Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män

Interpellationsdebatt 12 december 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 4

Gudrun Schyman (V)

Anf. 2 Gudrun Schyman (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag kan konstatera att vi på en del punkter är överens. Jag ställde tre frågor, och den ena var om vi är överens om att det finns en könsmaktsordning i vårt samhälle som konsekvent underordnar och diskriminerar kvinnor - en ordning vi brukar kalla den patriarkala maktordningen. Vad jag förstår av svaret, även om orden inte finns här, är vi överens om detta. Jag frågade också om det här var acceptabelt. Vad jag förstår är vi överens om att det inte är acceptabelt. Jag ställde de här frågorna till statsministern, och jag vill passa på att säga att jag tycker att det är väldigt beklagligt att han inte svarar. Jag säger inte det för att på något sätt förringa jämställdhetsministerns insatser och åsikter i den här frågan, utan för att jag tycker att det vore klädsamt för en feministisk regering att också ta fullt ut ansvar för sina åsikter och ställa upp med det främsta som man har i ledet - det är väl statsministern. Det här är dessutom frågor som är departementsöverskridande, och det försvårar diskussionen att de finns spridda på så många olika departement. Det här är den fjärde interpellationsdebatten jag har på detta tema, och det är med olika ministrar varje gång. Jag tycker att det faktum att den här frågan har blivit degraderad i regeringen - vilket jag anser att den har blivit det när den har flyttats från en minister med eget ansvar och flyttats från Statsrådsberedningen - är ett mycket oroande tecken. Tillbaka till interpellationen: Vi är alltså överens om hur det ser ut. Vi är överens om att det inte är acceptabelt. Frågan är om vi är överens om vad som behöver göras. Där är jag mycket mera osäker. Det här interpellationssvaret ger inte alls vid handen vad som behöver göras. Det finns inte alls något konkret om hur någonting ska göras. Svaren är de jag har fått tidigare, att det som man inte tycker om ska bekämpas, att vi ska se till att fler kvinnor går från deltid till heltid, att vi ska se över strukturer, följa upp och analysera och så vidare. Jag menar att vi har alldeles tillräckligt med kunskaper. Verkligheten ger oss alldeles tillräckligt med kunskaper. Universiteten ger oss alldeles tillräckligt med kunskaper. Kvinnojourerna ger oss alldeles tillräckligt med kunskaper. Den offentliga hearing som arbetsmarknadsutskottet hade om lönediskriminering, som finns i en utmärkt rapport, där Medlingsinstitutet, Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och JämO fanns med - som samtliga pekade på att lönediskrimineringen fortsätter och till och med ökar på en del håll - ger oss tillräckliga kunskaper för att göra någonting. Det är det som jag hade hoppats att det här svaret skulle ha utvecklat. Vad är det vi ska göra när det gäller föräldraförsäkringen, lönediskrimineringen, de ofrivilliga deltiderna, den ökande otryggheten för kvinnor på arbetsmarknaden och arbetstidsfrågan? Alla de här områdena är kopplade till förhandlingen om tid och liv, på arbetsmarknaden och vid köksbordet. Det är ju när det gäller detta komplex, skärningspunkten för den patriarkala ordningen, som vi måste se till att göra någonting. Vi ska inte bara avvakta och analysera och samla på oss ytterligare kunskap, för den har vi. Nu gäller det att ta konsekvenserna av kunskapen, och jag vill höra hur jämställdhetsministern ser på det.
Mona Sahlin (S)

