folkhälsopolitiken

Fru talman! Elina Linna har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att lyfta det generella folkhälsoarbetet och för att minska den ojämlika och ojämställda folkhälsan. Den strategi för folkhälsoarbetet som riksdag och regering har lagt fast med ett övergripande folkhälsomål och elva målområden syftar till att främja folkhälsan generellt och motverka ojämlikhet i hälsan. Det mest centrala i folkhälsopolitiken är hälsans bestämningsfaktorer. I stället för att utgå från sjukdomar eller hälsoproblem när man formulerar mål för folkhälsoarbetet är utgångspunkten att det är människors livsvillkor och levnadsvanor som bidrar till hälsa och ohälsa. Detta breda välfärdspolitiska perspektiv är nödvändigt för att skillnader i hälsa mellan olika grupper ska kunna minska. Eftersom folkhälsopolitikens samlade mål- och uppföljningsstruktur bygger på den gällande ansvars- och verksamhetsindelningen inom politikområdena blir målen åtkomliga för politiska initiativ och beslut. I slutet av september presenterar Statens folkhälsoinstitut den första folkhälsopolitiska rapporten. Den redogör för utvecklingen av folkhälsans bestämningsfaktorer och vilka insatser som gjorts för att nå det övergripande folkhälsomålet samt förslag på vilka åtgärder som behövs framöver. Integrationen av folkhälsoaspekterna i politikområden och sektorer på samhällets alla nivåer är en omfattande uppgift och kräver en medveten och långsiktig strategi. Det tar tid att förankra ett nytt tanke- och arbetssätt. För en lyckosam integrering av folkhälsopolitiken är det nödvändigt att vitala aktörer inom folkhälsoområdet samarbetar. I detta sammanhang spelar Nationella ledningsgruppen för folkhälsofrågor en central roll. I ledningsgruppen gör var och en den insats som på ett naturligt sätt passar in i den egna verksamheten utifrån ett gemensamt synsätt och i samverkan med andra. Genom att agera gemensamt möjliggörs både kort- och långsiktiga synergieffekter. Ledningsgruppen kommer framöver att ha en viktig uppgift genom att främja samordningen av den nationella hälsoinformationen och hälsokommunikationen. Ledningsgruppen kommer att bistå med saklig och obunden hälsoinformation och stödja hälsoinformationsaktörer genom att producera och sprida kunskaps- och utbildningsunderlag samt skapa mötesplatser - mötesplatser där dialog kan föras mellan myndigheter och grupper av medborgare på nationell, regional och kanske framför allt, på lokal nivå. Under allt förankringsarbete är det viktigt med stöd och hjälp. Framför allt är det viktigt med information och verktyg för att underlätta för aktörerna att förstå och implementera folkhälsopolitiken. En av Statens folkhälsoinstituts viktigaste uppgifter är att stimulera och stödja integreringen av folkhälsopolitiken. I dagsläget samarbetar institutet med ett 20-tal myndigheter, de samhällsmedicinska enheterna och flertalet kommuner i olika projekt. Institutet har också utvecklat olika IT-verktyg, bland annat Kommunala basfakta, ett verktyg som innerhåller statistik om hälsan i kommunerna. Man har också tagit fram informations- och utbildningsmaterial som finns tillgängligt på institutets hemsida. Inom Regeringskansliet har vi utvecklat ett IT-verktyg för tjänstemän vars politikområden berörs av folkhälsopolitiken. Vidare har enheter för hittills 25 politikområden blivit uppsökta och informerade om folkhälsopolitiken. Detta informationsarbete fortsätter under året liksom utvecklingen av de båda IT-verktygen. I dag har knappt hälften av de 49 för folkhälsan mest relevanta myndigheterna via uppdrag i regleringsbrevet identifierat sin roll inom folkhälsoområdet. Dessa arbetar i dagsläget med att utarbeta en modell för hälsokonsekvensanalyser, så kallade HKB, inom det egna verksamhetsområdet. Hälsokonsekvensanalyser innebär att folkhälsoaspekten systematiskt beaktas och borgar för att folkhälsoperspektivet integreras i den ordinarie verksamheten. Ytterligare fem myndigheter och åtta länsstyrelser arbetar i år med att medvetandegöra sina folkhälsoinsatser inom den egna verksamheten. Vidare samarbetar Statens folkhälsoinstitut med Nutek i framtagandet av regionala utvecklingsprogram som har folkhälsa som ett prioriterat område.

