Det nordisk-baltiska projektet mot trafficking

Herr talman! Elina Linna har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att det nordisk-baltiska projektet mot trafficking ska kunna drivas fortsättningsvis, vilka åtgärder jag avser att vidta för att kvinnojourerna ska kunna bygga upp ett nätverk med specialistkompetens för att kunna ta emot kvinnor som utsatts för trafficking samt hur jag avser att göra för att tydliggöra vem inom Regeringskansliet som har ansvar för frågan om människohandel för sexuella ändamål på tjänstemannanivå. Inom det nordisk-baltiska samarbetet på jämställdhetsområdet är kampen mot människohandel för sexuella ändamål en fortsatt prioriterad fråga. Det nordisk-baltiska pilotprojektet som har koordinerats av European Women's Lobby avslutades den 31 december 2008. Projektet ska nu utvärderas. Jag avser att avvakta denna utvärdering innan jag tar ställning till en eventuell fortsättning. Arbetet med att bekämpa människohandel för sexuella och andra ändamål förutsätter globalt och regionalt samarbete men också ett sektorsövergripande angreppssätt som involverar myndigheter, frivilligorganisationer, forskare och allmänhet. Arbetet kräver dessutom insatser inom en rad olika områden samtidigt. Det krävs generellt stor kunskap om personer som utsatts för människohandel för sexuella ändamål. I regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål (skr. 2007/08:167) anges också åtgärder för att öka sådan kunskap hos såväl myndigheter som frivilligorganisationer. Länsstyrelsen i Stockholms län har fått i uppdrag att samordna arbetet angående åtgärder för en fortsatt och utvecklad samverkan mellan myndigheter och frivilligorganisationer på nationell nivå i arbetet mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Jag följer detta arbete noga. I regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39) finns en rad åtgärder som syftar till att förbättra förutsättningarna för både myndigheters och frivilligorganisationers arbete. Bland annat ökar regeringen stödet till organisationer som arbetar för att motverka våld mot kvinnor med 10 miljoner kronor per år 2009 och 2010. Både kvinnojourer, brottsofferjourer och mansmottagningar kan bli aktuella för detta stöd. Regeringen har under åren 2007-2009 avsatt 109 miljoner kronor per år i syfte att på lokal nivå förstärka kvinnojoursverksamheten och kvalitetsutveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Socialstyrelsen betalar ut medlen till länsstyrelserna som efter ansökan ska fördela medlen till kommunerna. Arbetet med att bekämpa människohandel för sexuella ändamål berör flera ministrars ansvarsområden, vilket är naturligt för en sådan komplex fråga. Inom Regeringskansliet hanteras frågan både nationellt och internationellt på samma sätt som andra sådana frågor där många departement är inblandade och bereds gemensamt. Som jämställdhetsminister har jag dock ett övergripande samordningsansvar och följer utvecklingen noga, bland annat genom att följa upp handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål och handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.

Herr talman! Jag tackar jämställdhetsministern för svaret. Jag vill börja med att berätta för ministern att jag sitter i Nordiska rådets medborgar- och konsumentutskott. Där hanterar vi också frågor som handlar om mänskliga rättigheter. Under flera år har vi i det utskottet engagerat oss i frågor som handlar om människohandel. Det är en stor fråga som den nuvarande regeringen och den förra regeringen i Sverige har engagerat sig i, och det är viktigt att vi gör det. Enligt FN genererar människohandel 7 miljoner kronor per år. Det är en lönsam verksamhet för dem som är förövare och bedriver människohandel. Men det är en tragedi för de människor som är offer. Det är vår tids slavhandel. Slavhandel är förbjudet, men egentligen förekommer det slavhandel i form av människohandel. Det är en viktig människorättsfråga. Det nordisk-baltiska projektet ska nu utvärderas. Ministern beskriver att det i väntan på utvärderingen just nu är nedlagt. Det är viktigt att utvärdera projekten. Projekt är projekt, och det är inte meningen att man ska hålla på med projekt hur länge som helst. När det gäller det här projektet har man inte permanentat stödet för kvinnor, barn och män som utsätts för människohandel i de länder där vi har bedrivit projektet. Det finns inte heller möjlighet för dem som stöder det - och då syftar jag speciellt på frivilligorganisationer - att bedriva verksamhet i och med att ländernas regeringar inte har prioriterat verksamheten. Det är olyckligt att det har blivit ett vakuum när det gäller våra möjligheter att hjälpa till i de baltiska länderna. Jag deltog i en konferens i Riga förra våren med Nordiska rådet. Där var Beneluxländerna, Baltiska församlingen, forskare från Europa och Europol också med. Vi fick höra att det inte finns något kriscenter för drabbade kvinnor i Riga. De andra baltiska länderna beskrev också att situationen är väldigt besvärlig för dem. Nu när pilotprojektet är avslutat har situationen för dem som kämpar mot människohandel blivit värre. Jag vill passa på att fråga jämställdhetsministern: När är utvärderingen klar? Vad händer efter det? De aktiviteter som ministern beskriver sker nationellt. Men vad sker med Sveriges agerande när vi talar om de baltiska länderna?

