individuella programmet

Fru talman! Ulf Nilsson har frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta med anledning av rapporterna om dels det individuella programmets resultat, dels om stöd i grundskolans tidigare år. Utbildningen i grundskolan syftar till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter och den skolning i övrigt som de behöver för att delta i samhällslivet. Den ska ligga till grund för fortsatt utbildning i gymnasieskolan. Särskilt stöd ska ges till elever som har svårigheter i skolarbetet. Därmed har grundskolan ett tydligt ansvar för att möjliggöra för eleverna att nå målen för utbildningen. Detta ansvar kan inte överlåtas till nästa skolform. För att uppnå ökad måluppfyllelse är det centralt att stödinsatser sätts in tidigt, och det är på lokal nivå som den bästa bedömningen kan göras i det enskilda fallet. Skollagskommittén har i sitt betänkande Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) lämnat förslag om att den arbetsprocess som ska leda fram till beslut om särskilda stödåtgärder ska anges i skollagen. Elevens stödbehov ska uppmärksammas, utredas, dokumenteras, åtgärdas samt följas upp och utvärderas. Förslagen bereds för närvarande i Utbildnings- och kulturdepartementet. Regeringen avser att återkomma med förslag om stödåtgärder i den kommande propositionen om en ny skollag. Jag har tagit del av den nyligen publicerade slutrapporten från Rådet för skolans måluppfyllelse och fortsatta utveckling. Som skäl till att elever får mindre stöd än vad de skulle behöva anges inte sällan bristande resurser. Rådet konstaterar i sin rapport att bristande kvalitet och måluppfyllelse i grundskolan inte nödvändigtvis måste vara en fråga om bristande ekonomiska resurser. Det primära är snarare hur befintliga resurser används. Det är viktigt att eleverna inte bara får stöd utan att de får rätt stöd. I de skolor där andelen elever med utländsk bakgrund är stor dominerar till exempel språkliga svårigheter. Ytterligare resurser behövs för att förstärka insatserna i skolor i segregerade områden. Regeringen föreslog därför i budgetpropositionen för 2005 (prop. 2004/05:1) att det under 2006 och 2007 avsätts 70 respektive 155 miljoner kronor för detta ändamål. Propositionen har antagits av riksdagen. För att kunna ge eleverna en bättre utbildning och ett ökat stöd behöver grundskolorna fler lärare och andra specialister. Regeringen har tagit initiativ till riktade statsbidrag avsedda för personalförstärkningar i skolan. Hittills har satsningen gått mycket bra och lärartätheten ökar nu för varje år. Enligt uppgifter från Statens skolverk har kommunerna året 2003/04 ökat sin personaltäthet med sammanlagt 12 000 heltidstjänster jämfört med 2000/01, varav 8 000 är finansierade med statsbidraget och 4 000 med kommunernas egna medel. Ulf Nilsson undrar även om jag ämnar vidta några åtgärder med anledning av rapporterna om det individuella programmets misslyckade resultat. Individuella program är till för de elever som inte läser ett nationellt eller specialutformat program, till exempel på grund av bristande behörighet. På individuella program finns elever med allvarliga sociala problem, studietrötta elever, elever som befinner sig på gränsen till särskolan samt elever med språkliga svårigheter. Dessa elever har i många fall inte haft samma förutsättningar att klara målen för grundskolan som andra elever, och vissa har kommit så sent till Sverige att de inte har gått i grundskolan alls. Alla elever, inte minst de som haft studiesvårigheter i grundskolan, har rätt att inom gymnasieskolan få en individuellt anpassad utbildning av god kvalitet. Regeringen avser inte att stänga dörren för dem som har det svårast och hänvisa dem till kvarsittning i grundskolan på obestämd tid. Kvaliteten på individuella program måste höjas för att alla elever ska få de kunskaper de behöver för att kunna fortsätta på ett nationellt program och för att öka deras möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. I budgetpropositionen för år 2005 föreslogs, i enlighet med vad som aviserats i gymnasiepropositionen (prop. 2003/04:140), att utbildningen på individuella program ska bedrivas på heltid. Det utökade åliggandet för kommunerna kompenseras genom att det generella statsbidraget höjs med 450 miljoner kronor årligen från och med den 1 juli 2006. Svaret till Ulf Nilsson blir således att regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att öka måluppfyllelsen såväl i grundskolan som på gymnasieskolans individuella program.