FN:s granskning av svensk funktionshinderspolitik

Fru talman! Lennart Axelsson har frågat mig om inriktning och svar till Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning avseende frågor om situationen på arbetsmarknaden, utbildningsområdet, tillgänglighet och undanröjande av hinder, fristående övervakningsmekanism eller MR-institution samt individuellt stöd i form av personlig assistans. I regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken angavs att en uppföljning skulle göras av funktionshinderspolitiken bland annat utifrån de mål som slogs fast i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (1999/2000:79) samt utifrån FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Denna uppföljning genomförs numera regelmässigt av Handisam som årligen rapporterar sina iakttagelser. Regeringens politik har således inneburit att vi nu kan avläsa vilka resultat som uppnås och få en bild av såväl de utmaningar som finns som de framsteg som görs inom funktionshindersområdet. Sverige har av sekretariatet hos FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter fått information om att den rapport som Sverige lämnade år 2011 om åtgärder som vidtagits för att verkställa sina skyldigheter enligt konventionen med mera ska granskas av Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning den 31 mars-1 april 2014. Som förberedelse för granskningen har kommittén bifogat en frågelista, list of issues, vars syfte är att erhålla ytterligare information för att kunna bedöma implementeringen av konventionen. Det gäller sammanlagt 46 frågor som omfattar en väsentlig del av regeringens ansvarsområden. Jag kan konstatera att de frågor som ställs av kommittén är omfattande och att det inte skulle vara praktiskt genomförbart att inom ramen för detta interpellationssvar återge svaren i deras helhet. Låt mig dock få ge några exempel på insatser som finns med i svaren och få återkomma med utförligare information senare i debatten. Angående situationen på arbetsmarknaden vill jag understryka att personer som har en funktionsnedsättning som innebär en nedsatt arbetsförmåga i lägre grad har arbete som huvudsaklig sysselsättning jämfört med befolkningen i stort. När det gäller personer med en funktionsnedsättning som inte medför nedsatt arbetsförmåga är situationen på arbetsmarknaden densamma som för övriga befolkningen. Under de senaste mandatperioderna har regeringen genomfört flera reformer i syfte att öka möjligheterna för dessa personer att få eller behålla en anställning. Bland annat har ytterligare resurser tillförts för anställningar med lönebidrag, och ytterligare förvaltningsmedel har tillförts Arbetsförmedlingen för att säkra kvaliteten i stödet. Dessutom har regeringen tidigare höjt beloppsgränserna för personligt biträde och arbetshjälpmedel. Regeringen har även möjliggjort en mer flexibel användning av de särskilda insatserna för målgruppen. Jag vill i detta sammanhang också nämna det uppdrag som lämnats till Arbetsförmedlingen om att utarbeta ett praktikantprogram i statliga myndigheter. När det gäller utbildningsområdet har myndigheter som Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten fått i uppdrag att arbeta i enlighet med regeringens strategi på utbildningsområdet och dess nio delmål. Målen tar fasta på utformning och anpassning av undervisningen, tillgänglighet och val av skola samt ökade kunskaper i skolan om funktionsnedsättning och hur elevernas behov bäst bör mötas. Utöver detta har regeringen tagit initiativ till flera reformer för att höja kvaliteten i skolan och förbättra möjligheterna för alla barn att få det stöd de behöver. Beträffande frågan om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund avser regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en form av diskriminering. Den nya plan- och bygglagen, PBL (2010:900), som trädde i kraft 2011, innehåller utförliga regler om tillgänglighet i den bebyggda miljön. Enligt denna lag ska en byggnad vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Enligt lagen ska också enkelt avhjälpta hinder undanröjas för att förbättra tillgängligheten i lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser. Beträffande frågan om inrättande av en fristående övervakningsmekanism/MR-institution i Sverige har Delegationen för mänskliga rättigheter föreslagit att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska inrättas. Förslaget bereds i Regeringskansliet. För att värna assistansreformen och slå vakt om verksamhetens mål och allmänna inriktning som detta uttrycks i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, har regeringen tagit initiativ till ett antal uppdrags- och utredningsinsatser. Bland annat har Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, fått i uppdrag att ta fram underlag för och bedöma orsakerna till utfallet av Försäkringskassans beslut om assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken, och regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att se över den nuvarande modellen för assistansersättning (dir. 2013:34). Uppdraget till ISF har delredovisats i december 2012 och ska slutredovisas i oktober 2014. Den särskilda utredaren ska redovisa sitt uppdrag i februari 2014.