Fru talman! Först vill jag tacka Morgan Johansson för svaret. Jag hade visserligen önskat mig lite mer konkreta besked, för mina frågor var lite mer framåtsyftande. Men förhoppningsvis kommer de konkreta beskeden under debatten. Det var redan Folkhälsokommittén, som tillsattes på 90-talet, som lyfte upp det här med bestämningsfaktorer som påverkar folkhälsan. Jag har skrivit den här interpellationen mycket utifrån bestämningsfaktorer. Jag är glad att Morgan Johansson i sitt svar påpekar "att det mest centrala i folkhälsopolitiken är hälsans bestämningsfaktorer". Jag delar verkligen statsrådets uppfattning. Bestämningsfaktorerna handlar konkret om grundläggande betingelser för mänskligt liv. Det handlar om arbete, sund miljö, bra mat, delaktighet och inflytande, en bra uppväxt, skydd mot smittspridning och ekonomisk och social trygghet. Dessa faktorer talar sitt tydliga språk, att folkhälsopolitiken är ett viktigt politikområde som måste införlivas som en självklar del i de övriga politikområdena. Allt detta vet vi. Men varför lyckas vi inte lyfta fram folkhälsan inom alla politikområden? Visst kan det ta tid att förankra ett nytt tanke- och arbetssätt. Men, Morgan Johansson, vi har kunskapen, vi har mötesplatser för så kallade aktörer inom folkhälsoområdet, men vi behöver mötesplatser för fler än de redan frälsta. Statsrådet beskriver i sitt svar vad Nationella ledningsgruppen för folkhälsofrågor kommer att göra. Jag vill veta vad ledningsgruppen har gjort hitintills. Vi har inte lyckats att vända de negativa tendenser som var tydliga redan när folkhälsopropositionen beslutades. Ojämlikheten i hälsa fortsätter. De som mest drabbas av ohälsa är ensamstående kvinnor med barn, arbetslösa och invandrare. Hälsan avgörs i hög grad av de socioekonomiska, könsmässiga och etniska förhållanden som en människa lever under. Det vet vi, eller hur, folkhälsoministern? Vad ska vi göra för att minska gapet mellan dem som har den bästa hälsan och dem som har den sämsta hälsan? Jag vill exemplifiera den fortsatt negativa tendensen med ökad psykisk ohälsa bland barn och unga. Ett av de nationella folkhälsomålen heter trygga och goda uppväxtvillkor. Hur åstadkommer vi trygga och goda uppväxtvillkor i dagens samhälle när föräldrar, förskolepersonal, lärare och andra viktiga personer i barnens vardag går på knä? Vilka konsekvenser får det för psykisk hälsa? Skolan och förskolan måste ges förutsättningar att bidra till att åstadkomma den trygga och goda uppväxtmiljö som sårbara barn från stressade hem behöver. Diskuteras detta på möten med Nationella ledningsgruppen för folkhälsofrågor? Det är dags att gå till handling. Min fråga från interpellationen kvarstår.

