Informationsutbyte inom ambulanssjukvården

Fru talman! Mattias Eriksson Falk har frågat mig hur jag och regeringen avser att specifikt adressera och förbättra informationsutbytet mellan olika myndigheter och verksamheter för att skydda ambulanssjukvårdspersonal mot hot och våld.

Mattias Eriksson Falk har också frågat mig om det finns planer på att införa system eller metoder som gör det möjligt för ambulanssjukvården att få tillgång till relevant information om tidigare incidenter av våld eller hot för att bättre förbereda och skydda personalen.

Mattias Eriksson Falk har vidare frågat mig om på vilket sätt den tillsatta utredningen om förbättrade möjligheter för informationsutbyte kommer att ta hänsyn till behovet av att skydda personal inom ambulanssjukvården från hot och våld.

Mattias Eriksson Falk har slutligen frågat mig hur jag och regeringen planerar att säkerställa att åtgärder för att förbättra informationsutbytet genomförs på ett sätt som respekterar individens rätt till integritet och sekretess samtidigt som de garanterar säkerheten för dem som arbetar inom samhällsviktiga funktioner.

Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka Mattias Eriksson Falk som tar upp denna viktiga fråga. Det är avgörande för ett välfungerande samhälle att medborgarna kan känna sig trygga med att om nära och kära eller man själv skulle behöva akut vård kommer den att finnas där, oavsett socioekonomiska förhållanden eller i vilket område man bor. Det är avgörande för ett tryggt samhälle att allas behov av god vård tillgodoses.

För att detta ska vara möjligt är god arbetsmiljö och säkerhet för ambulanspersonal avgörande. Det är en viktig fråga som både regeringen och jag tar på stort allvar. För att fungera väl behöver arbetsmiljön för ambulanssjukvårdens viktigaste resurs - dess personal - värnas och utvecklas. Hot och våld ska inte förekomma.

Innan jag går in på Mattias Eriksson Falks mer specifika frågor i denna interpellation vill jag med hänvisning till den fråga som han ställde till mig om ambulanspersonsonalens säkerhet (svar på skriftlig fråga 2023/24:704) inledningsvis nämna att hot och våld riktat mot personal inom ambulanssjukvården kan bero på flera faktorer. Mattias Eriksson Falk lyfte fram stenkastning i den skriftliga frågan. Det förekommer att sjukdomstillståndet hos personer i behov av akut vård kan medföra aggressivitet och emellanåt även hot och våld. Det förekommer inom hela sjukvården och kan handla om tillstånd såsom berusning, påverkan av substanser eller i vissa fall psykisk ohälsa.

Jag ser mot bakgrund av detta att informationsutbyte mellan myndigheter inte är lösningen på hela problematiken utan att vi behöver arbeta med flera insatser parallellt. Dessa insatser behöver värna ambulanspersonalens säkerhet, patientens integritet och sekretesskydd och även patientsäkerheten i bred bemärkelse inbegripet möjligheten för den enskilde att få hjälp i akuta och livshotande lägen.

Det är i dag möjligt att med journalsystem sammankoppla den prehospitala ambulanssjukvården med den övriga vården, något som Region Kronoberg var först i landet med att införa. Genom att integrera ambulansernas journalsystem med sjukvårdens journalsystem skapar man förutsättningar för ett obrutet informationsflöde mellan ambulans och sjukhus. Det bidrar till att effektivisera hela larm- och vårdkedjan och gör det möjligt för ambulanspersonalen att redan vid utryckning förbereda sig för vilket omhändertagande som kan tänkas föreligga.

När det gäller blåljuspersonal specifikt finns det redan möjlighet för dem som tar emot samtal om akutvård att vid misstanke om en hotfull situation informera till exempel Polismyndigheten som då samåker med ambulansen vid ett larm. Detta sker särskilt i områden där det råder social oro. I Örebro invigdes nyligen Seglet som är en gemensam samverkansarena där man har samlat polisen, SOS Alarm och räddningstjänsten som därmed närmare kan ha en dialog om vilka insatser som behövs vid olika larm.

