Finanspolitiska rådets granskning av klimatpolitiken

Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler har frågat mig hur jag och regeringen ser på den kritik mot klimatpolitiken som Finanspolitiska rådet framför och vilka åtgärder jag avser att vidta till följd av slutsatserna i Finanspolitiska rådets rapport.

Låt mig först säga att det redan när klimatkonventionen antogs 1992 stod klart att de industrialiserade länderna ska gå före genom att minska utsläppen i snabbare takt än utvecklingsländerna och göra det utifrån ansvar och förmåga. Det är inget vi kan välja att göra eller inte. Det är beklagligt att den tidigare regeringen inte agerade för att skapa större tydlighet kring ansvarsfrågan och tydligt visa att Sverige är berett att visa ledarskap. Desto mer glädjande är det att den parlamentariska miljömålsberedningen nu har enats om förslag till gemensamma målsättningar.

Regeringen genomför viktiga klimatsatsningar i Sverige. Exempel är Klimatklivet, stadsmiljöavtal och supermiljöbilspremien, som stöttar ambitionen om fossilfria resor och transporter och klimatsmarta städer. Vi satsar på järnvägsunderhåll och kollektivtrafik. Det kostar; regeringen satsar stora medel på detta.

Kostnadseffektiviteten i klimatsatsningar är viktig, men det leder fel att enögt fokusera på klimatnyttan av vår klimatpolitik. Satsningarna skapar attraktivare städer med renare luft och skapar innovation och jobb i hela Sverige. Vi investerar i det hållbara samhällsbygget.

De många nyttorna av vår klimatpolitik låter sig inte enkelt analyseras i makroekonomiska modeller; det är väl känt. Jag konstaterar att varje beslut om nya mål har föregåtts av debatt om kostnader för klimatpolitiken. De ekonomiska modellerna har visat på höga kostnader. I backspegeln har vi dock nått våra nya mål både lättare och billigare än de samhällsekonomiska analyserna och modellerna har gjort gällande, samtidigt som den förnybara energin nu slår igenom inte bara i Sverige utan globalt.

Det är mycket förvånande att interpellanten och Finanspolitiska rådet har uppfattningen att regeringen minskar på internationella klimatinsatser. Det hade räckt att läsa vår senaste budget för att se att det inte stämmer.

Det behövs enorma klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Därför har regeringen drivit igenom en rekordstor svensk finansiering av Gröna klimatfonden. Den svenska finansieringen meddelades redan 2014 och fick andra länder att följa samma exempel. Det är ett tydligt exempel på hur ledarskap kan få andra länder att följa efter.

Betydande satsningar görs också på klimatområdet inom ramen för bilaterala och regionala utvecklingssamarbetsstrategier. Sverige använder också sitt inflytande i det multilaterala samarbetet och i de internationella finansiella institutionerna för att investeringar i och stöd och subventioner till fossil energi ska fasas ut och att investeringar i förnybar energi ska öka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I min roll som minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat möts jag av respekt för Sveriges politik och agerande, som ger hög trovärdighet. Jag möter ett stort intresse för de styrmedel vi använder men även våra tekniska lösningar och innovationer. Efterfrågan på samarbete med Sverige är stor. Genom en ambitiös klimatpolitik och en offensiv näringslivs, innovations- och exportpolitik är regeringen övertygad om att kunna bidra till globala målsättningar och fortsatt stark konkurrenskraft för svenska företag.

Klimatavtalet från Paris innebär en avsevärd höjning av de globala klimatambitionerna. Alla länder är nu förbundna att bidra till att stärka sitt klimatarbete och till att begränsa klimatförändringen så långt under 2 grader som möjligt och helst under 1,5 grader. Ska vi lyckas med det fungerar inte den vänta-och-se-attityd som interpellanten är inne på. I stället måste alla länder kliva fram och presentera hur det egna arbetet kan stärkas. Det gäller även Sverige.

Herr talman! Jag får börja med att tacka klimatminister Lövin för svaret, även om jag tycker att det är ett lite märkligt svar, av några skäl.

Det första som slår mig som anmärkningsvärt är tonen i delar av svaret, kanske framför allt mot slutet. Jag upplever att statsrådet använder sig av ett klassiskt debattknep: det som man brukar kalla för en halmgubbe. Det betyder att man hittar på att motdebattören har en uppfattning, och sedan argumenterar man mot den i stället för att bemöta det som motdebattören faktiskt säger. Jag hade nog förväntat mig lite mer av klimatministern än så, särskilt i en så här viktig fråga.