Fru talman! Det kan kanske verka något tjatigt att tredje gången på två dagar ta upp frågan om utlokaliseringen av Folkhälsoinstitutet, men jag gör det ändå av två skäl. För det första kommer riksdagen inte att få behandla den här frågan på något systematiskt sätt, utan vi har ställts inför ett pressmeddelande från de tre samverkande och därmed regerande partierna som framställs som ett fullbordat faktum. För det andra har Folkhälsoinstitutet stor betydelse för folkhälsoarbetet och för folkhälsans utveckling. Det framgår både av interpellationen och av interpellationssvaret. När vi i Folkhälsoinstitutets organisationskommitté i början av 90-talet arbetade med lokaliseringen fick vi många förslag om förläggning av institutet till olika platser runtom i landet. Men vi stannade ändå för att det borde ligga i Stockholmsområdet, delvis av skälet att det har en mycket kontaktintensiv verksamhet med andra myndigheter, med centrala organisationer och med forskningen. Folkhälsoministerns ambitioner när det gäller folkhälsoforskning i Östersund i all ära, men det går ju inte att komma ifrån att en betydligt större del av folkhälsoforskningen ligger i närheten av Stockholm. Dessutom är det, som vi alla vet, mycket lättare att ha kontakter med andra delar av landet - folkhälsoarbetet är ju mycket lokalt och regionalt - och med människor som kommer från andra delar av landet, utom Jämtland, om institutet ligger i Stockholm än om det ligger i Östersund. Jag tror att man vågar säga att beslutet för drygt tio år sedan att lägga institutet i Stockholm har visat sig riktigt. Men jag förstår att det finns andra motiv än folkhälsoarbetet för att vilja flytta ut statligt arbete. Men det går inte att komma ifrån, vilket även utredningen konstaterar, att detta kommer att innebära en försvagning av folkhälsoarbetet under ett antal år. Och risken med en sådan utflyttning är väl att den förstärker tendensen att lägga operativ verksamhet inom Regeringskansliet, någonting som man också kan förstå för en mycket begränsad tid men som inte riktigt stämmer med den modell för statsförvaltning som vi i övrigt tycker ska råda i Sverige, nämligen med operativ verksamhet i självständiga myndigheter. Den regionala och lokala folkhälsoverksamheten är naturligtvis väldigt viktig. Men erfarenheterna av dessa drygt tio år visar också att den verksamheten behöver och begär ett bra centralt stöd. Eftersom både interpellationsdebatten och andra debatter visar att vi står inför stora problem på folkhälsoområdet är det allvarligt att det kommer att försvagas. Jag skulle faktiskt vilja vädja till folkhälsoministern och till regeringen att inte låsa er så hårt för att Folkhälsoinstitutet i dess helhet nu snabbt ska flyttas till Östersund. Vänta i varje fall tills ni har tagit ställning till de förslag som finns om regionala centrum innan ni låser er för ett beslut om Folkhälsoinstitutets lokalisering till en mycket trevlig, men ändå ganska ocentral, plats i vårt land. Det skulle nog vara till fördel för folkhälsoarbetet.

Fru talman! Jag vill först säga till Elina Linna att svaret kanske inte är särskilt konkret, men det var å andra sidan faktiskt inte interpellationen heller. Frågorna i interpellationen var oerhört breda, och även beskrivningen var oerhört bred. Det enda sättet för mig att svara på interpellationen är att ta tag i den kroken som handlar om hur vi får spridning på folkhälsoperspektivet över alla andra politikområden. Den nationella ledningsgruppen är ett av de instrument som vi använder oss av och där vi samlar de mest relevanta myndigheterna med jämna mellanrum för att gå igenom varje målområde inom folkhälsopolitiken för att se vad som kan göras på respektive myndighets mandat. Hittills har vi gått igenom alkoholområdet, arbetslivsområdet och smittskyddsområdet. Och på nästa möte ska vi gå igenom sjukvården. Det handlar om att få ett mer förebyggande perspektiv i hur sjukvården arbetar. Ett exempel på det är hur vi nu går ut med statliga pengar för att få sjukvården att också