Anf. 6 Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Gudrun Schyman säger hela tiden att hon hyser stort hopp om att jag inte ska bidra till att degradera jämställdhetsfrågorna. Men hon återkommer ändå hela tiden till att det är en degradering det handlar om. Jag vill med skärpa protestera mot det. Hon talar om att flytta ned jämställdhetsfrågorna. Jag hade just den posten för tio år sedan, både jämställdhets- och vice statsminister, och har nu äntligen rollen att vara samordnare. Det är äntligen så att det är samtliga statsråd i regeringen som är jämställdhetsministrar för sina områden. Det tycker jag har varit en enorm framgång och ett enormt genombrott för synen på att jämställdhet inte kan vara en enda ministers ansvar, precis som andra diskrimineringsområden måste vara en genomgående del i alla politikområden. Ett stort ansvar ligger på mig som samordnare att visa att det här arbetet är framgångsrikt. Gudrun Schyman säger flera gånger att jag försöker smita undan och att lägga över ansvaret på andra är att smita undan. Vem säger det? Inte jag, inte regeringen. Jag försökte peka på det som jag tror är mycket strategiskt viktigt, att det är för många som hela tiden tittar uppåt och säger: Det är regeringens ansvar. Det är bara riksdagens ansvar. Det är Mona Sahlins och Gudrun Schymans ansvar, men inte vårt. Vi har ingen makt, vi som sitter och är personalansvariga, löneförhandlare eller chefer på företag. Det måste handla om att dela ansvaret. Mitt och regeringens ansvar är självfallet mycket stort. Jag har inte minsta ambition att frånträda det ansvaret en enda liten millimeter. Däremot leder min feministiska hållning mig till att säga att det inte finns någon annan väg än att ändra just i de strukturer som bär upp den ojämlika maktfördelningen. De strukturerna måste också ta sitt eget ansvar för att förändras. Därför menar jag att det är så viktigt att betona att den handlingsplan som regeringen och samarbetspartierna har kommit överens om att lägga fram för riksdagen om hur man ska komma åt de ojämställda lönerna också måste handla om parternas ansvar, om lönesättarnas ansvar. Det är inte att smita ifrån. Det är att visa på just de strukturer som måste förändras. Vi arbetar nu hårt i Regeringskansliet för att förbättra jämställdhetsintegreringen i både Regeringskansliet och i våra myndigheter, vilket vi kommer att återkomma och rapportera om här. Det är också ett sätt att gå före. Där delar jag Gudrun Schymans beskrivning. Där har staten ett stort ansvar att agera. När det gäller föräldraförsäkringen är jag mycket övertygad om, som jag har sagt många gånger, att jämställda familjer är det allra bästa för barnen. Det som är bra för barnen är också bra för familjerna. Ju mer vi kan dela på ansvaret för det fantastiskt spännande underbara arbete det är att vara förälder desto bättre blir förutsättningarna för både män och kvinnor senare i livet men också för barnen. Det är det som den här utredningen bland annat ska titta på. Nina Lundström tar upp det som hon ska diskutera sedan med min kollega Lars-Erik Lövdén. Jag vill ändå säga att utjämningssystemet syftar till att ge lika tillgång till service i hela landet, för kvinnor och män och barnfamiljer, i både rika kommuner och i glest bebyggda delar av landet. Det tror jag är bra för jämställdheten. Vad jag har kunnat se har aldrig privatisering av offentliga tjänster lett till mer jämställda löner. Det är nys, och det är politisk retorik som handlar om att man tror på privatisering mer än att det någonsin skulle visa att det blir mer jämställda villkor.
Nina Lundström (Fp)

Anf. 8 Nina Lundström (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Mona Sahlin svarar att utjämningssystemet syftar till att ge likvärdig service över hela landet. Den uppfattningen delar jag naturligtvis i vissa avseenden. Det handlar om hur man ska finansiera servicen. Men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att när vi talar om service handlar det faktiskt om att det finns händer som utför ett arbete. De händer som utför arbetet i välfärdssektorn i Sverige är till största delen kvinnors. Det handlar om den löneutveckling som vi ser framför oss. Min följdfråga är: Om det skulle finnas ett uns av sanning i det som jag påstår, att det finns ett jämställdhetsperspektiv på utjämningssystemet, är Mona Sahlin beredd att titta på det? Jag vill också informera Mona Sahlin om att hennes statsrådskollega i det interpellationssvar vi ska debattera längre fram säger att utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle i första hand måste ske inom andra politikområden. Då är man ju inne på att göra jämställdheten till en stuprörsfråga och till något som alltså inte kommer att genomsyra allt arbete som pågår i regeringen och i Sveriges riksdag. Jag menar att det är oerhört väsentligt att titta på detta. Jag menar att utjämningssystemet faktiskt kommer att påverka jämställdheten i landstingen utifrån ett löne- och karriärperspektiv. Gudrun Schyman säger att det är floskler att påstå att alternativa arbetsgivare skulle förbättra karriärmöjligheterna och löneutvecklingen. Vem står för flosklerna? Så är det ju. Titta på hela den privata sidan! Titta på männens möjligheter inom yrkeslivet i jämförelse med kvinnorna inom offentlig sektor. Självfallet är det så att alternativa arbetsgivare och också privata kontra offentliga alternativ påverkar karriärmöjligheterna och löneutvecklingen. Det hävdar jag bestämt.
Mona Sahlin (S)

