ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka

Herr talman! Allan Widman har ställt två frågor rörande Sveriges relation till Natos snabbinsatsstyrka Nato Response Force, NRF. Först frågar han om jag är beredd att låta Sverige i framtiden, i någon form, bidra till Natos snabbinsatsstyrka. Därefter frågar han om jag är beredd att arbeta för att Sverige som partnerland ska delta i samövningar mellan EU:s snabbinsatsstyrkor, EU Battle Groups, och Natos snabbinsatsstyrka Nato Response Force. De två frågorna rör utvecklingen av snabbinsatsförmåga. Detta är processer som i dag pågår både inom Nato och EU. Även om frågorna är inriktade mot kopplingar till Natos snabbinsatsförband NRF så vill jag först kort beskriva relationen mellan NRF och EU:s snabbinsatsstyrkor. Utgångspunkten för relationen mellan EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor definieras av EU:s och Natos strategiska partnerskap i krishantering. Det finns viktiga principiella skillnader mellan de två organisationernas snabbinsatsstyrkor. Detta gäller såväl politiskt som militärt. För det första bygger Natos NRF genom sina medlemsländers bidrag på en betydligt större och mer kraftfull militär kärna än EU:s snabbinsatsstyrkor. EU:s snabbinsatsförmåga är visserligen mer begränsad i numerär men har lika höga krav på att i alla lägen komma snabbt på plats. För det andra ska NRF bland annat kunna ges uppgifter kopplade till Natostadgans artikel 5. Därigenom kan NRF få uppgifter avseende kollektivt försvar inom Natos territorium. EU:s snabbinsatsstyrkor å andra sidan är tänkta för krishanteringsuppgifter utanför EU:s territorium. Ambitionen är att kapacitetsutvecklingen för snabbinsatsförmågan ska vara ömsesidigt förstärkande mellan EU och Nato. Vidare utgör de militära standarder och kriterier för krishantering som utvecklas inom Nato så långt möjligt en referens för utvecklingen inom EU. Det bör därför finnas ett utbyte avseende utveckling av snabbinsatsförmåga. Under våren fortgår arbetet med att närmare precisera de militära kraven för EU:s snabbinsatsstyrkor. Denna utveckling sker med stöd av Natos standarder och kriterier. Allan Widmans första fråga handlar om möjliga svenska bidrag till Natos snabbinsatsstyrka NRF. Nato har inte erbjudit partnerländer att delta i NRF, och har fortfarande inte tagit slutlig ställning till om partnerländer ska kunna bidra med komplementära förband vid NRF-insatser. Mot denna bakgrund blir det konkreta svaret att Sverige avvaktar Natos ställningstagande i denna fråga innan en svensk hållning fastställs. Sveriges relation till NRF präglas därmed huvudsakligen av våra egna behov av att utveckla användbara och interoperabla militära förmågor för krishantering. Fokus för regeringens arbete är etableringen av EU:s snabbinsatsstyrkor och vårt bidrag till dessa. Utvecklingen av snabbinsats ger EU förmåga att reagera med kort förvarning, vilket kompletterar EU:s övriga instrument för krishantering. EU förfogar över ett brett spektrum av verktyg. Instrumenten är både civila och militära, och de spänner över biståndsinsatser och diplomatiska verktyg till stöd för rättsstaten och polisinsatser och förmågan till militära insatser. Denna bredd av instrument och förmåga att koordinera dessa inom en gemensam ram ger EU en stor potential att bidra till internationell krishantering. Detta sammanfaller väl med svensk syn på krishantering, och regeringen stöder denna utveckling. Allan Widmans andra fråga rör samövning mellan EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor och om jag avser att arbeta för att Sverige som partnerland ska delta i sådana övningar. Som framgick av höstens försvarsproposition anser regeringen att Sverige bör utnyttja de möjligheter som finns att, inom ramen för den svenska säkerhetspolitiska linjen, öva med Nato även utanför PFF-samarbetet. Kopplingen till Nato aktualiseras än tydligare eftersom EU inte genomför militära övningar på förbandsnivå. Trenden inom Nato är att i allt större utsträckning prioritera övningar relaterade till krishantering. Det påverkar också övningsprogrammet för NRF. Inom ramen för partnerskapet har övningar som omfattar element ur NRF öppnats för medverkan från partnerländer. Dessa kan ge viktiga övningsmöjligheter för de partnerländer som vill delta i samtliga skeden av framtida Natoledda krishanteringsinsatser. Sverige har under lång tid och med viss framgång arbetat för att få tillgång till kvalificerad övningsverksamhet i samarbete med Nato. Tillgång till avancerade Natoövningar är en angelägenhet, men inte en förutsättning, för att förbereda det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsstyrkor. Jag avser att arbeta för att EU:s snabbinsatsstyrkor medges delta i relevanta Natoövningar, inklusive krishanteringsövningar där förband ur Natos snabbinsatsstyrka NRF medverkar. Jag vill understryka att det för svensk del dock endast är aktuellt med deltagande i övningar eller övningsmoment som inte bygger på Natostadgans artikel 5.

