EU:s strategiska kompass

Fru talman! Pål Jonson har frågat mig om jag har verkat för att ta fram tydliga svenska prioriteringar i arbetet med den strategiska kompassen och i så fall vilka. Vidare har Pål Jonson frågat vilka initiativ som tagits inom EU-kretsen för att få genomslag för svenska intressen i framtagandet av den strategiska kompassen samt vilka initiativ jag har tagit för att tillsammans med andra länder driva gemensamma prioriteringar i arbetet med den strategiska kompassen.

Sverige agerar både enskilt och gemensamt med andra för att tillvarata våra intressen. Vårt mål är en utvecklad gemensam säkerhets- och försvarspolitik på mellanstatlighetens grund som stärker EU:s sammanhållning och medlemsstaternas samlade förmåga att förebygga kriser och bygga säkerhet. Utgångpunkten är den solidariska säkerhetspolitiken som den fastslagits i regeringens totalförsvarsproposition. Grundtanken är att vi genom att verka för stabilitet i EU:s närområde och globalt också bidrar till att stärka vår egen och Europas säkerhet.

I tider av ökade geopolitiska spänningar är det avgörande att stärka EU:s handlingsförmåga och säkerhetspolitiska trovärdighet. Sverige bejakar och deltar därför aktivt i EU:s säkerhets- och försvarspolitiska samarbete. I linje med detta har Sverige också välkomnat arbetet med den strategiska kompassen.

Sedan arbetet inleddes har Sverige kontinuerligt verkat för att den strategiska kompassen ska utgå från en bred syn på säkerhet. Detta är centralt om vi ska kunna bemöta de komplexa utmaningar som präglar dagens säkerhetspolitiska situation.

Sverige har hittills fått gott gehör för att den strategiska kompassen ska uppmärksamma betydelsen av en effektiv multilateralism och en regelbaserad världsordning med folkrätten som grund. Sverige framhåller vidare att den strategiska kompassen bör återspegla att samarbetet sker i en kontext av ett antal multilaterala, regionala och bilaterala samarbeten som gemensamt bidrar till en samlad europeisk förmåga.

Tillsammans med andra medlemsstater verkar Sverige för att säkerhetsutmaningar i omvärlden och i vårt närområde, däribland det ryska agerandet, ska beskrivas på ett tillfredsställande sätt. Därtill agerar Sverige för att kompassens omvärldsbeskrivning ska omfatta tydliga skrivningar om Kina i linje med etablerad EU-politik.

Sverige stöder ambitionen att EU som global aktör ska kunna genomföra hela spektrumet av civila och militära krishanteringsinsatser, inklusive de mest krävande. För att kunna göra detta måste EU ha rätt instrument. Sverige är bland annat pådrivande för att det ska tas fram nya politiska åtaganden för den civila krishanteringen. I detta arbete har vi gott stöd av en bred krets av likasinnade EU-medlemmar.

Sverige bejakar också att EU ser över den militära verktygslådan, inklusive dess snabbinsatsförmåga, utifrån befintliga verktyg och strukturer.

Sverige välkomnar europeiskt förmågesamarbete. I grunden är dock militär förmågeutveckling ett nationellt ansvar där alla länder har olika förutsättningar och behov. Detta behöver beaktas. Sverige understryker att den strategiska kompassen inte ska användas för att lägga fast prioriteringar för enskilda militära förmågeutvecklingsprojekt. Detta är något som också påpekats av andra medlemsstater.

Inre och yttre säkerhet är alltmer sammanlänkade. Sverige välkomnar därför att steg tas för att stärka motståndskraften inom EU och i dess grannskap. Gemensamt med andra medlemsstater har Sverige bland annat verkat till stöd för framtagandet av en verktygslåda för bemötande av hybridhot. Likaså bejakas åtgärder för att förbättra hanteringen av cyberhot, terrorism, organiserad brottslighet och klimatrelaterade säkerhetsrisker. EU-samarbetet behöver utvecklas även på rymdområdet.

Sverige har också varit pådrivande för att den strategiska kompassen ska uppmärksamma vikten av jämställdhetsintegrering och agendan för kvinnor, fred och säkerhet.