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det fanns två huvudsakliga skäl till att jag ställde den här interpellationen. Det ena var att belysa hur människor med funktionsnedsättning har det i Sverige 2013 och kanske framför allt hur regeringen ser på deras situation. Det andra var att uppmärksamma FN-konventionen på det här området. Det är något som vi sällan talar om, men vi har faktiskt åtagit oss vissa saker när det gäller mänskliga rättigheter, och i det här sammanhanget speciellt när det gäller människor med funktionsnedsättning. Grundtanken i konventionen är att människor med funktionsnedsättning ska känna delaktighet och behandlas jämlikt inom samhällets alla områden. I min interpellation skriver jag att "FN:s granskning måste ses mot bakgrund av hur levnadsförhållandena är för personer med funktionsnedsättning i Sverige år 2013. I myndigheten Handisams lägesrapport för året ges två dystra bilder av läget i Sverige. Först noterar man att 'inom alla de prioriterade politikområdena har grupper av personer med funktionsnedsättning sämre förutsättningar och lägre grad av delaktighet jämfört med övrig befolkning'. Sedan dras slutsatsen om hur politiken inte förefaller vara tillräckligt offensiv. 'Uppföljningen visar att utvecklingen mot de beslutade inriktningsmålen och delmålen går för långsamt', skriver man. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att uppmärksamma såväl FN:s frågor till Sverige som regeringens kommande svar. Det mest centrala är vilken analys regeringen gör av läget och vilka konkreta initiativ man planerar att ta för att skynda på utvecklingen i en positivare riktning." Man frågar också hur det ser ut på arbetsmarknaden för män respektive kvinnor med funktionsnedsättning. Jag kan inte hitta någonting om det i svaret, och det vore därför bra om Maria Larsson kunde kommentera den frågan. Jag tänkte ta upp några synpunkter som jag har på svaret. Det är naturligtvis bra att Handisam har i uppgift att se över utvecklingen och avlägga rapport varje år. Men det räcker inte att få vetskap, utan det förutsätter att man också gör någonting åt de problem som dyker upp. Där finns mycket övrigt att önska. Jag kan förstå att det i en interpellationsdebatt inte är möjligt att återge alla de svar som man tänker lämna till FN, men det är i alla fall en början. Vi får förmodligen anledning att återkomma när hela svaret har lämnats till FN. I svaret sägs att "under de senaste mandatperioderna har regeringen genomfört flera reformer i syfte att öka möjligheterna för dessa personer att få eller behålla en anställning". Därför kan jag inte låta bli att nämna att arbetsmarknadsutskottet nyligen har gett ett tillkännagivande till regeringen att regeringen ska titta på de förslag som den så kallade Funkautredningen lade fram och som regeringen stoppade i byrålådan, tillsammans med många andra utredningar som inte kommit längre än så. Det är bra att regeringen nu har fått det uppdraget från riksdagen. De övriga synpunkterna tar jag upp i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Låt mig säga att det inte är lätt att i ett kort svar och i en sådan här tidsbegränsad debatt hinna besvara alla de frågor som interpellanten ställer. Men vi får säkert fler tillfällen att diskutera frågorna. Jag har dock gjort ett försök att besvara så utförligt som möjligt under de former som står till förfogande. Jag vill säga att det är en fantastisk konvention till både form och innehåll. Det är en ovanligt rik konvention, konkret till sin karaktär, och jag tror att den har blivit så bra för att funktionshindersrörelsen varit tydligt involverad i framtagandet av den. Jag hade förmånen att som ganska nybliven minister med samlat ansvar för frågorna få underteckna konventionen för Sveriges räkning. Den är mycket betydelsefull. Den kommer att ha stor betydelse för tillgänglighetsarbetet, för funktionshindersarbetet i stort, både i Sverige och i alla andra länder som undertecknat den. Det var många som redan vid första undertecknandetillfället skrev under, vilket är glädjande. Undertecknandet innebär att funktionshindersfrågorna diskuteras mycket i internationella sammanhang och också i de bilaterala övningar jag har med ministrar från olika håll i världen. Senast var jag i Brasilien och diskuterade möjligheterna för funktionshindrade att delta i olika VM- och OS-sammanhang som är aktuella i det landet. Från regeringens sida har vi velat ha en uppföljningsmekanism så att vi ser om det händer saker, om tillgängligheten och funktionshinderspolitiken utvecklas åt rätt håll. Det har varit problematiskt. Den tidigare strategin som fanns var en tioårig strategi utan uppföljningsbara mål. Den bara löpte på och när tiden var slut kunde vi konstatera att det inte hade hänt så mycket som vi önskat. Därför har vi nu sjösatt en femårig strategi med årliga uppföljningar. Det är dem som Handisam ger oss, och därför ser vi både det som varit framgångsrikt och det som fortsatt brister. Min sammanlagda bedömning är att det går alldeles för långsamt i förhållande till de mål vi har satt upp för slutet av strategin och att takten behöver ökas. Men jag är också övertygad om att det händer betydligt mer nu, när vi har uppföljbara delmål på vägen och slutmål, än vad det gjorde tidigare med en tioårig strategi utan någon större uppföljning. Det händer positiva saker som refereras i Handisams lägesrapport. I interpellationen målas det upp en dyster bild av att inget händer. Men det är inte riktigt sant, Lennart Axelsson. Vi får tillstå att det händer en hel del positiva saker. Till exempel är det enligt den senaste uppföljningen från 2012 nu många fler som har tillgång till arbetshjälpmedel och därmed kan finnas på en arbetsplats än vad som varit fallet innan. It har underlättat vardagen för många. Många fler med dyslexi skriver högskoleprovet, och fler studenter med funktionsnedsättning har kontakt med samordnare på högskolorna. De strategiska myndigheternas rapporter utvecklas för varje år; allt fler börjar komma upp på banan, och de har utvecklats i samråd med funktionshindersorganisationerna. Så visst händer det positiva saker. Jag får återkomma i nästa anförande med ytterligare information.