Herr talman! Det är Folkpartiet liberalernas uppfattning att säkerhet byggs gemensamt mellan demokratiska länder. Med den utgångspunkten ligger fokus på vilka som vi inkluderar och inte inkluderar och vilka sammanhang som vi exkluderar. Vi har också den uppfattningen att internationell säkerhet inte kan byggas i dagens värld utan USA. Vi noterar med tillfredsställelse att inte minst Göran Persson närmast regelmässigt brukar framhålla att han och regeringen är en vän av starkare transatlantiska förbindelser. Inom Folkpartiet liberalerna letar vi ständigt efter konkreta uttryck för den vänskapen. Det är mot den bakgrunden som jag har ställt de två frågorna om nej till Responce Force, eller Natos snabbinsatsstyrka. Den första frågan handlar om möjligheten till samövningar mellan en framtida Nordic Battle Group och de förband som verkar inom NRF. Här har jag fått ett väldigt tydligt svar som jag är mycket tacksam för. Försvarsministern inte bara accepterar denna möjlighet, utan hon är också aktivt beredd att i Europa verka för att sådana här övningstillfällen kommer till stånd och att även partnerländer får delta. Däremot gör försvarsministern ett förbehåll när det gäller övningar som anknyter till artikel 5, det vill säga det gemensamma försvaret. Det föranleder en följdfråga från min sida: Hur kan regeringen klara att så enkelt sortera vilka övningar som handlar om krishantering och vilka som handlar om artikel 5? Nationell och internationell säkerhet tenderar alltmer att bli två sidor av samma sak. Här finns också en fara med att länder inom Nato som deltar i NRF kanske inte fäster så stort avseende vid om det är enligt artikel 5 eller om det är krishantering. Övningar kommer kanske ofta att rubriceras som ett uttryck för båda dessa målsättningar. Om man vägrar att delta i artikel 5-övningar finns det en risk för att vi går miste om ett stort antal viktiga övningsmöjligheter. Den andra frågan som jag har ställt handlar om ifall Sverige i framtiden i någon form skulle vara beredd att delta i Natos snabbinsatsstyrka. Här vill regeringen avvakta med besked tills en faktisk möjlighet föreligger. Jag tycker att regeringen är onödigt defensiv. Jag tror att den svenska regeringen i dag kan tänka sig att delta i Natoledda operationer där NRF-förband ingår. Skillnaden mellan vad vi gör i dag och den typen av operationer är nog inte så stor att regeringen skulle tveka. Jag vill också understryka att det i dessa sammanhang är signalerna som avgör huruvida möjligheter kommer att uppstå eller inte. Därför menar jag att det inte går för regeringen att vänta till dess Nato har slagit fast att möjligheten finns. Man måste signalera långt tidigare om man är positiv till detta, avvaktande eller möjligen negativ. Om ett stort antal partnerländer är negativa kommer den här möjligheten naturligtvis att öppnas från Natos sida. Mot bakgrund av det som jag sade nu på slutet skulle jag väldigt gärna se att försvarsministern utvecklade en något mer positiv syn i svaret på min fråga om ett framtida svenskt deltagande.