Statsrådet påstår nämligen i svaret att jag skulle förespråka en "vänta-och-se-attityd". Då vill jag be klimatministern visa var någonstans i min interpellation jag skriver något som kan uppfattas på det viset. För det gör jag verkligen inte.

Min interpellation består i princip av ett citat med tre punkter från Finanspolitiska rådets rapport, följt av mina frågor där jag ber statsrådet att redogöra för dels hur hon ser på den kritik som rapporten innehåller, dels vilka eventuella åtgärder statsrådet avser att vidta med anledning av rapporten.

Det mest allvarliga är att statsrådet inte alls bemöter kritiken från Finanspolitiska rådet. När man läser statsrådets svar får man snarast intrycket att hon antingen inte har läst rådets rapport eller inte riktigt har förstått vad rapporten faktiskt säger.

Det ägnas stor kraft i svaret åt att kritisera ekonomiska modeller i största allmänhet men framför allt åt att bemöta ett påstått argument, där någon - oklart vem - skulle vara emot alla former av kostnader i klimatpolitiken. Jag får anta att statsrådet menar att antingen jag eller Finanspolitiska rådet skulle vara av den uppfattningen.

Men det är ju inte alls detta som kritiken handlar om. Kritiken handlar om kostnadseffektivitet. Det är väsentlig skillnad på kostnader och kostnadseffektivitet. Kostnadseffektivitet handlar inte om hur mycket pengar vi ska spendera utan om hur vi ska få ut så mycket som möjligt av varje spenderad krona.

Om klimatministern verkligen är så besjälad av att minska utsläppen av växthusgaser som hon ger sken av och som jag i och för sig också tror att hon är borde hon ta denna fråga på lite större allvar. För vad det handlar om är hur vi kan minska utsläppen av växthusgaser så mycket som möjligt för de pengar vi väljer att satsa, oavsett hur stor den summan för stunden råkar vara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Finanspolitiska rådet utrycker det så här: "En kostnadseffektiv klimatpolitik ligger i allas intresse då den sparar resurser och därmed möjliggör ytterligare insatser inom klimatpolitiken eller andra politikområden."

Herr talman! Klimateffekterna är globala, och utsläppen av växthusgaser påverkar oss alla på hela jordklotet, oavsett var utsläppen sker. Därför är det lika viktigt att bli av med ett tons koldioxidutsläpp i exempelvis Kina som ett tons koldioxidutsläpp i Sverige. Och om vi kan åstadkomma fyra, fem eller kanske tio gånger större utsläppsminskningar för samma pengar genom insatser utanför Sveriges gränser är det väl åtminstone något som man borde vara beredd att diskutera.

Klimatministern verkar ta både Finanspolitiska rådets rapport och min interpellation närmast som en förolämpning och tolka den som en uppmaning till att Sverige ska göra mindre eller ingenting alls. Men så är det inte.

Jag tycker att Finanspolitiska rådet har många intressanta poänger, även om jag inte är säker på att jag delar och fullt ut köper deras slutsatser om vad Sverige bör göra eller inte göra när det gäller exempelvis transportsektorn. Men just därför hade det varit intressant att höra klimatministerns syn på detta.

Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt om jag i mitt svar har misstolkat den attityd som interpellanten har i klimatfrågan. Jag gläds åt att interpellanten inte tycker att vi ska vänta och se. Jag gläds också åt det parlamentariska arbete som sker inom Miljömålsberedningen, där vi har en bred enighet över blockgränserna kring ambitiösa miljömål och kring att Sverige ska bli koldioxidneutralt till 2045.

Det är ett föredöme för resten av världen. Så sent som för två dagar sedan framhöll jag detta, liksom energiöverenskommelsen om 100 procent förnybart till 2040, i Bryssel. Vi kan jobba tillsammans och se de gemensamma intressen som Sverige har och det ansvar vi också har i och med att vi har de bästa förutsättningarna med en mycket stor tillgång till förnybar energi och ett fredligt samhälle med ett näringsliv som är intresserat av att delta i den här omställningen. Om inte vi kan, vilka skulle då kunna?

