Klimattoppmötet COP22

Fru talman och ärade ledamöter! Jens Holm har frågat mig om jag avser att presentera ett svenskt klimatbidrag som kompletterar och går utöver EU:s till COP 22.

Jag vill till att börja med understryka vilken enorm framgång det är att så många länder redan har ratificerat Pariavtalet och att det nu träder i kraft i samband med COP 22 i Marrakech. Med detta sagt är det även i fortsättningen helt avgörande att alla länder höjer ambitionerna för att vi ska ha en chans att nå målen i Parisavtalet. Därför driver regeringen en kraftfull klimatpolitik både internationellt, inom EU och på hemmaplan.

Svar på interpellationer

I Sverige innebär det bland annat att vi arbetar vidare med förslagen från den parlamentariska Miljömålsberedningen. Långsiktig styrning och ambitiösa mål behövs för fortsatt omställning, och vi avser att i början av 2017 återkomma med en proposition som tar sin utgångspunkt i beredningens förslag.

Regeringen anser att även EU bör göra mer. Ambitionerna till 2030 räcker inte för att EU ska ta sitt ansvar för att nå Parisavtalets mål. Tyvärr är möjligheterna att fatta beslut om ändrade målsättningar inom EU just nu små eller obefintliga. Regeringen arbetar därför för en betydligt starkare översynsklausul i genomförandet av EU:s 2030-ramverk, för att ha en tydlig grund för beslut om höjd ambitionsnivå i samband med de översyner som ska ske under Parisavtalet.

EU:s medlemsstater agerar gemensamt inom FN:s klimatförhandlingar och har ett gemensamt åtagande. Det gäller även inom Kyotoprotokollet. Avsikten att agera gemensamt innebär att EU och dess medlemsstater inte kan meddela individuella nationellt fastställda bidrag, separata från det som ska meddelas av EU och dess medlemsstater i enlighet med Parisavtalets bestämmelser om gemensamt fullgörande. Inget EU-land har avvikit från den linjen, och det är inte aktuellt att Sverige ska presentera ett eget, individuellt åtagande till klimatkonventionen.

Sveriges klimatarbete är betydligt mer ambitiöst än det som åligger oss genom EU-regelverket. Regeringen anser att det är viktigt att synliggöra Sveriges arbete för att bli ett av de första fossilfria välfärdsländerna i världen och visa på att det finns länder som visar tydligt ledarskap. Under COP 22 kommer det bland annat att ske med initiativet Fossilfritt Sverige.

Jens Holm har även frågat om jag avser att verka för nya finansieringskällor till FN:s klimatfonder och vilka reformer jag avser att driva för att underlätta tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad till utvecklingsländerna.

Här vill jag nämna några av de många och substantiella insatser som Sverige gör. Vi är den största bidragsgivaren per capita till den gröna klimatfonden, som blir ett centralt verktyg för att genomföra klimatinvesteringar och bygga upp kapacitet i utvecklingsländer. Sverige har gjort ett åtagande om motsvarande 1 miljard dollar under en tioårsperiod för ökad tillgång till förnybar energi i Afrika inom ramen för Power Africa-partnerskapet, och regeringen gör genom Sida överlag stora insatser för kapacitetsuppbyggande. Ett konkret exempel på tekniköverföring är Sidas samarbetsprojekt i Zambia där en innovativ fond ska ge 1 miljon människor tillgång till småskalig förnybar energi.

Jag håller med om att det behövs mer medel för klimatinsatser. Regeringen har under året varit mycket engagerad i att ta fram en transparent färdplan för att leva upp till löftet om 100 miljarder dollar per år till 2020. Det är viktigt att betona att fokus måste ligga på att mobilisera resurser från en rad olika källor, inte minst för klimatanpassning. Men de kan bara utgöra en begränsad del av den samlade finansieringen. Olika finansieringskällor, inklusive innovativa sådana, kommer att vara viktiga för internationella insatser och ökad ambition i genomförandet av Parisavtalet. Här har inte minst utvecklingsbankerna - Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken - viktiga roller att spela genom den stora potential de har att mobilisera och agera som katalysatorer för ökade, privata resurser. Regeringen lägger avsevärd vikt vid att få utvecklingsbankerna att förstärka sina klimatarbeten.

