Ett växande regeringskansli

Fru talman! Gustav Fridolin har frågat statsministern om hur denne avser att agera för att begränsa de gemensamma kostnaderna för den centrala byråkratin i form av Regeringskansliet. Interpellationen har överlämnats till mig. Av regeringsformen och instruktionen för Regeringskansliet framgår att Regeringskansliet ska bereda regeringsärenden och bistå statsråden i deras verksamhet. Myndigheten är en organisation i ständig förändring. Med en ny regering följer av förklarliga skäl även förändringar av Regeringskansliet. Regeringens utgångspunkt är att Regeringskansliet ska vara en effektiv och kompetent organisation som kan bistå regeringen i dess uppgift att styra riket och förverkliga sitt politiska program. Verksamhet som är av mer administrativ karaktär och som inte kräver politiska ställningstaganden bör föras över till andra myndigheter. Detta har även skett, särskilt under den gångna mandatperioden, och för närvarande pågår ett effektiviseringsarbete av myndighetens förvaltningsstöd. En annan given utgångspunkt är att Regeringskansliet ska vara underställt samma budgetdisciplin och effektivitetskrav som den övriga statsförvaltningen. Regeringskansliets anslag ökade tidigare under en rad år, framför allt under 2008 och 2009. Till stor del berodde detta på genomförandet av Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd, för vilket riksdagen anslog sammanlagt 971 miljoner kronor i tillfälliga medel 2008-2010. Bortsett från ordförandeskapet har Regeringskansliets anslag tidigare ökat på grund av att nya, prioriterade uppgifter har tillkommit. Resurser har tillförts för förstärkt krishantering och för utrikesrepresentationens biståndsverksamhet till följd av det kraftigt ökade biståndet samt för hanteringen av den ökade migrationsverksamheten. Under innevarande år har anslaget minskat jämfört med 2009, och regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2011 en fortsatt minskning. En liknande utveckling har skett vad gäller antalet anställda i Regeringskansliet. Efter en ökning under ett antal år, framför allt till följd av det svenska ordförandeskapet, är antalet anställda i år tillbaka på samma nivå som 2006.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. På Anders Borg låter det nästan som att idén och rapporterna om att Regeringskansliets byråkratiska verksamhet växer är ett slags resultat av ett nödvändigt ont till följd av att kostymen växte i samband med ordförandeskapet i den europeiska unionen, och nu är snart kostymen nere i normal storlek i stället. Men, fru talman, om det är Anders Borgs uppfattning får man nog trots allt be honom gå tillbaka till Finansdepartementet och titta en stund till på kulramen. Kostnaden för Regeringskansliet 2006 var 5 ½ miljard. Den budgeterade kostnaden för Regeringskansliet under nästkommande år är 6 ½ miljard, alltså en skillnad och en ökning med 1 miljard mellan ett år då vi inte hade ordförandeskapet i EU och ett år då vi inte heller har ordförandeskapet i EU. När man, fru talman, åker runt i bygderna och pratar politik över kaffe och bulle med människor återkommer två saker som de är irriterade över. Det ena är dumma nedskärningar som riskerar att kosta mer i andra änden än vad man faktiskt sparar, inte minst på skolans område. I budgeten erkänner nu regeringen att minskningen av antalet anställda i skolan, vården och omsorgen har varit betydande. I en rapport från Konjunkturinstitutet som man själv hänvisar till anges att minskningen mellan 2007 och 2009 berör 33 000 personer. Om man justerar för plusjobb och nystartsjobb handlar det om 20 000 färre människor som är anställda i skolan, vården och omsorgen 2009 jämfört med 2007. I Kristianstad, en kommun hemmavid, har lärartätheten på två år minskat med 10 procent. Detta är det ena som man är irriterad och upprörd över. Det andra som man är irriterad och upprörd över är att samtidigt som nedskärningarna sker ser man hur byråkratin tillåts växa, hur politikerlönerna fortsätter att vara höga och hur man där aldrig verkar