Effekterna av att ta bort kömiljarden

Herr ålderspresident! Lotta Olsson har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en återgång till kömiljarden.

Uppföljningar av tillgängligheten inom hälso- och sjukvården har visat på att väntetiderna minskade redan innan kömiljarden infördes. Den positiva effekt som därefter kunde ses under kömiljardens första tid planade dock ut efter 2010, och under kömiljardens sista år försämrades till och med väntetiderna inom vissa områden. Tillgängligheten till hälso- och sjukvården är således fortsatt en utmaning.

För att möta denna utmaning bedömer regeringen att bakomliggande orsaker till tillgänglighetsproblemen måste hanteras. En av de mest angelägna orsakerna till nuvarande situation är kompetensförsörjningen. Bristen på personal och ineffektivt utnyttjande av medarbetares tid leder till att vårdens kapacitet minskar. Det gör i sin tur att tillgängligheten försämras.

Regeringen har därför ersatt kömiljarden med en professionsmiljard. En förutsättning för att skapa verklig förbättring när det gäller tillgängligheten är nämligen att angripa grundproblematiken i vården. Kömiljarden angrep däremot problemens symtom, det vill säga köerna, snarare än deras orsaker.

Målet med professionsmiljarden är att stärka förutsättningarna för en god, jämlik och effektiv hälso- och sjukvård genom att förbättra förutsättningarna för hälso- och sjukvårdens medarbetare att öka andelen tid för patientnära arbete och stärka landstingens planering av sin kompetensförsörjning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kompetensförsörjning inbegriper hälso- och sjukvårdens förmåga att attrahera, rekrytera, utveckla och behålla medarbetare och kompetens, men kan även ses ur ett bredare perspektiv. Frågor om hur tid och resurser kan frigöras genom att använda vårdens medarbetare på bästa möjliga sätt och bättre administrativa stöd och verktyg är fundamentala för en positiv utveckling av hälso- och sjukvården. Genom att stärka alla dessa aspekter av kompetensförsörjningen ökar vårdens kapacitet, och därigenom kan också tillgängligheten förbättras.

Utöver professionsmiljarden tillför regeringen 1 extra miljard kronor 2016 och därefter 500 miljoner kronor per år till landstingen. Dessa resurser stärker landstingens möjligheter att möta utmaningar som exempelvis kompetensförsörjning och att göra vården mer tillgänglig och jämlik.

För att vi ska få en bättre bild av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet finns det behov av att förbättra uppföljningen av den. Som en följd av detta har Socialstyrelsen fått i uppdrag att utveckla den nationella uppföljningen av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet. I uppdraget ingår att göra årliga mätningar av väntetider inom hälso- och sjukvården och att analysera orsaker och konsekvenser av skillnader i tillgänglighet. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har dessutom fått medel för att samordna uppföljningen och utvecklingen av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet. Insatserna ska särskilt fokusera på att utveckla uppföljningen av tillgängligheten inom cancervården och primärvården. Syftet med uppföljningen är att ge underlag till landstingen för verksamhetsutveckling och jämförelser och på så sätt möjliggöra utveckling och förbättring av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

De senaste årens uppföljningar av cancervårdens tillgänglighet har visat på att väntetiderna är långa och att de regionala skillnaderna är stora. Regeringen kommer därför att avsätta 500 miljoner kronor per år 2015-2018 för att skapa en mer jämlik och tillgänglig cancervård. Målet med satsningen är att förbättra tillgängligheten inom cancervården genom att korta väntetiderna och minska de regionala skillnaderna. Den viktigaste åtgärden för att åstadkomma detta är att införa ett gemensamt nationellt system med standardiserade vårdförlopp. Regeringen anser att det är viktigt att utforma satsningen så att erfarenheter, slutsatser och resultat så långt möjligt kan komma till nytta även på andra områden inom hälso- och sjukvården.

