Försäljning av utsläppsrätter och det svenska klimatarbetet

Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Åsa Romson har frågat mig hur jag avser att verka för att de svenska klimatmålen till 2020 ska klaras om AAU:er från första Kyotoperioden säljs. Vidare frågar Åsa Romson om jag avser att verka för att Sverige även för nästa åtagandeperiod ska sälja de nationella utsläppsrätterna som överskrider EU:s bördefördelning, eller svenska klimatmål. Slutligen ställer Åsa Romson en tredje fråga: Hur avser ministern att verka för att aktörerna i Sverige, enskilda kommuner och företag, ska ha incitament för att bidra till ett ambitiöst klimatarbete om alla utsläppsminskningar över de lågt ställda internationella säljs till länder som skjuter på sitt klimatarbete? Jag tackar för dessa frågor som rör viktiga delar av den svenska klimatpolitiken och dess bidrag till klimatkonventionens och Kyotoprotokollets uppfordran till parterna, länderna, att samarbeta över gränserna för att motverka globala klimatförändringar. Låt mig innan jag svarar på frågorna göra ett tillrättaläggande. Både sparande och försäljning av AAU:er fordrar aktiva beslut. Om Sverige inte skulle annullera AAU:erna innebär detta inte nödvändigtvis att de kommer till användning i andra länder i motsats till vad Åsa Romson vill låta påskina. Överskottet förfaller i själva verket om ingen aktiv begäran att behålla det sker. Nu till frågorna. Den första frågan avser hur vi klarar klimatmålet till 2020 om AAU:erna säljs. Det enkla svaret är att vi fortfarande skulle ha möjligheter att klara målet till 2020. Målet ska nås genom dubbelt så mycket utsläppsminskningar inom landet som genom internationella insatser, som står för en tredjedel. Någon användning av överskotts-AAU:er har vi inte räknat med vid denna bedömning av att vi klarar målet. Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen i höstens budgetproposition i frågan om hur ett svenskt överskott ska hanteras. I den andra frågan har interpellanten smugit in ett försåtligt "även", som om jag verkar för att Sverige för den innevarande perioden ska sälja våra överskotts-AAU:er! Så är inte fallet. Regeringen har för avsikt att hantera överskottet på ett sätt som inte innebär ökade utsläpp netto utomlands, vilket har redovisats i tidigare interpellationssvar (2010/11:127). Regleringen av andra Kyotoperiodens saldo kommer att äga rum omkring 2023. Det är viktigt att vi i god tid bestämmer och kommunicerar hur vi ska behandla över- och underskott av AAU:er inom EU till dess en förhoppningsvis global överenskommelse efterträder Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Inom EU är vi överens om att incitament att överträffa åtaganden ska bevaras men också att den miljömässiga integriteten ska upprätthållas. Vi bör redovisa hur protokollet är konstruerat och hur AAU-systemet syftar till utjämning över tiden och mellan parter som inte nått sina mål och sådana som överträffat dem och därför har överskott. Tillgången till AAU-mekanismen innebär en säkerhetsventil för parterna och gör mer långtgående åtaganden möjliga, och Sverige bör i god tid etablera en medveten hållning i frågan. Vi som tar klimatfrågan på allvar, både regering och opposition, och ser nödvändigheten av djupare åtaganden, måste också ta ansvar för att förmedla värdet av AAU-systemet och internationellt samarbete till det klimatengagerade svenska folket. Jag är därför glad att Åsa Romson tar upp denna fråga så att vi får vidareutveckla hur vi ska vidga förståelsen för internationellt samarbete. Svaret på den tredje frågan hänger samman med den förra. Vi har ett gemensamt ansvar. Vi behöver ytterligare tydliggöra att frukten av svenska ansträngningar och anpassningar ingår i ett internationellt sammanhang. Utsläpp och utsläppsminskningar ger global verkan oberoende av var på jorden de sker. Möjligheter att överlåta utrymme mellan parterna är ett centralt element i Kyotoprotokollet. De länder som nu behöver överföringar av överskott är inte nödvändigtvis sådana som skjuter på sitt klimatarbete. Underskott kan ha andra orsaker. Ett aktuellt exempel är när Japan blev tvungna att använda betydligt mer fossilkraft än planerat i samband med förra årets naturkatastrof. Detta behöver vi förklara i stället för att förfalla till en inåtvänd nationell retorik. Vårt ambitiösa svenska klimatarbete understöds av ekonomiska incitament, vilkas legitimitet vilar på att de ger klimatnytta. Regeringens hantering av det svenska överskottet kommer inte att medföra några nettoökningar av utsläppen i andra länder.

