Framtiden för Accessprojektet

Fru talman! Göran Persson i Simrishamn har frågat mig om det är regeringens intentioner att Accessprojektet ska fortleva samt om jag har några andra insatser på agendan för att bibehålla eller förbättra resultaten inom kulturarvssektorn. Som jag nyligen svarade Lars Wegendal i en liknande fråga bereds ämnet om framtida satsningar på vårt kulturarv och sysselsättningen inom kultursektorn inom ramen för den årliga budgetprocessen. Jag kan inte föregripa de överväganden som regeringen gör inför höstens budgetproposition. Ett viktigt underlag i dessa överväganden är givetvis den delredovisning av effekterna av Accessatsningen som regeringen gett Statens kulturråd i uppdrag att lämna senast den 1 juni i år. Samtidigt är det viktigt att understryka att regeringen redan i budgetpropositionen för 2007 har förstärkt flera centrala museers anslag för att tillgodose många gånger grundläggande behov och eftersatta bevarandeåtgärder.

Fru talman! Jag får tacka för att det kom ett svar, även om jag inte tackar för hela innehållet. Kulturministern hänvisar återigen till en utredning. Vi ska väl inte säga annat än att vi under vår regeringstid också kunde göra det någon gång då och då. Här gäller det Accessjobben. Jag ska ge en liten bakgrund om dem. Accessjobben är de som Socialdemokraterna införde under den förra mandatperioden. Det är alltså sysselsättningsåtgärder inom kulturområdet. Satsningen är viktig för kulturarvet. Den ska samtidigt skapa arbetstillfällen för de akademiker som verkar inom kultursektorn. Den nya regeringen har fullföljt satsningen. Satsningen har utfallit över all förväntan. Över 800 arbetstillfällen har beretts och kunnat skapas inom ramen för Access. Det innebär att institutioner och organisationer får ekonomisk hjälp att anställa personer för att kunna stärka arbetet med att bland annat bevara, vårda och tillgängliggöra samlingar, föremål och arkivalier inom hela kulturfältet - både museer, kulturmiljöer, arkiv, scenkonst, bibliotek, bild och form samt film och foto. Intresset från kulturlivet och de arbetssökande har varit enormt stort. Det mest positiva har varit att nyutexaminerade akademiker på kulturområdet har getts möjlighet att få ett fäste på arbetsmarknaden samtidigt som viktiga samhällsbehov inom kulturarvet har blivit tillgodosedda. Fru talman! Det vore olyckligt om man avbröt ett sådant här projekt. Det ges i dag inga klara besked som jag kan se om framtiden för det här projektet. När beslutet om satsningen kom röstade faktiskt både Centern och Kristdemokraterna emot. Moderaterna stödde, men det var en del frågetecken. Det är det som gör mig och oss socialdemokrater lite oroliga i den här frågan. Man var inte överens om hur stor satsningen skulle vara. Var regeringspartierna i dag står i den här frågan är ytterst ovisst. En förlängning av projektet kan både skapa nya arbetstillfällen och bidra till att göra arbetet inom arkiv och andra samlingar ännu mer tillgängligt. Det var därför jag ställde frågan om intentionerna. Jag är också medveten om att det pågår en utredning, men det måste ändå finnas några intentioner på departementet och hos ministern om vad som händer i framtiden. Den andra frågan jag ställde var: Om man inte fortsätter med detta, vilka andra åtgärder skulle då finnas på agendan för att ersätta det hela? De som behöver och använder de här projektmedlen måste ju ha en framförhållning. Man måste veta vad som händer 2008. Det kommer visserligen en budget, men hinner man bereda det? Ska ministern lugna de institutioner, organisationer och människor som jobbar i dag med ett besked som säger att det här är ett bra projekt och något som vi vill fortsätta med eller att man har något annat i tankarna för framtiden?