Utredningen Förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter (Ju 2023:22) ska överväga och föreslå förbättrade möjligheter att utbyta information om enskilda inom och mellan myndigheter och andra organ som enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) jämställs med myndigheter (dir. 2023:146). Syftet är att information ska kunna utbytas i den utsträckning som behövs för att myndigheterna bland annat ska kunna förhindra, förebygga, upptäcka, utreda och ingripa mot fusk, felaktiga utbetalningar, regelöverträdelser och brottslighet så effektivt som möjligt utan att det medför ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten.

Utredaren ska bland annat särskilt överväga och lämna förslag på en generell bestämmelse som gör det möjligt att på ett effektivt sätt lämna uppgifter som omfattas av sekretess till skydd för enskilda till en annan myndighet, såväl på begäran som på eget initiativ. Utredningens uppdrag är brett och inte begränsat till vissa enskilda myndigheter. Uppdraget ska delredovisas i augusti 2024 och slutredovisas i februari 2025.

Avslutningsvis vill jag också klargöra att arbetsmiljölagstiftningen är tydlig. Det är alltid arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret, så även för personal inom ambulanssjukvården. I detta arbete är det mycket viktigt med kunskap om arbetsmiljön och om var riskerna finns samt om hur dessa risker kan förebyggas. En god dialog och samverkan mellan arbetsgivare, arbetstagare och skyddsombud är helt avgörande för ett bra och förebyggande systematiskt arbetsmiljöarbete.

Regeringens ambition att ge regionerna, som huvudmän för hälso- och sjukvården, förutsättningar att erbjuda vård och omsorg av god kvalitet är tydlig, vilket inte minst framgår av Tidöavtalet, regeringens budgetproposition och även vårbudgeten med ytterligare 6 miljarder kronor till regionerna.

Fru talman! Jag har ställt denna interpellation om informationsutbyte inom ambulanssjukvården för att adressera den problematik jag själv fått till mig av aktiva medarbetare inom ambulanssjukvården i mitt hemlän Gävleborg.

Jag har tidigare ställt en skriftlig fråga inom detta område, som ministern nämnde, men en interpellation behövdes för att gå djupare in på denna fråga och debattera de olika delar som finns med såväl i mina frågeställningar som i ministerns svar. Jag vill med det givetvis tacka sjukvårdsministern för svaret på interpellationen.

Ministerns svar är omfattande och pekar på många bra saker som i dag finns eller utreds och som förhoppningsvis kommer att bidra till att skapa en bättre situation generellt såväl inom sjukvården som mellan myndigheterna och sjukvården. Det handlar om att riva bort de murar av sekretess som jag och Sverigedemokraterna många gånger ser finns mellan olika delar. Dessa murar hindrar ett effektivt arbete mellan olika delar av samhället i användningen av våra tillgängliga resurser, inte minst i de fall där barn omfattas och där samhället många gånger måste kunna agera snabbt. Där är såklart också Tidöavtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna en viktig del. Även om sekretessfrågorna där främst relaterar till skolan sker välkomna förändringar som skapar nya och bättre förutsättningar.

Som jag nämnde i inledningen kommer mina frågeställningar utifrån vad jag fått till mig från medarbetare inom ambulanssjukvården i Gävleborg. Man ger exempel på att personer varit våldsamma. Hot och våld förekommer, och ibland behöver man ha polisen med sig som en resurs för att kunna genomföra sitt uppdrag och arbete. I dessa delar är jag och ministern överens. Polisen ska kunna bidra till att trygga annan blåljuspersonals situation kopplat till en insats som sker i samhället. Hoten och våldet behöver givetvis inte komma från dem som behöver vård. Det kan vara andra familjemedlemmar eller ej, men sådana situationer förekommer ofta.

När ambulanspersonalen är färdig lämnar man platsen. På sikt kommer det uppdraget att vara klart. En av de första tankar som slår en medarbetare efter det är givetvis en vilja att berätta för sina kollegor om situationen och vad som hänt för att därigenom kunna bidra till att samma situation inte uppstår igen. Det behöver inte ens vara kopplat till samma person, utan det kan vara ett specifikt område, ett enskilt hus eller en särskild trappuppgång. Men av sekretesskäl får man inte informera dem om de saker som skett eller varna dem.

