Könstillhörighetsutredningen

Fru talman! LiseLotte Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att situationen för transsexuella ska förbättras. Könstillhörighetsutredningen överlämnade betänkandet Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag i mars 2007. Som jag i november svarade LiseLotte Olsson har den sedvanliga beredningsprocessen inom Regeringskansliet påbörjats. Betänkandet har remissbehandlats, och remisstiden gick ut i november 2007. Utredningen föreslår att 1972 års könstillhörighetslag ska upphävas och ersättas med en ny lag om ändrad könstillhörighet. Utredningen föreslår bland annat att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska ha fyllt 18 år. Nuvarande åldersgräns ska alltså kvarstå oförändrad. Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga föreslås tas bort från lagstiftningen, men ett villkor för ändring av könstillhörigheten föreslås vara att sökanden får sina könskörtlar avlägsnade. Utredningen föreslår att det inte ska finnas något förbud mot att den som vill få könstillhörigheten ändrad har sparat könsceller i nedfryst skick. Utredningen föreslår även att kravet att en sökande ska vara ogift för att kunna beviljas ändrad könstillhörighet i princip tas bort. Ett äktenskap ska omvandlas till ett registrerat partnerskap och ett registrerat partnerskap ska omvandlas till ett äktenskap om en make/registrerad partner får sin könstillhörighet ändrad. Förslagen i betänkandet inbegriper således en rad komplexa frågeställningar där konsekvenser av olika slag behöver belysas. Jag kan i dagsläget inte ange någon närmare tidsplan för det fortsatta arbetet. Det är ett relativt litet antal personer som berörs av lagstiftningen om ändring av könstillhörighet. Den rör emellertid en fråga som är av mycket stor vikt för de berörda och som på ett genomgripande sätt kan få stor betydelse för personens livskvalitet.

Fru talman! Jag vill förstås börja med att tacka för svaret, trots att det inte gjorde mig vare sig klokare eller så mycket mer hoppfull i den här frågan. Jag tänkte börja med att berätta lite grann om bakgrunden till varför jag driver frågan och varför jag tycker att den är så viktig. I slutet av november, för ungefär två månader sedan, var det den internationella dagen för dem som har fallit offer för transfobiskt våld. Det är faktiskt många även här i Sverige. Ungefär samtidigt var jag på ett seminarium som Folkhälsoinstitutet anordnade. Det handlade om transpersoners psykosociala situation och psykiska hälsa. Man har tagit fram rapporten Vem får man vara i vårt samhälle? I den rapporten har man kommit fram till att många transpersoner upplever ett nedsatt psykiskt välbefinnande och att de har en social oro. Så många som drygt var femte har försökt att ta sitt liv. Nästan hälften har upplevt kränkande behandling eller bemötande under den tid undersökningen gjordes. Det i sin tur gör att människor riskerar att isolera sig, i princip dra sig undan kontakter med andra och leva ett fattigt liv. Det vi vet från forskningen är att det finns ett samband mellan diskriminering och nedsatt hälsa. Det är något som jag tycker att en socialminister borde vara speciellt angelägen att göra något åt. För transsexuella personer kan själva könsbytesprocessen vara påfrestande. Före könsbytesprocessen kan många transsexuella uppleva oro, ångest och depression. Även självmord förekommer. Efter att de har gjort operationen minskar problemen markant. Jag tycker att det är konstigt att socialministern inte tar det här på allvar. Socialministern hänvisade till ett svar på min tidigare fråga. Det svaret och svaret på dagens interpellation visar, tyvärr, att ministern behandlar situationen för transsexuella med stor nonchalans. I dagens svar räknar Göran Hägglund upp de förslag som Könstillhörighetsutredningen lade fram. Det kan i och för sig vara intressant. Men jag vill veta om och när regeringen och socialministern tänker göra någonting. Utredningen och förslagen finns. Sedan kan man diskutera dem i ett annat sammanhang. Den nu gällande lagen har varit i princip oförändrad sedan den kom 1972. Det är alltså 37 år sedan. Väldigt mycket har hänt på området sedan dess. Vi har en föråldrad lag som gör att den gruppen människor mår sämre än de skulle behöva, och jag tycker att vi har ett ansvar som lagstiftare att åstadkomma lagar som både följer med tiden och ger människor möjlighet att leva ett bättre liv. Könstillhörighetsutredningen, som tillsattes av förra regeringen, var klar i mars 2007, och utredningen har varit ute på remiss. Svaren kom in i november. Jag har fått till svar att den sedvanliga beredningsprocessen är påbörjad. Vad innebär det egentligen? Innebär det att utredningen har gömts eller glömts i någon byrålåda? Vi fick en propositionslista häromdagen, och där fanns det ingenting med om denna fråga. Tyvärr misstänker jag att regeringens hantering av Könstillhörighetsutredningen är ett led i Kristdemokraternas vanliga strategi, nämligen att bromsa och motarbeta alla lagändringar som syftar till att förbättra situationen för HBT-personer. Jag menar att det är viktigt att regeringen tar frågan om transfobin, som jag började att prata om, på allvar. Ett sätt att göra det och öka transpersoners livskvalitet kan vara att sätta fart. Kom med ett förslag som förbättrar situationen för dessa människor. Ge oss en modernare lagstiftning.