Herr talman! Det är en korrekt beskrivning som Elina Linna gör när det gäller lönsamheten med människohandel och framför allt människohandel för sexuella ändamål. Det är en av de snabbast växande inkomstkällorna för den organiserade brottsligheten. Det handlar inte om miljonbelopp - det blev nog fel där - utan miljardbelopp som omsätts i människohandeln. Det finns all anledning att både intensifiera arbetet hos oss här nationellt och också intensifiera det internationella samarbetet som bedrivs mellan de nordiska länderna och de baltiska länderna. European Women's Lobby är en ideell organisation som fick medel från den förra regeringen för att bedriva ett projekt. Detta har de gjort, och det tog slut den 31 december förra året. Nu är det tänkt att de ska lämna in en utvärdering till Regeringskansliet. Därifrån ska vi sedan avgöra om de ska fortsätta med den verksamheten eller inte. Det är inte det enda som sker i internationellt samarbete på området människohandel för sexuella ändamål. Jag har möten med mina nordiska och baltiska kolleger om dessa frågor. Det är i våra samarbetsprogram fortfarande det mest prioriterade arbetsområdet för oss. Arbetet kommer där att fortsätta via det nordiska samarbetskansliet. Det arbete som har bedrivits med European Women's Lobby som projektledare har säkert gjort en hel del nytta. Det återstår att se i den slutliga utvärderingen. Men jag måste också erkänna att Sverige har varit pådrivande i detta arbete. De andra grannländerna har inte varit lika aktiva. Jag vet inte i dag om de kommer att vilja fortsätta detta eller inte. Det finns anledning att Sverige fattar ett eget beslut. Vi får se vad utvärderingen visar. Vi har varit den största finansiären, och vi har också bedrivit verksamheten. Danmark har inte alls velat vara med i detta samarbete. Vi utvärderar detta, och de som ansvarar för utvärderingen är European Women's Lobby själva. De ska lämna in den när den är klar, och vi väntar på den. Vi har regelbundet samtal med European Women's Lobby. Vi har delad bild av var i processen vi befinner oss. I handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål aviserar vi också åtgärder och hur vi ska jobba. Vi tar som land också vårt ansvar för internationellt samarbete. Länsstyrelsen i Stockholms län har fått i uppdrag att organisera samarbete mellan olika aktörer, det vill säga det civila samhället med ideella organisatörer och myndigheter. Det gäller också myndigheter och organisationer i Sverige i samarbete med myndigheter och organisationer i våra baltiska grannländer. Arbete pågår också på den nivån. Jag kan nämna ytterligare ett samarbete på internationell nivå som pågår och som vi finansierar. Det är aktionsgruppen mot människohandel inom Östersjöstaternas råd. Också det fortsätter sitt arbete. Bara för att det ännu inte är klarlagt om European Women's Lobby specifika projekt ska fortsätta eller inte betyder det inte att samarbetet när det gäller människohandel för sexuella ändamål inom Östersjöområdet inte fortsätter. Det gör det. Det är en prioriterad fråga för såväl de nordiska ministrarna som de baltiska ministrarna.