jobba mer förebyggande när det gäller alkoholpolitiken, alltså att se till att man i mötet med patienter på vårdcentraler och i mödravården hela tiden tar upp alkoholfrågorna när man misstänker att det kan finnas bekymmer på detta område. Också företagshälsovården finns med i denna utbildningsinsats som Familjemedicinska institutet ska hålla i. Det är så vi jobbar i den ledningsgruppen. Vi går igenom målområde för målområde och ser vad respektive myndighet kan göra. Elina Linna tar sedan upp ett antal konkreta frågor. Alkoholpolitiken är en del, men också den psykiska ohälsan. Och där instämmer jag gärna i Elina Linnas resonemang. Jag kan också lägga till en pusselbit, nämligen det faktum att vi noterar en mycket kraftig ökning av unga flickor som försöker begå självmord. Det blev tydligt när Socialstyrelsen presenterade sin folkhälsorapport under denna vecka. Jag betraktar detta som ett kollektivt rop på hjälp. När jag ser framför mig de stora utmaningarna inom folkhälsopolitiken är alkoholpolitiken en del, den psykiska ohälsan en annan del och överviktsproblematiken en tredje del. Men den psykiska ohälsan kanske är en av de viktigaste delarna. Det är en varningssignal som vi måste ta på allra största allvar. Det handlar bland annat om att motverka alla de kommersiella budskap som finns på olika sätt i samhället, där man hela tiden försöker ge en bild av att unga människor inte duger som de är utan att man ska pressa på dem krav i ständigt ökande utsträckning. Men också skolan har under senare tid också utvecklats på det sättet, vilket jag tycker är väldigt oturligt. Jag ska också säga några ord om Folkhälsoinstitutet. Jag får återkomma till det senare också. Jag tror att Östersund kommer att kunna bli en väldigt bra plats för Folkhälsoinstitutet. Vi ska naturligtvis inte stressa fram den här förändringen. Men jag tror att erfarenheterna av tidigare decentraliseringar som vi gjorde på 70-talet visar att även stora statliga och viktiga myndigheter mycket väl kan skötas alldeles utmärkt från andra platser än Stockholm. Vi har Vägverket och Banverket i Borlänge, vi har Domstolsverket i Jönköping, vi har Boverket i Karlskrona, och vi har Patent- och registreringsverket i Västernorrland etcetera. Jag tror att det ändå är viktigt att markera att staten måste finnas på alla platser i hela vårt land. Och om vi sköter våra kort rätt så kan detta bli en förstärkning av folkhälsopolitiken där vi gör Östersund, Sveriges mittersta kommun, till en hälsohuvudstad i Sverige.

Fru talman! Jag tog inte upp alkoholfrågan så mycket i mitt anförande. Jag tänkte exemplifiera alkoholfrågan mer nu. För närvarande pågår en WHO-konferens i Stockholm, och Socialdepartementet och Statens folkhälsoinstitut är värdar för konferensen. Jag förstår att folkhälsoministern deltar där. Det är därför bra att han har haft tid att komma hit och besvara min interpellation. WHO:s Europaregion har den största alkoholkonsumtionen i världen. På Statens folkhälsoinstituts hemsida går det att läsa att alkoholen är den tredje största riskfaktorn för sjuklighet och dödlighet i Europaregionen. Med andra ord är alkoholen ett allvarligt hot för folkhälsan i Europaregionen, och inte enbart för folkhälsan utan också för samhällsekonomin i många länder. Och man diskuterar nuvarande och kommande handlingsplan. Jag ska passa på att ställa en fråga till folkhälsoministern, som jag förstår har lite insyn i denna konferens. Lyfter man där fram folkhälsofrågorna som överordnade de andra politikområdena? Och kommer representanter för boendeplanering, för handelspolitik, för näringspolitik och för finanspolitik att delta där? Vi kan ju inte vid en konferens tala om alkohol som en folkhälsofråga, och sedan vid en annan konferens tala om alkohol som en handelsvara, utan vi måste ha något slags helhetsgrepp när vi talar om de faktorer som hotar folkhälsan. Jag skulle gärna vilja ha lite kommentarer om hur man diskuterar på denna konferens och om man också för strukturella diskussioner när det gäller folkhälsan.