Sammanfattningsvis, fru talman, anser jag att Sverige visar prov på fortsatt starkt ledarskap och är ett föregångsland när det gäller att tackla den globala klimatutmaningen.

Fru talman! Jag vill tacka klimatministern för svaret på min interpellation.

I går inleddes klimattoppmötet COP 22 i Marrakech i Marocko. Det är det första klimattoppmötet efter det viktiga mötet i Paris då Parisavtalet antogs.

Här tycker jag att det är viktigt att det finns länder som är pådrivande under detta klimattoppmöte och de möten som kommer efter. Sverige har rykte om sig att vara ett sådant pådrivande land. Det är viktigt. Vi vet att det som länderna hittills har lovat i och med sina bidrag till klimattoppmötet i Paris inte räcker på långa vägar. För ett par veckor sedan lade FN:s miljöprogram Unep fram en rapport, Emissions Gap Report, där Unep har gått igenom alla klimatbidrag till Paris. I rapporten konstateras att om man uppfyller allt det som står med i klimatbidragen kommer temperaturökningen att bli drygt 3 grader Celsius till år 2100. En temperaturökning med 3 grader Celsius är långt utöver vad som är hållbart. Då får vi verkligen en klimatkatastrof i hela världen.

Olika länder har olika stort ansvar. Vi vet att de industrialiserade länderna, inte minst Sverige, har ett historiskt stort ansvar för våra utsläpp. Världsnaturfonden lade fram sin Living Planet Report för ett par veckor sedan, där man går igenom utsläppen i världen och tittar särskilt på de industrialiserade ländernas ansvar. Man konstaterar att Sverige tillhör vad man kallar värstingligan tillsammans med USA, Kanada, Australien, Kuwait och andra stora utsläppsländer.

Vi är bra på att ställa om på hemmaplan, och det ska vi fortsätta att göra. Om vi också räknar med den utsläppspåverkan som vår konsumtion har av kött, utlandsresor med flyg eller alla prylar vi köper hamnar vi i värstingligan. Vi lever på en konsumtionsnivå där det skulle behövas fyra planeter. Det är förstås helt ohållbart.

Det är därför som det ofta blir en nord-syd-konflikt på klimattoppmötena. Utvecklingsländerna säger till oss i de industrialiserade länderna att vi måste göra mer och att vi måste hjälpa dem att ställa om. Det är därför jag tycker att frågan om klimatfinansiering, som jag tar upp i min interpellation, är så viktig.

Isabella Lövin berättar om en mängd saker som Sverige gör. Jag tycker att det är bra att vi gör dem, men jag vill veta vad vi gör för att påverka EU och andra länder för att klimatfinansieringen ska bestå av nya och additionella pengar så att det inte tas pengar från biståndet. Nyligen kom EU med en siffra - man skröt om att man anslår totalt 17 miljarder euro i klimatfinansiering. Jag skulle vilja veta om Sveriges regering kommer att verka för att det här blir nya och additionella medel, att det inte tas från biståndet.

Jag skulle också vilja fråga klimatministern varför vi inte reser till COP 22 med en egen klimatposition. Ministern svarar att vi inte får göra det för EU, men jag vill veta: Har vi ens försökt?

Jag menar inte att vi ska sabotera EU:s klimatposition på något vis, men vi skulle kunna ha en egen position som går utöver det som EU föreslår. Annars blir det på det här FN-mötet som på många andra: Vi måste knacka på hos Norge och be Norge att driva en progressiv klimatpolitik. Varför kan vi inte gå utöver EU, Isabella Lövin?

Fru talman! Tack, Jens Holm, för frågan! Jag delar till hundra procent Jens Holms engagemang för klimatfrågan. Jag delar också uppfattningen att Sverige liksom hela den industrialiserade världen har ett exceptionellt stort ansvar för de utsläpp som vi har orsakat genom att vi har byggt upp vårt välstånd i våra länder.

Nu är det de fattiga länderna som drabbas dubbelt av detta. De ska ta sig ur sin fattigdom, och klimatförändringarna gör det mycket svårare i och med att öknar breder ut sig, grundvatten sinar och havsnivån stiger och förstör odlingsbar mark genom att saltvatten tränger in, exempelvis i Bangladesh. Jag har besökt flera av de ställen där det är som mest akut. Klimatförändringarna är redan i dag ett faktum i Bolivia, i Bangladesh och på de små Stillahavsöarna som ligger kanske bara någon meter över dagens havsnivå.