Herr ålderspresident! Jag tackar för svaret. Svaret är allomfattande och visar på de olika synsätt vi har på när organisationer inte kan leverera det som är uppdraget. Människor är egentligen många gånger väldigt nöjda med vården när de kommer fram, men väntetiderna är problemet. Vi ser väldigt stora regionala skillnader. Från det län jag kommer, Örebro län, ökar till exempel väntetiderna väldigt mycket.

Därför har kömiljarden varit bra. Den har gett en morot till dem som klarar uppdraget. Det är inte så att det inte händer någonting när människor väntar. Det kan hända väldigt mycket farliga saker när de står i köerna. Det är inte någonting som man bara kan se på som: Vi tar det lite senare. Har man ett morotstänkande och målstyr det så att man ska jobba med att korta vårdtiderna är det ett helt annat synsätt än om man delar ut pengarna till alla landsting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De ska redan i dag utifrån de pengar som de får in från landstingsskatten jobba med organisationsutveckling, att behålla kompetent personal, det vill säga att se till att kompetent personal utvecklas och stannar kvar. De ska se till att utveckla den högspecialiserade vård vi har i landet. Det är ofta där som köerna finns.

Ett generellt bidrag till alla oavsett om de klarar sitt uppdrag eller inte blir en helt annan sak än om man tydligt från regeringen säger: Ni som klarar uppdraget ska motiveras, och ni andra måste göra bättre. Däremot är den årliga uppföljning som regeringen nu så tydligt trycker på ska komma jätteviktig. Det ska synas att ett landsting klarar eller inte klarar sitt uppdrag.

Det är också något som medborgarna ska ha möjlighet att veta. Finns inte den vård jag behöver i landstinget ska jag kunna ta mig någon annanstans för att få min vård i tid. En ökad medvetenhet och en ökad genomlysning är jätteviktig.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern. Om det nu är så att man ger generella bidrag, varför ska man göra det i stället för att landstingen själva ska öka sina skattemedel? Det finns i det fallet inte någon intention att höja kompetensen inom professionen.

Det är något som ingår i uppdraget. Det är inte något specifikt som regeringen ska behöva styra. Regeringen borde i stället vara tydlig med att vissa landsting inte klarar sitt uppdrag. Hur tänker de klara uppdraget? Instrumentet att följa upp kommer att göra att man mycket tydligare kan titta på det.

Det är likadant med de regionala skillnaderna. Om det nu är så att det är personalbrist och man inte har förmåga att behålla personal, vad är det för skillnad mellan regionerna som gör att det ändå ser så olika ut?

Det är inte bara det att det är olika trevligt att bo i olika delar av landet. Vad har man gjort i vissa landsting som man inte har gjort i andra för att behålla sin personal? Det finns mycket mer att önska där.

Herr ålderspresident! Lotta Olsson påpekar att vi har olika synsätt i denna fråga. Det stämmer naturligtvis. Jag vill till skillnad från Lotta Olsson använda skattepengarna till åtgärder som faktiskt har effekt på, i det här fallet, tillgängligheten.

Lotta Olsson vill i stället vidhålla en modell som uppenbarligen inte har haft effekt på att öka tillgängligheten. Den varit hårt kritiserad av bland annat SKL men också Läkarförbundet. Inte minst Riksrevisionen har påpekat att den här formen av prestationsbaserade ersättningar riskerar att tränga undan annan viktig verksamhet och flytta fokus i stället för att lösa det som är grundproblemet.

Jag vill, precis som jag har sagt i mitt interpellationssvar, lösa det som faktiskt är grundproblemet i den svenska hälso- och sjukvården. Det går inte att komma runt att kompetensförsörjningen är helt central. Ibland handlar det, som Lotta Olsson påpekar, om en ren och skär brist på olika personalkategorier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet bland annat att det finns en brist på specialistsjuksköterskor. Vi vet att det finns brist på vissa läkarkategorier, och det finns en brist på en del andra yrkesgrupper. Men många gånger handlar det om hur vi använder våra gemensamma resurser på bästa sätt.