behöva ta sig an vare sig svångremmar eller nedskärningar. De här två sakerna skulle man kunna lösa med varandra, fru talman. Om man skulle göra den nedskärning på Regeringskansliet på 670 miljoner kronor som föreslås i den rödgröna budgetmotionen skulle det motsvara ungefär 1 500 fler lärare i de svenska skolorna. Jag tycker att det vore en vettig prioritering. Fru talman! Det är givetvis så att vi som sitter i riksdagen inte kan ha full koll på exakt var inom Regeringskansliet de största effektiviseringsvinsterna kan göras. Det måste Regeringskansliet se över för att se var och i vilka enheter man nu bör anpassa kostymen till att bli lite mindre så att vi får pengar över till dessa 1 500 lärare runt om i landet. Men när vi ser och hör rapporter om hur Regeringskansliet växer och vi ser att det fattas politiska beslut som kommer att innebära stora kostnader för skattebetalarna har vi ett gemensamt ansvar att försöka begränsa kostnaderna för byråkratin. Mot bakgrund av det har jag två frågor till finansministern. Den ena är: Behöver Sverige verkligen Europas största regering? Är det fullständigt nödvändigt? Den andra är: Är det rimligt att man anställer statssekreterare i Regeringskansliet som inte har till uppgift att genomföra politik utan att bara på ett PR-mässigt sätt paketera politiken? Detta är statssekreterare som har som uppgift att vara kommunikatörer och inte alls gör något handtag i politikens verkliga pannrum - i den verkliga verkstaden. De här två frågorna önskar jag få svar på från finansministern.

Fru talman! I de amerikanska mellanårsvalen finns det ett tema som återkommer och som har återkommit många gånger tidigare i amerikansk politik, nämligen att det är för många byråkrater i Washington. Det som framför allt är viktigt i amerikansk politik är att skära ned antalet människor som arbetar i Washington. Administrationen dödar privat initiativkraft och så vidare, säger man. I Sverige brukar vi närmast reflexmässigt säga: Det där är verkligen populism. Det är typiskt amerikansk populism! Tea party-rörelsen driver denna linje. Nu hör vi detta i svensk politik. Regeringskansliet är för stort. Dra ned med 670 miljoner! Vi kommer att leva i en bättre värld och i ett bättre Sverige. Det är det vi hör Gustav Fridolin säga här. Byråkratin växer för mycket och lönerna är för höga. Tea party-rörelsen knackar på dörren hos Miljöpartiet. Är detta ansvarsfullt? Det är den fråga man måste ställa sig. Två månader före årsskiftet säger ni att vi ska ta bort 670 miljoner - nästan 10-12 procent av anslaget till Regeringskansliet. Tänk på de människor som skulle bli arbetslösa då! Är det så ni driver politik i Miljöpartiet? Jag hoppas verkligen att Gustav Fridolin är ett undantag. Flera hundra människor skulle riskera att ställas på bar backe om ett sådant här ansvarslöst krav skulle genomdrivas.

Fru talman! Jag välkomnar Gustav Fridolins försiktiga hållning med offentliga medel. Varje skattekrona vi tar in har vi ålagt människor att betala. Därför måste vi vara försiktiga med varje krona och varje öre så att vi värnar skattebetalarnas pengar. Det gäller alla offentliga utgifter i alla sammanhang, och självfallet också Regeringskansliet. Det är inte en exempellös expansion som har skett, utan de kostnadsökningar vi kan se är i betydande utsträckning ett resultat av pris- och löneomräkning. Vi har samma regelverk för Regeringskansliet som vi har för andra delar. Det är ett resultat av att riksdagen efter tsunamin ansåg att vi behövde förstärka vår beredskap att hantera kriser. Det är ett resultat av att vi i vår utrikesförvaltning har fått in ett antal väldigt tunga kostnadsposter som sammanhänger med att vi nu finns i större utsträckning i Irak och Afghanistan. Det är mycket kostsamt, inte minst av säkerhetsskäl, att ha personal från UD stationerad där. Jag tror att vi i samlad ordning i riksdagen borde vara överens om att det är kostnader vi kan leva med. Behöver vi gå igenom detta noggrannare kan vi naturligtvis göra det. Min bild är inte att vi i Sverige har