Ministern nämner att man kan lösa problem genom sammankoppling av journalsystem. Det är ett intressant exempel som jag tar med mig. Ministern nämnde också Seglet i Örebro med tanke på områden där det råder social oro. Det är naturligtvis ännu ett bra exempel som ministern pekar på. Dock täcker inte dessa exempel in alla de tillfällen som jag nämner. Det kan gälla olika patienter och även områden utan social oro. Där kommer, som jag ser det, ministerns exempel kanske inte att fungera i praktiken alla gånger.

Även om jag tycker att ministerns svar i det stora hela är fylligt och pekar på många bra saker saknar jag en konkretisering utifrån mina specifika frågeställningar om hur denna problematik ska kommas åt, vilka eventuella barriärer av sekretess som behöver rivas och vilka insatser staten i så fall kan göra. Jag hade med andra ord gärna sett ett svar som fokuserade mer på hur problemet ska lösas och inte lika mycket på övergripande strategier och befintliga möjligheter med de lagar vi har. Samtidigt vill jag med all tydlighet säga att jag inte på något sätt misstror ministerns engagemang i dessa frågor, som jag givetvis är övertygad om att ministern tycker är viktiga.

Fru talman! Jag är glad över att interpellanten i sin interpellation lyfter både arbetsmiljön för medarbetarna i hälso- och sjukvården och patientens behov av sekretess. Det är precis de här två sakerna som måste vägas av. Hur gör man då det i praktiken? Jag är glad över att interpellanten från början har lyft svårigheten i att hantera dessa saker samtidigt.

Det korta svaret på interpellationen är egentligen att vi utreder detta och återkommer. Men jag har valt att gå in lite djupare på detta och bredda frågan. Ingen av oss vet vad utredningen landar i, men den är nödvändig.

Offentlighets- och sekretesslagen bygger på att uppgifter som vi har bedömt behöver sekretess ska vara hemliga. Dem får man inte med automatik dela med någon annan myndighet. Man får inte heller dela dem inom myndigheten om det inte finns skäl att göra det. Det tycker jag är klokt, för uppgifter kan missbrukas och användas av någon som inte har skäl att använda dem. Uppgifter som finns om mig, ledamoten eller någon annan ska hanteras med sekretess om det finns skäl att ha sekretessprövning.

Men då och då har vi skäl att göra en brytning av detta. Då kallar vi det sekretessbrytande bestämmelser. Regeringens uppfattning är att vi behöver några fler sådana, för vi ser problem i samhället där sekretessen blir ett hinder för att upprätthålla andra lagar, precis som ledamoten lyfter. Det är då vi behöver se hur vi kan komplettera lagstiftningen med fler sekretessbrytande bestämmelser som på ett balanserat sätt ger stöd för att ta del av uppgifter fast de inte ingår i myndighetens eller verksamhetens del normalt sett.

Jag tycker att det är klokt att vi gör det genom en utredning - det är i och för sig det enda sättet att göra en lagändring. Det här är så svåra saker att vi behöver underlag för att veta vilka avvägningar som krävs i den kommande lagändringen och för att veta att vi gör rätt.

Det är dock väldigt positivt att regioner redan hittar metoder för att lösa denna fråga, som är akut varje dag för medarbetare i ambulanssjukvården. Jag förstår helt deras frustration när vi säger att det kommer en utredning i februari nästa år, att den sedan ska gå på remiss och att vi sedan ska skriva en proposition. Detta är deras vardag nu. Det är ett arbetsmiljöproblem för många, för en del varje dag.

Det man behöver ha med i den andra vågskålen är att sekretessbrytande bestämmelser med all säkerhet kommer att behöva kringgärdas av många förbehåll. Det är till exempel inte ovanligt att en patient har en sjukdom som kan leda till ett utåtagerande beteende och till både hot och våld i sjukvården. Även om man som personal vet att detta är en del av sjukdomsbilden är det fortfarande fråga om hot och våld. Det här måste hanteras på ett sätt som är klokt för både patienten och den personal som ska ta om hand den.