Herr talman! Med anledning av Allan Widmans mycket berättigade synpunkter ställer jag mig frågan om den svenska snabbinsatsen över huvud taget blir av. Efter en snabb titt på de internationella insatserna i dag verkar det ju som att ekvationen inte går ihop. Pengarna kommer inte att räcka till. För det här året anslås 1,4 miljarder, för nästa år anslås 1,5 miljarder och för det tredje året i försvarsperioden anslås 1,7 miljarder för dessa insatser. Dessa siffror inkluderar även snabbinsatserna. För närvarande uppgår vår insats utomlands till i runda tal 750 personer i tjänst. Dessa 750 personer kostar 1,2 miljarder. I propositionen beräknar man att snabbinsatsförmågan kommer att uppgå till ungefär 1 miljard motsvarande 1 100 man. De här siffrorna talar olika språk. Att, som det står i propositionen, samtidigt gå upp till två bataljoner plus några mindre operationer hänger inte ihop med anslaget till de internationella insatserna. Vi ska också ha i åtanke att när det gäller utbildning med mera är Försvarsmaktens ekonomi mer eller mindre i nivå med det minus 6-alternativ som ÖB presenterade förra året och som de flesta ansåg inte var ett realistiskt alternativ. Det här i sin tur påverkar möjligheterna till utbildning, utrustning och beredskap på ett negativt sätt vad gäller snabbinsatsförmågan, så jag skulle nog säga att den ekonomi som är avsatt för det här ändamålet motsvarar ungefär en bataljon plus två mindre insatser. Jag skulle också säga att det från svensk horisont inte är acceptabelt att skicka ut flickor och pojkar på riskfyllda uppdrag utan att de har förutsättningar att klara uppgiften och komma hem - att uppgiften fullgörs på ett gott sätt. Vi får inte snåla så att vi ersätter utbildning, material och samövning med plastsäckar. Min uppmaning till försvarsministern är att se allvarligt på situationen och inte bara administrera verksamheten i Försvarsdepartementet. Hur tänker alltså ministern lösa den här uppgiften mot bakgrund av innehållet och förutsättningarna i propositionen och tilldelade resurser, särskilt vad gäller snabbinsatsförmågan?

Fru talman! Här handlar det om Sveriges relationer med Nato. I den utrikesdeklaration som utrikesministern häromdagen läste upp hade skrivningarna om den svenska säkerhetspolitiken och våra relationer med Nato ändrats. Det avsnitt där det tidigare hette "tjänat oss väl" beträffande den militära alliansfriheten hade nu försvunnit och förkortats. I stället hade ett annat avsnitt tillkommit där de transatlantiska relationerna, bland annat Natosamarbetet, beskrevs på, som det på de flesta håll uppfattades, ett positivt sätt - ja, på ett mera positivt än tidigare; det är den tolkning som gjorts i flera medier. Jag har även i en utländsk tidning läst att Sveriges utrikesminister signalerar en mera positiv hållning till Nato och till ett svenskt samarbete med Nato. Är den tolkningen korrekt? Är Sveriges inställning till Natosamarbete och till Nato oförändrad i dag jämfört med hur det var år 2003? Återspeglar skrivningarna en förändring i den svenska regeringens syn?