Det stämmer inte att jag inte skulle ha läst Finanspolitiska rådets kapitel som handlar om klimatfrågan. Här finns det ett påstående som säger att det inte finns något empiriskt stöd för Miljömålsberedningens påstående att det skulle stärka Sveriges konkurrenskraft med en striktare klimatpolitik.

Jag vill nämna ett exempel som användes flitigt av den tidigare regeringen och som handlar om när Sverige 1991, som ett av de första länderna i världen, introducerade en koldioxidskatt. Det var då väldigt omdebatterat om Sverige skulle gå före, vilka konsekvenser det skulle få för svenskt näringsliv och om inte hela landet skulle hamna bakom alla andra på grund av den här så kallade straffskatten. Men sedan dess, 1991, har utsläppen minskat med 25 procent och bnp ökat med 60 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I dag framhåller näringslivet mycket ofta de striktare regler som Sverige har haft på lagstiftningsområdet som en absolut konkurrensfördel. Vi är ju ett exportberoende land. Som minister för internationellt utvecklingssamarbete upplever jag att man efterfrågar smarta svenska miljö- och tekniklösningar och innovationer på det här området. Här är det lagstiftning och målsättningar som har skapat stabila planeringsförutsättningar för svenskt näringsliv som i sin tur har drivit de här frågorna framåt.

Det andra som är direkt felaktigt i Finanspolitiska rådets rapport är att vi har minskat våra satsningar utomlands. Som ansvarig minister för det här området vad gäller klimatarbetet via biståndet har jag mycket klara besked att ge: Det har vi inte.

Vi är en av de absolut största givarna till Anpassningsfonden, Gröna klimatfonden och fonden för de minst utvecklade länderna. Vi jobbar via Sustainable energy for all. Vi har introducerat förnybar energi i en lång rad bilaterala biståndsstrategier. Vi jobbar med det regionalt i Asien, Oceanien och Afrika söder om Sahara. Vi ingår i initiativet Power Africa, som ska förse 600 miljoner människor med förnybar energi. Här har Sida utlovat att bidra med 1 miljard dollar inom tio år.

Det här är exempel på hur vi satsar där det är billigare, men vi måste också gå före. Vi som kan har ansvar att göra det.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka klimatministern för ursäkten. Jag förstår att det kan vara svårt och att man kan misstolka eller missuppfatta formuleringar ibland. Då har vi rett ut det.

Jag vill bemöta några av de påståenden som finns i det skriftliga svaret och som det kopplades till här i klimatministerns anförande.

Statsrådet kritiserar alliansregeringen i det skriftliga svaret och hävdar att man inte har visat ledarskap, men faktum är att alliansregeringen satsade mycket på att minska utsläpp här på hemmaplan men också genom internationella klimatinvesteringar. Vi ser nu att utvecklingen i svensk miljöpolitik har bromsat in med den rödgröna regeringen.

Ett exempel är att utsläppen av växthusgaser bara minskade med ungefär 1 procent förra året medan minskningen var ungefär 3 procent 2014. Framför allt gäller detta trafiksektorn, där vi vet att utsläpp från vägtrafiken står för ungefär en tredjedel av de totala utsläppen. Utsläppen från personbilar dominerar.

Det finns mycket som tyder på att minskningen som vi har sett under tidigare år nu har avstannat. Vi vet att det är viktigt att få nya styrmedel och regler för transportsektorn på plats. Man kan konstatera att vi inte har sett så mycket från regeringen ännu, men vi får hoppas att det kommer någonting inom en snar framtid.

När det gäller den gröna klimatfonden beslutades det om den vid klimatmötet i Köpenhamn 2009. Då var vi faktiskt drivande i att få den till stånd. Det stämmer att vi till en början har varit lite avvaktande när det gäller att lägga in pengar till den här fonden under uppbyggnadsskedet eftersom vi var tveksamma då den inte har varit i funktion förrän ganska nyligen. Vi har tyckt att det är mer seriöst att investera i insatser som faktiskt minskar i stället för i byråkrati, som det till viss del handlade om. Men nu fungerar fonden sedan en tid. Den har fått struktur och har börjat bli mer funktionell. Vi satsade också en del pengar i den mot slutet av förra mandatperioden. Regeringen har nu ökat den satsningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet tycker att både Finanspolitiska rådet och jag, vilket upprepas här, feltolkar regeringen när det gäller hur utsläppsminskningarna ska nås. Men det står faktiskt i regeringens budgetproposition för 2016: Regeringens ambition är att i ökad utsträckning genom nationella insatser nå målet 2020. Det är regeringens egen formulering.