Fru talman! Jag tackar miljöminister Lena Ek för svaret. Jag delar uppfattningen att detta är ett viktigt ämne att debattera i Sveriges riksdag. Även Riksrevisionen har vid ett antal tillfällen påpekat för regeringen att vi har otillräcklig ordning och reda i den budgetering och den beslutsväg som handlar om hur Sverige ska hantera sina klimatutsläpp och hur man sätter upp mål, hur man följer upp dem och hur man säkerställer att vårt arbete bidrar internationellt i form av att vi minskar utsläppen till den globala atmosfären men att vi också bidrar till att visa upp en framåtriktad och framåtsyftande miljö- och klimatverksamhet i landet. Det är faktiskt det som får betydelse i förlängningen i den internationella klimatdebatten, alltså huruvida Sverige kan visa upp att det går att börja ställa om ett modernt, välfärdsinriktat och framtidstroende land som Sverige till ett samhälle som inte tär på resurserna för kommande generationer och förstör klimatsystemet. Fru talman! Jag är inte lika nöjd med svaret när det gäller svaret på den enkla frågan, det vill säga: Anser Lena Ek att Sverige ska annullera, det vill säga boka hem, det överskott som man har jämfört med de internationellt mycket lågt ställda målen för Sverige för den första åtagandeperioden, den som slutar i år? Jag fick inget svar på om Lena Ek anser att Sverige ska annullera sina nationella utsläppsrätter, det vill säga de AAU:er som vi talar om här i dag. Det skulle jag gärna vilja ha svar på. Vidare skulle jag vilja säga att jag tror att det är viktigt att vi problematiserar. Jag för gärna ett resonemang med miljöministern om förhållandet mellan de nationella miljömålen och det internationella arbetet. Väldigt tydligt är det min uppfattning att Sverige ger sitt allra största bidrag till den internationella klimatomställningen genom att visa på det goda exemplet. Detta ger också, fru talman, en bra grund för en internationellt inriktad industri- och miljöteknikutveckling där svenska företag och innovationer kan bidra också genom att verka i utlandet. Detta innebär, menar jag, att Sverige - det gäller också internationellt - har allt att vinna på att vi ställer höga miljö- och klimatmål i Sverige och säkerställer att vi uppfyller målen här. Det gör att vi driver på en utveckling som också kan exporteras till andra länder och som kan visa på resultat för andra länder. Genom detta kan vi visa att ambitiösa klimatåtaganden också är möjliga i en internationell kontext. Men ska vi, fru talman, sluta med att det tak som sätts i de internationella klimatförhandlingarna - ett tak som vi vet alls inte är tillräckligt för klimatet - ska bli ett tak för de länder som har kapacitet och möjligheter att minska utsläppen också för Sverige och då på det sätt som jag tycker att Lena Ek och regeringen under våren visat att man är inne på, det vill säga att vi ska använda de nationella utsläppsrätterna, AAU:erna, i en internationell kontext, som det så vackert heter? Det är att göra det internationellt alldeles för lågt satta taket också till ett svenskt tak. Det kan jag inte tycka är en framtidsmodell vare sig för Sverige eller för världen. Men för den skull vill jag inte bli kallad för en inåtriktad nationell retoriker. Det är de internationella åtgärderna som är i centrum. Just därför behöver Sverige en klimatpolitik som också är värd namnet, en klimatpolitik där det är ordning och reda så att vi vet och bokar hem våra vinster här hemma.