Fru talman! Jag vill tacka både interpellanten och sedan socialministern för svaret. Svaret är just så uttömmande och balanserat som jag själv uppfattar situationen. Det LiseLotte Olsson sade sist tycker jag närmast var en oförskämdhet. Hon stigmatiserar ett parti som vore det ett parti som inte står bakom diskrimineringslagar genom att bromsa en utveckling som kanske är något mer komplicerad. Fru talman! Låt mig därför förklara min position i detta. I interpellationen tas två problem upp som blandas ihop. Det ena är transsexualismen som sådant, som egentligen säkert inte är ett problem. Jag kan säga att jag delar LiseLotte Olssons bedömning att det i framtiden inte kommer att vara ett problem som det är i dag. Jag hoppas i alla fall att vi landar där. Men att blanda ihop detta med transfobiskt våld blir en helt annan diskussion. Det gör att man kan projicera detta i att driva för egen ideologi en rationell utveckling till det bästa i sank. Jag ska försöka förklara lite vad jag menar. Låt oss ta en avvikelse, vilken som helst. Jag vill inte peka ut någon grupp, men låt säga att vara låghalt. Är det så att låghalta utsätts för diskriminering? Ja, det gör de. Tycker vi därför att vi inte ska hantera låghalthet? Jo, det gör vi medicinskt. Men när det handlar om det transsexuella behovet av vården, som just har belysts av socialministern, som jag är helt övertygad om att LiseLotte Olsson känner till, för att hjälpa den som har könsidentifikationsproblem att byta kön, är det inte den medicinska kompetensen och expertisen lika enkel som att hjälpa en hel del andra åkommor som är så att säga avvikande. Därtill måste vi lägga den psykologiska komponenten, nämligen att det här möjligen är en oåterkallelig förändring och att man därför måste ha en tidsfaktor inblandad för att kunna göra en noggrann bedömning. Vi utvecklas förhoppningsvis mot ett alltmer inkluderande samhälle och ser även transsexuella, självklart, som individer som inte vare sig ska undanhållas den rättighet de har att välja kön eller ska utsättas för diskriminering. Där har vi redan, hoppas jag, en diskrimineringslag som kommer att kunna vara ännu mer kraftig på den punkten. Men vi är inte ens i sjukvården alltid säkra på att det inte kommer personer som har dragits med och kanske feltolkar denna bedömning. Bland alla dem som borde få den snabba expeditiva process som interpellanten beskriver är det en risk att det finns personer som har dragits med kanske i en lite ogenomtänkt situation. Parallellen med dödshjälpsdebatten med anledning av den förra interpellationen är faktiskt slående. Man kan inte alltid fullt ut vara säker på att beslutet är helt övervägt. Därför måste vissa mått och steg vidtas, och de är tyvärr tidsfaktorrelaterade. Jag tror i grunden att det sunda är den ordning vi har i dag, där det finns en tidsuppfattning, där man bedömer och sedan kommer till slutsatsen att det är ett reellt problem och man tillmötesgår personen. Så måste det vara. Här ska vården verkligen vara lyhörd och tillmötesgå dem som har det behovet, men också hindra att detta sker i oträngt mål för dem som kanske hade andra behov. Den andra punkten är naturligtvis det som socialministern beskriver, att här finns ett moment framåt. En utredning har problematiserat frågan, och förhoppningsvis kommer det förslag om hur man kan fortsätta utvecklingen framåt. Sammanfattningsvis tycker jag att både interpellanten och socialministern har rätt. Problemet med interpellanten är att hon gärna vill ha en utveckling i dag som vi kanske ser 2025. Men socialministern har rätt - 2009.