Det är just detta som Finanspolitiska rådet ifrågasätter. Det handlar inte om hur mycket pengar man satsar utan om huruvida det är kostnadseffektivt, eller med andra ord om man verkligen får ut störst klimatnytta per satsad krona genom att göra på det viset.

Rådets slutsats är: Nej, det är inte kostnadseffektivt. Då tvingas jag återigen konstatera att statsrådet inte bemöter detta i sak. Det hade varit intressant att höra mer om hur regeringen ser på den här kritiken, för det kan ju finnas skäl till att man väljer det här tillvägagångssättet även om det inte är kostnadseffektivt. Men då vill jag gärna höra argumenten för det.

Statsrådet tar upp en del annan kritik från Finanspolitiska rådet. När det gäller det här med att det inte skulle finnas något empiriskt stöd för att det är bra för Sverige att gå före vill jag hävda att det är klart att det finns exempel på att det kan vara bra att gå före i vissa fall. Jag delar den bedömningen och är inte säker på att Finanspolitiska rådet har helt rätt här. Jag är glad att det åtminstone bemöts här så att vi kan ha ett samtal om detta.

När det gäller styrmedlen tror jag att klimatministern, Finanspolitiska rådet, jag och många andra är överens om att de effektivaste styrmedlen är koldioxidskatt och utsläppshandel. Det fungerar som allra bäst om man kan göra det här globalt, men det är bra om det åtminstone görs på en större marknad än den nationella, där man riskerar att verksamheter i stället flyttar till andra länder.

Herr talman! Den här regeringen har gjort en unikt stor satsning på miljö- och klimatsidan på väldigt kort tid. Vi har nu satsningar på 4 ½ miljard i budgeten. Det är 600 miljoner till Klimatklivet som ska kunna leverera laddstolpar och biogasanläggningar regionalt och kommunalt. Vi ser en enormt stor efterfrågan på de här pengarna. Det kommer att behövas mer. Vi satsar på järnväg, kollektivtrafik även på landsbygden och energieffektivisering av miljonprogrammen. Det är en vinn-vinnsituation då det inte bara är en klimatinsats utan också en insats för att rusta upp våra bostadsområden som håller på att förfalla. Här finns många lågt hängande frukter att plocka som tyvärr har blivit eftersatta på senare år under tidigare regering.

Om vi i ökad utsträckning vill genomföra klimatinsatser nationellt betyder inte det att vi inte tänker investera internationellt. Clean development mechanism, som var kopplad till klimatavtalet, är på väg att avvecklas.

Nu tittar man på en ny mekanism för hur man ska jobba mer direkt med länderna, för en grön omställning till förnybar energi och även för anpassning.

Jag nämnde vad vi gör inom det bilaterala arbetet. Jag glömde att nämna att vi har gett Swedfund, den statliga investeringsfonden, ett tillskott på närmare 400 miljoner för att man ska jobba med förnybar energi. Jag glömde också att säga något om det arbete vi gör inom Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken och Europeiska investeringsbanken. Sverige är en stor bidragsgivare till alla dessa banker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi jobbar nu med en strategi för att få bankerna att sluta investera i fossila bränslen, i huvudsak kol och olja, och börja investera i förnybara bränslen. Vi talar om biljoner dollar som årligen investeras i olika energislag i utvecklingsländer.

Genom vårt policyarbete gör vi en enorm skillnad. Vi ägnar oss alltså inte åt att bara ställa om Sverige. Det är en irriterande argumentation när man säger att Sverige bara står för 0,1 procent av jordens utsläpp och där-för inte behöver göra särskilt mycket här utan borde göra mycket mer någon annanstans. Vi gör mycket mer någon annanstans! Men argumentationen om 0,1 procent av jordens utsläpp gäller också Danmark, som står för mindre än 0,1 procent. Spanien står också för 0,1 procent. Irland står också för 0,1 procent. Finland står också för 0,1 procent. Portugal står också för 0,1 procent. Det är 16 länder inom Europa som står för mindre än 0,1 procent av jordens utsläpp. Varje region eller stad eller liknande kan argumentera likadant: Vi står bara för 0,1 procent.