Fru talman! Klimatförändringar som en följd av mänsklig verksamhet är nog den största utmaningen som världens politiska ledare står inför. Tittar man på hur det är runt om i världen och följer den politiska debatten ser man lätt att politikens fokus ofta ligger på ekonomi och finansmarknader med några års mellanrum och så. Det tycker jag är ett närsynt agerande från världens politiska ledare, för förändringar i klimatet kommer att påverka våra samhällen och därmed det ekonomiska systemet. Därför måste man se frågan om klimatförändringar också som en oerhört aktuell ekonomisk fråga. Och därför är det viktigt att bygga kopplingar mellan klimatpolitik och ekonomisk politik. Handel med utsläppsrätter är en sådan koppling. Att åstadkomma utsläppsminskningar genom marknadslösningar är ett sådant sätt. Har man, som Sverige, åstadkommit utsläppsminskningar och därmed fått ett överskott på utsläppsrätter ska dessa annulleras; de ska inte säljas. Det är Centerpartiets linje sedan en lång tid tillbaka. Det vet Åsa Romson. Vad kan vi då göra här i Sverige? De politiska låsningarna finns ju globalt när det gäller klimatet. Jag tycker inte att vi i Sverige ska söka motsättningar där vi i stället kan behöva samförstånd. Det är bra att frågan ställs eftersom det funnits en del oklarheter. När det gäller handeln med utsläppsrätter och den svenska klimatpolitiken finns det europeiska system och även Kyotosystemet som är globalt. Men korten blir lätt bortblandade. Därför är det jättebra att frågan ställs. Men man ska också tacka för svaret när svaret från Centerpartiet - jag vet inte om Åsa Romson hoppades på det - är väldigt tydligt: Utsläppsrätter ska annulleras, inte säljas.

Fru talman! Jag vill betona några saker. Först och främst: Av de svenska åtagandena ska två tredjedelar klaras av inom landet och en tredjedel internationellt just för att kunna vara med och bistå de fattiga länder som vill ta del av de olika klimatprojekt som finns i olika internationella system. När det gäller den del som ska göras i Sverige satsar regeringen oerhört mycket mer pengar - kanske tjugo gånger mer, lågt räknat. Det blir ganska mycket, och det är ganska tuffa mål som vi satt upp för oss själva genom att vi till år 2020 ska minska växthusgasutsläppen med 40 procent, att vi till år 2030 ska ha en fossiloberoende fordonsflotta och att hela landet år 2050 ska vara klimatneutralt. Det är alltså tuffa mål som vi satt upp för oss själva. Den här diskussionen handlar om vad vi får över av utsläppsrätter i det globala systemet. Vi har ju klarat våra mål - de mål som är satta i internationella förhandlingar, i vad som brukar kallas för Kyotoprotokollet. Vi fick, tack och lov, en möjlighet att "brygga vidare" Kyotoprotokollet, i avvaktan på förhandlingar om den nya globala klimatregimen där också Kina, Ryssland, Indien och USA ska kunna finnas med på ett helt annat sätt än de gjort under Kyotoprotokollet och den överenskommelsen och regleringen. Den första Kyotoperioden gäller åren 2008-2012. Avräkning sker i efterskott, när utsläppen redan skett. Den första Kyotoperioden är alltså inte avslutad ännu. Vi har den här debatten i oerhört god tid. Avräkning ska ske år 2015, så i det avseendet är det ännu mer gott om tid. Man kan väl säga att det inte är fel att vara ute i tid. Vi har alltså gott om tid för att hantera de här frågorna. Icke desto mindre bereds frågan i Regeringskansliet. Vi kommer med en del svar i höstens budgetproposition. Men framför allt räknar vi med att vara klara med den svenska hållningen, med hur frågan ska hanteras, till nästa års budgetproposition. Varför? Jo, därför att då är den första åtagandeperioden avslutad. Då har vi kunnat se hur årets klimatförhandlingar går och vilka regler som sätts upp för att kunna fortsätta på vad som kommer att gälla i fortsättningen. Givet att systemet ska ha miljöintegritet, att det ska vara marknadsnära och att vi ska vara noga med signalerna till det deltagande näringslivet och till andra samhällsintressenter tror jag att vår planerade process - att se hur förhandlingarna faller ut i höst och att återkomma i nästa års budgetproposition - är en ganska vettig hanteringsordning. Det ger oss en möjlighet att navigera i ett landskap som vi nu vet ganska lite om men som vi då kommer att veta väldigt mycket mer om.