Att EU förblir öppet mot omvärlden är en högst prioriterad fråga. Gemensamt med likasinnade EU-länder agerar Sverige för att den strategiska kompassen ska bekräfta den transatlantiska länkens betydelse för europeisk säkerhet. Ett fördjupat samarbete mellan EU och Nato samt skräddarsydda partnerskap med viktiga länder – inte minst USA – är centralt.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för ett omfångsrikt svar!

Det är naturligtvis bra om Sverige får genomslag för civil krishantering och en regelbaserad världsordning med folkrätten som grund. Jag vet inte exakt hur hårt detta satt inne i förhandlingarna, men det kan utrikesministern återkomma till.

Den fråga jag ställde var vilka konkreta initiativ som Sverige har tagit när det gäller den strategiska kompassen och med vilka länder. Återigen får utrikesministern gärna återkomma och nämna vilka aktörer man har jobbat närmast med.

Fru talman! Jag vill ändå börja med det som är viktigast, nämligen att den strategiska kompassen skrivs samtidigt som den europeiska säkerhetsordningen befinner i den allvarligaste krisen på flera årtionden. Detta måste naturligtvis ha genomgripande konsekvenser för den strategiska kompassen men också för EU som utrikespolitisk aktör.

Det är väl bara att konstatera, fru talman, att vi har en situation där Nato befinner sig i förarsätet och EU i baksätet för den europeiska säkerhetsordningen. Det är ju uppenbart under denna kris att Nato spelar en väldigt central roll för att upprätthålla den europeiska säkerhetspolitiska grundbulten att alla länder själva ska få göra sina egna säkerhetspolitiska vägval.

Det är också därför jag tycker att det hade varit bra om Sverige varit fullvärdig medlem av Nato. Då skulle Sverige nämligen ha en permanent plats vid ett bord där det både diskuteras och beslutas rörande frågor som är viktiga för svensk säkerhetspolitik. I dag är ju 21 av EU:s 27 medlemsstater också medlemmar av Nato, och jag tycker att det är de som tillhör den europeiska säkerhetspolitikens inre kärna.

Med det sagt, fru talman, är det angeläget att Europa kan ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta ligger i både USA:s och EU:s intresse, och jag tror att det långsiktigt kan stärka den transatlantiska länken.

Rätt utformad kan den strategiska kompassen bidra både till att EU kan bygga upp en starkare motståndskraft mot hybridhot och till att EU kan bli mer resursstarkt på det militära området. Jag tror att det är väldigt viktigt.

Fel utformad kan den strategiska kompassen dock bidra till sådana utspel som vi såg i Strasbourg då president Macron sa att EU nu skulle upprätthålla ett eget avtal mellan EU och Ryssland för en ny europeisk säkerhetsordning. Jag tror att den transatlantiska länken nu är helt avgörande och att ett starkare transatlantiskt samarbete, snarare än en europeisk strategisk autonomi, är viktigt. Vi behöver mer samarbete över Atlanten – inte mindre.

Utrikesministern var i sitt svar inne på hur viktigt det är med ett effektivt och bra samarbete mellan EU och Nato. Jag delar denna uppfattning. Jag är dock orolig för hur den relationen utvecklas. EU och Nato skulle ju presentera en gemensam deklaration i december, men jag har konstaterat att den har blivit uppskjuten.

Den andra dimensionen, som utrikesministern inte nämnde i sitt svar, är att EU och Nato utvecklar nya strategier parallellt. EU ska ju anta den strategiska kompassen under det franska ordförandeskapet, och i juni ska Nato presentera en ny strategisk kompass. Det är naturligtvis angeläget att EU och Nato kan koordinera detta arbete.

Jag skulle gärna vilja ha regeringens uppfattning om detta. Har man tagit några initiativ för att koordinera säkerhetsstrategiarbetet inom EU och Nato när det sker parallellt?

(forts.)