Fru talman! Alla Widman tar upp frågan om hur vi kan använda oss av Natos utveckling vad gäller NRF för att öka vår egen förmåga. Det är precis så vi gör. Vi gör det från regeringens sida utifrån att vi har en mycket tydlig, väl känd säkerhetspolitisk platta när vi möter de här organisationerna. Sverige är militärt alliansfritt, men vi kombinerar det med ett starkt internationellt engagemang. På det sättet är Sverige väl förstått och väl mött i de här sammanhangen. Sverige har också sagt att vi har ett behov av att det finns en stark transatlantisk länk från Europa och över. Det arbete som finns för att stärka EU:s krishanteringsförmåga handlar inte om att bygga upp en konfrontatorisk militär förmåga, utan det handlar om att Europa önskar ha en bättre möjlighet att delta i internationell krishantering. Det är utan tvekan så att jag som försvarsminister tycker att det är en viktig uppgift att se till att EU:s krishanteringsförmåga blir god. EU kombinerar ju den med en lång rad andra instrument som gör att den militära insatsen kan bli mer meningsfull eftersom man då också kan titta på handel, bistånd och civilmilitärt stöd. Men i själva uppbyggnaden ska EU inte dubblera resurserna. Många av länderna är Natomedlemmar, och det finns en kunskap och en övningsverksamhet i Nato som vi använder oss av - och som vi får använda oss av och som vi inbjuds att vara med i därför att vi med vår säkerhetspolitiska bas, som är väl känd och inte förändrad, ändå tas emot på ett bra sätt i den här organisationen. Ja, det pågår stora förändringar ute i världen, och det sker processer också i de här organisationerna. Det är utan tvekan så att Nato nu arbetar mer med krishanteringsscenarier; det är mer aktuellt också för den organisationen. Vart den utvecklingen så småningom bär hän vet vi inte riktigt. Men Sverige är en aktiv partner, och vi kan vara mycket kraftigt deltagande. Vi har också en förmåga att skilja ut vilka övningar som är kopplade till artikel 5 - det framgår väldigt tydligt av scenariot. Nato vet också att där vill Sverige inte delta, och det har man full respekt för. Med den bas vi har anser jag således att vi har goda möjligheter att bygga upp vår snabbinsatsförmåga för EU, för det är det som står i fokus. Till sist, Ola Sundell: Vi gör en åtskillnad när det gäller att bygga upp förmågan till krishanteringsuppgifterna. EU:s battle groups ska byggas upp under den här treårsperioden. Den verksamheten ska inte vara operativ. Det är för de operativa insatserna som vi nu ökar anslaget till internationella insatser. Vad de kommer att behöva gå upp till när vi ska vara operativa, från och med år 2008 med battle groups , har vi god tid på oss att ta reda på.

Fru talman! Jag vill gärna tacka försvarsministern för att hon pekar ut att Nato faktiskt i likhet med liknande organisationer världen över nu mer och mer fokuserar på krishantering. Det är ju det som är den stora och viktiga uppgiften för framtiden. Där har Nato möjligen varit tydligare än många andra. I det sammanhanget kan man också passa på att förtydliga och säga att ett deltagande i NRF skulle så att säga hela tiden behålla ett nationellt bestämmande. Vill man delta eller vill man inte delta när ett enskilt bidrag går i väg? Det innebär alltså inte ett permanent förpliktande. Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Även när det gäller EU:s snabbinsatsstyrka är själva utgångspunkten för de insatser som är tänkta för NRF i första hand ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Jag ställde två kompletterande frågor. Den ena frågan var om försvarsministern håller med mig om att det samarbete som sker på politisk nivå i de här sammanhangen väldigt mycket handlar om vilka signaler man skickar ut. Om man säger att man ska vänta tills Nato faktiskt har beslutat om den här möjligheten intar man en ganska passiv roll. Och uttrycker man sig avvaktande, eller rentav negativt, kan man tänka sig att frågan aldrig kommer att ställas; då kommer Nato inte att öppna för alla partnerskapsländer. I det sammanhanget är det, tycker jag, viktigt för oss i Sverige, som blivit ett allt viktigare partnerland inom PFF, att besinna att vi också har ett ansvar för andra länder. Om vi är entusiastiska över den här möjligheten och uttrycker oss optimistiskt kommer det att öka möjligheterna också för andra länder med andra säkerhetsproblem och med en annan profil att kanske få ett erbjudande om deltagande. Så är det väl. Jag och försvarsministern har ett antal gånger under det sistlidna året diskuterat Sveriges deltagande i EU:s battle groups , och det brukar minsann vara så att försvarsministern ofta understryker hur viktigt det är med multinationalitet och säger: Ju fler vi är som deltar och ju fler olika ömsesidiga beroenden som uppstår, desto bättre är det. Då borde det rimligen vara likadant här. Med det sagt vill jag också lite grann invända mot påståendet att NRF i första hand ses som en möjlighet att öka Sveriges egen förmåga. Nej, det är inte bara det. Det är en del av detta, men det är också ett sätt att stärka de inbördes beroenden som länder har och att stärka det samarbete som finns på den internationella arenan för krishantering på olika sätt. Till sist upprepar försvarsministern det som Göran Persson brukar säga; det är viktigt med vänskapliga förbindelser över Atlanten och att de transatlantiska samarbetsområdena hålls vitala och liknande. Det för oss egentligen tillbaka till själva utgångspunkten för interpellationen, nämligen att vänskap och i det här fallet kanske också en viss undertryckt kärlek emellanåt kräver att någon är beredd att flirta. Det är egentligen det som jag vill att försvarsministern ska göra, mer eller mindre oblygt, med vår granne i väster.