en växande statlig förvaltning. En väl fungerande politik, framför allt i ett land som Sverige, har vilat på att vi har bra och sakliga underlag för beslutsfattandet och att vi har ett utredningsväsen och en statsförvaltning som ger oss kvalificerade underlag. Min erfarenhet från EU-samarbetet och det arbete vi har haft med andra länder är att våra underlag ofta är väl så goda även när våra personalresurser är en mycket ringa del av det man har i andra, också större, länder. När jag ser andra ministrar och andra departement i andra EU-länder agera är den känsla jag har som svensk alltid att vi är grannen från landet med lite mindre resurser. Vi klarar oss ofta bra ändå därför att vi har pålästa företrädare. Vi vet vad vi håller på med. Vi har en lång erfarenhet av god förvaltning i Sverige. Bilden att vi skulle ha ett exceptionellt stort regeringskansli jämfört med andra länder, och en exceptionellt stor regeringsförvaltning tycker jag att man ska nyansera. Låt oss också komma ihåg den siffra som Gustav Fridolin nämner, 670 miljoner. De kostnader man på kort sikt kan variera i ett regeringskanslis budget är inte lokalkostnader och andra fasta kostnader, utan det är personalkostnader. Om vi tänker oss att med normal arbetsrättslig lagstiftning ska de flesta av uppsägningarna träda i kraft vid halvårsskiftet och att det då handlar om ett behov att ta bort 700 helårstjänster kan det här alltså bli fråga om väl över 1 000 personer som blir uppsagda under rätt dramatiska omständigheter. Det skulle försämra förutsättningarna att bedriva en bra offentlig förvaltning. Det skulle minska vår möjlighet att ha en god kontroll på att myndigheterna lever upp till riksdagens intentioner. Det skulle försämra våra förutsättningar att göra bra offentliga utredningar. Det skulle minska våra möjligheter att ge en saklig och korrekt information till medborgarna i svåra frågor. Vi har som sagt reducerat anslagen till Regeringskansliet med 500 miljoner sedan ordförandeskapsåret. Jag vill inte på något sätt antyda att det inte går att reducera kostnaderna för Regeringskansliet. Det går att reducera kostnaderna för Regeringskansliet. Det finns säkert områden där man i lugn och ro kan arbeta sig igenom det, men jag tror inte att man snabbt, på några månader, kan göra en sådan dramatisk förändring. Jag tror att skulle vara nödvändigt att göra en personalneddragning på mer än 10 procent om man menar allvar med att få den här effekten på ett år. Det kanske handlar om 15-16 procent av de anställda. Tyvärr går detta inte att göra utan att det får allvarliga konsekvenser för kvaliteten i de politiska besluten och våra möjligheter att ge en korrekt, bra och saklig information till medborgarna.

Fru talman! Carl B Hamilton tar till brösttoner och oroar sig för vad som ska hända med de människor inom Regeringskansliet som har fått anställning i samband med att vi var ordförandeland i EU och som nu kanske måste ut på arbetsmarknaden med tanke på att vi inte behöver just de kostnaderna längre. Jag skulle tycka att det vore klädsamt om Carl B Hamilton och hans allianskolleger hyste samma oro när man under senaste åren har låtit 20 000 människor gå från skolan, vården och omsorgen runt om i landet. Den besparing vi vill göra på Regeringskansliet motsvarar vad det kostar att anställa 1 500 lärare till runt om i landet. Jag tycker att det är en rätt vettig prioritering. Jag tror att de här 1 500 lärarna skulle kunna göra ett väldigt viktigt jobb ute i den svenska skolan. Jag tycker att det är en bra avvägning. Man ska komma ihåg att skillnaden i kostnad mellan Regeringskansliet 2006 och Regeringskansliet nästa år är 1 miljard kronor enligt regeringens budget. Det är den miljarden i skillnad som vi vill minska till ungefär hälften genom att göra en nedskärning på 670 miljoner. Det är en minskning mot 2006 års summa, som Moderaterna då tyckte var alldeles för hög. Jag plockade fram Moderaternas budgetmotion från 2006 när regeringen föreslog ett regeringskansli på 5 ½ miljard. Så här skriver Moderaterna: Enligt vår mening finns det skäl att se över arbetet inom Regeringskansliet. Expansion är inte liktydigt med effektivitet, och det borde gå att säkerställa högkvalitativt arbete med en vass och spetskomptent organisation. Det är vår mening att arbetet kan renodlas och att effektivitetsvinster kan göras genom en mer ändamålsenlig förvaltning. Vi menar att expansionen bör hållas tillbaka och föreslår således att 560 miljoner kronor av Regeringskansliets anslagssparande dras in. När vi hade ett regeringskansli för 5 ½ miljard ville Moderaterna spara 560 miljoner. När vi nästa år har ett regeringskansli som är 1 miljard dyrare och kostar 6 ½ miljard vill vi spara 670 miljoner. Det blir fortfarande ett regeringskansli som kostar mer än vad det gjorde 2006. I tidigare debatter har vi förstått att Moderaterna själva anser att det finns bästföredatum på deras politik. Det föranleder en fråga: Menar Anders Borg att Moderaterna hade fel i den budgetmotion som jag gissar att han själv var med och skrev inför 2006 års budget? När ni då tyckte att Regeringskansliet och byråkratin borde kosta lite mindre var ni då influerade av en ännu inte född Tea party-rörelse som ni borde ha struntat i? Eller var det så att den åsikten faktiskt var rimlig och möjligen kan vara lika rimlig nu men att det är ganska bekvämt att ha kvar de där utredningsresurserna? Det blir kanske lätt att prioritera det som man har nära sig snarare än det som är lite längre ifrån, skolan, vården och omsorgen. Vi gör en tydlig prioritering. Vi tycker att skolan, vården och omsorgen behöver mer pengar. Att ta dessa 670 miljoner från Regeringskansliet ger utrymme för ungefär 1 500 lärare till i den svenska skolan, och det tycker vi är rimligt. Fru talman! Jag ställde två frågor i mitt förra inlägg. Jag ansträngde mig för att höra om jag fick något svar på dem, men jag kunde inte riktigt höra det. Därför ställer jag dem en gång till. Är det rimligt att Sverige har Europas största regering, Anders Borg? Behöver vi det? Är det rimligt, Anders Borg, att man har anställt en statssekreterare på Regeringskansliet som faktiskt inte har i uppgift att göra politik, som inte har i uppgift att förbereda propositioner och göra det politiska hantverket i politikens pannrum utan har i uppgift vara något slags inhyrd PR-konsult på löpande basis som ska paketera politiken och fungera som någon sorts kommunikatör? Är det rimliga kostnader för skattebetalarna att bära?

Fru talman! Låt mig börja med att bemöta Gustav Fridolins påstående om dessa 20 000 personer i den offentliga sektorn. Detta har upprepats många gånger i valrörelsen. Sanningen är den att sjuktalen i den offentliga sektorn har gått ned. De har även gått ned i den privata sektorn. Det gör att behovet av vikarier inte är lika stort. Det innebär att man inte behöver lika många personer för att utföra samma arbetsuppgifter. Det är det första. Det andra är att ett antal personer som har sysslat med det vi kan kalla välfärdsarbete i den offentliga sektorn har flyttat över och utför nu - det är kanske inte samma personer men lika många personer - arbete i den privata sektorn. Huruvida välfärden - vi talar till exempel om välfärdens kärna - produceras i privat eller offentlig sektor är inte avgörande, utan det avgörande är att produktionen sker. För det tredje har kullarna i skolan minskat. Där har vi tre skäl till varför det här antalet personer har minskat. Om Gustav Fridolin tycker att ökat sjuktal och fler vikarier är ett tecken på en bättre fungerande offentlig sektor och att det är någonting önskvärt kan jag bara säga att vi gör helt olika prioriteringar i politiken. Vad är det som skapar möjligheten att driva en stor offentlig sektor, som vi har i Sverige? Jo, det är att man driver en ansvarsfull och långsiktig ekonomisk politik. Det är helt avgörande. Att tro och inbilla andra, som kanske inte är lika insiktsfulla, att det är genom populistiska nedskärningar i Regeringskansliet som vi räddar svensk skola är med förlov sagt att försöka slå blå dunster i ögonen på folk.