Vi ska göra allt vi kan för att ställa om men också bidra med medel så att de allra mest sårbara länderna får möjlighet att anpassa sig. Vi har en klimatförändring som märks redan i dag och är svår att stoppa även om vi skulle kunna stanna vid 1,5 grader.

Nu måste vi arbeta för att världens länder ska höja sina ambitioner. Det är det positiva med Parisavtalet. Det finns översynsklausuler - vart femte år ska man kunna gå in och höja ambitionerna. Det måste vi göra utifrån IPCC:s rapport, som kommer 2018. Här ser vi möjligheter när vi jobbar aktivt inom EU-kretsen. Vi måste se till att också EU:s ambitioner kan höjas redan 2018 när den första IPCC-rapporten presenteras så att vi har en chans att bromsa uppvärmningen vid 1,5 grader. Då är det verkligen bråttom.

Jens Holm frågar varför Sverige inte kan gå fram med ett eget bidrag. Vi ser att EU har varit en viktig aktör och kunnat hålla samman under hela den långa process som klimatförhandlingarna har varit. I går hade vi ett högtidlighållande på departementet av att Parisavtalet faktiskt har trätt i kraft. De här förhandlingarna har pågått i drygt 22 år. Vi hade en lång rad ministrar där som berättade om arbetet - den långsamma mödosamma vägen för att hitta allierade, hitta länder som kan hålla samman för att driva på mot ett globalt avtal som är enormt svårt att få till. Det har som sagt varit viktigt att hålla ihop EU. Om vissa EU-länder skulle gå in och lämna sina egna nationella bidrag trots att vi tillsammans på ett rättsligt bindande sätt har skrivit under avtalet, då skulle kanske vissa EU-länder som inte vill ha ens de här - som vi tycker modesta - ambitionerna kunna lämna in sina som en sorts brasklapp. Vi ser det alltså som väldigt viktigt att hålla ihop i EU-gruppen för att driva på för ökade ambitioner.

Sedan har vi, vilket Jens Holm har varit delaktig i, en bred enighet i Sveriges riksdag om väldigt ambitiösa och tuffa klimatmål. Vi ska visa som ett föredöme att Sverige kan bli en fossilfri välfärdsnation. Vi ska kunna behålla vår välfärd, men vi ska samtidigt ta det globala ansvar som vi faktiskt är skyldiga resten av världen för att visa att det går att ställa om till förnybar energi.

Fru talman! Vad gäller hur vi ska förhålla oss gentemot EU tror jag inte alls som ministern var inne på att det på något vis skulle sabotera klimatarbetet på Europanivå ifall det fanns länder som drev på och ville mer, länder som reste till klimattoppmötet och sa: Vi ser det som vi har kommit överens om i EU som en bottenplatta, men vi vill göra mer. Därför har vi en kompletterande position till den som EU har.

Jag vill återigen fråga: Har Isabella Lövin åtminstone försökt att ha en kompletterande position till EU:s inför det här klimattoppmötet? Jag tycker att Lövin låter lite som sin föregångare. Hon refererar själv till gamla miljöministrar. Jag hade en gång den här diskussionen med Lena Ek från Centerpartiet, och det var lite samma sak: Nej, vi kan inte. Bryssel säger si, och Bryssel säger så. Ska vi verkligen acceptera det? Om vi ska vara pådrivande måste vi faktiskt ta striden varje gång vi har chansen. Jag tror fortfarande att vi skulle kunna gå utöver EU med en egen position på klimattoppmötet.

Sedan ställde jag en konkret fråga, men jag fick inget svar. Frågan gäller de klimatfinansieringspengar som EU anslår till utvecklingsländerna. Innebär detta att den svenska regeringen kräver av EU att det här ska vara det man kallar nya och additionella medel? Anledningen till att jag säger nya och additionella medel är att det är viktigt att de här pengarna inte tas från EU:s biståndsbudget eller medlemsländernas biståndsbudgetar. Det blir meningslöst om man drar ned på malariabekämpning för att satsa på mer förnybar energi. Det måste vara nya och additionella pengar.