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag ställde denna interpellation på grund av en ny rapport. Det är en i raden av rapporter om sämre resultat i den svenska skolan som har kommit under det senaste halvåret. Men jag ställde också frågan på grund av att jag personligen känner flera ungdomar som har misslyckats i grundskolan och som har skickats vidare till gymnasieskolan utan tillräckliga förkunskaper. Och det är grymt när det går upp för en tonåring att hela skoltiden har resulterat i ett ofullständigt gymnasiebetyg och att chanserna till jobb är små. Det är också grymt för en skoltrött 18-åring att få höra att den enda chansen i framtiden är att komma in i nya utbildningspaket och nya åtgärder. Jag har hört ungdomar som själva säger att de är medvetna om att det måste vara något fel när man skickas igenom hela skolsystemet och först i slutet får reda på att man inte har en chans att klara målen. Den senaste rapporten som låg till grund för min interpellation kom från Rådet för skolans måluppfyllelse. Man konstaterar i sin rapport att nästan en fjärdedel av eleverna inte uppnår målen för grundskolan. Och det har alltså ökat med närmare 4 % sedan motsvarande undersökning gjordes 1997. Dessa elever skickas vidare till gymnasieskolan, och där har man det individuella programmet, som ministern talade om här. Och idén med det är, som alla vet, att man ska repetera grundskolan i viktiga ämnen som svenska och matte. Men samtidigt som eleverna repeterar grundskolan ska de börja läsa andra gymnasieämnen. Det säger sig självt att det inte är så lätt att läsa in gymnasiekurser i historia, geografi, samhällskunskap och naturkunskap om man över huvud taget har svårt att läsa svenska. Många av dessa elever som är infödda svenskar och har svenska som modersmål kan alltså inte läsa en sammanhängande text. Det säger sig självt att det inte heller är lätt med fysik och kemi om man inte har klarat grundskolans matte. Och resultaten är inte roliga. Det är 16 % av eleverna på det individuella programmet som faktiskt klarar sig fram till en avslutad gymnasieutbildning med godkända betyg. Ministerns svar innehåller en åsikt som jag i och för sig delar, nämligen att utbildningen i skolan ska ge eleverna de kunskaper som de behöver för att delta i samhällslivet. Vi är överens om det. Men skillnaden mellan skolministern och mig och mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet är att ni hela tiden envisas med lösningar som ständigt misslyckas på grund av er socialdemokratiska skolideologi. Skillnaden är alltså att skolministern försvarar ett skolsystem där man tror att problemen hela tiden kommer att lösas senare under skoltiden. Skolministern har säkert en ärlig vilja att skapa en bra skola för alla elever. Men varför är han då så låst i modeller som faktiskt slår ut eleverna? Sanningen är ju att vi har en utslagsskola i dag. I slutändan av gymnasieskolan är det närmare 40 % av eleverna som inte har klarat av gymnasieskolans mål under fyra år. Min och Folkpartiets enkla utgångspunkt är att det är mänskligare och billigare att lära sjuåringar läsa och skriva än att lära 17-åringar det. Därför måste förkunskapsprincipen bli den vägledande i den svenska skolan. Skicka inte elever vidare till utbildningar som de inte har förutsättningar att klara av. Sätt in stödet tidigt, och ge gärna ett extra år tidigt i grundskolan, till exempel i årskurs 3, om eleverna halkar efter. Det skulle man kunna göra om man lade ned större delen av det individuella programmet som kostar 1 ½ miljard kronor om året.