Då kan man tänka att man ska upprätta register över personer som har en viss sjukdom eller en viss benägenhet. Men är det verkligen relevant att alla de här personerna skulle kunna bli våldsamma? Nej, det är det förstås inte. Som ledamoten lyfter handlar det om att man med säkerhet vet att någonting skulle kunna hända igen. Hur försäkrar vi oss då om att ett register som skulle kunna vara tillgängligt vid vissa tillfällen inte används för fel ändamål eller kan leda till risker på annat sätt? Det är en av de svåra frågor där utredningen ska ta ställning.

Jag är väldigt glad över att regeringen och samarbetspartierna har valt att göra det här. Om vi inte tar itu med frågan om fler sekretessbrytande bestämmelser kommer vi inte heller att kunna leva upp till de andra lagarna. Därför är det nödvändigt när det gäller såväl hälso- och sjukvårdslagen som trygghet och säkerhet i samhället att vi hittar en lösning. Jag ser fram emot att ta del av utredningen när den kommer, så att vi får bättre redskap för att skydda både patienter och medarbetare.

Fru talman! Jag tackar återigen ministern för svaret. Liksom ministern vill även jag lyfta frågan om arbetsmiljön. Naturligtvis är den arbetsgivarens ansvar. Där är vi helt överens. Det är frågor som man måste jobba med, framför allt i det systematiska arbetsmiljöarbetet på alla plan. Det bidrar till att öka säkerheten för personalen. Vi är eniga om det.

Frågan om sekretess kanske det också är viktigt att diskutera ytterligare med till exempel Sveriges Kommuner och Regioner i kommande samtal, men även med SOS Alarm, för det är därigenom samarbetet sker med till exempel ambulanssjukvården inom respektive regioner.

Vi kom in lite på frågan om behovet av vård kontra det som eventuellt skulle kunna uppstå när det gäller till exempel våld. Jag tror att de två frågorna till viss del hänger ihop, men jag tror faktiskt också att man kan särskilja dem. När ambulanspersonalen åker ut på något eller vill ha vetskap om att någonting kan ske tänker man kanske inte i första hand på vilken koppling det finns till vårdbehovet hos personer eller till vilket sjukdomstillstånd som eventuellt finns i sammanhanget. Jag tror att det handlar om att man på något sätt skulle kunna göra en markering till exempelvis SOS Alarm, så att de känner till att en våldsam händelse har skett och kanske att den är kopplad till en specifik adress eller en specifik person. Det är det man är ute efter. På så sätt kan frågor om sjukdomstillstånd och liknande hållas borta.

Jag tror att man får skilja de två delarna åt, även om jag naturligtvis förstår att det också finns ett sammanhang. Jag vill skicka med att detta skulle kunna vara en enkel lösning på problematiken.

Nu kommer vi att få en utredning som tittar på de här delarna, men jag vill peka på att ambulanspersonalen till exempel skulle kunna återkoppla till SOS Alarm om var händelsen skett. SOS Alarm är oftast de som sköter frågor som gäller utringning av till exempel ambulans eller polis. Då skulle de ha direkt vetskap och kunna larma ut polis direkt när något är kopplat till just den adressen eller personen. Tiden för en insats minskar naturligtvis också när polisen direkt kan vara med vid en insats och ambulanspersonalen inte behöver stå och vänta. Det ökar tryggheten både för dem som behöver vård och för våra medarbetare inom ambulanssjukvården. De delarna vill jag skicka med specifikt. Ministern för naturligtvis samtal med SKR om många saker och säkert även med SOS Alarm. Jag skickar med detta för framtida diskussioner, så att ministern har det med sig.

