glesbygdsombudsman

Fru talman! Runar Patriksson har frågat mig om jag avser att utreda möjligheterna att inrätta en gles- bygdsombudsman. Till att börja med vill jag poängtera att jag och re- geringen är bekymrade över de konsekvenser som en minskande befolkning får för delar av vårt land. Re- geringen kommer under en treårsperiod att lämna bidrag med sammanlagt 425 miljoner kronor till de kommuner som haft störst befolkningsminskning under perioden 1990-2000. Jag vill i det här sam- manhanget också poängtera det kommunala utjäm- ningssystemets stora betydelse för vår befolkningsut- veckling. Utan detta skulle förutsättningarna att upp- rätthålla bl.a. en god skola och äldrevård och erbjuda en bra livskvalitet kraftigt förändras i många kommu- ner. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den negativa befolkningsutvecklingen i många kommuner inte enbart är orsakad av ett ensidigt flyttningsmöns- ter. Många studier som gjorts, bl.a. av den regional- politiska utredningen, visar att den negativa befolk- ningsutvecklingen i olika delar av landet är ett resul- tat av att födelsetalen understiger dödstalen. Även om alla människor i dag skulle bo kvar på sina nuvarande bostadsorter skulle många platser fortsätta att minska kraftigt i befolkning. I december 2001 beslutade riksdagen om en ny regional utvecklingspolitik i enlighet med propositio- nen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet, som jag presenterade i höstas. Den nya regionala utvecklingspolitiken syftar till att främja och stärka alla regioners möjligheter att tillvarata den utvecklingspotential som finns för att därigenom bidra till Sveriges gemensamma utveck- ling. Tillväxten är inte ett nollsummespel. Att det går bra för vissa regioner får inte innebära att andra måste stå tillbaka. Den nya politiken bygger på det lokala och regio- nala engagemanget. Den måste kunna hantera de olika utvecklingsförutsättningar som finns och de olika utmaningar som Sveriges kommuner står inför. För att ge de bästa förutsättningarna för tillväxt och livskraft, både för enskilda personer och för fö- retagande, måste också statens ansvar vara tydligt. Vi har tydliggjort det på en rad områden som bl.a. berör högskolornas roll för regional utveckling, infrastruk- tur, tillgången till kommersiell service och förutsätt- ningarna för entreprenörskap. Med anledning av det jag precis har sagt ser jag inget behov av att inrätta en särskild glesbygdsom- budsman. Det är viktigare att politiken och besluten förmår se både likheter och olikheter som finns mel- lan olika delar av vårt land. Ingen av oss tjänar på en tudelning och en ojämn utveckling. Ingen av oss tjänar heller på att försöka dela in Sverige i olika områdestyper, såsom glesbygd, landsbygd, storstads- nära områden eller storstäder, och ställa dem mot varandra.

Fru talman! Runar Patriksson har frågat mig om jag avser att utreda möjligheterna att inrätta en gles- bygdsombudsman. Till att börja med vill jag poängtera att jag och re- geringen är bekymrade över de konsekvenser som en minskande befolkning får för delar av vårt land. Re- geringen kommer under en treårsperiod att lämna bidrag med sammanlagt 425 miljoner kronor till de kommuner som haft störst befolkningsminskning under perioden 1990-2000. Jag vill i det här sam- manhanget också poängtera det kommunala utjäm- ningssystemets stora betydelse för vår befolkningsut- veckling. Utan detta skulle förutsättningarna att upp- rätthålla bl.a. en god skola och äldrevård och erbjuda en bra livskvalitet kraftigt förändras i många kommu- ner. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den negativa befolkningsutvecklingen i många kommuner inte enbart är orsakad av ett ensidigt flyttningsmöns- ter. Många studier som gjorts, bl.a. av den regional- politiska utredningen, visar att den negativa befolk- ningsutvecklingen i olika delar av landet är ett resul- tat av att födelsetalen understiger dödstalen. Även om alla människor i dag skulle bo kvar på sina nuvarande bostadsorter skulle många platser fortsätta att minska kraftigt i befolkning. I december 2001 beslutade riksdagen om en ny regional utvecklingspolitik i enlighet med propositio- nen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet, som jag presenterade i höstas. Den nya regionala utvecklingspolitiken syftar till att främja och stärka alla regioners möjligheter att tillvarata den utvecklingspotential som finns för att därigenom bidra till Sveriges gemensamma utveck- ling. Tillväxten är inte ett nollsummespel. Att det går bra för vissa regioner får inte innebära att andra måste stå tillbaka. Den nya politiken bygger på det lokala och regio- nala engagemanget. Den måste kunna hantera de olika utvecklingsförutsättningar som finns och de olika utmaningar som Sveriges kommuner står inför. För att ge de bästa förutsättningarna för tillväxt och livskraft, både för enskilda personer och för fö- retagande, måste också statens ansvar vara tydligt. Vi har tydliggjort det på en rad områden som bl.a. berör högskolornas roll för regional utveckling, infrastruk- tur, tillgången till kommersiell service och förutsätt- ningarna för entreprenörskap. Med anledning av det jag precis har sagt ser jag inget behov av att inrätta en särskild glesbygdsom- budsman. Det är viktigare att politiken och besluten förmår se både likheter och olikheter som finns mel- lan olika delar av vårt land. Ingen av oss tjänar på en tudelning och en ojämn utveckling. Ingen av oss tjänar heller på att försöka dela in Sverige i olika områdestyper, såsom glesbygd, landsbygd, storstads- nära områden eller storstäder, och ställa dem mot varandra.