Fru talman! Jag får tacka miljöministern för hennes kompletterande inlägg och framför allt Roger Tiefensee som för Centerpartiets räkning gör tydligt att man önskar annullera överskottet här - ett överskott som är hoparbetat av svenska klimatinsatser, av svenska kommuner och företag som dragit sitt strå till stacken och faktiskt följt en hel del av den debatt som vi med stor emfas haft här i kammaren. Lena, jag och andra har internationellt väldigt starkt varit ute för att säkerställa att vi får en helhet här. Vad som blir så märkligt med den här debatten är att vi inte kan landa i vad som är det rimliga systemet för att räkna. Hur ska vi se till att vi i Sverige får ett sådant klimatarbete att man känner att man är på rätt väg? Till skillnad från miljöministern tror inte jag att det är särskilt inspirerande för företag, kommuner och andra aktörer att jobba på med sina åtgärder om de inte ser att det hänger ihop i en nationell helhet och att vi får en nationell politik som hänger med och där man inte bara pekar på att vi ska göra en tredjedel av vårt mål om minus 40 utomlands. Vi skulle kunna göra som Danmark och säga att vi ska göra minus 40 hemma. Det är det som de klimatprogressiva länderna i världen nu gör. Man försöker vara tydlig i sin nationella politik. Utan en tydlig politik med mål och implementeringsåtgärder, både i närtid och för de framtida målen, får man inte heller en uppföljning som känns gedigen och adekvat för alla de aktörer som ska jobba. Klimatarbete hör till de frågor där man tydligt ser behovet av att ena alltifrån den lokala nivån via den nationella till den internationella nivån för att få alla att gå åt samma håll. Det är därför det är så viktigt att Sverige är den starka internationella klimatdiplomaten i de svåra förhandlingar och samtal som man naturligtvis har. Jag tycker inte att man tar detta ansvar när man talar om sättet att få ett internationellt åtagande som kan bli mer ambitiöst. Nu ska vi vara helt ärliga: Den första perioden hade ett extremt lågt åtagande. För Sveriges del innebar det att vi kunde öka utsläppen med 4 procent. Vi ska vara ärliga i debatten vad gäller det absurda utslaget. Finansministern deltar inte i debatten, men han var den som började förespråka att Sverige skulle sälja de här utsläppsrätterna, alltså överskottet av det svenska klimatarbetet. Jag tror inte att någon innan dess ens hade funderat på detta, utan det kom fram när man började se att det har skapats någonting som kallas för klimatekonomi. Man kan börja omsätta utsläppsrätter i pengar, och då är man naturligtvis angelägen om att disponera dem på rätt sätt. Men för Miljöpartiets del är det väldigt tydligt att vi inte kan disponera dem på ett sätt som får det svenska klimatarbetet att haverera. Just nu behöver vi högre ambitioner i det svenska klimatarbetet och framför allt tydligare ordning och reda när det gäller uppföljning och målsättning. På det sättet ska vi driva på och vara ett föredöme i de internationella förhandlingarna för att sätta upp internationella mål. Jag tror att Lena Ek och jag är alldeles överens om att de internationella samtal som hittills förts inte har den ambitiösa profil som världen behöver. Därför ska alla, inklusive den svenska regeringen, jobba för ett högre klimatmål och inte för att aktörer som Sverige som kan göra mer ska få incitament att göra mindre.