Fru talman! Det är ett problem om man inte riktigt ser hur det ser ut. Då tycker man väl inte att det finns behov av att göra något heller. Jag har varit på ett antal möten den senaste tiden. Bland annat hade Intressegruppen för assistansberättigade en debatt den 23 november, där rubriken var: Från medborgare till vårdobjekt - vart är vi på väg? På den internationella funktionshindersdagen den 3 december hade Diskrimineringsombudsmannen ett seminarium tillsammans med DHR, handikappförbunden och Lika Unika. Man diskuterade om lagen funkar som verktyg för våra rättigheter. Den bild som deltagarna gav var ganska nedslående, måste jag säga. Några uttalanden som gjordes var: På 13 år har det gått bakåt på arbetsmarknaden. Allt fler förlorar sin assistans. Beviljandegraden är historiskt låg. Vi tas inte på allvar. Det går åt fel håll. Det är i förhållande till andra i Sverige de här frågorna måste diskuteras, inte i förhållande till hur situationen ser ut i andra länder. Nog finns det mycket att göra för att det ska bli så bra som jag i grunden tror att både Maria Larsson och jag vill. Men man måste se problemen för att kunna komma på vad man behöver göra. Jag vill kommentera svaret lite mer. I delen om utbildning sade statsrådet: "Utöver detta har regeringen tagit initiativ till flera reformer för att höja kvaliteten i skolan och förbättra möjligheterna för alla barn att få det stöd de behöver." Jag vet inte om svaret skrevs innan PISA-rapporten kom. Det är väl bara att konstatera att det verkligen inte har gått åt rätt håll på skolområdet. Och när det går åt fel håll totalt sett går det ännu mycket mer fel för den grupp vi pratar om i dag. Sedan sade statsrådet: "På frågan om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund avser regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en form av diskriminering." Någonting man kallar torsdagsaktionen har nu stått i snart 1 100 dagar varje torsdagsmorgon för att förmå regeringen att lägga fram förslag om de här frågorna. Maria Larsson vet naturligtvis detta; hon går förbi dem varje torsdagsmorgon. Jag hoppas verkligen att det kommer en proposition väldigt snart på det här området, men jag tror inte på det förrän jag ser det. Det är dags att ge dem som har stått där i snö, regn och blåst lite ledigt, och det får de först när propositionen kommer till stånd. Jag får återkomma om vår politik i nästa inlägg.

Fru talman! Ja, tiden är begränsad hela vägen för både interpellant och ansvarig minister! Jag tror att vi har en gemensam syn att det finns både glädjeämnen och sorgeämnen inom funktionshinderspolitiken, Lennart Axelsson. Det finns saker som vi kan tillåta oss att glädjas över och som går framåt på ett tydligt sätt. Men vi har en rad problem kvar. Rollfördelningen är sådan att oppositionen ofta fokuserar på det som brister. Jag ser också stora brister; låt mig säga det. Det finns många områden där jag är djupt bekymrad och tycker att vi kommer framåt alldeles för långsamt. Men faktum är att vi nu har kunskap på bordet. Vi har siffror som gör att det är mycket lättare att se bristerna, peka på dem och diskutera utifrån dem. Det är jag glad för. Jag tycker inte att det finns anledning att gömma undan någonting. Min målsättning har varit att ta fram den kunskap som ger oss möjligheter till ett förbättringsarbete. Jag är djupt bekymrad över att personer med funktionsnedsättning finns på arbetsmarknaden i lägre utsträckning. Därför jobbar vi med att förändra attityder hos arbetsgivarna och med praktikantprogram inom ramen för myndigheternas arbete. Vi försöker på alla sätt höja nivån. Den situation vi har i dag är inte rimlig. Jag är djupt bekymrad över skolområdet. Där någonstans börjar det. Att ge elever med olika typer av funktionsnedsättning möjlighet till bra och fullvärdig skolgång är naturligtvis nödvändigt för att de sedan ska kunna finnas på arbetsmarknaden. Men samtidigt, Lennart Axelsson, gläds jag över att det är allt fler studenter som går en högre utbildning och har en funktionsnedsättning. De ökar i stort antal. Det betyder att vi kommer att ha många fler akademiker med funktionsnedsättning framöver. Då ska vi naturligtvis se till att arbetsmarknaden tacksamt tar emot även dem. Jag blundar inte för verkligheten. Jag ser bristerna. Men jag ser också att vi gör framsteg på många områden. Framför allt kan vi se var det brister på ett annat sätt än tidigare. Jag ska kommentera två saker mer specifikt. Jag fick tidigare en fråga om skillnaden mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ja, det finns en tydlig skillnad. 51 procent av männen med funktionsnedsättning finns på arbetsmarknaden, men bara 39 procent av kvinnorna. Det finns alltså en markant könsskillnad, som i sig är väldigt oroväckande. Låt mig åter bedyra det som jag skrivit i budgetpropositionen för 2014 och som jag sade i mitt svar: Ja, det kommer ett lagförslag om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Jag har träffat torsdagsaktionen nästan varje torsdag, och de borde nästan ha guldmedalj för sin uthållighet. De står där i regn och blåst, i ur och skur och visar verkligen angelägenhetsgraden i att få ett lagförslag på plats. Och tro mig, det kommer!