Fru talman! LiseLotte Olsson tycker att jag ska lägga fram ett förslag, och då är min fråga naturligtvis: Vilket förslag tycker hon att jag skulle lägga fram? I utredningens förslag finns bland annat frågan om kastrering, och det är ju ett oerhört omfattande fysiskt ingrepp, som är oåterkalleligt. Det är vad utredningen föreslår att man ska kräva. Jag kan nämna för LiseLotte Olsson att väldigt många av de organisationer som är närmast berörda avstyrker utredningens förslag i den delen. När det gäller frågan om sterilisering av personer och det förslag som utredningen lägger fram där säger Socialstyrelsen att barnperspektivet är otillräckligt belyst och att utredningen i den delen inte kan läggas till grund för en proposition. När det gäller utredningens förslag om åldersgräns har många av de organisationer - här finns en stor flora av organisationer - som är närmast berörda avstyrkt förslaget. När det gäller hur man ska hantera frågan om civilstånd har de flesta av de berörda organisationerna avstyrkt utredningens förslag. Jag har som kristdemokrat och som socialminister verkligen inte någon anledning att hantera den här frågan nonchalant eller att inte ta den på allvar. Det är precis för att jag tar den på allvar och inte behandlar den nonchalant som jag tycker att det finns alla skäl att överväga den. Jag vet inte om jag ska tolka det - LiseLotte Olsson kommer säkert att svara på det i nästa inlägg - som att hon tycker att jag ska lägga fram det förslag som utredningen har presenterat och därmed gå emot de organisationer som organiserar de personer som är de närmast berörda eller om det är andra förslag hon efterlyser. LiseLotte Olsson ställer frågan: Vad innebär det att frågan bereds? Ja, det innebär vanligtvis, så också i det här fallet, att medarbetare på Socialdepartementet som är kunniga på det här området arbetar med frågan för att se hur man skulle kunna lösa den. Vi träffar och pratar med människor som är berörda av det här. Det finns naturligtvis enstaka röster som säger att utredningens förslag är jättebra, men väldigt många av de människor som är närmast berörda och som skulle kunna bli föremål för det som utredningen föreslår tycker att det är dåligt. Min fråga blir då: Vilket förslag är det som LiseLotte Olsson efterlyser?

Fru talman! Jag håller med er båda som har varit uppe om att det här är en väldigt svår fråga och att det finns mycket att diskutera. Jag och mitt parti tycker inte heller att utredningens förslag är jättebra, så jag säger inte att vi ska ta det och genomföra det fullt ut. Det säger jag inte. Det jag menar är att det finns en utredning som man ändå kan ha som grund för att jobba vidare med frågan. Det jag då skulle vilja veta, och som min fråga handlar om, är: Vad händer egentligen? Man måste kunna utarbeta ett förslag ändå. Det är klart att jag skulle vilja tala om hur jag vill ha det om jag fick chansen, som jag tydligen har fått här. Mitt parti skulle kunna skriva det nya förslaget, och ni kan rösta med oss. Men så går det ju inte till. Jag tycker att regeringen ska titta på det här och komma med ett förslag. Man kan ta delar av utredningen som man tycker är bra, och sedan kan man behandla det på vanligt sätt. Det är klart att vi ska göra det absolut bästa. En del saker i den här utredningen skulle tyvärr inte underlätta för den här gruppen människor - det är ministern och jag överens om. De förslagen vill vi inte ha. Men ingenting blir heller bättre av att vi glömmer bort att frågan är viktig att diskutera, att vi stoppar undan den och låtsas att den inte finns. Att göra jämförelser med låghalta, som Finn Bengtsson gjorde, håller inte riktigt. Det är många människor som är berörda av det här, och de mår dåligt. Många av dem tvingas tyvärr åka utomlands och göra operationen i USA eller i Thailand. Då handlar det återigen om: Har jag pengar kan jag greja det här någon annanstans, men har jag inte pengar får jag fortsätta att leva och må väldigt dåligt i Sverige. Det tar så väldigt lång tid. Det finns delar i det här som gör att dessa människor mår sämre än de skulle behöva göra. Jag efterlyser fortfarande ett förslag från regeringen på hur vi ska kunna gå vidare med den här frågan. Vi kunde åtminstone börja en diskussion partierna emellan och tala om hur vi skulle vilja ha det.