Fru talman! Det är väl bra att man vill ha framförhållning, men det var aldrig sagt ens under den förra regeringens tid annat än att det här var en tvåårig satsning för 2006 och 2007. Det var något som vi stödde därför att vi visste att behoven, precis som Göran Persson säger, var stora inom den här sektorn, bland annat beroende på att man faktiskt hade underlåtit en hel del satsningar på underhåll till förmån för en del lite mer publikfriande satsningar - fria entréer är en sådan, nya museer och löften om nya museer är andra. Behoven är stora i sektorn, därav den stora hög med ansökningar till Kulturrådet inom i huvudsak arkiv, bibliotek och museer. Att man nu vill utvärdera den här satsningen är ju inte heller så märkligt. Vad har hänt? Hur ser behoven ut? Vad har man lyckats beta undan? Hur ser framtiden ut? Det är också något som vi måste veta innan vi fattar nya beslut. Det är ännu för tidigt att säga vad vi kommer att satsa på. Så fort jag har haft möjlighet har jag tydligt pekat på att kulturarvet är ett område som regeringen prioriterar. Det står också i regeringsförklaringen. Det har varit några satsningar på ett antal museer, kanske inte alltid så stora som man hade önskat. Vasamuseet, Nationalmuseum med Waldemarsudde och Naturhistoriska riksmuseet fanns med i höstens budgetproposition. Den tillsatta museikoordinatorn Christina von Arbin har också i uppgift att se över hur man kan stärka museisektorn. Det låter tråkigt att säga att vi får återkomma, men ibland får man göra det. Det pågår diskussioner inom departementet. Vi sitter inte och rullar tummarna och sover, utan syftet är att stärka kultursektorn. Vad vi exakt kommer att föreslå kan jag tyvärr inte tala om i dag.

Fru talman! Jag tror verkligen inte att man sover på departementet. Det har man inte gjort tidigare, och det gör man inte nu heller. Men det är ministern som ska sätta ned foten och har högsta ansvaret på departementet. Hon kan sätta ut färdriktningen. Departementet får hjälpa till med att få vind i seglen och ro båten i hamn. När jag läste igenom alla beviljade bidrag inom området kom jag att tänka på vår käre vissångare från Malmö Thomas Wiehe. Han sjunger om att mitt land är ditt land. Han går vidare med från söder till norr och från väster till öster olika underbara delar av vårt land. Bidragen är också rikstäckande. De är verkligen över hela vårt land över alla områden, från i söder, Österlens museum i Simrishamn har fått sig tilldelat, i Kristianstad, i väster Länsmuseet Varberg, österut är det Gotland och hembygdsföreningarna till nästan längst i norr med Attje Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Det är verkligen över hela vårt land som kulturmedel har spridits och bringat goda insatser. Kulturrådets bedömning är att det skulle vara till stort gagn för de institutioner som har beviljats medel att fortsätta projektet eftersom det finns ett stort behov, inte minst för att göra samlingarna tillgängliga. Låt mig få utveckla min oro för det hela. Vi har i tidigare debatter hört att det inte är så lätt att påbörja en politik under en så kort tid som ett drygt halvår i regeringsställning. Det finns områden som har känt av detta, till exempel a-kassan för kulturarbetare har fått helt andra förutsättningar. Sedan var det fri-entré-reformen för vuxna vid museer där man inte gjorde några större utredningar. Det var pang på rödbetan. Sedan var det frågan om Handslaget. Vi hade samma förslag. Det är i stort sett en fortsättning på den förra regeringens förslag om hur det ska vara i framtiden. Vi vet hur det blir under 2008. För 2007 var det i stort sett beslutat. Men framtiden är oviss även där. Det är därför det finns tecken på oro hos oss eftersom vi inte har kunnat få några klara besked vad gäller Access eftersom det har varit så succéartat. Även om ministern har sagt att hon inte vill utveckla denna fråga mer borde hon ändå tänka på att jag inte ställer frågan för min egen skull utan att jag gör det i egenskap av ledamot vald av människor i kultursektorn. Vi har ständig kontakt med dem i vår utskottsgrupp. Vi besöker dem, och jag vet att ministern också besöker dem. De har rest frågor och är oroliga för hur framtiden ska bli. Jag hoppas ändå att man inte ska säga nej utan kanske, kanske. Vi kan kanske få lov att fortsätta projektet.