Fru talman! Jag ska i morgon tala på den WHO-konferens som pågår i Stockholm och i samband med det också ha en presskonferens och en paneldebatt. Det är ingen allmän folkhälsokonferens i den meningen, utan den fokuserar just på alkoholfrågan. Men det är klart att när man fokuserar på alkoholfrågan gör man det också i ett brett perspektiv, och då handlar det också om allt från förebyggande insatser till marknadsföring, skattefrågor, införselregler och så vidare. I morgon kommer jag självklart att tala om det jobb vi gör i EU för att få en minskning när det gäller införselreglerna, för att höja minimiskatterna och för att få genomslag för den strategi som vi har varit med om att utarbeta från EU-kommissionens sida och som handlar om att minska de alkoholrelaterade skadorna i Europa. Sedan ska kanske också det beröras som Sverige nu är med och finansierar, nämligen en studie av WHO Europa om hur mycket spriten egentligen kostar i Europa, alltså hur stora kostnader alkoholen för med sig för respektive länder - detta bara för att få ett utvidgat kunskapsunderlag för dem som vill driva en progressiv och ansvarsfull alkoholpolitik i Europa. Jag tror att det i morgon blir ett utmärkt tillfälle att just lyfta fram Sveriges höga profil i alkoholfrågorna. Vi förbereder också den resolution som jag hoppas att vi kan ta i Genève när Världshälsoförsamlingen lite senare i vår träffas. Där har vi för första gången, på svenskt och norskt initiativ, fått upp alkoholfrågorna också när det gäller WHO globalt. Där finns det fortfarande från en del håll lite motstånd att kämpa ned, men jag tror att det ska gå att göra det. När det gäller utflyttningen av Folkhälsoinstitutet får jag kanske fullfölja resonemanget. Jag anser att detta måste göras på ett sådant sätt att folkhälsoarbetet inte försvagas. Nu ska man komma ihåg att detta arbete bedrivs inte bara hos statliga Folkhälsoinstitutet, utan det är framför allt lokalt och regionalt förankrat. Men det är klart att Folkhälsoinstitutet är en väldigt viktig motor och en väldigt viktig del samt ett stöd för allt det lokala jobb som görs. Det gäller för oss att genomföra det här under en så pass lång period att verksamheten inte tar skada. Jag tror faktiskt att det går. Paketet totalt sett ska vara fullt genomfört vid ingången av år 2009, så vi har en så pass lång period framför oss att vi kan ta det här steg för steg. Då gäller det också att se till att vi har en klok personalpolitik och på bästa sätt tar hand om den väldigt viktiga kompetens som finns på Folkhälsoinstitutet och så att vi så att säga inte förlorar någonting i takt i folkhälsoarbetet på grund av det. Det här är svåra omställningar att göra. Men samtidigt tycker jag nog att motsatsen hade varit värre: att staten ställer om hela sin verksamhet och lägger ned ett stort antal regementen ute i landet och sedan inte är beredd att ta ansvar för det och se till att det skapas statliga arbetstillfällen på de orter som blir av med sådana. Som sagt: Erfarenheterna av tidigare decentraliseringar är faktiskt ganska goda. De visar på att man har kunnat bibehålla kvaliteten, samtidigt som kostnaderna minskar bland annat på grund av att lokalkostnaderna tenderar att bli lägre. Jag tror nog att vi ska kunna genomföra detta på ett bra sätt.

Fru talman! Jag tackar folkhälsoministern också för de konkreta svar som jag nu fick om den pågående konferensen och om vad som kanske kan komma ut av denna. Beträffande Folkhälsoinstitutet kan jag säga att jag verkligen hoppas att man fortsätter med sitt goda arbete. För oss som är engagerade i folkhälsofrågorna är Folkhälsoinstitutet en otrolig källa till kunskap och till inspiration för engagemanget i de här frågorna. Jag tror att det då handlar speciellt om de personer som är direkt involverade i folkhälsoarbetet. Jag vill kommentera det som Morgan Johansson tog upp om att det lokala arbetet är viktigt. Jag håller med om det och vill påminna om det som jag tog upp i mitt första inlägg om skolans och förskolans roll när det gäller barns och ungas hälsa. Det har ju varit indragningar i samhället och begränsningar i skolan. Utan att det är vetenskapligt bevisat kan jag säga - där kan vi vara rätt så överens - att personalen i både förskolan och skolan numera är så stressad att den inte klarar av att ställa upp för barnen i den utsträckning som skulle behövas. Jag kan ta ett exempel från mitt eget liv. Min äldsta dotter började på dagis i slutet av 1970-talet. Då var det tio ettåringar på hennes avdelning och tre heltidspersonal. Jag som mamma var mycket trygg med den insats som förskolan - eller dagis som det då hette - på den tiden gjorde.