Fru talman! Jag tackar Åsa Romson för tacket. Det är viktigt att vi är tydliga med att det finns många partier, eller åtminstone två, i den här kammaren som har en väldigt hög ambition när det gäller klimatpolitiken. Sedan har vi lite olika roller som regeringsparti respektive oppositionsparti. Låt oss titta tillbaka! Nu pratar vi om överblivna utsläppsrätter från en åtagandeperiod med extremt lågt åtagande och låg ambition, som Åsa Romson säger. Vi hade under den här åtagandeperioden möjlighet att släppa ut plus 4 procent. Kopplat till det fanns det också ett lågt satt nationellt mål som den tidigare socialdemokratiska regeringen stödd av Miljöpartiet hade. Det som nu har hänt är att vi har ett högt och ambitiöst svenskt mål, minus 40 procent. En del av det ska vi göra internationellt. Det är inte fel. Vi ska använda skattebetalarnas pengar på bästa möjliga sätt. CDM, Clean Development Mechanism, är inte oviktigt internationellt i klimatspelet och framför allt inte i klimatverkstaden. Jag träffade Seychellernas miljöminister förra veckan. Seychellerna är ett av de länder som kommer att drabbas allra hårdast om vi får den prognostiserade globala uppvärmningen. Det kommer att försvinna rent fysiskt. Han var tydlig med att han är väldigt glad och tacksam över Sveriges och EU:s agerande i Durban, där man lyssnade och lyckades liera sig med önationerna inom G77. Problemet i Köpenhamn var att G77-gruppen inklusive Kina var homogen och inte gick att rubba. Det var ett tydligt tack och en uppmaning till den svenska regeringen och miljöministern att fortsätta på det spåret.

Fru talman! Jag skulle vilja ärerädda våra svenska klimatförhandlare i det här inlägget. För det första har Sverige väldigt tuffa klimatmål: minus 40 procent till 2020, en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 och att vi ska vara klimatneutrala till 2050. EU:s gemensamma mål är minus 20 procent till 2020, och det har minsann inte varit lätt att få alla medlemsländer att ställa upp på den ambitionen. Jag satt själv och förhandlade bördefördelningen mellan de olika länderna när vi skulle nå målen i den handlande sektorn och i den icke-handlande sektorn. Jag satt också själv och förhandlade systemet med handel med utsläppsrätter inom EU. Det var oerhört tufft att få bara dessa 20 procent på plats. Jag håller med Åsa Romson om att ambitionen behöver vara mycket högre. EU har satt ett mål på 80-85 procent till 2050. Vi har sagt att Sverige ska vara klimatneutralt. Det finns möjlighet till ambitionshöjning på en massa olika plattformar. Men i det här sammanhanget ska vi också titta på vad vi gör och vad vi har åstadkommit. Då tänker jag främst på den stora tjänstemannagrupp som gör ett ofantligt arbete och som nu har varit i Bonn i två och en halv vecka dygnet runt. Jag har fått rapporter kvart över ett nästan varenda natt om hur det går, och då är de inte färdiga med dagens arbete. De sliter verkligen, för de inser vikten av att vi når ett bra resultat i klimatförhandlingarna. Sedan vi mot alla odds i Durban i december i FN:s klimatförhandlingar lyckades få till en överenskommelse om Durbanplattformen som ska inkludera alla världens länder har vi också från svensk sida lagt mycket kraft på den tredjedel av klimateffekten som handlar om de kortlivade klimatgaserna, som finns i atmosfären ett par veckor eller ett par månader och inte blir liggande i decennier, som en del av de långlivade. Vid planeringsmötet i Durban i december satt Bangladesh, Ghana, Mexiko, USA och Sverige i ett parkeringsgarage och förhandlade ihop en arbetsordning för hur vi skulle klara detta. Vi har fått med först sex länder från början, sedan sex länder till i samband med Stockholmskonferensen. Vi har fått med Världsbanken och EU-kommissionen, så vi har fått en väldig finansiell styrka i detta initiativ. Förrförra helgen fick vi också med hela G8-gruppen, det vill säga Kina och Indien, som minsann inte har varit så lätta att få med i det här initiativet i andra klimatförhandlingar. Detta ska komplettera det oerhört viktiga jobbet med de långlivade klimatgaserna. Men här har vi en tredjedel av växthuseffekten, de kortlivade klimatgaserna, där vi har fått med alla de riktigt stora aktörerna. Det finns pengar och åtgärdsplaner, och det finns ett annat arbetssätt som ska ge verkstad och resultat i detta sammanhang. Vi kommer att fortsätta arbetet nu när vi får besök av andra stora länder i fortsättningen. Redan i morgon ska jag diskutera det här med Polens miljöminister. Detta är ett internationellt klimatarbete där jag tycker att vi på senaste tiden har nått väldigt goda resultat från svensk sida. I detta sammanhang, när vi förhandlar med de fattiga länderna, är den del av vår finansiering som vi lägger utomlands en oerhört viktig bas för diskussioner. Det finns fortfarande länder som väntar på fler klimatprojekt. Jag tycker att det är viktigt.