Vi har aldrig haft så många sjuksköterskor som vi har i Sverige i dag. Vi har fyra gånger så många läkare som vi hade på 70-talet. Ändå kan vi se att när vi jämför oss med andra jämförbara länder är tiden som de ägnar åt patientkontakt betydligt lägre i Sverige än i just de andra länderna. Vad beror detta på? Jag tror att det är en lång rad omständigheter.

En av de viktigaste är att vi har en eftersatt digital utveckling inom hälso- och sjukvården. Vi har trots att kanske de mest fantastiska tekniska landvinningarna finns just inom hälso- och sjukvården i form av operationsrobotar, visualiseringbord och gammaknivar samtidigt en situation där de grundläggande it-systemen inte kan tala med varandra.

Om man som patient ska byta vårdgivare, vilket blir allt vanligare, ska journalen skrivas ut och faxas för att sedan skannas in och på det sättet digitaliseras. Alla inser att det tar enormt mycket tid och kraft. Det tar dessutom enormt mycket tid och kraft från läkare och sjuksköterskor, för samtidigt har utvecklingen gått mot att det finns allt färre läkarsekreterare och annan administrativ personal. Det är detta som är grundproblemet bakom den minskade tillgängligheten, och det är detta som vi försöker angripa med professionsmiljarden.

Men vi ser också att under de borgerliga åren har statens generella medel till kommuner och landsting minskat i jämförelse med hur behoven har ökat och hur befolkningsutvecklingen har sett ut. Detta måste rättas till, för staten har som ingen annan aktör i det svenska samhället både ansvaret och möjligheten att se till att vi har rättvisa över hela landet, att det finns förutsättningar för en god hälso- och sjukvård också i län och regioner som kanske har drabbats av befolkningsflytt och befolkningsminskning samt att det finns möjlighet att göra investeringar också i de delar av landet som inte ligger nära en stor tillväxtregion. Den rollen har vi i den här regeringen försökt att ta på allvar genom de ökade generella insatserna.

Min fråga tillbaka till Lotta Olsson är: Varför säger Moderaterna nej till de generella ökade skatteintäkterna för landstingen? Varför håller man fast vid en modell som uppenbarligen inte fungerar?

Herr ålderspresident! Det här visar tydligt på de olika synsätt vi har.

Ministern säger att skattepengar ska gå till effektivitet. Vad är det då som gör att man i Halland knappt har några väntetider alls medan man i mitt län, Örebro län, har jättelånga väntetider? Halland har styrts av moderater i nästan hundra år, och mitt län har styrts av socialdemokrater i hundra år.

Det är inte Norrland och södra Sverige det handlar om. Mitt län är ett välmående län i mitten av landet och borde inte se ut på det här sättet.

Det låter väldigt bra när man pratar om att norra delen av landet måste få resurser till hälso- och sjukvården och att det finns mycket mer resurser i syd. Det är sant, men det här kommer inte att åstadkomma det. Det man faktiskt kommer att göra är att plana ut och ge pengar oavsett om ett landsting lyckas med sitt uppdrag eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller kritiken från SKL behöver det jobbas jättemycket med både digitalisering och med att lösa grundproblemen. Men vi måste också sätta press på våra landsting att ta tag i grundproblemen. De måste ha planer för hur de ska få bort vårdköerna och kunna visa en handlingsplan. Det är ministerns uppgift att kräva handlingsplaner för att vi inte ska ha de här kötiderna.

Undanträngningseffekter kan det alltid bli, men om man i framtiden har ett instrument för att göra mycket noggrannare uppföljningar ska det kunna motverka att man tar resurser från något som ger poäng till något som inte ger poäng och på så vis förflyttar problemet.

Den digitala utvecklingen är ett dilemma. Det finns enormt många system i landet, och frågan är om man inte behöver titta på om man skulle kunna samordna dem på något sätt. Det finns bara vinster att göra på så sätt.