Fru talman! Jag förstår att det inte var folkhälsoministerns idé att flytta Folkhälsoinstitutet till Östersund. Och jag uppskattar hans försäkringar om att man ska försöka göra det på ett sådant sätt att folkhälsoarbetet inte försvagas - men det kommer inte att bli lätt - och om att man ska få ordentligt med tid på sig och föra en klok personalpolitik. Jag tror att det är viktiga markeringar som måste göras därför att det blir, som ministern sade, en svår omställning att göra detta. Jag förstår också att motsatsen, att staten inte tar något ansvar när försvarsanläggningar läggs ned, inte är någonting bra. Men därmed är det ju inte givet att man ska flytta ut de mest kontaktintensiva verksamheterna, de som man till och med kallar för sina stabsorgan, utan man bör naturligtvis försöka hitta andra typer av verksamheter. Om försvaret ska lokaliseras enbart med hänsyn till verksamheten - utifrån försvars- och säkerhetspolitiska hänsyn - bör detsamma gälla också annan statlig verksamhet, alltså att den lokaliseras med hänsyn till verksamheten. Den här utlokaliseringen är inget uttryck för det. Även om jag verkligen uppskattar Morgan Johanssons engagemang måste jag tyvärr säga att organisationspolitiken på folkhälsoområdet inte har präglats av den långsiktiga strategi som man bekänner sig till. Det gäller inte minst den här utlokaliseringen men också det som Statskontoret med en fyndig term kallar för "adhockrati", alltså att man plockar upp och gör myndigheter inom Regeringskansliet och hattar fram och tillbaka beträffande organisationerna och deras uppgifter. Tyvärr är det inget som gagnar folkhälsoarbetet. Jag hoppas att vi så småningom kan komma över i ett mera långsiktigt arbete även när det gäller organisationsfrågorna.

Fru talman! Ett sådant exempel kunde vara det förslag som finns om regionala centra - ett förslag som lagts fram i Kent Härstedts utredning. Som jag ser det är det inte oförenligt med den decentralisering som nu föreslås. Återigen: Tänk för det första på att detta kommer att få ta sin tid så att vi inte skadar verksamheten och för det andra på att vi också måste se till att myndigheten själv givetvis inte ska betala, stå för pengarna, utan det här måste komma utöver reguljära anslag. Jag tror faktiskt att det kan bli någonting riktigt bra av det hela. Om man samlar folkhälsokompetens i Östersund med en myndighet och om man tar i anspråk det universitet som finns och samlar en kompetens som kan tjäna hela Sveriges intressen på området kan, tror jag, Östersund faktiskt bli en väldigt bra miljö för ett kraftsamlande centrum. I varje fall kommer vi framöver att jobba för att se till att detta genomförs på ett sådant sätt att verksamheten inte skadas utan att vi kommer igenom den här processen med en väl bevarad struktur. Vad slutligen gäller interpellationen i övrigt vill jag instämma i detta med den psykiska ohälsan och skolan. Det rör sig kanske inte bara om personalfrågor, som förvisso är en del av det hela, utan också om att det inom skolans område har blivit så att vi pressar våra ungdomar mer och mer. Det gäller då allt från ökad betygshets till en större risk att hamna på den skola som man inte vill till när man sedan ska välja vidare till gymnasiet. Att hela tiden pressa på och tala om eliter, om spetsklasser och så vidare tror jag till en del bidrar till den ökade pressen på ungdomar. En sak som jag skulle vilja titta närmare på är vilka effekter det får för den psykiska hälsan bland våra ungdomar.