Vi tycker att det är kostnadseffektivt för världen att vi, som har utbildning, ett miljömedvetande, en vilja och ett näringsliv som är villigt att investera och ser konkurrensfördelar, gör det. Att vi går före kommer att innebära väldigt bra förutsättningar för våra barn och barnbarn och för ekonomin i Sverige.

Det har visat sig om och om igen att koldioxidskatten, Sveriges höga miljöambitioner och hårda lagstiftning på området inte har lett till att svensk industri har gått i kvav - tvärtom. Nu har vi konkurrensfördelar, inte minst när det gäller energieffektivisering. När energi kostar mycket är det energismarta anläggningar som vinner.

Herr talman! Jag vill gå in på den senare delen som klimatministern tog upp. Jag tror att det har blivit ett litet missförstånd i debatten. Problemet är inte påståendet att Sverige står för en liten del av utsläppen och att vi därför inte behöver göra någonting.

Det handlar om var man kan göra insatser som ger störst effekt till lägst kostnad. Om insatserna kan göras mest kostnadseffektivt här, oaktat hur stor Sveriges andel av utsläppen är, ska de också göras här. Men om insatserna ger större resultat om de görs någon annanstans tycker jag att man åtminstone bör resonera kring om man borde lägga en större andel någon annanstans. Om man inte ska göra det bör man motivera varför så inte är fallet.

Det är ingen som påstår, i alla fall inte jag, att vi inte ska göra någonting alls i Sverige. Men om det är bråttom att komma till rätta med växthusgasutsläppen - det tror jag att vi båda tycker att det är - borde detta vara ganska relevant. Hur kan vi använda de resurser som vi avsätter för detta mest effektivt? Hur får vi ned utsläppen mest för de pengar vi lägger in? Vi borde kunna vara mer överens här.

Det blir en balansgång. Jag håller med om att vi behöver göra saker nationellt också. Och jag tror att det finns ett stort behov av att göra saker nationellt, till exempel när det gäller transportsektorn. Det finns en nationell logik i det. Transportsektorn står för en stor del av våra utsläpp i Sverige. Men man behöver titta på det i det större perspektivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som Finanspolitiska rådet kritiserar är bland annat formuleringen att regeringen anser att ska man göra en större andel nationellt för att nå målet. Det blir inte kostnadseffektivt. Det borde ligga i klimatministerns intresse att titta lite närmare på detta.

Herr talman! Eftersom jag sitter i den rådgivande styrelsen för generalsekreterarens initiativ Sustainable energy for all vet jag att världen tittar på Sverige. Världen beundrar Sverige. Om inte Sverige levererar när det gäller klimatmålen, vem ska då göra det? Vi har de allra bästa förutsättningarna. Om vi skulle vänta på att Kina eller några andra stora utsläppare skulle lösa problemen innan vi hoppar på tåget skulle inte Kina vara lika intresserat.

När det gäller Gröna klimatfonden gick Sverige in först. Det stämmer. Om vi inte hade gått in hade inte andra givare kommit med. Vi har vittnesmål om att vårt bidrag på 4 miljarder var helt avgörande för att fonden skulle kunna sättas upp. Det gjorde man cirka ett år före Pariskonferensen. Det var också helt avgörande - psykologiskt - för världen att vi skulle leverera utifrån de löften som bland andra Fredrik Reinfeldt ställde ut i Köpenhamn när man bestämde att den gröna klimatfonden skulle etableras.

Det fanns en stor osäkerhet i utvecklingsländerna: Ska vi tro på de rika länderna? Det var ingen som ställde upp. Men Sverige ställde upp. Den här regeringen ställde upp med 4 miljarder. Det gjorde att Norge, Kanada och andra sedan gick in, trots att de inte hade tänkt gå in.

Vi drev dessutom på så att fyra projekt kunde godkännas i oktober, före decemberkonferensen i Paris. Det visar också praktiskt att det här kommer att fungera.

Vi ska hjälpa de små önationerna. Vi ska hjälpa dem som håller på att drabbas av ökenutbredning och dem som behöver ställa om till förnybar energi.

Vi arbetar i allra högsta grad internationellt. Det är min poäng. Clean development mechanism är inte det enda sättet vi arbetar på. Vi arbetar med så många andra instrument. Och vi är erkända för det internationellt.

Överläggningen var härmed avslutad.