Fru talman! Det är alldeles rätt att snabbinsatsen byggs upp under försvarsperioden. Men det är också så att i den internationella styrka som beskrivs i propositionen, nämligen två bataljoner och några mindre operationer, är det tänkt att utrymme ska finnas även för denna snabbinsats. Man kan ta den enkla matematiken: Vare sig det byggs upp eller vad man nu gör så är det så att om man har denna nivå på 1,7 det tredje året så går inte ekvationen ihop om man utgår från att de operationer vi kommer att göra framgent är ungefär jämförbara med den kostnad som de internationella insatserna har i dag. Det är ju inte 1 miljon per huvud, utan det är snarare 1,5 och kanske något högre som insatsen kostar. I den här salen tror vi alla att snabbinsatsen inte kommer att kosta lika mycket eller mindre, utan snarare mer. Det är därför frågan är berättigad. Blir denna snabbinsatsstyrka över huvud taget av mot bakgrund av den ekonomi som finns? Det gäller också med tanke på de förändringar i ekonomin som ständigt sker. Anslagssparande dras in, och vi talar snarare om minus 6-alternativet än om ett minus 3-alternativ, det vill säga 37 miljarder kronor. Detta kommer att påverka utbildning, material och det ena med det andra. Hur går den ekvationen ihop? Som det verkar och som det är skrivet så gör den inte det.

Fru talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för beskedet. I en bisats sade hon att den svenska säkerhetspolitiken "inte är förändrad". Det går att läsa i protokollet. Jag läser att 2003 och 2004 års skrivningar till sitt innehåll är fullständigt identiska. Det gläder säkert Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Låt mig ställa två precisa frågor med anledning av det som Allan Widman sade. Nu ska FN sannolikt, med hjälp av sina medlemsländer, försöka sätta upp en skyddsstyrka för sin personal i Irak. Faller det inom möjligheterna för Sverige att delta? Den andra frågan gäller hänvisningen till Nato och att Nato ska hjälpa till att utbilda militär personal i Irak. Avslutningsvis vill jag understryka det som Allan Widman sade om att engagemang från svensk sida är viktigt. Jag sitter med i Natos parlamentariska församling. Vad vi har kunnat konstatera är att amerikanernas intresse för deltagande och engagemang stundtals är ganska lågt och kanske också fallande. Om vi vill att Nato ska fungera väl i Europa - vilket vi vill, bland annat enligt tidigare interpellationsdebatter med Göran Persson - så måste vi också själva bjuda till. Jag tror att det är oerhört viktigt, så jag instämmer med Allan Widman på den punkten och för övrigt också på andra punkter.

Fru talman! Vi har haft besök under den senaste tiden av både Saceur och de militära befälhavarna från Nato. Från båda dessa håll kan man konstatera att det finns en stor kunskap, förståelse och respekt för vår säkerhetspolitiska bas. Det finns också en stor uppskattning för det arbete vi lägger ned i partnerskap och deltagande i internationella operationer och ett öppet utbyte om hur vi ska kunna få del av de instrument där vi som truppbidragande länder i Natooperationer har berättigade krav på och behov av insyn och delaktighet. På alla dessa punkter får vi stöd. Det gäller också när man besöker de andra länder som är medlemmar i Nato. I den mån man deltar i operationer anses det vara fullständigt legitimt att man också då har tillgång till de instrument som behövs. Sverige har som partnerland hela tiden varit mycket aktivt. Sverige har lagt fram olika förslag och drivit på samtidigt som vi har deltagit i centrala operationer som har bedrivits. Vi vill det, och vi är beredda att fortsätta med det i den mån de Natooperationerna ligger inom ramen för vad vi har militära resurser för. Men vi vill inte vara med om övningar som gäller artikel 5. Om Nato vill använda NRF mer inriktat på artikel 5 så är det inte aktuellt för svenskt vidkommande. Vi är stolta över vår säkerhetspolitiska hållning. Jag värderar den säkerhetspolitiska grunden så mycket att jag inte är beredd att sälja den. Det är inte heller nödvändigt, för den är respekterad. Allan Widman talar om Sveriges egen förmåga. Vi har ju bestämt att den ska vara operativ i internationella insatser. När vi nu bygger upp vår förmåga här i landet så gör vi det därför att vi just nu, med hänsyn till säkerhetsläget, vill att den ska vara operativ i internationella insatser. Därför är det internationella perspektivet hela tiden ett betydelsefullt perspektiv i hela omvandlingen och processen. Till Carl B Hamilton vill jag säga att när det gäller arbetet i Irak har Sverige bidragit, och bidrar, med civila resurser. Vi gör det också i ganska komplexa situationer. Däremot har vi begränsad tillgång på trupp, och därför har vi sagt att vi vill vara kvar i operationerna i Afghanistan och se till att de blir framgångsrika. Det är också en aspekt som vinner stor respekt i Nato. Man har förståelse för att vi vill vara med och se till att den operationen, som också är viktig för Nato, blir framgångsrik. Detta gör att jag inte kan utlova några truppbidrag från svensk sida. Det handlar inte heller om det. Däremot deltar Sverige i den civila uppbyggnaden av Irak. Fru talman! Jag klarar inte av att på den tid som finns i interpellationsdebatten också belysa Ola Sundells frågor som handlar om ekonomin. Jag vill bara säga att vi använder hela den här treårsperioden för att bygga upp en kapacitet för att vara med och kunna leda en av EU:s battle groups . Jag är fullständigt övertygad om att vi kommer att gå i land med det. Jag hoppas också att arbetet ska innebära att vi kan rationalisera verksamheten så att vi fortsatt, även efter den här perioden, kan öka våra nationella insatser.