Fru talman! I sitt svar till Gustav Fridolin säger Anders Borg så här: "Efter en ökning under ett antal år, framför allt till följd av det svenska ordförandeskapet, är antalet anställda i år tillbaka på samma nivå som 2006." Tittar man då på de fakta som Regeringskansliet självt har uppgivit över läget i september varje år sedan 2006 kan vi se att 2006 var det 2 829 anställda, 2007 var det 2 842, 2008 var det 3 109, 2009 var det 3 322 och sedan kommer vi till läget i dag, och nu är det 3 723 anställda. Jag får det till en ökning med 401 anställda, och hur 401 skulle kunna utgöra en minskande trend har jag svårt att se. Jämför man med siffran 2 829 och jämför den med siffran 3 723 måste jag komma fram till att det är en rätt rejält hyfsad ökning som har fortsatt. Så ser läget ut. Då ifrågasätter jag om det som Anders Borg säger i sitt svar verkligen är korrekt och i så fall var han har fått den siffran ifrån och hur det har räknats ut. Den siffra jag tog upp nu är vad som har meddelats konstitutionsutskottet i dag på förmiddagen från Regeringskansliet. Så ser läget alltså ut. Det skulle jag vilja klara ut, alltså på vilken grund du hävdar att det har skett en minskning i Regeringskansliets totala omfång. Det är en intressant fråga att ta tag i för Anders Borg. Det är ju så att ett ökat antal personal ökar kostnaden. Statsförvaltningen har ju stora krav på den statliga verksamheten. Vi kan se att i Sollefteå har man under de senaste åren tagit bort ca 150 arbetstillfällen som utgjorde kompensation för två regementsnedläggningar. Det handlar bland annat om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skatteenhetens växel och Distansapoteket. Nu har man 14 jobb kvar. Det är Försvarets hundavelsstation som tydligen ska läggas ut på någon sorts privat entreprenad, vilket man håller på och förbereder i någon sorts nyliberal anda. Man har alltså stora rationaliseringskrav så att man till och med slår undan grunden för tidigare lokaliseringar och tar bort jobb från drabbade orter. Det är den ena delen av verkligheten. Den andra delen av verkligheten är att Regeringskansliet expanderar. Sedan kommer vi till ytterligare en del av verkligheten. Det är att vi aldrig har haft en så stor regering som vi har i dag. Man har inrättat nya ministerposter. Det är en rekordstor församling med europeiska mått mätt. Börjar man titta på den hemsida regeringen har kan man se att Anna-Karin Hatt, Maud Olofsson och Eskil Erlandsson alla är inblandade i ämnesområdet regional tillväxt. Vi har alltså tre ministrar som är med och rör i samma gryta. Är det rationellt? Hur ser motiven ut för sådant här? Vi kan se hur Erik Ullenhag, som benämns som integrationsminister, har ett diffust ansvarsområde med ansvar för samordning och utveckling av frågor om de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Samtidigt är Nyamko Sabuni chef för Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Samtidigt är det så att Jan Björklund blir inblandad i integrationsfrågor i förskolan. Känns det här rationellt? Är det effektivt? Är det genomtänkt? Är det bra hushållning med pengarna? Jag tror att ni har en del att reda ut.

Fru talman! Jag vill tacka Anders Borg, som jag tycker på ett bra sätt har svarat på den här interpellationen. Jag har dock några tillägg. Gustav Fridolin är duktig på retorik - det får man tillerkänna honom - och politik handlar ju någonstans om att få ens egna förslag att verka väldigt självklara och motståndarnas så att säga motsatsen till det självklara. Lärare i Umeå eller byråkrater i Stockholm - det är någonting som det skulle vara jättelätt att komma hem till mig med, och det gäller säkert på andra ställen också. Det erkännandet får jag ge dig, Gustav Fridolin. Men kom då ihåg två saker. Den första är att Kommun- och landstingssverige i år gör rekordstora överskott. Man har alltså väldigt mycket pengar kvar i börsen. Det är alltså knappast antalet byråkrater i Stockholm som avgör hur många lärare vi har i skolan. Det andra som kan vara väl värt att komma ihåg för den som följer och lyssnar på den här debatten är att de kommuner som företrädesvis har skurit ned i välfärdens kärna - de som har tagit bort lärare ur skolan - är framför allt socialdemokratiskt styrda kommuner. Där har man tagit flest lärare ur skolan. Det kan man också fundera på när man lyssnar på Gustav Fridolin. Fru talman! Både Gustav Fridolin och Peter Hultqvist oroar sig över Europas största regering. Jag skulle vilja säga att vi kanske borde glädja oss åt Europas bästa regering i stället för att oroa oss över någonting annat.