Jag trodde att det här var en svensk profilfråga, att vi alltid sa det, men jag hör inte det från ministern. Vi har diskuterat den här frågan ett par gånger i EU-nämnden, och jag har inte hört det då heller. Det har aldrig stått att Sverige driver att det här inte ska tas från biståndsmedlen. Men ministern kan berätta det här och nu så att vi får klarhet i den frågan.

Jag tar också upp frågan om tekniköverföring. Ministern svarade delvis på den, men jag frågade vilka politiska reformer som Sverige avser att verka för så att teknik för att minska utsläppen ska kunna föras över till utvecklingsländerna på ett enkelt och kostnadsfritt sätt.

Om man tittar på världens patent för den senaste miljötekniken, till exempel förnybar energi eller låga utsläpp från förbränningsmotorer, ser man att nästan alla de patenten finns hos företag i i-länderna. Utvecklingsländerna har nästan inga sådana patent alls. Att använda sig av den senaste tekniken kostar mycket pengar, för utvecklingsländerna måste betala pengar i licenser och royaltyer för att över huvud taget kunna använda sig av den senaste tekniken. Jag såg en rapport från G77-gruppens tankesmedja South Centre där man konstaterar att utvecklingsländerna har ökat sina utbetalningar för licenser och royaltyer sjufaldigt de senaste 15 åren och att de nu enbart för licenser och royaltyer betalar ungefär 50 miljarder US-dollar per år.

Här tror jag att en politisk reform skulle kunna handla om att vi ser ut ett antal viktiga miljötekniker som snabbt ska kunna föras över till utvecklingsländerna och sedan antingen går in och betalar licenserna för dem eller tar bort licenserna så att utvecklingsländerna kan använda dem fritt. Det är någonting som Sverige skulle kunna driva på klimattoppmötet. Jag vill fråga klimatministern ifall hon är beredd att göra det.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga eftersom ministern själv tar upp subventionerna till fossilindustrin och miljöskadliga subventioner överlag. De här subventionerna måste ju fasas ut. Det handlar om mycket pengar. Har Sverige en strategi för att fasa ut sina egna miljöskadliga subventioner?

Fru talman! Det är klart att för att vi ska kunna uppnå klimatmålen krävs det mycket mer än de 100 miljarder dollar som utlovades av de rika länderna på toppmötet i Köpenhamn 2009. Där talade man om nya och additionella medel. Sedan dess har världen enats om en ny agenda för hållbar utveckling, Agenda 2030. Förra året hölls också en stor konferens i Addis Abeba om finansieringsfrågan i anslutning till hållbar utveckling.

Ett av de 17 utvecklingsmålen handlar om klimatfrågan. Ett annat handlar om hållbar energi. Det finns mål som handlar om hållbart jordbruk och hållbar tillgång till vatten och mat och även jämställdhet och andra väldigt viktiga frågor. Tanken är att vi ska få en helhet i den globala hållbarheten. Minskad ojämlikhet mellan och inom länder är också ett av målen.

Skälet till att jag tar upp detta är att jag upplever att det i klimat- och utvecklingssammanhang - jag är minister för både bistånds- och utvecklingsfrågor och klimatfrågor - har vuxit fram en samsyn om att det inte riktigt går att skilja dessa finansieringskällor åt. Vi måste använda alla tillgängliga medel för att bygga en hållbar värld. Vi ska inte tro att de 100 miljarder dollar som skulle vara nya och additionella medel hjälper när 550 miljarder dollar samtidigt gick till subventioner av fossila bränslen förra året. Dessutom investeras triljoner dollar i motorvägar, flygplatser och offshoreborrning efter olja i känsliga områden i havsmiljö.

Vad vi måste tala mer och mer om är därför att styra om alla de finansiella flödena till en hållbar utveckling. Där går det inte att så strikt separera klimatfinansiering från resten av finansieringen. Under toppmötet i Marrakech hörde jag faktiskt ingenting om detta med nya och additionella medel. I stället talar man om att de rika länderna måste ställa upp med de resurser som krävs men att vi också måste adressera allt som går i ohållbar riktning. Detta är oerhört viktigt.