Fru talman! Jag instämmer i det som försvarsministern säger; Sverige har varit aktivt som partnerland och har deltagit aktivt i flera av de Natoledda internationella krishanteringsinsatser som pågår. Jag tror att försvarsministern nämnde både Balkan och Afghanistan i sammanhanget. Men det är också viktigt att konstatera att Partnerskap för fred är ett sällskap som har förlorat en del medlemmar de senaste åren. Det har främst varit medlemmar från Central- och Östeuropa som har sökt sig från partnerskapet och in i ett aktivt medlemskap i Nato. Det gör att det finns en risk för att intresset från de dominerande nationernas sida för partnerskapsländerna kan bli mindre. Därför är det inte tillräckligt att slå sig till ro och säga att vi har varit aktiva. Egentligen befinner sig Sverige nu i en situation där vi måste bli mer aktiva för att vidmakthålla det intresse som Carl B Hamilton också var inne på. Fru talman! Jag förstår inte resonemanget att man inte deltar i artikel-5-övningar om kollektivt försvar men är beredd att delta i övningar som handlar om krishanteringsinsatser. Försvarsministern och hennes partikamrater brukar ju gång efter annan plädera för hur viktigt det är att de svenska förbanden används för båda dessa uppgifter och att vi inte har olika uppsättningar, en utlandsstyrka och en nationell försvarsmakt. Har man det synsättet menar jag att man måste komma till slutsatsen att vi också kan delta i artikel-5-övningar. Risken är att Sverige inte får vara med och öva om vi inte gör detta. Om någon vecka samlas i Bryssel ledande företrädare för USA och EU. Jag tror, fru talman, att de delvis träffas för att de vill reparera de förbindelser som har tagit stor skada de allra senaste åren. Jag tror att det är viktigt för Sverige att besinna att i det stora säkerhetspolitiska vägval som fortfarande diskuteras i Europa betyder signaler från svensk sida om en förstärkning av transatlantiska förbindelser just nu relativt sett mycket.

Fru talman! Inom Nato har man fullständigt klart för sig att det finns en grupp länder som har en annan avsikt med sitt partnerskap än att bli medlem i Nato. Sverige är ett av de länderna. Det pågår också ett arbete i Nato för att de länderna ska kunna få vara aktiva och med på ett bra sätt. Det gör man därför att man respekterar den grunden och den utgångspunkten. Jag tycker inte att Sverige ska behöva ändra sin säkerhetspolitik för att kunna delta mer aktivt i krishanteringsuppgifter. Det ska vi göra med respekt för vår säkerhetspolitiska linje. Det går alldeles utmärkt. Sverige har så mycket respekt i världen att vi inte behöver blinka för att skicka signaler. Vi gör rejäla insatser, och det har vunnit respekt.