Fru talman! Jag vill återkomma till detta att den här viktiga interpellationen har två huvudproblem. Det ena är transfobin och det därtill kopplade våldet och diskrimineringen. Jag kan börja med att säga att jag tycker att vi kan vara överens om en sak, som vi kanske borde göra nu. När vi har en lagstiftning på plats, en samlad diskrimineringslagstiftning, med två nya diskrimineringsgrunder - ålder och könsidentitet, inte minst det sista - ska vi utnyttja den lagen och försöka vidta mått och steg för att de som har könsidentitetsdiskussioner med sig själva inte ska utsättas för diskriminering. Det är en väldigt viktig punkt. Där tycker jag att interpellanten blandar ihop det, och socialministern reder ut det på ett ansvarsfullt sätt i svaret. Därför kan alliansregeringen vara stolt över att vi har den åsikten att vår egen medicinska kompetens kan hantera detta. Sakkunskapen har bedömt att det är rimligt att man har tidsaspekter och att man funderar över vad detta egentligen betyder. Är det så att den som har könsidentitetsproblem måste genomgå radikala, icke-justerbara processer i efterhand, eller ska man just ha ett tidsförlopp som man tycker att man behöver inom professionen, som ofta är psykiatrin, för att bedöma detta? Om man har argumentet att vi ska införa det som gäller i andra länder underkänner man ju sakkunskapen på det här området i vårt eget land. Man har fastnat för att man inte vill bromsa någon som verkligen har motiv för och behov av detta, men samtidigt vill man inte riskera att någon i oträngt mål hamnar fel. Det är en patientsäkerhetsfråga vi hanterar då. Om vi där påskyndar verkligheten kan det bli så att vi tar in någonting från utlandet som inte är så genomtänkt, och då försämrar vi patientsäkerheten. Det är den aspekten jag tycker att man ska balansera mot att vi samtidigt ska agera på alla plan för att transfobiska yttringar inte får förekomma i det här landet - det är nämligen förbjudet.

Fru talman! Självklart ska personer som är intersexuella, transsexuella eller transvestiter inte drabbas av diskriminering. Det är självklart, och det gäller självklart också trakasserier och våld i olika former mot människor till följd av deras läggning eller kroppskonstitution. Det jag brottas med i den här frågan är vad vi kan göra. Det finns en lagstiftning i dag. Människor genomgår operationer i dag, men vad kan vi göra som underlättar och förbättrar? Utan att ta ställning i alla delar - vi behöver analysera detta ytterligare - upplever jag att en del av dessa förslag är oerhört långtgående och bekymmersamma att lägga fram. Jag tror att de skulle leda till något som var sämre för dessa grupper. Det anser ju också många av de organisationer som företräder dessa personer. Sådana förslag vill jag ju inte lägga fram. Sedan finns det andra delar. När det gäller till exempel detta med åldersgräns håller utredningen fast vid den nuvarande åldersgränsen, som är 18 år. Det finns många organisationer - inte alla men många - som tycker att man inte borde ha någon åldersgräns över huvud taget. Det är svårt också ur en annan synpunkt. När kan man anse att personer är mogna att ta detta beslut, som många gånger är oåterkalleligt och som innebär något dramatiskt? Hur möter man de problem som unga människor brottas med dagligen? För många finns naturligtvis en längtan efter att uppnå den här åldern, men vi vill ju inte att någon obetänksamt fattar beslut som man sedan ångrar. Detta är ju av den karaktär som det är. Jag vill återigen understryka att min längtan inte är att fördröja eller att krångla till utan att hitta förslag som faktiskt underlättar och förbättrar. Den dag vi har kommit fram till sådana förslag ska de läggas på riksdagens bord. En del av de personer som skulle beröras av lagstiftningen säger: Om ni har tänkt lägga fram utredningens förslag är det bättre att vi lever under nuvarande lagstiftning. Vissa vill plocka delar av förslaget, andra vill plocka andra delar och ser utredningen som en à la cartemeny. Jag kan i dag inte säga någon tidpunkt, men vi tar frågan på stort allvar. Som jag nämnde i mitt inledande svar berör den här frågan relativt få personer, men för dem har den naturligtvis den allra största betydelse.