Fru talman! Access är en ovanlig politisk fråga. Det är en av få viktiga frågor där socialdemokrater och moderater har varit överens. Såvitt jag minns har alla övriga borgerliga partier varit emot. Det var roligt att när frågan från början kom fram vi fick Moderaternas stöd. Lena Adelsohn Liljeroth har i kulturutskottet ofta anfört, precis som nu, att det finns stora behov av vård av föremål och annat i våra museer. Moderaterna har i de senaste årens motioner lagt fram förslag på ett anslagstillskott, om jag minns rätt, om 15-16 miljoner om året. När vi föreslog 500 miljoner på två år tyckte jag att det var roligt att Moderaterna i sitt budgetalternativ inrymde att följa med oss. Det gladde mig. Jag har varit optimistisk om att denna fantastiskt viktiga kulturpolitiska insats kan komma att få fortsätta, trots att vi har bytt regering. Jag har tolkat det som att eftersom Moderaterna, som gillar det här, har mer än hälften av alla borgerliga riksdagsmandat bakom sig, har det varit ett gott tecken på att denna viktiga verksamhet ska få fortsätta. Men jag blir nu lite orolig när jag hör Lena Adelsohn Liljeroths sätt att argumentera, nämligen passiviteten, formalismen, inga besked, att det inte går att säga, en budgetproposition, att en ny regering måste ha rätt att omprioritera. Det är vidare den totala avsaknaden av engagemang, känslan för de viktiga frågorna, kopplingen till populistiska åtgärder som fri-entré-reform och annat. Lena Adelsohn Liljeroth har i åratal ställt fri-entré-reformen mot det som vi pratar om nu. Nu har ni med oerhörd handlingskraft tagit bort den fria entrén. Samtidigt kan ni inte ge besked om extra satsningar på att vårda och värna arkivens, hembygdsföreningarnas, möbelsamlingarnas, skissmuseernas och alla de andra viktiga områdenas verksamheter för framtiden. Jag förstår att det finns en budgetproposition. Men ett och annat inför den budgetpropositionen bestämmer man i förväg. Om man inte kan gå så långt som att säga att man har genomfört förhandlingar och röstat ned småpartierna i regeringen och att det nu blir den moderata reformpolitiken med Sesam och Access som gäller, kan väl kulturministern ge en känsloyttring, en viljeyttring, en yttring att hon avser att driva frågan i budgetförhandlingarna? Ska jag tolka, som ligger närmast till hands, att passiviteten i sättet att svara är ett uttryck för att frågan inte ens kommer att aktualiseras? I så fall är det väl rimligt att man ger besked till alla dem som håller på med detta att det snart är slut och att de får börja fundera på något annat. Lena Adelsohn Liljeroth sade att den socialdemokratiska regeringen hade sagt att det här skulle vara i två år. Jag vill nyansera det lite. Det är inte sant. Vi tog fram pengar för två år. Vi lovade två år. Men vi sade aldrig att det skulle vara ett slutdatum. Sedan skulle vi planera vidare vilken nivå, vilket behov och utrymme som fanns. Jag kan försäkra att med de fantastiskt gynnsamma erfarenheter som det här har fått, inte minst tack vare det breda stödet från Moderaterna, är det fullständigt vattentätt att vi skulle ha fortsatt på den vägen för de kommande åren. Vi kanske skulle ha permanentat verksamheten.

Fru talman! Det är inte ofta som någon beskyller mig för att vara passiv och oengagerad. Mycket annat är kanske inte att vänta från vissa håll. Jag kan tala om att det är jag inte. Jag tror inte att någon annan skulle säga det heller. Det har varit en massa frågor. Jag vill minnas att Göran Persson tog upp idrottssatsningen. Jag hoppas att det ändå har framgått att den är given och att det till och med också innebär mer pengar framöver till idrotten, även om det blir i någon annan form och med färre pekpinnar till idrottsrörelsen. Inte minst RF uppskattar det. Sedan var det frågan om Access. Vi hade länge kritiserat att man hade valt att satsa på tillfälliga, mer publikfriande åtgärder. Fri entré är en sådan åtgärd. Men behoven var stora. Det är lätt för Leif Pagrotsky att stå här, efter det att man har förlorat valet, och säga att de skulle ha satsat ytterligare och kanske permanentat. Tro det! Det är lätt att säga, men det fanns inte med som någon form av vallöfte under valrörelsen. Däremot har vi talat om att det är viktigt att värna kulturarvet. Det kommer vi också att göra. Men i vilken form och hur? Även Leif Pagrotsky har i allra högsta grad varit med om de diskussioner som alltid föregår budgetar och vet att det är något som tar tid. Man kanske inte berättar för sina riksdagskolleger exakt vad som pågår och hur resonemangen går. Även där får jag vänta och hoppas på lite mer tålamod. Det pågår ett intensivt arbete, och syftet är att på sikt - vi har fyra år på oss - stärka kulturen. Det har varit givet för oss redan från början. Det framgår också tydligt i den regeringsförklaring som lästes upp i höstas.