När det gäller EU:s åtagande tycker vi alltså att det är svårt att se en åtskillnad. Vi kan inte ha en viss typ av bistånd som exempelvis går till att bygga kolkraftverk, för att bidra till en snabbare ekonomisk utveckling, och en annan typ som bidrar till förnybar energi. Dessa agendor gifts ihop väldigt mycket. För svensk del bidrar vi till Gröna klimatfonden utanför biståndsramen, men vi har också en kraftigt höjd ambition inom biståndsramen: Det vi gör ska vara miljömässigt hållbart.

När det handlar om varför vi inte har försökt få till stånd ett eget svenskt bidrag är vi rättsligt bundna av Parisavtalet, som vi har skrivit på tillsammans med EU. Jag ser ingen poäng med att göra detta utanför protokollet i Parisavtalet, men däremot ska Sverige vara ett föregångsland och visa att vi går längre. Där har regeringen tillsammans med andra partier mycket höga ambitioner.

Fru talman! Jag håller med om att det är helt och hållet ohållbart att 500 miljarder US-dollar går till fossilsubventioner i världen. Detta ska bort, och vi ska subventionera det som ställer om vår planet.

Men jag frågade ministern om hon var beredd att som ett första steg fasa ut våra egna miljöskadliga subventioner. Vi har ju många sådana, och enligt Naturvårdsverket uppgår de till ungefär 50 miljarder svenska kronor varje år. Det är alltså mycket pengar. Vi i Vänsterpartiet har flera gånger motionerat om att vi vill ha en utfasningsplan för dessa subventioner. Vi förstår att det inte går över en natt, men man måste ändå ta sikte på att få bort dessa subventioner. Är ministern beredd att stödja det?

Sedan, Isabella Lövin, blir jag ärligt talat lite oroad över ditt resonemang när du faktiskt inte kan ta orden "nya och additionella medel" i din mun. Det är fastslaget som en grund i klimatförhandlingarna. Såvitt jag vet står det inskrivet i klimatkonventionen att våra pengar i form av klimatfinansiering inte ska tas från biståndet utan vara nya och additionella medel. Vem som helst förstår väl att dessa 100 miljarder inte alls räcker och att alla pengaflöden måste vara hållbara, men om inte ens klimatfinansieringen ska bestå av nya och additionella medel blir jag rätt oroad. Här vill jag ha ett klart och tydligt svar från ministern i hennes sista anförande.

Jag fick inte heller veta om ministern var beredd att driva på för en patentreform eller att välja ut ett antal viktiga miljötekniker för utvecklingsländerna så att de inte behöver betala dessa 50 miljarder US-dollar enbart i licenser och royaltyer.

Avslutningsvis vill jag önska ministern lycka till på klimattoppmötet. Det behövs länder som driver på, och det hoppas jag att vi kommer att göra där.

Fru talman! Tack, Jens Holm! I Köpenhamn kom man överens om att det ska vara nya och additionella medel. Vad Sverige driver är att de 100 miljarder som man kom överens om måste gå till de ändamål där det inte finns privata källor eller där det är som svårast. Det handlar om de fattigaste ländernas anpassning till effekterna av klimatförändringarna, och det handlar om de allra fattigaste länderna. Vi ser nu att investerare, privat kapital och näringsliv ser affärsmöjligheter i att bygga ut förnybar energi, inte minst i medelinkomstländer och där de så att säga lägst hängande frukterna finns.

Den nya, additionella finansieringen måste alltså specifikt gå till sådana ändamål där det inte finns annan finansiering. I viss mån kan detta giftas ihop med det som görs i övrigt inom biståndet, och jag tycker inte att det är fel. Sedan kan tilläggas att det inte finns någon allmänt accepterad definition av nya och additionella medel. Här har vi valt att betrakta det som medel utanför biståndsramen.

När det gäller tekniköverföring är det grundläggande för teknikspridning att det finns fungerande institutioner och en mottagningskapacitet i de länder som är i mest akut behov av detta. Det måste finnas fungerande lärande och en utbildningsnivå som gör att man kan tillgodogöra sig innovativ teknologi. Det måste finnas ett näringsliv, marknader och ett utbildningsväsen. Det är alltså väldigt mycket vi måste kunna hjälpa till med utöver IPR-området.

Överläggningen var härmed avslutad.