Fru talman! Att EU militariseras alltmer är en farlig utveckling som vi i Vänsterpartiet har varnat för under lång tid, ända sedan EU-inträdet. Ingen är egentligen förvånad över att förslaget om en EU-armé kom upp även denna gång. Ännu en gång var Sverige såklart emot det tillsammans med många andra länder, och förslaget åkte med all sannolikhet ännu en gång i papperskorgen. Men förespråkarna för en EU-armé tar alltid chansen att föreslå att EU ska militariseras ännu mer och bli ett alltmer federalt projekt.

Många gånger i EU-sammanhang är det fråga om vackra ord som i praktiken betyder något helt annat. Ett tydligt sådant exempel inom det här området är den så kallade fredsfaciliteten. I fredsfaciliteten finns en stor del som handlar om vapenexport. Man får lite svårt att förstå hur det ska bidra till fred. Det kan ju bli hur fel som helst.

Ett exempel fick vi så sent som i december i Mali när EU valde att bedriva export. Det var inte vapen som stridande grupper kan använda, men andra delar som militärer behöver för att kunna verka. Det blev allt tydligare att Mali utvecklades till en militärdiktatur som anlitade ryska legoknektar efter det. Det var i alla fall bra att Sverige avstod från att rösta för detta. Om jag förstod det rätt röstade Sverige emot.

Det finns i EU också en klar tendens att blanda ihop militära och civila insatser. Det saknas i dag en tydlighet om vilka insatser som är vad. Det är svårt för en utomstående att till exempel gå in på EU:s hemsidor och se vad som är skillnaden eftersom de här EU-insatserna är listade under samma rubriker. Därför är det svårt att förstå vilka av dem som innehåller vilka komponenter.

Jag har noterat att Sverige driver på för de civila delarna i den strategiska kompassen, och det tycker jag är bra. Jag tycker att det är bra om Sverige också driver på så att det blir en ökad tydlighet och inte sker en sammanblandning mellan de civila och de militära delarna.

Det är också så att en strategisk kompass är en del i stödet för EU:s försvarsbygge. Jag är orolig för att det minskar våra möjligheter att vara en stark röst för fred och nedrustning som land, både i Europa och i världen i stort, eftersom vi inordnar oss i de forna kolonialmakternas agerande och olika intressesfärer och därmed också bakvägen knyts till kärnvapenmakter och Nato.

Den svenska alliansfriheten måste värnas. Den strategiska kompassen och denna typ av säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten försvårar för vår militära alliansfrihet, menar jag. Det gäller inte minst bygget av försvarsunionen, som det militär-industriella komplexets lobbyister framgångsrikt har lobbat för i Bryssel mot EU:s institutioner. EU:s militarisering och dess mål att skapa en försvarsunion i nära samarbete med Nato blir ännu ett steg bort från den svenska militära alliansfriheten.

Dessutom sker detta tyvärr utan någon större allmän och folkligt förankrad debatt, även om vi har en bra och viktig debatt här i Sveriges riksdag. Det tycker jag är allvarligt, fru talman.

Fru talman! Låt mig börja med två frågor som Håkan Svenneling tagit upp i debatten: frågan om en EU-armé och frågan om en försvarsunion. Jag vill understryka att detta absolut inte är aktuellt i arbetet med den strategiska kompassen. Det finns inga förslag om en europeisk armé eller försvarsunion på bordet. Vi skulle inte heller stödja en utveckling som gick i riktning mot en armé eller en försvarsunion. Däremot bejakar vi samarbetet och utvecklingen för att EU ska få en starkare försvarsförmåga och kunna agera bättre, samtidigt som vi utgår från att arbetet fortsätter att vara mellanstatligt.

Svenneling ifrågasätter också om vi kan vara militärt alliansfria. Jag måste säga att detta absolut inte påverkar vår möjlighet att fortsätta vara militärt alliansfria. Det EU-fördrag som vi utgår från säger – och så har det varit ända sedan vi gick med i EU – att det finns en särskild karaktär hos vissa medlemsstater när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken och att detta inte ska påverkas av samarbetet. EU-samarbetet är en solidarisk gemenskap, inte en militär allians med försvarsförpliktelser. Det tycker jag är viktigt att säga.