Anf. 9 Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Först vill jag vända mig till Nina Lundström som säger att ett problem är att händerna försvinner från Sveriges inland. Det är ju det som är utflyttningen. Vi måste se till att hela Sverige kan ha tillväxt. Det är det som gagnar kvinnor, och det är därför det är så viktigt att ha ett utjämningssystem. Sedan vet jag inte om jag ska bli förtvivlad eller bara sucka uppgivet när jag hör detta med att bara man får lite alternativa arbetsgivare så löser det sig. Sätt dig då, Nina Lundström, med exempelvis Handelstjejerna! Det dräller av alternativa arbetsgivare om man vill jobba i handel, i butik. Fråga dem hur deras löneutveckling, deras karriärmöjligheter och deras arbetstider är! Det är inte så. Det är en floskel som handlar om att alltid se privat som bättre än offentligt. Jag tror inte på det. Jag tror att den offentliga sektorn har varit och kommer att fortsätta att vara en oerhört viktig del för att möjliggöra den jämställdhet som vi diskuterar. Sedan tycker jag att Gudrun Schyman uttryckte detta med allas del i strukturen väldigt bra. Vi är alla en del av strukturer på många olika plan i våra liv. Vi har därmed också en fantastisk möjlighet, och också ett ansvar, att förändra var vi än står. Kräv där du står, sade Gudrun Schyman - mycket bra! Man kan möjligen lägga till: Gör där du står! Förändringarna och kraven måste finnas där ojämställdheten finns. Jag håller verkligen med om den beskrivningen. Jag vill också understryka att jag kommer att fortsätta debatten om föräldraförsäkringen. Det är en debatt jag måste föra eftersom inte alla är överens om den, långtifrån alla här i kammaren heller. Jag tror dock att det är en viktig del av den politiska debatten att beskriva hur viktigt det är att dela på villkoren överallt, både för männens och kvinnornas och barnens skull. Därför, herr talman - allra sist - är det inte bara folkbildning vi nu måste ägna oss åt. Det är en del av jämställdhetsarbetet, men vi måste också bli bättre på att visa resultat, som Gudrun Schyman också sade. Regeringen strävar verkligen nu mot att mycket tydligare kunna visa resultat. Vår skrivelse är också ett sätt att våga utmana, att tydligt sätta upp mål och kunna utvärdera dem och därmed också ta kritik om de inte uppfylls. Så borde fler orka jobba i de manliga strukturer vi nu diskuterar.

Dokument

den 11 november

Interpellation 2003/04:95

 av Gudrun Schyman (v) till statsminister Göran Persson om fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män

Till regeringens budgetproposition för år 2004 finns ett särtryck med titeln Fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Häftet ger en utmärkt redogörelse för tid och sysselsättning, lön och inkomst samt utfallet av socialförsäkringsersättningarna, allt uppdelat utifrån kön.

Där kan man bland annat läsa:

"Enligt Arbetskraftsundersökning (AKU) år 2002 utförde kvinnor och män i åldern 20@64 år 126 miljoner timmar förvärvsarbete per vecka på marknaden. Av dessa timmar svarade kvinnor för 42 % och män för 58 %.

Tiden för hemarbete beräknas uppgå till 126 miljoner timmar per vecka, dvs. det är samma omfattning som det betalda arbetet. Fördelningen mellan kvinnor och män är emellertid den omvända @ kvinnor utför 58 % och män 42 % av det obetalda arbetet."

Det betalda arbetet har således samma omfattning som det obetalda. Tiden mäts dock på lite olika sätt. Förvärvsarbete räknas som bruttotid, det vill säga pauser ingår, medan hushållsarbete räknas som nettotid, det vill säga inga pauser ingår. Därmed görs en viss överskattning av det betalda förvärvsarbetet i tid räknat, vilket innebär att särskilt kvinnors andel av tid (obetalda arbetet) underskattas.

Arbetstidens förläggning skiljer sig åt. Mäns arbete (betalt och obetalt sammantaget) sker i högre utsträckning på vardagar under dagtid. Kvinnors arbete fördelas över dag- och kvällstid samt helger. På så sätt har män en tydligare åtskillnad mellan arbete och fri tid.