Även om ministern naturligtvis inte kan lova något här i dag är den debatt vi nu har tillsammans med andra debatter och de exempel jag lyfter fram ett frö som förhoppningsvis kan växa till sig och bli till en viktig samhällsförändring som i slutändan är till gagn för personal inom sjukvården generellt och specifikt ambulanssjukvården, som jag lyfter nu. Den kommer att vara till gagn för samhället och naturligtvis för den enskilda medborgare som till exempel behöver vård eller blir upprörd och frustrerad över det våld som vår blåljuspersonal inom olika verksamheter möter från personer som inte respekterar deras arbete och deras roll.

Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletterande synpunkter!

Det är, precis som ledamoten säger, många olika slags situationer. Det händer då och då att personer helt enkelt är ute för att förstöra, bråka och stoppa en viktig insats. Där tror jag ändå att de lagändringar som vi har gjort med skärpningar vid brott mot blåljuspersonal men också andra personer har en verkan. Jag hoppas att det också kommer att märkas i att det kan hanteras och att lagen kan används.

För vissa grupper har det ändå en stor betydelse. Jag vet att gör jag detta riskerar jag ett straff. Det är viktigt att man vet: Bryter jag mot lagen ska jag få ett straff. Jag ska ta mitt straff, och jag ska sona mitt brott. Det är en del i den kedja vi har för att få tillit och förtroende i samhället. Jag kan göra fel, men då ska jag ta mitt straff och sona mitt brott.

Därför är ändå de förhållandevis nya lagarna om brott mot blåsljuspersonal viktiga delar i detta. Jag hoppas att de kommer att användas så att man både anmäler och använder lagarna så att vi framöver kommer att se hur de fungerar, hur praxis blir och om de behöver kompletteras eller ändras på något sätt.

När det gäller den andra delen som uppstår, där det som ledamoten säger är mer kopplat till platsen man kommer till och situationen, är det en annan slags situation som kan vara laddad på många olika sätt. Där tror jag att arbetsmiljöarbetet är viktigt. Man kan få hjälp med att arbeta med hur man ska bemöta människor i svåra situationer.

Min erfarenhet är att ambulanssjukvårdspersonal är riktigt duktig på det. Jag tror att ledamoten delar den uppfattningen. De är riktigt erfarna och duktiga på att när de kommer in i någons hem, som det ofta är, eller på en plats att känna in: Vad är läget? Hur ska vi agera? De är riktigt duktiga.

Därför är det ännu viktigare att man som arbetsgivare inte bara förlitar sig på att man har en duktig personal utan att man fyller på med struktur och system som stöder ett bra arbetsmiljöarbete. Ibland blir det så när man har duktig personal, ibland eldsjälar, som gör mycket mer än vad man kan förvänta sig, att man som ansvarig backar för att personalen löser det så bra.

Men när det gäller arbetsmiljö måste man som arbetsgivare hela tiden finnas där och se till att man fyller på, stärker och skyddar så att det inte handlar om att enskilda individer är duktiga utan att hela systemet stöder en trygg och säker arbetsplats. Det tror jag är en del av frågorna som behöver lyftas.

Den andra delen är just samverkan mellan sjukvård och polis. Det är väldigt intressant att följa Seglet i Örebro för att se: Kan man bättre hitta snabba kopplingar via SOS Alarm? Men även SOS Alarm har i många situationer behov av att få del av mer information.

En del av alla utredningar vi har handlar om: Hur mycket information ska vi dela? När är det ändamålsenligt, och när bör vi låta bli att göra det? Det är många utredningar som pågår. Det handlar om att kunna ta del av hälsodata. Det är allt som görs på Socialdepartementet. Där har vi fortfarande stora problem mellan regionerna och kommunerna. Men det handlar också om de utredningar som nu pågår om sekretessbrytande bestämmelser på olika sätt.

Jag vill ändå vidhålla att det, precis som ledamoten själv säger, behövs många olika slags åtgärder. Regeringen arbetar med alla dessa delar på olika sätt. Dessvärre kommer det att ta tid. Det är problemet för ambulanssjukvården.

Därför är förstås samtalet med ansvariga arbetsgivare oerhört angeläget. Det gäller att man gör vad man kan till dess att man har ett bättre lagstöd på plats.