Diskussionerna om innehållet är inte klara utan pågår nu. Det har kommit ett par olika utkast där det har gjorts ganska stora förändringar. Man räknar med att vi kommer att ha ett färdigt utkast först i mars. Därefter kommer man att ta beslutet på utrikesrådet, och vi kommer naturligtvis att samråda med riksdagen formellt. Vi har redan diskuterat det här i försvars- och utrikesutskottet för att säkerställa en bred förankring.

Det är väldigt viktigt att se att den strategiska kompassen spänner över ett väldigt brett frågekomplex. Det handlar om krishanteringsinsatser, förmågeutveckling, byggande av motståndskraft och partnerskap. Inom alla de här olika områdena agerar vi för att de svenska intressena ska tas till vara.

Jag kan ta några exempel. Vi är som sagt pådrivande för den civila krishanteringen. Vi vill ha en civil pakt med konkreta åtaganden för en mer effektiv krishantering. Den nuvarande pakten tar slut 2023. Vi har tagit olika initiativ för att jämställdhetsaspekterna ska komma upp. Det gäller exempelvis agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Inte minst under vårt OSSE-ordförandeskap har jag blivit helt övertygad om att detta är mycket viktigt. När det gäller frågan om hybridhot vill vi att det ska tas fram en hybridverksamhetsverktygslåda. Det är några exempel på svenska positioner.

Fru talman! Den strategiska kompassen är naturligtvis ett viktigt dokument, eftersom den ska inrikta och dimensionera mycket av EU:s militära samarbete. Det är skälet till att Moderaterna i utrikesutskottet tagit initiativ till att arrangera en hearing där vi bjuder in säkerhetspolitiska experter och forskare som får ge sin bild av den strategiska kompassen. Det är också skälet till att vi kommer att begära en överläggning om den strategiska kompassen innan den ska slutbehandlas i mars.

Det vore naturligtvis en styrka, fru talman, om en enig riksdag skulle kunna ställa sig bakom en gemensam svensk linje i den här frågan. Men djävulen sitter som ofta i detaljerna. Det är just därför det är viktigt att vi har den här diskussionen och debatten.

Regeringen säger i svaret att det är bra att EU ser över sin militära snabbinsatsstyrka. Det är lätt att ha sympati för den ståndpunkten.

EU har haft två stridsgrupper som med kort varsel ska kunna sättas in i olika krishärdar, men problemet är att dessa stridsgrupper aldrig har använts. Frågan är om något ska ersätta dessa stridsgrupper eller inte. Nu finns det krafter inom EU som i stället vill upprätta en snabbinsatsstyrka av en brigads storlek, det vill säga 5 000 man, som EU ska ha till sitt förfogande, alltså dubbelt så många soldater som i EU:s stridsgrupper.

Regeringen har tidigare varit tydlig med att man inte välkomnar en sådan stående snabbinsatsstyrka, och jag skulle vara tacksam om regeringen kunde bekräfta att så fortfarande är fallet.

Det finns även förslag inom EU om att EU ska börja genomföra egna militära övningar och bygga upp egna högkvarter och ledningsstrukturer. Det finns också tankar på att EU ska börja öva för olika scenarier kopplat till ett gemensamt försvar och även det som heter artikel 42.7 om de gemensamma försvarsförpliktelserna. Det är ett stort steg att ta. Tidigare har grunden varit att EU inte ska duplicera eller kopiera de uppgifter som Nato har, och jag tror att det är en klok rågång.

EU bör i stället fokusera där man har ett så kallat added value och verkligen kan bidra till Europas säkerhet. EU är ju mycket bättre rustat i flera avseenden än till exempel Nato när det kommer till att hantera kopplingen mellan intern och extern säkerhet. Man har kompetens på det straffrättsliga området och kompetens att bekämpa internationell terrorism och internationell brottslighet. En samverkan mellan intern och extern säkerhet vore det alltså alldeles utmärkt om EU fokuserade på, inte minst eftersom EU också har en stor verktygslåda för att genomföra olika krishanteringsinsatser.

Fru talman! Utrikesministern säger också att Sverige verkar för att det ryska agerandet ska beskrivas på ett tillfredsställande sätt. Vad ett tillfredsställande sätt innebär beror lite grann på vem inom unionen man frågar. Riktar man frågan till Cypern får man en uppfattning om vilken Rysslandspolitik EU har, och frågar man Sverige får man en annan.