Fru talman! Det finns ett gammalt uttryck: Gärna en guldmedalj, men först en rejäl pension! Jag tror att det är samma sak i det här fallet. Jag tror inte att de i första hand vill ha en guldmedalj. De vill ha en proposition. Vår socialdemokratiska funktionshinderspolitik kan sammanfattas i fem punkter. Funktionshindersfrågorna är främst rättighetsfrågor, inte vård- och omsorgsfrågor. Det är viktigt att tänka på. För det första måste man ändra lagstiftningen, så att bristande tillgänglighet blir en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. För det andra måste man värna LSS-reformen. För det tredje måste arbetet för att tillgänglighetsanpassa Sverige intensifieras. För det fjärde måste aktiva åtgärder sättas in för att öka sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning. För det femte måste hjälpmedelsfrågan ses över. Jag brukar titta på de lättlästa delarna av olika presentationer. De är faktiskt väldigt bra. Många myndigheter har sådana där de beskriver vad de håller på med. I Handisams rapport, sista delen, kan man läsa det här: Det finns många skillnader mellan hur det är för personer med funktionsnedsättning och för övrig befolkning. Meningen med vår uppföljning är att det ska bli bättre. Men då måste vi tillsammans sätta fart och sikta mot målen för att ta bort hinder och skapa delaktighet inom alla områden i samhället. Det är ett bra slut i debatten att vi kommer överens om att se problemen och göra någonting åt dem. I dag är det alltför många bra förslag som ligger i byrålådorna hos regeringen. Plocka fram dem!

Fru talman! När det gäller grundsynen har vi inte så stora motsättningar. Jag tror inte heller att vi har det när det handlar om takten som vi skulle tycka vore önskvärd. Detta är ett ansvarsområde som faller ut på väldigt många där var och en måste göra sin del. Dels är det många departement inblandade, dels är det flera huvudmän. Staten kan göra en del, men det måste också göras en hel del ute i kommunerna. Här måste vi se till att via våra olika politiska partier driva på det arbetet. Vi har till exempel som kristdemokrater i många kommuner arbetat för att kommuner ska gå in och anställa personer med funktionsnedsättning, att vi ska ta bort de enkelt avhjälpta hindren och att man avsätter pengar i den kommunala budgeten för det. Vi kan väl komma överens om, Lennart Axelsson och jag, att se till att det arbetet aktualiseras om och om igen i våra respektive partier. Då kan det hända en hel del. Allt går inte att ratta från Regeringskansliet. Frågorna är komplexa, och det måste ske väldigt mycket av förbättringsarbete också ute i kommunerna. Grunden för att vi ska kunna peka på var bristerna finns är att vi har kunskapen. Det arbete som regeringen har gjort med att ta fram kunskapen är en grundläggande förutsättning för framtidens förbättringsarbete. Jag är angelägen om att vi ska komma framåt fortare på många områden. Men jag kan också se att många parter behöver ta sin del av ansvaret. Jag tackar för debatten och tror att vi kommer att komma tillbaka till varandra. Regeringen har gjort en rad olika åtgärder. Vi försöker skynda på arbetet så mycket som möjligt. Det kommer lagförslag inte bara om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Vi har också haft ett antal lagförslag om förbättringar på hjälpmedelsområdet. Vi vet att assistansen fortsätter att öka. Fler timmar beviljas för varje år. Det är på nationell nivå väldigt tydligt att assistansreformen håller.