Fru talman! Tack återigen, ministern, för svaret!

Jag kan börja med att hålla med om att vi har en ambulanspersonal som är fantastiskt duktig på sitt arbete och som gör sitt allra bästa varje dag.

En del av det arbetet är det förebyggande arbetet som ministern också nämner. Det handlar om att vara förberedd på vilka situationer som kan uppstå. Man kan utbildas för att få den kunskapen.

Jag nämner exempel på hur vi genom sekretessbrytande bestämmelser göra att man kan varna kollegor för en händelse när det är ny personal från ambulanssjukvården som kommer till platsen vid nästa tillfälle.

Då detta är mitt sista inlägg skulle jag också vilja nämna de goda insatser som Sverigedemokraterna och regeringen gör för att stärka och förbättra hälso- och sjukvården inte minst genom Tidöavtalet.

Där nämns också först hälso- och sjukvården. Men det är genom statsbudgeten som vi ökar såväl det generella anslaget som det riktade statsbidraget till hälso- och sjukvården för att underlätta i tider av kraftig inflation, samtidigt som vi verkar för att stärka sjukvården och därigenom naturligtvis också ambulanssjukvården.

Jag vill särskilt lyfta fram den dubblerade satsningen som Sverigedemokraterna och regeringen gör inom cancer- och barnsjukvården. Det är en viktig satsning för att inte minst korta väntetider i sjukvården.

Slutligen vill jag också nämna något om den sociala oro som ministern lyfte fram i sitt svar. Vi har ett omfattande utanförskap kopplat till den tidigare förda och ohållbara migrationspolitiken. Där är många gånger respekten för blåljuspersonal och deras trygghet liten eller saknas till stora delar.

Det är ett allvarligt problem som måste hanteras. Där är exempel som att riva sekretessbarriärer eller de skärpta straffen för attacker mot just blåljuspersonal viktiga delar för att komma till rätta med det.

Med det vill jag tacka ministern för en bra debatt. Jag lovar att jag för min del kommer att följa arbetet vad avser just ambulanssjukvården, och jag kommer garanterat att återkomma under mandatperioden.

Fru talman! Än en gång: Tack, ledamoten, för att ledamoten lyfter fram frågorna! Det har betydelse även om det just nu inte händer någonting, som ledamoten sa. Men det faktum att man lyfter fram frågorna och samtalar om dem påverkar också det som händer på många olika sätt.

Jag vill återkoppla till något av det ledamoten sa. Jag är mycket äldre än ledamoten. När jag växte upp var det självklart att räddningstjänst, ambulans och sådant hade allas förtroende. Det fanns inte en tanke på att man skulle försöka skada någon som var där för att hjälpa till. Tvärtom var det ofta dem man kunde använda för att åstadkomma förändring i ett område.

Vi har fått en utveckling där det inte längre gäller. Man är till och med beredd att attackera dem som är där att hjälpa till vid en brand, eller där någon är skadad eller sjuk. Det är så ofattbart att vi har hamnat där. Därför måste vi göra många slags åtgärder, som vi också har fångat i Tidöavtalet.

Det handlar om brottsförebyggande insatser för barn och unga och familjerna. Det gäller att stödja familjerna och att se till att det inte uppstår en sådan situation att man tycker att det är naturligt att ta till våld. Vi gör insatser på hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens sida, när det gäller migration och på många områden. Det är också brottsförebyggande insatser i form av förändrade straff. Det kan också påverka situationen när jag vet att det blir ett hårdare straff om jag gör detta.

Hela programmet medverkar till att få en förändring. Vårt uppdrag är att se till att det blir så. Vi har mycket på gång nu med utredningar. Men det gäller att se till att de genomförs och att vi också följer upp dem. Vi kan ha haft rätt tanke. Men sedan när det fungerar i verkligheten kan man ibland behöva skruva på det och att följa det.

Varmt tack för att ledamoten har nära kontakt med verksamheten och kan återkomma med hur det fungerar så att vi gemensamt gör ett gott arbete!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.