EU har sedan 2016 lutat sig mot fem principer för sin Rysslandspolitik. Min bedömning är att dessa principer bör ses över i ljuset av det allvarliga ryska agerandet och det hot mot den europeiska säkerhetsordningen som Ryssland numera utgör, genom både den militära styrkeuppbyggnaden utmed Ukrainas gräns och de orimliga kraven om en ny europeisk säkerhetsordning där andra länder inte själva får avgöra sina säkerhetspolitiska vägval.

Fru talman! Jag tror att det viktigt att den strategiska kompassen tar intryck av detta och att det formuleras skrivningar med tydlig kritik mot det ryska agerandet och hotet mot den europeiska säkerhetsordningen.

Fru talman! Det är bra att utrikesministern markerar att regeringen inte vill se en militarisering av EU på det sätt som en del federalister i Europa vill, och jag vet att det råder stor enighet i Sveriges riksdag om att vi inte vill se en sådan utveckling.

Det är också bra att regeringen trycker på de civila delarna. Jag tror att vi har en god möjlighet under det svenska ordförandeskapet våren 2023 att lyfta fram de civila delarna i olika sammanhang. Det har ju visat sig vara bra och stöttat upp och hjälpt länder i kris de senaste åren. Det är också en nisch där Sverige har en kompetens att bidra med till EU.

Jag hade förmånen att besöka det krisberedskapslager som EU har etablerat i Kristinehamn hemma i Värmland, som jag och Pål är ifrån. Det visar att vi har unik spetskompetens och att vi kan leverera från det krislagret.

Annat är förstås hybridhot med mera som är viktigt att ta på allvar.

Just nu är Frankrike ordförandeland i EU, och deras agenda i arbetet med den strategiska kompassen oroar mig. Vi vet att Frankrike är en kärnvapenmakt och att man har en lång kolonial historia.

Om djävulen nu sitter i detaljerna kan man undra vad som sitter i de franska detaljerna. Vilka tankar har Frankrike för att vrida EU dit de vill?

Här är exempelvis Macrons uttalande om Rysslandspolitiken en faktor. Han får direkt mothugg, men uttalandet finns ändå där. Detta oroar mig i den meningen att Frankrike ändå till viss del har ett annat synsätt än Sverige i dessa frågor.

Det är bra att Sverige jobbar på och får gehör hos andra medlemsstater, men ordförandelandet har stor makt att sätta agendan. Därför undrar man vad det kan innebära under det franska ordförandeskapet.

Fru talman! Låt mig börja med Pål Jonsons frågor.

Jag kan bekräfta att vi fortfarande har samma inställning. Vi tycker inte att det är en bra idé med en stående snabbinsatsstyrka och egna strukturer. Vi tycker inte att EU ska duplicera det arbete som andra organisationer gör. Det säger sig självt att eftersom man inte har använt de snabbinsatsstyrkor som finns är det inte sättet som EU ska verka på.

Det är viktigt att den strategiska kompassen inte anger prioriteringar för enskilda militära förmågeprojekt och att den europeiska försvarsindustriella, teknologiska basen bygger på konkurrens. Här är vi inte överens med exempelvis Frankrike, som menar att man ska försöka ha mer egna kompetenser, vilket ligger inom begreppet den strategiska suveräniteten. Att inte bygga upp försvarsindustri i konkurrens och inte kunna använda till exempel amerikanska delar tror vi skulle försämra försvarsförmågan för EU:s medlemsländer.

Pål Jonsson kritiserar att jag säger att det ryska agerandet ska beskrivas på ett tillfredsställande sätt. Vår uppfattning är givetvis att man måste beskriva det som sker väldigt tydligt, inte minst när det gäller hotet mot säkerhetsordningen, och Sverige har därför nått stora framgångar när vi har motat tillbaka försöken att ta bort de fem principerna för EU:s Rysslandspolitik.