Fru ålderspresident! Det finns många frågor som jag ska bemöta här. Att börja diskutera utredningsförslag skulle dra i väg alldeles för långt. Det finns ju många förslag, exempelvis åldersgränser, krav på sterilisering och på partners samtycke och så vidare, men det skulle dra i väg för långt att nu diskutera dem. Den diskussionen får vi ta när ni kommer med ett förslag. Som parti tycker vi i Vänsterpartiet att åldergränsen ska tas bort helt och hållet. Är socialministern intresserad av bra synpunkter på utredningen rekommenderar jag RFSL:s remissvar på utredningen. Där finns väldigt många bra åsikter och tankar om detta. RFSL kan ju den här frågan. Det jag skulle vilja veta är: Hur jobbar ni exakt för att komma fram till förslag? Det verkar som om socialministern ändå vill nå dit. Hur jobbar ni med frågan? Ligger den stilla, eller pågår något arbete hos er för att hitta den här lösningen? Det skulle jag vilja ha svar på. Det handlar inte om att vi, som Finn Bengtsson säger, ska släppa över detta till andra länder. Fakta är att människor i dag tvingas söka sig till andra länder. De som har råd att söka sig till andra länder gör det och får operationer utförda där. Så är det. Det har framkommit från både Finn Bengtssons och ministerns håll att det finns något slags risk för att man skulle dras med och göra detta ogenomtänkt, att man inte skulle veta vad man gör och att man ska värna om patienten. Jag tror verkligen inte att det finns någon enda som gör detta ogenomtänkt. Tänk själv vilket stort beslut det är! Visst vill man veta vad man gör och varför. Väldigt många som genomgår könsbytesoperationer har ju under hela sin barndom och ungdomstid känt att de är i fel kropp. Att då behöva vänta tills man blir 18 år är en påfrestning som är helt ofattbar.

Fru ålderspresident! LiseLotte Olsson tycker att det leder för långt att diskutera förslaget från utredningen. Men det är just det som vi jobbar med när vi överväger hur förslaget ska se ut. Jag kan ju inte lägga fram ett förslag som jag inte tror på. Jag vill lägga fram ett förslag som är genomtänkt och där jag utifrån mina värderingar kan ta ansvar för att den lagstiftningen kommer på plats. Så tror jag att LiseLotte Olsson också skulle resonera om hon var i mina kläder - vilket var ett förstucket skämt med tanke på den fråga som vi diskuterar. Jag tycker alltså att det är viktigt att man går igenom detta riktigt grundligt. Hur jobbar vi då? Jo, vi har medarbetare som jobbar med den här frågan, samtalar med personer som är berörda, med läkarvetenskapen, naturligtvis, och diskuterar hur man ska kunna hantera olika delar av det. Det finns, som jag nämnde tidigare, delar av detta som jag, utan att ta definitiv ställning, känner mig ganska främmande för att lägga fram som förslag, medan andra delar kanske skulle kunna läggas fram. Jag tror att man behöver ha en genomtänkt helhet. Som LiseLotte Olsson sade har vi en lagstiftning som finns i dag och som är en helhet. En del är kritiska mot den. Den helhet som utredningen föreslår tillmötesgår verkligen inte alla synpunkter. När vi lägger fram förslag bör det vara en helhet som kan fungera i praktiken och som möter de problem som människor upplever i sin vardag.