Fru talman! Låt mig börja med att instämma i det som sades här av Gustav Fridolin inledningsvis. Det är klart att kärnverksamhet i den offentliga sektorn naturligtvis är vård, skola och omsorg; att erbjuda medborgarna en trygghet som återflöde för att de faktiskt betalar relativt höga skatter. Det tror jag att vi alla är överens om. En bra, solidariskt finansierad skola, barnomsorg och äldreomsorg är naturligtvis väldigt viktigt. Vi ska komma ihåg att det är ett av skälen till att vi som ett av få länder i Europa har lagt så stora resurser på att värna just kärnan i de offentliga välfärdstjänsterna under krisen. Vi har inte återupplevt det som hände på 90-talet, då mycket stora personalneddragningar blev nödvändiga. Vi har i stället på en bas av 1,2 miljoner haft en nedgång, och nu ser vi en uppgång under de kommande åren, väl att jämföra med vad vi kommer att få se i de flesta andra europeiska länder där ansvarslös ekonomisk politik kommer att leda till att man får säga upp offentliganställda i en helt annan omfattning. Vi kommer att vara tillbaka på den nivå vi hade före krisen inom några år därför att vi nu räknar med en rätt snabb personalökning inom vård och omsorg. Detta behövs. Det behövs fler duktiga lärare, förskollärare och sjuksköterskor. Jag vill bara påpeka att vi naturligtvis ska vara försiktiga med offentliga medel. Men att göra det här till en fråga om att det anställs en statssekreterare tycker jag är att göra det lite för enkelt. Vi har i Regeringskansliet haft tjänstemän med politiska anställningar de sista 40-50 åren. Deras kärnuppgift är inte att vara PR-konsulter, utan det är att se till att man har underlag för att kunna föra en öppen och bra diskussion kring politiken, att det ska finnas ett regeringskansli med stora öron som har förmåga att ta till sig av medborgarnas synpunkter och att vi ska ha förmåga att jobba gentemot våra olika partier men också andra folkrörelser med att förankra och förklara svåra politiska beslut - både lyssna och förankra. Det är självklart att en ökad öppenhet och en ökad tydlighet i det politiska beslutsfattandet underlättar för ett bra demokratiskt samtal. På det sättet skiljer sig inte Per Schlingmanns tjänst i Regeringskansliet från många andra tjänster, därför att kommunikation, öppenhet, förankring och lyssnande har varit en del av det svenska Regeringskansliets verksamhet under väldigt lång tid. Låt mig bara ta Peter Hultqvists siffror. Enligt de uppgifter jag har från Regeringskansliets förvaltningskontor hade vi 2006 4 514 tjänstgörande i Regeringskansliet. I september 2010 hade vi 4 486 tjänstgörande i Regeringskansliet. Det är alltså snäppet färre. Det kan till exempel jämföras med 2004, då vi hade 4 621 tjänstgörande i Regeringskansliet. Gustav Fridolin reste frågan om den besparing Moderaterna en gång föreslog i Regeringskansliet. Låt mig påpeka för Gustav Fridolin att den inte genomfördes, och detta på goda grunder. När vi väl hamnade i sitsen att vi kom till regeringsmakten fanns inte den typen av utrymme för att göra en stor neddragning som man hade föreställt sig. Låt oss ta det här så seriöst som det är. Det handlar om 670 miljoner i december, genomförande under 2011, omräknat i heltidstjänster med kostnader för avgångsvederlag och naturligtvis omställningskostnader. Om det handlar om tusen personer som får gå är det en betydande uppsägning som i så fall görs. Jag säger inte att det inte finns möjligheter att minska och effektivisera i Regeringskansliet. Det ska vi alltid göra, varje år, men jag tycker att man ska tänka sig väldigt noga för innan man med så kort varsel genomför en så pass dramatisk förändring som detta trots allt handlar om, detta efter att vi dragit ned anslagen med 500 miljoner sedan toppåret.