Rationaliseringar är precis det man behöver göra. Som jag ser det är det just det målstyrda som tar fram kreativiteten till att jobba med rationaliseringar. Säg att det finns en verksamhet dit det kommer lika mycket pengar även om man har jättelånga köer och en där det faktiskt belönas i systemet att man har god tillgänglighet, bra kvalitet och alla andra viktiga parametrar för sjukvården. Det senare är ett beteende som vi alla önskar, även om vi har olika verktygslådor för att komma dit, och då måste pengarna landa där rationaliteten är bäst och inte bara bli någon sorts höjd landstingsskatt. Annars skulle man ju faktiskt kunna höja skatterna generellt.

Titta lite på hur de olika länen faktiskt levererar och betänk vad som är den stora skillnaden! Är det till viss del en attitydfråga att man tolererar eller inte tolererar kötider? Upplyser man medborgarna om att de kan förflytta sig om det är kö? I så fall kommer ju de landsting som inte levererar att vara tvungna att tänka om - annars går patienterna någon annanstans. Så jobbar man i andra branscher.

Hälso- och sjukvården har enormt mycket jättekompetent personal som behöver mer målstyrning och friare tyglar för att kunna leverera mycket bättre. Det kan man om politiken inte är inne och detaljstyr och petar för mycket.

Herr ålderspresident! Jag vill haka i det Lotta Olsson slutade med. Politiken ska inte vara inne och detaljstyra, utan politiken ska sätta sin tilltro till den kompetens och erfarenhet som professionerna har.

Det är precis det vi i regeringen gör med de satsningar och överenskommelser som vi har gjort under de senaste 12-18 månaderna. Prestationsbaserade ersättningar, som kömiljarden är ett exempel på - där kan man snacka om att detaljstyra verksamheten!

Jag tycker att det är viktigt att för kammaren påpeka att den gemensamma allianspolitik som fanns på det här området före valet verkar vara helt uppluckrad nu efteråt.

Det är två partier i den nuvarande Alliansen som håller fast vid kömiljarden i någon form även om man också har sett dess brister och vill modifiera den. Det är KD och Centerpartiet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Liberalerna vill inte ha någon kömiljard över huvud taget. De har sett att prestationsbaserade ersättningar, som det här är, inte leder framåt. I debatter som jag har haft med liberala företrädare har man varit mer positiv till den här typen av överenskommelser och gemensamma satsningar.

Moderaterna - som Lotta Olsson företräder och som man av hennes inlägg skulle kunna tro är de som ivrigast håller fast vid den gamla kömiljarden - håller visserligen fast vid att kömiljarden ska vara prestationsbaserad men har samtidigt skurit ned den med 300 miljoner till ynka 700 miljoner kronor.

Frågan är varför man tycker att man ska hålla fast vid en metod, prestationsbasering, som inte fungerar samtidigt som man - trots att Lotta Olsson talar sig varm för att göra större insatser för att öka tillgängligheten - skär ned de pengar som går till landstingen för att jobba med den här frågan. Det är en fråga som jag har till Lotta Olsson.

Vidare kräver Lotta Olsson av mig att jag ska kräva av landstingen att de ska skicka in handlingsplaner. Vi kräver in väldigt många handlingsplaner från landstingen. Vi har en lång rad överenskommelser med SKL om åtgärder och insatser för att göra allt från att förbättra vården för människor som lider av kroniska sjukdomar till att öka tillgängligheten. Men vi har valt att gå ifrån en modell med prestationsbaserade ersättningar som uppenbarligen inte har fungerat och som uppenbarligen leder till undanträngningseffekter och medför risken att resurserna hamnar fel. I stället vi har valt att gå in i överenskommelser där vi tydligt pekar ut att här har landstingen och staten ett gemensamt ansvar för att lösa de problem och utmaningar som vi har på bordet.

Jag tycker att canceröverenskommelsen är en ypperlig sådan konstruktion. Den är inte prestationsbaserad. Den bygger på att det finns regionala strukturer och ett starkt regionalt ägandeskap. Samtidigt har staten gått in med både pengar, kunskap och engagemang på området.

Det här vill jag passa på att ge en eloge för till den tidigare alliansregeringen, som initierade arbetet med cancerstrategin - något som vi naturligtvis fullföljer och jobbar för att utveckla. Det här är ett exempel på hur man kan jobba smartare utan att stirra sig blind på prestationsbaserade ersättningar och metoder hämtade från det privata näringslivet.