Herr talman! Om jag talade om miljoner sade jag fel. Det handlar om 7 miljarder. Det vill jag rätta till i protokollet. Det är sant att Sverige tidigare har betalat 80 procent av kostnaderna för projektet. Visst kan vi säga att de andra nordiska länderna inte har engagerat sig lika mycket. Det vet jag att vi diskuterar i Nordiska rådet, och det hoppas jag att också Nordiska ministerrådet diskuterar. Vid den konferens som jag hänvisade till i mitt tidigare inlägg fanns representanter också från de andra nordiska länderna. Ambitionerna var i varje fall gemensamma att vi ska hjälpas åt och stödja de baltiska länderna. Jag vet att jämställdhetsministern inte hade möjlighet att delta i debatten i går kväll när vi antog handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Där finns många bra åtgärdspaket. Men Vänsterpartiet har tidigare kritiserat att de inte är tydliga. Det är inte tillräckligt tydligt vem som ska göra vad, när det ska vara färdigt och sådana saker. Det står till exempel som åtgärd nr 4 att regeringen avser att vidta åtgärder för att utveckla ett stödprogram för rehabilitering av personer som utsatts för människohandel för sexuella ändamål. Utskottet skriver i betänkandet att det gäller såväl de som stannar i Sverige som de som återvänder till sitt ursprungsland. Redan i maj år 2008 berättade organisationen Marta i Riga att de hade förstått att det inte längre går att få finansiellt stöd från Sverige. De var väldigt oroliga för verksamheten. Jag själv uppfattar det som att det är eldsjälar som jobbar med verksamheten. Men de har varken stöd från myndigheterna eller från regeringen i Lettland. Vi vet ju allihop att det finns många eldsjälar som jobbar mycket, men det håller inte i längden. Myndigheterna och regeringen måste hjälpa till mer än vad det finns ambitioner för nu i de baltiska länderna. Det står i åtgärd 28 i regeringens handlingsplan att regeringen avser att främja det nätverk av yrkesverksamma som har genomgått utbildningsinsatser inom Östersjöstaternas råd om barn utsatta för människohandel. I åtgärd 29 lyfter man upp stödet till samarbete i Östersjöregionen. Jag passar på att fråga jämställdhetsministern lite mer konkret: Vad tänker regeringen göra när det gäller åtgärderna 28 och 29?

Herr talman! Jag delar bilden av det arbete som bedrivs i våra grannländer på området människohandel för sexuella ändamål. Det är de ideella organisationerna och eldsjälar som framför allt engagerar sig i de människor som behöver hjälp och stöd att rehabiliteras och återanpassas till vanligt lönearbete och så vidare. Vi ser att många återfaller till att ytterligare handlas med, föras vidare till andra länder och utsättas för övergrepp flera gånger. Det är därför vi försöker fokusera på vikten av ett samarbete på regeringsnivå och myndighetsnivå. Det måste utvecklas. Det kommer inte att fungera, och vi kommer inte att lösa dessa problem i våra grannländer om inte myndigheterna och regeringen engagerar sig mer. Det är det samarbetet vi initierar nu på regeringsnivå via det nordisk-baltiska ministerrådet på detta område. Jag tror att Elina Linna precis som jag förstår att vi alltid kommer att föra samtal om oron från ideella organisationer som oroar sig för anslagen och bidragen till verksamheten. Men jag kan tyvärr inte hitta någon annan, bättre modell att arbeta utifrån än att organisationerna alltid måste redovisa vad de har gjort för sina pengar och därmed också ansöka om fortsatta medel för att fortsätta med sin verksamhet. Det är bara myndigheter i vårt land som kan få årliga anslag. Organisationer måste alltid ansöka. Men det finns som sagt pengar avsatta för detta arbete. Den som ansöker och som bedriver bra verksamhet kommer antagligen också att få ta del av dessa medel. Det har ofta kommit förfrågningar från riksdagsledamöter om att beskrivningarna av åtgärder i handlingsplanerna är kortfattade, och man vet inte exakt hur det hela ska utformas vidare. Det finns en tanke också bakom detta. När vi har 36 olika åtgärder, som fallet med handlingsplanen mot prostitution och människohandel, skulle vi få oändligt långa dokument att gå igenom om alla åtgärder och hur det hela ska gå till skulle beskrivas i sin helhet. Vi bereder frågan genom att varje åtgärd bereds för att sedan fatta beslut om varje enskild åtgärd så småningom. De beskrivningarna av varje åtgärd finns att ta del av på Regeringskansliets hemsida. Vi fattar beslut om de sakerna på regeringssammanträden i vanlig ordning. Jag vet med säkerhet att länsstyrelsen har fått sitt uppdrag när det gäller att samordna samarbetet både nationellt och internationellt. Man kan gå in i dokumentet direkt och läsa hur vi har formulerat det uppdraget. Det finns också ett antal andra åtgärder. Jag kan inte i dag svara på hur många vi har gått igenom och hur långt vi har kommit. Jag vet bara att i den ena handlingsplanen mot våld mot kvinnor har vi i princip fattat beslut om samtliga 56 åtgärder. I det som kom några månader senare vet jag inte exakt hur många åtgärder vi ännu har fattat beslut om. Men vi bereder åtgärderna en efter en. Det görs på de berörda departementen. Som jag sade är vi ett samordningsdepartement och jag är samordningsminister på detta område. Men det som direkt rör till exempel det sociala arbetet bereds på Socialdepartementet. Det som handlar om rättsväsendet bereds på Justitiedepartementet. Ibland är det UD som är involverat i arbetet. Mitt tips är att allting finns på Regeringskansliets hemsida. Där kan man läsa sig vidare fram till de konkreta besluten och se exakt vad man är ute efter om man vill veta hur arbetet ska utformas.