Fru talman! Jag blev i går uppringd av en mycket bekymrad Runar Patriksson, som insåg att han inte klarade att komma hit i dag på grund av att han be- finner sig i de värmländska urskogarna. Jag är tack- sam att jag får ta den här debatten. Jag får tacka statsrådet för svaret. Interpellationen handlar om inrättande av en gles- bygdsombudsman, men i botten ligger precis det som statsrådet var inne på, nämligen vårt gemensamma bekymmer för glesbygdens utveckling. Runar Pat- riksson menar att om det fanns en glesbygdsom- budsman skulle det vara lättare för folk när de är missnöjda med den service som kommuner och landsting ger, även regeringen. De skulle då kunna kontakta glesbygdsombudsmannen och känna att de har direktkontakt med en person. Vi kommer också in på frågan hur det står till i glesbygden. Därför blir jag förvånad när statsrådet säger att det är tack vare det kommunala utjämningssystemet som vi har så bra service i kommunerna. Samtidigt talar statsrådet om alla de bekymmer som finns i kommu- nerna. Jag tycker inte att det kommunala utjämningssy- stemet har löst glesbygdens problem. Vi är helt över- ens om problembilden. Det finns väldigt stora pro- blem. Från Folkpartiets sida är vi intresserade av ett kommunalt utjämningssystem, men inte på det sätt som det fungerar i dag, just därför att det har visat sig att det inte fungerar. Det finns också anledning att reflektera över var- för unga familjer flyttar från glesbygden. Är det inte just därför att de ser att de inte får den service där som de tycker att de behöver, t.ex. bra skolor för sina barn? Trots att jag är storstadsbo är jag naturligtvis ock- så väldigt intresserad av vad vi kan göra för glesbyg- den. Skälet till att Runar Patriksson har ställt inter- pellationen är just att han ständigt får brev, mejl och telefonsamtal från personer som bor runtom i landet och känner att de har det besvärligt och inte vet om de kommer att kunna bo kvar där. Jag tror att det för dem skulle vara skönt att veta att det fanns en glesbygdsombudsman som de kunde ringa och framföra klagomål till. Det är i dag svårt att hitta rätt i den byråkrati som finns på olika områden. Det är med det perspektivet som vi ska se förslaget om en glesbygdsombudsman.

Fru talman! I dag har Glesbygdsverket att svara för mycket av det uppdrag som Helena Bargholtz pekar på. Glesbygdsverket gör kartläggningar varje år av tillgången till service. Man tittar på närheten till postkontor, närheten till hälsocentraler och närheten till kommersiella affärer - alltifrån lanthandel till större köpcentrum. Man följer befolkningsutveck- lingen och man kartlägger bostadsutvecklingen, dvs. tillgången till bostäder eller det överflöd av bostäder som många kommuner har. Man tittar också, inte minst, på högskolornas roll och möjligheten till di- stansutbildning runtom i vårt land. Med den nya regionala utvecklingspolitik som riksdagen nu har ställt sig bakom finns det ändå skäl att fundera över om Glesbygdsverkets roll ska ändras som en konsekvens av det. Därför arbetar vi nu med direktiv inom Näringsdepartementet för att göra en översyn av Glesbygdsverkets roll utifrån den nya politik som ska gälla. Men Glesbygdsverket är den myndighet som i dag svarar för de frågor som Helena Bargholtz pekar på. Jag tycker att verket gör ett mycket bra jobb när det gäller att kartlägga just ut- vecklingen i olika delar av vårt land. Helena Bargholtz tycker inte att det kommunala utjämningssystemet är tillräckligt. Det var också regeringens åsikt, och det var skälet till att regeringen föreslog - eftersom man utöver det kommunala ut- jämningssystem som finns i dag ändå ser ett ökat behov - att ge ett extra bidrag till de kommuner som har tappat allra flest invånare under de senaste åren. Detta bidrag ska vara kopplat till just befolkningsut- vecklingen. Om man tycker att det kommunala utjämningssy- stemet inte är tillräckligt så måste min motfråga till Helena Bargholtz bli: Skulle möjligheterna för gles- bydskommunerna öka om utjämningssystemet inte fanns? Eller delar Helena Bargholtz min åsikt att det är ett behov av mer utjämning kommunerna emellan som är den bästa garanten för tillgången till service och det bästa sättet att möta möjligheten för enskilda företag och personer att bo och verka runtom i vårt land? I dag för vi en diskussion om flyttströmmar runtom i vårt land. Precis som jag sade i mitt svar så tycker jag att det är viktigt att se att det största pro- blemet för de drygt 200 av våra 289 kommuner som tappar invånare varje år inte är det faktum att männi- skor flyttar. Vi tror gärna det, men flyttlassen från små till större orter är inte alls så många som man ibland kan uppleva i debatten. Det visar alla studier som både utredningen, TCO och många andra har gjort. Det största problemet är att vi föder allt färre barn. Vi föder fler barn i de stora städerna, och det beror på att här bor många människor med invandrarbakgrund och många människor som är i den ålder då man föder barn. Men generellt sett föder vi färre barn än vad vi någonsin har gjort i vårt land. Det påverkar glesbygden. Även om alla vi som bor utanför stor- stadsområden i dag skulle fortsätta att bo kvar där så kommer vi inte ifrån det faktum att kommuner ändå skulle tappa befolkning. Därför är det viktigt att fundera på hur man med utvecklingen med färre barn i vårt land ändå kan ta ett gemensamt ansvar för att förutsättningarna i landet ska vara så likvärdiga som möjligt när det handlar om tillgången till kommersiell service, närheten till en skola, till vården och till omsorgen. Mitt svar på detta är att det oslagbara är det kom- munala utjämningssystemet. Men ibland räcker inte ens det till, och då får vi göra extraordinära insatser.

