delegationer, utvärderingar och utredningar, och vi ser fram emot deras förslag. En sådan fråga är om bidragsbrott kan begås också av företag. Eller är det bara individen som kan göra det? Det är sådana frågor som det är mycket relevant att återkomma till när vi har fått förslagen från utredningarna.

Fru talman! Det är viktigt att det finns en balans mellan å ena sidan möjligheter och stöd för arbetslösa och å andra sidan berättigade krav på de egna insatserna. Jag delar inte den gamla regeringens uppfattning att man ska ha en överdriven kontroll av arbetslösa eller att man skulle vara mer benägen att ta ett arbete om man är fattig än om man har möjlighet att överleva på en någorlunda anständig arbetslöshetsförsäkring.

Men jag delar uppfattningen att det inte är Arbetsförmedlingen som ska kontrollera de arbetslösa. Människor måste själva ta ansvar för att redovisa på vilket sätt som man står till arbetsmarknadens förfogande. Det är orimligt att lägga hela den kontrolluppgiften på arbetsförmedlarna - dels fungerar det inte, dels är det inte deras jobb. Jag tycker att det är rimligt med den omläggning som vi har gjort, att det är individen själv som ska visa att man står till arbetsmarknadens förfogande. På det viset får arbetsförmedlarna nöja sig med det som individen visar.

Det är naturligtvis allvarligt med kritik om att aktivitetsrapporteringen skulle vara stelbent. Jag tror att det finns ett visst berättigande för den kritiken. Det är Arbetsförmedlingens ansvar att se till att man har bra rutiner för hur aktivitetsrapporteringen ska användas och också vad det är som ska rapporteras.

I det regelverk som jag ansvarar för sägs det tydligt att det är Arbetsförmedlingen själv som har att ta ställning till på vilket sätt en aktivitetsrapportering ska gå till och vad det är som ska rapporteras, så att man får en vettig bild av att personen verkligen står till arbetsmarknadens förfogande, och hur ofta man ska rapportera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är lite grann mitt svar till Arbetsförmedlingen. Man bör titta på vad man själv kan göra innan man begär förändringar av regelverket, som jag menar i grunden är rätt och riktigt. Sedan kommer vi nog att behöva göra förändringar. Det gäller individer som har svårigheter med aktivitetsrapportering som form. Det kan handla om dyslexi, om kognitiva funktionsnedsättningar och om andra skäl. Det kan vara så att individen drabbas orimligt hårt därför att aktivitetsrapportering är svårt för just den individen. Där behövs det nog förändringar.

Men grundidén att det är individen som ansvarar för redovisningen och inte arbetsförmedlaren som ska försöka klargöra huruvida man verkligen står till arbetsmarknadens förfogande är ett system som jag vill värna.

Fru talman! Jag är glad över att höra fler av de saker som ministern säger och kanske särskilt ta fasta på att bidragsbrott i framtiden inte bara ska kunna begås av individer utan också av de företag som begår sådana brott. I många fall kan de brotten vara grövre och då bör de kunna bli lagförda enligt lagen, om den nu ska finnas kvar i den formen.

Vi är ju också eniga om att det var en hel del - för att säga det milt - problem med den upphandlingshysteri som tvingades på Arbetsförmedlingen under den tidigare regeringen. Som jag sa inledningsvis finns det en hel del kvar av det arvet som inte försvinner automatiskt. Det handlar om hur reglerna ser ut och hur man inom myndigheten ser på sitt eget arbete kontra de arbetslösa, även om det har påbörjats en resa.

Ministern nämner också ordet balans, och där vill jag komma in. Jag tycker att vi har ett bra och rimligt samtal och vill då passa på att göra ett inspel om vad balansen kan innebära och även problematisera en del saker. Det blir ibland lite abstrakt, och man talar om problem som man ska se över.

I den granskning som Dagens Arbete gjorde finns ett exempel på någon som kan drabbas väldigt hårt av det jag kallar stelbentheten i aktivitetsrapporteringen. Det handlar om en person som på grund av funktionsnedsättning har fått hjälp hos Arbetsförmedlingen med att fylla i sina blanketter. Men det blir något strul med adresseringen av vissa papper, och han får sitt stöd indraget. Trots att hans tidigare handläggare på Arbetsförmedlingen förklarar situationen väljer enheten för ersättningsprövning på Arbetsförmedlingen att avslå och driver ärendet vidare.

Visserligen får personen till sist rätt i förvaltningsrätten, men det handlar om massvis med tid och energi som har lagts ned under processen. Det har tveklöst varit belastande för personen i fråga - i det här fallet en person med funktionshinder som försöker att ta sig in på arbetsmarknaden och som har behov av samhällets stöd för detta. Sådan stelhet måste man komma ifrån.