Fru talman! Det nämndes inte tidigare, men i mitten av 1990-talet hade vi något som kallades Sesamprojektet och som var en betydande satsning på vård av museihandlingar. Det är det som står som en förebild för det hela, och det här är en fortsättning på den sysselsättningsåtgärden. Vad gäller ansökningskriterier ser jag det här som ett ytterst seriöst projekt. Det man prioriterade var oerhört konkret: Åtgärder som syftar till att tillgängliggöra berörda samlingar, föremål och arkivalier ska prioriteras. Projekt som ger hög sysselsättningseffekt ska prioriteras. Projekt som främjar samverkan mellan olika kulturinstitutioner ska också beaktas. Det är konkreta och strikta ansökningskriterier. Jag anser att det här är viktiga jobb. Anser kulturministern att Accessjobben är viktiga jobb? Ministern nämnde i förbifarten att det hade varit en diskussion mellan Riksidrottsförbundet och departementet. När vi för 14 dagar sedan gjorde ett besök på Riksidrottsförbundet hade de en hel del att säga även till den nya regeringen. Det hade alltså inte skett någon större förändring. Men det är inte det dagens diskussion gäller, även om jag kan säga att även Riksidrottsförbundet har fått sitt tillägg av Accessmedel för att synliggöra idrottshistorien. Tack för debatten!

Fru talman! Kära kulturminister! Jag tror inte att vi ska göra det så enkelt som att säga att jag sade att kulturministern var passiv och oengagerad. Det tycker jag inte. Jag tycker att svaret var passivt och oengagerat. Eftersom jag vet hur engagerad kulturministern kan vara tolkade jag det som att det här inte var en fråga som detta engagemang kanaliseras till. Jag kanske tolkade det som ett förebud om att det här är på väg att försvinna. Jag hade hoppats att kulturministern i sitt inlägg därefter skulle ta chansen att dementera den oro som jag känner, genom att uttrycka något engagemang för det vi här talar om. Uppemot 1 000 människor bedriver produktivt viktigt arbete med långsiktig verkan för att göra kulturarvet tillgängligt. Det gäller våra arkiv, inte minst för våra släktforskare, som via nätet kommer att kunna komma till arkiven i stället för att resa till Kungl. biblioteket i Stockholm och sitta på kontorstid och forska i papperen. Det gäller alla hembygdsföreningar, som kan göra saker som de annars inte hade kunnat. Det finns inte ett ord av glädje, inte ett ord av stolthet över vad vi gemensamt har åstadkommit på det här området. Jag tolkar det som ett förebud om att kulturministern kanske inte ens kommer yrka det här i budgeten, att det är ett område som kulturministern inte tycker att det är värt att slåss för. Jag hade hoppats på någon sorts engagemang i det här. Det fick jag inte, utan i stället var det nya utfall mot fri-entré-reformen. Fortsätt gärna med det! Varje gång hon gör det får vi några nya röster. Får jag påminna om att om ni vill förlänga det här och gör det i budgeten kommer riksdagen att fatta beslut om det omkring den 20 december. Därefter ska Kulturrådet läsa ansökningar. Ni måste ge besked tidigare, om ni inte ska hamna i samma läge som ni har gjort med Norrlandsoperan och Göteborgsoperan, att besluten kommer den 29 december. Vi är vana vid det, men jag trodde inte att det var ett exempel som ni avsåg att göra till mönster.

Fru talman! Det hjälper nog inte om jag kränger av mig skinnet för att göra Leif Pagrotsky nöjd. Han kommer ändå inte att tycka att jag är tillräckligt engagerad. Jag kan bara säga att jag värnar kulturarvet. Det kommer jag att fortsätta att göra. Jag vet, Göran Persson, eftersom vi talade om det tidigare, att det är väldigt viktiga jobb som har gjorts. De har varit önskade väldigt länge, från såväl arkiv och museer som bibliotek. Det finns också önskemål om att man på olika sätt ska fortsätta. Men på vilket sätt, hur eller när vet vi ännu inte. Det är därför, även om det är väldigt tråkigt att säga det, som vi måste vänta in en utvärdering. Men det är trots allt det vi gör, för att veta att vi satsar pengarna, skattebetalarnas pengar, på rätt områden. Det är därför vi väntar in den utvärdering som Kulturrådet gör av hur det ser ut och var behoven finns, för att kanske också göra mer stabila satsningar än bara tillfälliga. Det här var ingenting annat än ett löfte som gällde 2006 och 2007, och det är sektorn mycket väl medveten om. Men att vi ska värna kulturarvet är givet.