Fru talman! Det är inte mer av kommunal utjäm- ning som vi behöver, utan vi behöver ett annorlunda system för den kommunala utjämningen eftersom det uppenbarligen inte fungerar i dag. Trots att vi har ett långtgående kommunalt utjämningssystem så räcker pengarna inte till, precis som statsrådet säger, utan man måste gå in och skjuta till ännu mycket mer pengar. Det är alltså någonting som är snett i det här systemet. Det föds fler barn i större städer - det är alldeles riktigt. Det hänger naturligtvis ihop med dels befolk- ningssammansättningen, dvs. att det är yngre familjer som bor där, dels med att man trots allt kanske ser bättre utvecklingsmöjligheter för sina barn i stor- stadsområdena. Detta är ett jättestort dilemma, som vi måste lösa, men som jag inte tror att man löser med det nuvarande utjämningssystemet tillsammans med förstärkta bidrag. Det är precis som statsrådet säger; man gör ett bra jobb på Glesbygdsverket. Jag tycker att det är intres- sant när statsrådet säger att Glesbygdsverkets organi- sation ska ses över osv. Kanske blir det i slutändan en glesbygdsombudsman av Glesbygdsverket? Tanken med en ombudsman i det här fallet är att människor ska känna att de kan ringa direkt och klaga. Natur- ligtvis är det bra med utredningar, underlag och allt det som statsrådet talar om, men man ska också kun- na ringa till ombudsmannen och klaga över saker som man ser inte fungerar. Det gör man nog inte till gene- raldirektören i Glesbygdsverket i dag! Men om hon i stället blir en glesbygdsombudsman så är det möjligt att det blir en bättre direktkontakt mellan henne och invånarna i glesbygden. Därför ska det bli spännande att se vad översynen av Glesbygdsverket kommer fram till, och om den inte rentav resulterar i en gles- bygdsombudsman.

Fru talman! Jag tror att viljan att föda barn påver- kas av oerhört mycket. Jag tror att den påverkas av föräldraledigheten, av maxtaxan, av fler vuxna i sko- lan och inte minst av jämställdhetslagen, så att kvin- nor och män känner att det är möjligt att kombinera föräldraskapet med ett aktivt yrkesliv. Jag tror inte att viljan att skaffa barn skulle påverkas av tillsättandet av en glesbygdsombudsman. Men jag underskattar inte de bekymmer som många enskilda personer och företagare i dag har i vårt land med tanke på den befolkningsutveckling som finns och de långa av- stånd som det ibland är fråga om i delar av landet när det gäller tillgången till service, närheten till en flyg- plats och mycket annat. Därför är det också min utgångspunkt att reger- ingens ansvar när det gäller den nationella politiken ska vara tydligt. Det gäller infrastrukturen, högsko- lornas roll och mycket annat. Men det är också min uppfattning att detta inte räcker, utan det måste också finnas ett utjämningssystem kommuner emellan. Oavsett var de unga bor och oavsett var de gamla bor får vi ta ett gemensamt ansvar för alla innevånare i vårt land om vi vill att det ska vara likvärdiga förut- sättningar runtom i landet.