Fru talman! Argumentet för att ha ett regeringskansli som ständigt verkar ha möjlighet att växa, och som nästa år kommer att kosta 1 miljard mer än det kostade 2006, skulle väl då vara att vi får goda underlag till den här typen av debatter. Trots att vi utgår från den typen av underlag blir de ifrågasatta i kammaren. Därför blir man lite frågande inför hur goda de egentligen är. Min siffra gällande hur många som behövt gå från skolan, vården och omsorgen är hämtad från regeringens statsbudget. Där hänvisas till Konjunkturinstitutet, som räknar bort plusjobben och kompenserar för det och därmed hamnar på att ungefär 20 000 färre i dag jobbar i skolan, vården och omsorgen jämfört med hur många det var 2006. Det är kostnaden för krisen. Den krisen har fått bäras i lärarrummen, i personalrummen inom äldreomsorgen och på sjukhusen - men inte i Regeringskansliet. Den oro som flera debattörer, inte minst finansministern, visar i denna debatt för vad som skulle hända om vårt förslag om att sänka kostnaderna för Regeringskansliet med 670 miljoner faktiskt skulle gå igenom är precis den oro som man inte bara känt utan som också blivit verklighet i skola efter skola, äldreomsorgsplats efter äldreomsorgsplats, sjukhus efter sjukhus. Där har det gjorts stora nedskärningar och krisen har betalats i form av människor som blivit arbetslösa. Det har skett med något slags idé om att det är bättre ekonomi att betala priset för en lärares arbetslöshet än att betala läraren för att undervisa. Om vi sänkte kostnaderna för byråkratin i Regeringskansliet med 670 miljoner nästa år skulle vi ha pengar över till att anställa ytterligare 1 500 lärare i svensk skola över hela landet. Jag tycker att det är en vettig prioritering. Jag sade i mitt första inlägg, fru talman, att det finns två saker folk är irriterade över när man har politiska möten över en kaffe och bulle ute i bygderna. Det ena är att byråkratin ökar. Det andra är att det görs dumma nedskärningar. Man tycker att det borde lösas på något annat sätt. En tredje sak som man är irriterad över är att politiker ibland har lite svårt att svara rakt på frågor. Jag har ställt en fråga flera gånger och hoppas att jag nu kan få ett rakt svar. Behöver Sverige verkligen Europas största regering?

Fru talman! Dina siffror om Regeringskansliet är mycket intressanta, Anders Borg. De siffror jag presenterat är de som regeringen levererat till konstitutionsutskottet och som tagits upp på mötet i dag. Dem som du nu har läst upp i kammaren ska jag nogsamt ta del av i protokollet. Sedan får vi ställa dem mot de siffror som regeringen i annat sammanhang har uppgett. Detta tyder på att ni inte har ordning på era siffror i vare sig Finansdepartementet eller Regeringskansliet som helhet. Det är lite allvarligt att man presenterar en bild för KU och Anders Borg sedan står i kammaren och läser upp andra i och för sig betydligt högre siffror än de som vi fått i KU. Det skapar en bild av en rätt rörig situation i den förvaltning som lyder under statsminister Reinfeldt. Det är ett mycket intressant läge. Jag ska följa upp de siffror som Anders Borg redovisar, och vi ska även försöka få fram vad som kan betraktas som korrekta besked från Regeringskansliet. Detta sagt om siffrorna. Sedan tycker jag att ministern glider undan detta med Schlingmann lite väl lätt. Instruktionen för statssekreterare är att deras huvudsakliga uppgift är att närmast under departementschefen och övriga statsråd i departementet leda arbetet i departementet. Vad jag förstår finns det ingen särskild instruktion när det gäller Schlingmanns tjänst. Vad är det för grupp människor han leder? Vad är det för chefer han ansvarar under? Vad är det han lyder under som har en departemental gång i sammanhanget? Det skulle vara intressant att veta. Jag tror att det finns all anledning att fortsätta att titta på detta med Schlingmann. Man kan fundera över var gränsen går mellan det som partier ska göra och det som ska göras i ett regeringskansli. Det är en intressant fråga att fundera över, och möjligen kan den så småningom få sitt svar.