Fru talman! Återigen är det viktigt med beskrivningen. När Ulf Nilsson talar om att 25 % inte får godkänt i samtliga ämnen, är det inte samma sak som att dessa 25 % sedan hamnar på det individuella programmet. Det är ändå viktigt att framhålla att det handlar om de 10 % som inte har behörighet för gymnasiet när de lämnar grundskolan. Som Folkpartiet och Ulf Nilsson mycket väl vet har detta många skilda orsaker. Jag tror att vi kan vara helt överens när det gäller dem som går igenom hela grundskolesystemet. Jag tror inte att det finns någon i detta land som inte är beredd att skriva under på att vi ska satsa på att både se de bekymmer som finns och åtgärda dem så tidigt som möjligt. Att satsa resurser på grundskolan är därför väldigt viktigt. Det är också därför glädjande att jag som socialdemokratisk skolminister kan säga att vi kontinuerligt varje år satsar mer på den svenska skolan. Och det resulterar i fler lärare och andra specialister som anställda. Det är viktigt att framhålla. Sedan vet vi att det också finns elever som kommer hit i relativt hög ålder. Det som nästan alla elever i den svenska skolan har, nämligen fem år i förskolan och nio år i grundskolan, är det vissa elever som inte har. De kommer hit när de är tio år eller äldre. Det är 40 % av dem som i dag finns på det individuella programmet som just har denna bakgrund. De har kommit till Sverige när de har varit tio år eller äldre. Därför är det väldigt viktigt att det också finns ett program som kan vara individuellt anpassat och att man ser till att även dessa elever får en möjlighet att klara av studier, även om jag naturligtvis förstår att det inte är helt enkelt. Eleverna i den grupp som vi talar om har sinsemellan mycket olika förutsättningar, och det finns oerhört många anledningar till att de inte riktigt har lyckats. Jag som skolminister har ambitionen att se till att vi ska jobba både genom att stärka resurserna och stärka uppföljningen för alla elever, inte minst genom införande av framåtsyftande individuella utvecklingsplaner, och på det viset också se till att upptäcka de elever som behöver ett stöd på ett tidigt stadium så att man kan sätta in resurser och stöd så att de uppnår målen. Men jag menar att vi ändå måste ha ett individuellt program för de elever som av en eller annan anledning inte har lyckats. Vi vet ju att det finns de som har otroligt dåliga förutsättningar att göra det, särskilt de som kanske bara har två eller tre år på sig därför att de är elva, tolv eller tretton år när de kommer hit till Sverige. Därför är det väldigt viktigt att denna möjlighet finns. Jag måste återigen säga att den lösning som Folkpartiet föreslår är oerhört nedslående. Det handlar om sortering, det handlar om kvarsittning i skolan, det handlar om en sortering i allmän och särskild kurs med mera. Den modell som Folkpartiet nu för tiden förespråkar används i dag i Tyskland. Och där överväger man att överge den modellen med sortering i låga åldrar till förmån för en mer skandinavisk modell med en sammanhållen skola. Det är tråkigt att Folkpartiet har lämnat socialliberalismen därhän. En gång i tiden samarbetade nämligen socialdemokrater och socialliberaler väldigt väl, inte minst för att införa det skolsystem som vi har haft under efterkrigstiden. Jag skulle önska att Folkpartiet kunde lämna bakåtblickandet och högerkanten för att återigen vara en seriös partner när det gäller utvecklingen i den svenska skolan. Jag skulle välkomna det.

Fru talman! Skolministern jämför inte så ofta med andra länder. Men hittar han ett land som är sämre än Sverige går det bra att jämföra. Jag skulle vilja nämna Finland där det på många sätt liknar Folkpartiets idéer om skolan. Man har en ordentlig yrkesutbildning, och man har studentexamen och en teoretisk gymnasieskola. Man har möjlighet till extraår i grundskolan. Man har lärare med väldigt hög status, och det är kö för att komma in på lärarutbildningarna. Det kan låta gammalmodigt, men Finland är bäst bland OECD-länderna enligt Pisaundersökningen och andra undersökningar, så dit skulle jag nog rekommendera en studieresa. Själv gjorde jag en sådan för bara ungefär 14 dagar sedan, och det var mycket intressant. Skolministern konstaterar egentligen i sitt svar att de brister jag talar om verkligen finns i skolan och tycker att det är problematiskt. Det tycker jag är ett steg framåt, för fram till för ett år sedan erkände faktiskt inte socialdemokratiska skolministrar att det över huvud taget var några problem i skolan. Ministern säger också att resurserna ska användas rätt. Jag har lämnat mitt förslag här. Det handlar då om att så att säga tvinga över resurser till grundskolan genom att helt enkelt bygga utbildningen på principen om förkunskaper för att gå vidare och på det sättet tvinga fram speciallärare och extrasteg, ha tidiga nationella prov obligatoriskt i trean och så vidare så att man får tag i dem som kommer efter. Men eftersom skolministern säger nej till det och vill ha kvar och lägga en och en halv miljard om året på det individuella programmet undrar jag hur skolministern tänker sig att få över de här resurserna så att man kan börja använda sig av fler speciallärare och mindre grupper i grundskolan. Socialdemokraterna har aldrig riktigt accepterat den här förkunskapsprincipen. För bara några år sedan föreslog majoriteten i en socialdemokratisk utredning ett avskaffande av alla behörighetskrav för att komma in på gymnasieskolan. Det blev ett ramaskri, och till sist backade man från Gymnasieutredningen och kastade den i papperskorgen. Men nu fortsätter man alltså med att försöka lösa problemen med grundskolans misslyckanden genom att hela tiden ta in elever på det individuella programmet. Av dem som går på det individuella programmet är 17 % invandrare. Det är självklart att för människor som nyligen har kommit till Sverige vill alla, inte minst Folkpartiet, ordna olika typer av introduktionskurser och speciallösningar. Problemet är det individuella programmet och anpassade utbildningar under en övergångsperiod. Det individuella programmet är en lösning framför allt för elever som misslyckas genom så att säga det långa skolsystemet - dessutom en mycket dålig lösning. Vårt enkla och konkreta förslag är att det individuella programmet i dess nuvarande form läggs ned och merparten av de pengarna förs över till grundskolan. Det ska alltså ersättas av stöd tidigt i grundskolan med speciallärare och extraår, lärlingsutbildning med mycket tid för praktiskt lärande och, för en del elever, tvååriga gymnasieutbildningar med möjlighet att komplettera som vuxen. Då får vi en lösning. Men skolministern har egentligen inte presenterat något förslag här till hur de resurserna rätt ska börja användas. En enkel fråga är därför: Står skolministern bakom förkunskapsprincipen, och hur tycker skolministern att den ska tillämpas - om han nu står bakom den?