Det är även väldigt intressant att läsa intervjun med Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör, Clas Olsson, i samma granskning. Han är säkert en samvetsgrann och oförvitlig statstjänsteman med ambition att följa regelverket som det ser ut. Han medger att det angående kontroll av företagen kan finnas brister och tillägger: "Det är en avvägningsfråga hur mycket resurser vi ska lägga på kontroller jämfört med service." Det är i och för sig en helt rimlig fundering. Men när det gäller kontroll av arbetslösa säger han: "Det är inte särskilt dyrt. Det ingår i ordinarie verksamhet. Att det går att ha så mycket kontroll beror på att det är enkelt."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Bägge dessa uttalanden är säkerligen korrekta, men problemet är att det finns en massa andra kostnader för denna kontroll, och de registreras inte i Arbetsförmedlingens budget. Detta handlar om ett annat perspektiv än det byråkratiska, nämligen det politiska. Vilka signaler sänder man? Vilken syn förmedlas på arbetsmarknadspolitiken och på relationen mellan myndigheterna och den som råkar hamna i arbetslöshet?

Det finns ytterligare en aspekt. När det handlar om pengar och ekonomiska bestraffningar eller sanktioner får de olika effekter beroende på vilken situation människor har som utgångspunkt. För människor med väldigt små marginaler kan en liten ekonomisk sanktion betyda väldigt mycket. Det måste man också ta hänsyn till, om man nu talar om balans i systemet.

Fru talman! Först vill jag nämna att vi tidigare hade en interpellationsdebatt här om de problem som finns med upphandlingar och Arbetsförmedlingens arbete med upphandlingar. Jag ska inte upprepa vad som då sas.

Men det är viktigt att säga att ett av de största problem som fanns när vi inte hade upphandlingar var LOV. Det ledde till att vi hade ett orimligt stort antal privata aktörer som Arbetsförmedlingen inte hade en rimlig chans att ha koll på. Det fanns långt över 1 000 leverantörer, medan andra jämförbara länder kanske ligger på 30, 40 eller 50 kompletterande aktörer. Det är viktigt med ett regelverk som gör att man har ett rimligt antal aktörer som man också kan ha en nära dialog med och kan följa.

Fru talman! Ali Esbati tog upp ett exempel med en individ som har drabbats på ett orimligt sätt. Det är naturligtvis väldigt olyckligt, och jag önskar inte att någon ska behöva drabbas av detta eller att vi ska ha det så. Men när det gäller aktivitetsrapporteringen totalt sett har jag och mina medarbetare förstås en väldigt nära dialog med arbetslöshetskassornas olika organisationer. Att de skulle vara missnöjda med systemet med aktivitetsrapportering är inte ett genomgående problem, men de lyfter fram personer som av individuella skäl har svårt med det, till exempel på grund av funktionsnedsättning. Detta är en fråga där jag är beredd att göra förändringar.

Totalt sett är den vanligaste sanktionen en varning, och man får inte ersättningen indragen. Gruppen som får en varning är ganska stor. Jag kan inte utesluta att det sker på felaktig grund, men jag tycker ändå att det är bra att vi har tidiga varningssystem som visar att någonting inte fungerar.

Varningssystemet kan visa att individen inte tar sitt jobbsökande på allvar, men det kan också visa att handlingsplanen inte är relevant utformad utifrån den situation personen i fråga befinner sig i. Jobbsökandet sker alltid i förhållande till en handlingsplan, och det är i förhållande till den som man aktivitetsrapporterar. Det blir alltså en tidig varningssignal till både Arbetsförmedlingen och individen, vilket jag tycker är bra.

Vi ser alltså en stor grupp som får en tidig varning, och sedan händer ingenting mer. Man åtgärdar det hela på något sätt, antingen från individens sida eller gemensamt med Arbetsförmedlingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inom aktivitetsstödet - dock inte inom a-kassan - har vi en ganska stor grupp som går alla steg i varnings- och sanktionstrappan. De står alltså inte längre till arbetsmarknadens förfogande. Det uppdagas på detta sätt, och man blir av med sin ersättning helt. Det här var en brist i det gamla systemet. Människor kunde vara inskrivna på AF men de facto inte längre vara arbetssökande, utan de hade kanske rest utomlands eller gjorde något helt annat. Det fångades inte upp i statistiken. Jag tycker att det är bra att vi får en bättre kontroll över vilka AF har att arbeta med, och att människor verkligen står till arbetsmarknadens förfogande.