Fru talman! Gustav Fridolin fortsätter retoriken med att ställa antalet lärare i skolan mot byråkrater i Stockholm. Det är klart att det är ett effektivt sätt att debattera och komma fram på. Jag menar dock att det inte är helt ärligt att göra på det sättet. Det ger en bild som inte överensstämmer med verkligheten. Jag förklarade i mitt första inlägg att det är fel av två skäl. Det ena är att Kommun- och landstingssverige har rekordstora överskott. Det är inte på grund av brist på pengar som man sagt upp lärare i skolan. Det andra, som är väl värt att komma ihåg, är att framför allt socialdemokratiskt styrda kommuner - era samarbetspartner, Gustav Fridolin - är de som skurit i välfärdens kärna. De landsting och kommuner som tagit bort sjuksköterskor, tagit bort lärare, tagit bort dem som utför välfärdstjänsterna, tagit bort dem som du talade dig varm för, är sådana som framför allt styrs av Socialdemokraterna. Också det är viktigt att komma ihåg. Du avslutade ditt sista inlägg med att skolan och sjukvården har fått betala priset för den här krisen. Det är fel, vilket också finansminister Anders Borg förklarade på ett mycket bra sätt. Utifrån min tidigare erfarenhet som landstingspolitiker kan jag konstatera att de överbryggningspengar vi fick av regeringen har varit oerhört värdefulla och gjort det möjligt, om man velat, att ha kvar personalen där den bäst behövs.

Fru talman! Vi ska alltid vända på varje utgiftskrona eftersom varje utgiftskrona är en skattekrona som vi dragit in från medborgarna. Varje utgiftskrona kan ge mer välfärd, mer trygghet, mer rättvisa om den används på ett bra och effektivt sätt. Detta är en grundläggande diskussion som vi ska ha om alla offentliga medel. Vi ska alltid eftersträva effektivitet, och det är självklart att välfärd, skola och trygghet alltid är det mest centrala. Det är dock inte oviktigt hur ett regeringskansli fungerar. Om vi ska få in våra skatteintäkter måste vi löpande säkra att det inte finns hål eller maskor som vidgas i vårt skattenät. Om vi ska vara säkra på att de utgifter vi fördelar på olika utgiftsområden verkligen går till det som är ändamålet och faktiskt kommer medborgarna till del måste vi kunna följa upp detta och arbeta tillsammans med våra myndigheter. Om Sverige ska kunna göra sig gällande i EU, där vi ofta har speciella synpunkter, sådana som är väldigt svenska, måste vi vara en del av det arbetet. Om vi ska kunna erbjuda våra medborgare bra beslut och en lyssnande regering är det viktigt att vi har en väl fungerande offentlig förvaltning. Gustav Fridolin har rest frågan om regeringens storlek. Vi har 24 personer i regeringen. Det kan man tycka är mycket. Det kan man tycka är lite. Jag skulle tro att vi i ett modernt samhälle behöver mer av förankring. Vi vet att det ställs stora krav på dem som ska delta i det politiska livet, och vi vill ha en öppenhet och en möjlighet att förankra och lyssna på synpunkter. Då kan det vara modernt att dela beslutsfattandet på fler snarare än på färre. När det sedan gäller den statliga förvaltningen är det min bestämda uppfattning att den svenska statliga förvaltningen bedrivs på ett effektivt sätt av hårt arbetande kompetenta människor som jämfört med de flesta andra länder är färre. Vi gör nästan alltid tajtare och hårdare prioriteringar än de flesta andra länder. Därför är det min uppfattning att vi naturligtvis ska pröva möjligheten att minska de offentliga utgifterna på alla områden, även Regeringskansliet, men det ska göras med försiktighet och noggrannhet så att vi kan överblicka konsekvenserna.