Fru talman! Självfallet är det absolut effektivaste att se till att vi får elever som redan från början synliggörs och får de grundkunskaper och grundförutsättningar som det handlar om för att klara vidare studier. Det är självklart. Den konstlade debatten om att ingen skulle vilja det känns rätt löjlig. Vi kan väl ändå vara överens om att det självfallet är detta som är målet. Återigen: Det är viktigt med beskrivningen. Även i Sverige finns möjligheten till ett tionde grundskoleår. Det är frivilligt därför att vi inte tror på att tvinga kvar 17-18-åringar i en skola, i en miljö, som kanske är mer anpassad för 13-14-åringar - elever som kanske, precis som Ulf Nilsson tidigare hävdade, till och med är oerhört trötta på att gå i skolan. Den lösningen tror vi alltså inte på. När det gäller lärlingsutbildningen vet Ulf Nilsson mycket väl att jag tycker att den borde finnas som en tillvalsmöjlighet efter avklarad grundskola. Jag tror att det är viktigt att vi också för de elever som känner att det skulle vara ett val för dem öppnar för den möjligheten. Men till skillnad från Folkpartiet vill jag att den utbildningen ska vara en fullvärdig gymnasieutbildning köpt av skolan och placerad på ett företag - en utbildning där man också genom att köpa utbildningen kan ställa helt andra krav på kvalitet och uppföljning än man kan göra om det bara är upp till företagens goda vilja. Återigen kommer förslaget från Folkpartiet om att för vissa elever sänka ambitionerna och kraven. Vi vet alla vilka de eleverna är. De eleverna är ofta barn och ungdomar från arbetarklassen. För dem ska man minsann inte ha en fullvärdig gymnasieutbildning. Det som gläder mig i den här diskussionen är att Folkpartiet tycks stå näst intill ensamt i den här diskussionen. Svenskt Näringsliv, fackföreningsrörelsen, lärarorganisationer och andra har sagt att det är "fullständigt fel väg". Både dagens och morgondagens arbetsmarknad kräver en gedigen utbildning. Att då, som Folkpartiet gör, säga att för vissa elever ska vi sänka ambitionerna och kraven tror jag inte riktigt på. Det handlar om att fortsätta att satsa på den svenska skolan. En konkret fråga från Ulf Nilsson var hur jag tänker mig att den här satsningen annars ska ske. Ja, det är kanske inte någon nyhet för Ulf Nilsson att vi gör en riktad satsning på den svenska skolan - en satsning som handlar om sammanlagt 15 miljarder över fem år. Där kommer tyngdpunkten naturligtvis att ligga på grundskolan. Det är ju den som är den stora delen av den svenska skolan i dag. 15 miljarder över fem år är ganska mycket pengar. Lägg också då till det som kommunerna själva lägger till. När det gäller att kunna få ta del av de här pengarna kan jag konstatera att vi vid nästa års slut, när denna satsning når sin höjdpunkt, antagligen kommer att ha inte bara de ytterligare 15 000 lärare och andra specialister som vi hade som mål och vallöfte, utan vi hamnar nog på 18 000-20 000 fler lärare och andra specialister i skolan. Det är klart att det är en grundförutsättning för att förbättra kvaliteten på utbildningen i grundskolan. Detta är viktigt. Jag vill också framhålla att samtidigt som vi gör detta kommer vi under nästa år att också göra en riktad satsning på just det individuella programmet för att höja kvaliteten och förstärka rätten för eleverna. Det är inga ord, utan det är konkret handling, Ulf Nilsson!