Man ska komma ihåg att de fem principerna skrevs efter att Ryssland annekterat Krim och gått in och stöttat separatisterna i Donbass, det vill säga då det som vi nu är oroliga för ska hända redan hade hänt. Därför är de fem principerna väldigt tuffa, och det är också därför vi inte har några toppmöten och därför vi har sanktioner och så vidare.

Stora, tunga medlemsländer har diskuterat om EU skulle släppa de fem principerna, och därför är det viktigt att vi fortsätter att säga att det måste vara på ett tillfredsställande sätt.

Komponenten med attackerna mot den europeiska säkerhetsordningen ligger kvar och måste in och beskrivas i den strategiska kompassen.

Låt mig vara helt tydlig med att det inte fanns en stabil enighet före krisen om hur vi skulle hantera relationen till Ryssland, och därför är det ännu viktigare att vi fortsätter att kräva att det ska vara på ett tillfredsställande sätt – detta givetvis ur ett svenskt och inte cypriotiskt perspektiv, but that goes without saying.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för klargörandet! Jag tycker att det är bra. Det är grunden, precis som jag sa, att de fem principerna är bra. Om de ska röra sig i någon riktning är det, som utrikesministern säger, mot det hot som Ryssland utgör mot hela den europeiska säkerhetsordningen. Det är mycket bra.

Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde att jag skulle hitta samsyn i någon fråga med Håkan Svenneling, men jag kan konstatera att vi har en liknande syn när det kommer till de franska förslagen att man ska upprätthålla någon speciell form av avtal mellan EU och Ryssland. Det är en dålig idé vid helt fel tillfälle. Jag tror att vi har en samsyn där också.

Jag ska säga en sak till kopplat till detta. Jag tycker faktiskt att regeringen lägger fram en hel del bra förslag om att man vill utveckla inte minst saker som rör rymd, att man välkomnar att EU ska ta initiativ till en försvarsstrategi på rymdområdet och på cyberförsvarsområdet och att man också ska ha en öppenhet inför att EU kommer att behöva göra nya och ytterligare satsningar på det som heter disruptiva teknologier, såsom AI, automation och drönare. Detta är viktigt och bra.

Jag tycker samtidigt att man ska vara tydlig och säga att detta till en del kommer att ställa högre krav på det svenska systemet. Vi ligger inte tillräckligt bra till i Sverige, så som vi skulle vilja på ett sådant område som cybersäkerhet. Jag kan konstatera att vi i ITU:s internationella rankning i fjol föll från plats 32 till plats 43. Vi kommer att behöva jobba med detta.

Det löser inte allt att jobba med dessa frågor på EU-nivå, utan man måste också driva ett område på nationell nivå för att stärka sin motståndskraft där. Det här är i grunden ingen konfliktskapande fråga, men jag vill ändå skicka med detta inför det vidare arbetet med den strategiska kompassen.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Pål Jonson för att han tagit upp frågan om den strategiska kompassen i en IP-debatt. Det är svårt att förklara för folk vad en strategisk kompass är. Det är inte lätta begrepp, och det blir inte lättare av att det är ett så stort frågekomplex. Därför tror jag att det är bra att vi hela tiden tar upp det i offentligheten och försöker förklara lite mer vad det handlar om, vad som är viktigt och så vidare.

Det handlar om att stärka EU:s handlingsförmåga som en säkerhetspolitisk aktör. Därmed stärks EU:s förmåga att ta ansvar för sin egen säkerhet och säkerheten i grannskapet. Det står inte i motsats till en stark transatlantisk länk. Detta har aktualiserats bland annat av de komplexa hot som Europa har att hantera. Några av dessa hot nämnde Pål Jonson.

Det är inte bra om vi har blivit sämre inom vissa områden, men det beror också på att omvärldsläget har blivit mycket sämre. Därför är Sverige väldigt aktivt i att påverka utformningen av den strategiska kompassen samtidigt som vi värnar våra egna intressen. Den solidariska säkerhetspolitiken är utgångspunkten, så som den har fastslagits i regeringens totalförsvarsproposition.

För att sammanfatta vill Sverige att EU ska ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, att vi ska utnyttja unionens hela verktygslåda, att vi ska ha både civil och militär samverkan och att vi ska samverka och främja arbetet med våra partner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.