Det är det detta handlar om, och det är det som är skillnaden i synsätt mellan mig och Lotta Olsson. Jag tror inte att hälso- och sjukvården, som ju är en bärande del i den svenska modellen, rakt av kan hämta alla metoder från det privata näringslivet. Det här är en sektor där det styrande inte ska vara vinstintresset utan intresset av att måna om enskilda patienters väl och ve.

Herr ålderspresident! Precis som ministern framhöll handlar det om att måna om patienterna och att våra skattepengar går dit de ska, så att väntetiderna blir korta oavsett om man bor i Örebro län - där köerna i dag är långa - eller i Halland. Det är ju samma land, och skattesatserna är nästan desamma. Det måste ju vara en skillnad när man i ett moderatstyrt landsting har ett arbetssätt som fungerar och kortare väntetider medan man i ett socialdemokratiskt styrt landsting har långa kötider. Ministern borde gå hem på kammaren och betänka att det ser så olika ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan kan man tycka att 700 miljoner är ynka pengar. Men samtidigt slår man sig för bröstet för att man satsar 500 miljoner i professionspengar. Jag tycker att man ska ha respekt för att 700 miljoner är mycket pengar, och det vill vi satsa på en målstyrning mot att korta väntetiderna.

Det lönar sig att korta väntetiderna. Vi vet att man administrerar mycket under väntetiderna, och det händer att patienter får komplikationer som både kostar smärta och kräver ökade åtgärder, men de kan också leda till ett helt annat utfall av vården. Väntetider är alltså farliga saker.

Det här får inte handla om ideologier utan om hur man på bästa sätt kan få resultat. Jag tycker inte att man behöver gå till näringslivet, om nu ministern tycker att det är som att titta på ett spöke. I stället kan man jämföra Hallands och Örebro län. Skillnaderna är stora oavsett om vården bedrivs i offentlig eller privat regi. Halland har offentlig sjukvård precis som alla andra, och det finns absolut ingen som är för att vi skulle finansiera hälso- och sjukvården på ett annat sätt.

Herr ålderspresident! Jag ska börja med att säga att jag också är djupt imponerad av Halland och de insatser som man där gör i hälso- och sjukvården. Jag har besökt det landstinget flera gånger, och jag vet att man jobbar väldigt nära över blockgränserna för att få kontinuitet och framförhållning.

Om man är i Lotta Olsson kläder ska man absolut lyfta fram de goda exemplen från Halland, men man ska nog akta sig för att dra för stora växlar på att det är moderatstyre. Vi befinner oss ju här i Stockholm i ett landsting som har varit styrt av Moderaterna i tio år, och här kan vi inte säga att man har lyckats särskilt väl vare sig med tillgänglighet eller en del annat inom hälso- och sjukvården. Snarare är det ett exempel på att man i sin iver och dogmatism när det gäller att privatisera och att införa olika typer av vårdvalssystem in absurdum har slagit sönder välfungerande vårdkedjor, och man riskerar att få en situation där just tillgängligheten och samordningen när det gäller enskilda patienter brister. För ett år sedan kunde vi läsa om en äldre man som snurrat runt hos olika aktörer i sjukvårdssystemet mellan 70 och 80 gånger under ett år. Vi ska akta oss för att dra för stora växlar.

Däremot ska vi konstatera att vi har stora utmaningar på hälso- och sjukvårdens område. Det kommer att kräva mycket uppfinningsrikedom. Det kommer att kräva att vi jobbar på ett helt nytt sätt för att åstadkomma en kulturförändring. Den kulturförändringen kommer inte att vara gratis. Den kommer att kräva gemensamma resurser i form av skattepengar. Jag tillhör en regering som är beredd att satsa de skattepengarna. Vi satsar nästan 2 miljarder mer än Moderaterna gör i sitt budgetförslag på att förbättra tillgängligheten i svensk hälso- och sjukvård.

Överläggningen var härmed avslutad.