Fru talman! Inledningsvis vill jag beträffande den budget som skolministern talar om säga att vi när det gäller pengar är överens. Folkpartiet föreslår samma summor till skolan som Socialdemokraterna, men vi vill använda dem på ett helt annat sätt. Bland annat vill vi inte använda personalpengar till att permanenta förhållandet med fast anställda obehöriga lärare, vilket era riktade personalpengar har lett till. Nej, jag tycker att man ska höja ambitionen i skolan, skolministern! Jag tycker att fler ska klara en skolutbildning. På yrkesprogrammen är det i många större kommuner, storstadskommuner, uppemot hälften som hoppar av från byggprogrammet och andra yrkesprogram - fordonsprogrammet exempelvis. Jag tycker att det är bättre att man får läsa lite mindre teoretiska ämnen och får en lärlingsutbildning och klarar utbildningen. Det är också bättre att man klarar en tvåårig gymnasieutbildning med mycket praktik och allmänbildning i viktiga ämnen och att man får möjlighet att komplettera senare än att man hoppar av med en oavslutad gymnasieutbildning. Jag vill alltså höja ambitionsnivån. Denna vår, skolministern, kommer enligt statistiken 25 000 elever att hoppa av den svenska gymnasieskolan. Det är dem vi tänker på. Det finns många som klarar sig bra i skolan, det är vi helt överens om. Men det är väldigt många som slås ut i den svenska skolan. Det är en utslagningsskola för många, och den procenten har ökat. Det är dem vi värnar om. Vi vill ha en skola som passar alla. Socialdemokraterna säger ofta att Folkpartiet vill ha gårdagens skola. Det är precis tvärtom, vi vill ha en modern skola. Det är Socialdemokraterna som har bitit sig fast i gårdagens idé om skolan, nämligen 68-vänsterns idé, 70-talsskolan, den kravlösa skolan utan prov, utan betyg, utan läxor och utan utbildade lärare. Det är den ideologin som gör att ni hela tiden kommer fel och inte ser problemen förrän det är för sent.

Fru talman! Jag är tämligen säker på att vi i grund och botten är överens om att vi måste göra ytterligare satsningar på den svenska skolan och att vi också måste göra ytterligare förändringar för att utveckla skolan. Jag ser framför mig att vi fortsätter med tre parallella linjer. För det första genom att fortsätta att satsa resurser på den svenska skolan, för det räcker inte med fagra ord. Jag tror inte, som Folkpartiet verkar tro, att man kan sänka ambitionerna så att vissa elever inte får en fullvärdig gymnasieutbildning. Det tror jag inte riktigt på. För det andra handlar det om fortsatta satsningar genom personalförstärkningspengar, 15 miljarder över fem år, riktade satsningar mot de skolor som i dag har det väldigt tufft genom de så kallade segregationspengarna, 225 miljoner över två år och genom en riktad satsning på det individuella programmet, som ju är huvudföremålet för vår debatt, 450 miljoner från och med nästa år. Det är viktigt. Samtidigt som vi gör dessa satsningar för att utöka resurserna vill jag se till att stärka uppföljningen. Jag har redan nämnt de individuella utvecklingsplanerna, som jag vill ska kunna börja införas från och med nästa år. Vi måste också se på de kvalitetsredovisningar som vi har, och jag är också beredd att titta på diagnostiska prov för att utveckla de verktygen ytterligare. Det tror jag är viktigt. Det tredje området där jag tror att det är väldigt viktigt att fortsätta att jobba handlar just om trygghet och studiero, för dessa är en grundförutsättning för lärande. Den skola som jag ser framför mig är en skola som präglas av trygghet, studiero och lärande. För det ändamålet, för att kunna se till att förtydliga skolans ansvar och befogenheter, kommer regeringen att lägga fram lagförslag som förtydligar både ansvaret och befogenheterna. Det hoppas jag kommer att kunna utveckla den svenska skolan ytterligare. Jag kan vara stolt över mycket i den svenska skolan, men jag är inte nöjd så länge vi har elever som lämnar den utan grundkunskaper och förutsättningar för att kunna förverkliga sina drömmar.