"Kvinnor arbetar deltid i betydligt större omfattning än män. Kvinnor har främst lång deltid @ nästan 30 % av kvinnorna arbetar 20@34 timmar i veckan medan motsvarande andel för män är 6 %.

De bakomliggande orsakerna till deltidsarbete skiljer sig. Män arbetar deltid för att de studerar, är sjukskrivna eller har delpension. Kvinnor arbetar huvudsakligen deltid därför att fördelningen av ansvar och arbete med hem och familj är ojämn. Tidsanvändningen visar en skev fördelning av det obetalda arbetet mellan kvinnor och män. Genomgående ägnar män kortare tid åt obetalt arbete i hemmet än kvinnor.

Livscykelindelningen visar också stora variationer i användningen av tiden för kvinnor, en variation som inte gäller i samma utsträckning för män. Sammanboende kvinnor med barn arbetar mer obetalt än ensamstående kvinnor med barn. Att ha små barn får också mycket större konsekvenser för kvinnors förvärvsarbete än för mäns förvärvsarbete, vilket är ett exempel på ömsesidig påverkan mellan betalt och obetalt arbete. En hög grad av obetalt arbete minskar utrymmet för betalt arbete. Detta får konsekvenser för kvinnors ekonomiska situation: på kort sikt minskar inkomsten från lönearbete vilket på lång sikt har negativ inverkan på pensionen såväl som på andra inkomstrelaterade ersättningar."

"Löneskillnader mellan kvinnor och män kan till del förklaras med skillnader i yrke, sektor, befattning, yrkeslivserfarenhet och ålder. Det finns emellertid löneskillnader mellan kvinnor och män som är svåra att mäta statistiskt och som inte går att förklara på detta sätt utan kan antas bero på kön, s.k. osakliga löneskillnader. Att kvinnor generellt har högre utbildning än män och en större andel kvinnor än män har minst 3-årig eftergymnasial utbildning ger inget utfall i de överenskomna månadslönerna. Ur detta perspektiv lönar sig utbildning sämre för kvinnor än män.

Löneskillnaderna är minst i den kommunala sektorn och störst i den privata sektorn. I genomsnitt över hela arbetsmarknaden är kvinnors månadslön 92 % av mäns månadslön när hänsyn tagits till skillnader i olika yrkesval och sektor.

Den största (inkomst)skillnaden finns mellan ensamstående och sammanboende. Inkomstskillnaderna är större mellan sammanboende kvinnor och män än mellan ensamstående kvinnor och män.

En orsak är att sammanboende kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än ensamstående kvinnor, vare sig de har barn eller inte. Detta mönster gäller inte för män."

Ur ovanstående citat framträder ett mönster. Kvinnor har genomgående lägre lön än män. Utbildning lönar sig inte för kvinnor. Oavsett barn, innebär sammanboende, för kvinnor, att det obetalda hemarbetet ökar och att löneinkomsten minskar. Vilket i sin tur får effekter för samtliga socialförsäkringsersättningar.

"Genomgången visar tydligt att kvinnors lägre inkomst av marknadsarbete, i form av löne- och företagarinkomst, reproduceras i socialförsäkrings-, arbetslöshets- och pensionssystemet, eftersom individens marknadsinkomst ligger till grund för ersättning i de olika systemen. Den ekonomiska ojämlikhet som i dag råder mellan kvinnor och män i förvärvsaktiv ålder, kommer således sannolikt att kvarstå bland framtida pensionärer."

Vi kan alltså utläsa en (makt)ordning som genomgående särskiljer könen och som konsekvent ser kvinnors erfarenheter och arbete som mindre värda än männens. En patriarkal maktordning som får sin skärningspunkt i obalansen mellan betalt och obetalt arbete, mellan arbetsmarknads-, social- och socialförsäkringsministrarna. En komplex och departementsöverskridande fråga alltså.

Jag vill ställa följande frågor till statsministern:

1. Delar statsministern beskrivningen ovan?

2. Om svaret är "ja", innebär det att statsministern gjort bedömningen att det är acceptabelt med ett sådant system?

3. Om svaret på den frågan är "nej", vilka initiativ är statsministern beredd att vidta?