Fru talman! I den här debatten har ministern försökt påskina att jag och Miljöpartiet inte skulle bry oss om den internationella dimensionen i klimatarbetet. Jag har försökt vara tydlig med att det är allt annat än sant. Vi är tydliga när det gäller stödet till syd och att leverera genom CDM men framför allt i vårt finansieringsåtagande. Det vill säga att vi är tydliga med att Sverige är där och stöder den gröna fonden, stöder finansieringsåtagandet och stöder EU, som till och med har sagt att vi ska använda intäkterna från de nya mekanismerna som kommer med auktioneringen inom EU:s eget handelsutsläppssystem. Där säger Miljöpartiet: Ja, de pengarna ska vi oavkortat se till att syd och det internationella klimatarbetet får till sitt förfogande. Det behövs resurser när de fattigaste länderna måste få en utveckling som inte går den fossila vägen och inte minst naturligtvis också måste anpassa sig till de klimatförändringar som vi inte ser bara här i landet med översvämningar och ytterligare extrema väder utan som också de fattigaste länderna ser alltmer av. Men, Lena Ek, du kunde inte lova att regeringen kommer att annullera det svenska överskottet av internationella utsläppsrätter. Det är ett överskott som vi har fått därför att det internationella åtagandet är så fruktansvärt lågt men också därför att de lokala aktörerna, kommunerna och enskilda företag, inte minst i Sverige, faktiskt har påbörjat en klimatomställning i Sverige. Jag skulle vilja att du som miljöminister kunde lova att regeringen sent omsider, åtminstone inför höstens budget - vi har efterfrågat det här ett tag nu från kammaren - tydliggör att det inte är regeringens avsikt att sälja ut det svenska klimatarbete som vi hittills har genomfört, utan tydliggör ännu mer den betydelse som svenskt klimatarbete kan få också internationellt. Jag önskar dig all lycka när du talar med Polens ministrar i morgon, men jag önskar också att du driver på i det svenska klimatarbetet, för det behövs.

Fru talman! Allra först vill jag tacka Åsa Romson för att hon har lyft frågorna och för diskussionen. Det är alltid oerhört bra med sådana här diskussioner. Nu blir det ju otroligt tekniskt för den som inte håller på med de här frågorna. Samtidigt tror jag att vi båda två förmedlar en känsla och ett äkta engagemang när det gäller klimatarbetet både i Sverige och internationellt, och det är naturligtvis otroligt bra. Den första Kyotoperioden går som sagt ut vid årsskiftet. Sverige har då gjort sin hemläxa. Och, ja, ambitionerna i Kyoto var och är alldeles för låga. Så är det. Jag har varit igenom ett antal rätt komplicerade internationella förhandlingar om alltifrån kemikalier till havsrätt, energimarknad och klimat, och jag tycker att vi måste vara väldigt noga med miljöintegriteten i hela den här frågan. Jag håller verkligen med om det. Centerpartiets linje är som sagt klar, och den har Roger Tiefensee klargjort. Om jag är inne i en förhandling som är oerhört komplicerad, och där jag vet att man kommer att behöva ge och ta, är det inte så att jag vill ge bort några av mina förhandlingskort redan innan förhandlingen börjar. Det finns en strategi i detta. Vi förhandlar nu om att kunna få på plats det tekniska runt den andra åtagandeperioden i Kyotoprotokollet. Där kommer vi att ha väldigt många frågor som berör precis det här problemområdet. Därför tror jag att det är ganska vist att vi gör en riktningsangivning i höstens budgetproposition och att vi återkommer med en totallösning i nästa års budgetproposition. Det ger oss lite mer handlingsutrymme. Det tror jag behövs i den svåra förhandlingen.