Herr talman! Jag har läst på regeringens hemsida. Det är bra att detta finns där; det tycker jag också. Det är inte så konstigt att personer som har utsatts för människohandel återfaller. I just det brott som det handlar om här kan man ju använda offren om och om igen. Det är det som gör det så omöjligt för offren att komma ifrån det hela. Det finns inga skyddsmöjligheter i hemländerna när de kommer tillbaka. De har ingen möjlighet att få skydd, och det finns inte heller personal, psykologer och socionomer som kan hjälpa dem. Det gäller speciellt eftersom inte ens regeringen eller myndigheterna anser att problemet är så pass stort och viktigt att de vill prioritera det. När det gäller pengarna till länsstyrelserna blir jag inte riktigt på det klara med om det finns möjligheter för till exempel svenska kvinnojourer att söka pengar så att de kan hjälpa exempelvis föreningen Marta i Riga. Kan de på det sättet få större möjlighet att verka för det viktiga arbete som de gör där?

Herr talman! Jag tror att Elina Linna och jag delar uppfattningen att om det är skydd och stöd som är det viktigaste i detta så är det kanske inte en ideell organisation som European Women's Lobby som ska lösa det. Det är myndigheter och regering som måste lösa det. European Women's Lobby fyller en funktion. Men det hela är på ideell basis där organisationen kan hjälpa andra ideella krafter i de här länderna, i det här fallet kvinnojourer i de baltiska länderna, direkt. Det är en funktion som jag precis som Elina Linna menar inte räcker för att ge offren skydd för att inte återfalla och handlas med återigen. Därför menar jag att vårt fokus just nu ligger på att få våra kolleger i de baltiska staterna att prioritera denna fråga. Vi ska hitta sätt att samarbeta där vi kan stödja både när det gäller kunskap och resurser, om det behövs, för att vi ska kunna rigga organisationer som gör att offren kan få det skydd och stöd som de behöver. Tanken med länsstyrelsens uppdrag att organisera samarbetet såväl nationellt som internationellt är just att våra kvinnojourer kan ansöka om pengar för att inleda samarbete och kunna stödja sina kolleger i andra länder. Det är det som är hela tanken. Arbetet har påbörjats, och vi får se var det landar. Jag kan tänka mig att European Women's Lobby kan vara en aktör också här, men då jobba bara som en svensk organisation i samarbete med andra. Det kanske inte måste ske i det nordiska samarbetet eftersom det är ett projekt som nu har avslutats. Om vi inte får med oss våra nordiska kolleger på att fortsätta detta projekt finns det anledning för oss i Sverige att se till att European Women's Lobby kan vara en av de aktörer som kan organiseras inom länsstyrelsens ram. På så sätt kan organisationen fortsätta med de projekt den driver i de baltiska länderna. Det är precis så det är tänkt.