Det handlar om stora tal, och många människor aktivitetsrapporterar. Det blir många aktivitetsrapporter, och många varningar delas ut under de första nivåerna. Ser man på totalen av detta, med så många människor som är inblandade, vill jag i grunden ändå försvara det här, trots att det finns en del problem med utformningen och själva arbetssättet för aktivitetsrapporteringen.

Det är bra att vi har ett system där individen ska redogöra. Ser man på helheten tycker jag att vi får ett bra utfall. Många får en tidig varning, men sedan händer ingenting eftersom varningen får den effekten man hade väntat sig. Antingen kanske personerna i fråga kommer på de möten de ska och söker jobb, eller så görs justeringar i förhållande till Arbetsförmedlingen.

Helheten är värd att försvara, men det finns naturligtvis delar som man måste vara beredd att kunna göra ändringar i.

Fru talman! Jag vill understryka att vi är överens om något som jag även skrev om i min interpellation och tog upp förut, nämligen att det är en rimlig utgångspunkt att den som är arbetslös har ett eget och personligt ansvar att söka arbete och att stå till arbetsmarknadens förfogande. Därom finns ingen diskussion.

Frågan är snarare vilka metoder man hittar för att detta ska vara både effektivt och bygga på förtroende. Man ska även kunna skapa ett förtroende mellan arbetslösa som grupp och de myndigheter som är satta att på allas våra vägnar hjälpa dem in i en bättre situation.

Jag är inte helt enig med ministern om beskrivningen av aktivitetsrapporteringen som något som a-kassorna generellt är nöjda med. Det beror nog lite på vilka alternativ man jämför med.

Jag vill använda min sista minut till att lyfta upp den andra sidan av myntet, som vi inte har hunnit tala så mycket om i dag. Det gäller bidragen till de företag som tar emot stöd. Det fackliga inflytandet är en nyckelfråga för om man ska komma till rätta med en del av det missbruk som handlar om dåliga villkor, mindre nogräknade företagare och folk som inte ger tillräckligt goda villkor för dem som kommer dit och som inte ger tillräckligt god handledning. Det handlar i detta fall alltså inte om direkt brottslighet eller om syndikat som pumpar ut en massa pengar från staten.

Ibland kan facken göra bedömningen att företag inte kommer att klara av det hela. De kan också framföra att alltför många personer befinner sig på en arbetsplats och att det kanske handlar om att företaget vill få subventionerad arbetskraft utan att ge någonting tillbaka till samhället. Jag vill att ministern i sitt sista inlägg säger om hon har några planer på att förstärka detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Facken har en väldigt viktig roll på svensk arbetsmarknad, även när det gäller arbetsmarknadspolitiska insatser och anställningsstöd. Därför har regeringen nu också för nystartsjobben infört krav på kollektivavtalsenliga villkor. Det har varit en subventionsform som inte har haft detta tidigare.

Det är en tydlig ideologisk markering, eftersom vi inte ser något skäl till att man skulle ha andra villkor i subventionerade anställningar som skattebetalarna betalar för. Dessa anställningsformer är ganska förmånliga för arbetsgivaren, och man ska följa kollektivavtal - eller kollektivavtalsenliga villkor som det i detta fall heter på grund av EU-rätten. Det här är ett av de viktiga steg som regeringen tar.

Låt mig få återkomma lite grann till aktivitetsrapporteringen. Vi håller på med en förändring som gäller etableringsuppdraget, där vi ju inte har aktivitetsrapportering på det sättet i dag. Det finns en aktivitetsrapportering, men det är arbetsförmedlarna som lägger ned tid på att kontrollera att man timme för timme har gjort etableringsuppdraget. Arbetsförmedlare vittnar om att 20-25 procent av arbetstiden går åt till att gå igenom de här listorna timme för timme för att individen ska få ut sin etableringsersättning, som är det man lever av och är helt beroende av. Det är en helt orimlig styrning av tiden.

Jag avser att gå fram med förslag om att göra etableringsuppdraget mer till ett vanligt arbetsmarknadspolitiskt program; på samma sätt som andra arbetslösa får man då intyga på heder och samvete att man lämnar riktiga uppgifter, och man lämnar uppgifterna i en aktivitetsrapport. Jag tycker att det är ett rimligt sätt att ställa den typen av krav. Det ska inte vara arbetsförmedlarnas uppgift att själva med överdriven nit försöka ta reda på vad individen har gjort eller inte gjort, men man måste kunna använda sig av aktivitetsrapportering som ett verktyg. Men jag är övertygad om att det också går att göra reformer i sättet att använda aktivitetsrapporteringen. Det är Arbetsförmedlingens uppgift att göra så att detta kan ske på ett sätt som är enkelt, smidigt och ändamålsenligt både för Arbetsförmedlingen och för individen.

Tack så mycket för en bra debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.