Den statliga veterinärorganisationen på landsbygden

Fru talman! Sofia Skönnbrink har frågat mig på vilka sätt jag och regeringen avser att arbeta för att komma till rätta med den akuta veterinärbristen, hur jag och regeringen ställer oss till föreslagna åtgärder i betänkandet Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård (SOU 2022:58) samt vilka föreslagna åtgärder vi avser att ta hänsyn till i det fortsatta arbetet.

Daniel Bäckström har frågat mig hur jag avser att på kort och lång sikt lösa den statliga veterinärorganisationen på Sveriges landsbygd.

Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Fru talman! Sveriges goda situation när det gäller djurskydd och djurhälsa är något vi ska vara stolta över och värna. Att det finns tillgång till veterinär i hela landet är avgörande för djurskydd, djurhälsa och en konkurrenskraftig livsmedelsproduktion. Det handlar om att det ska finnas goda villkor för att leva, bo och verka i hela landet. Hela Sverige ska fungera, och alla djur i människans vård ska få den vård de behöver när de behöver den.

Som både Sofia Skönnbrink och Daniel Bäckström nämner är läget inom djurens hälso- och sjukvård problematiskt. Det har varit väl känt under lång tid, och det är bra att den förra regeringen till slut tillsatte en utredning.

Framför allt inom Distriktsveterinärerna finns svårigheter på grund av veterinärbristen, vilket bland annat påverkar möjligheten att hålla beredskap. Den ansträngda situationen, inte minst i glesbygd, är givetvis bekymmersam. Länsstyrelsen i Västerbottens län har skrivit till mig och beskrivit just den situationen, vilket jag tar till mig. Jag har svarat att vi i regeringen arbetar med att hitta en hållbar och långsiktig hälso- och sjukvård för djur och att betänkandet Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård, som överlämnades i november förra året, är en del i detta arbete.

Från regeringens sida arbetar vi aktivt med förslagen i det betänkande som Sofia Skönnbrink nämner. Jag kan givetvis inte föregå den processen, men jag kan tala om att arbetet pågår och att det är högst aktuellt. Man kan konstatera att intresset från myndigheter, organisationer och andra enskilda som berörs av förslagen i betänkandet har varit stort. Arbetet med att gå igenom remissinstansernas synpunkter och analysera utredningens förslag pågår. Regeringen kommer i det arbetet att beakta remissvaren. Det är ett omfattande arbete vi har framför oss då det är ett omfattande betänkande som rör en mycket komplex och viktig fråga.

Jag kan som sagt inte uttala mig om vilka åtgärder regeringen avser att gå vidare med eller hur vi ställer oss till enskilda förslag. Däremot vill jag understryka vikten av att hitta en långsiktig lösning för en fungerande hälso- och sjukvård för djur i hela landet samtidigt som dagens akuta problem behöver hanteras parallellt.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag ser att Daniel Bäckström har kommit in i lokalen. Jag blev lite lätt stressad i början när han inte dök upp. Det är kul att vi tre värmlänningar ska ta den här debatten tillsammans. Det är lite extra speciellt.

Sverige är känt för sitt starka djurskydd och sitt goda djurhälsoläge och är på många sätt ett föregångsland när det gäller djurhälsofrågor. Men för att vi ska kunna upprätthålla detta goda rykte är det jätteviktigt att det finns en välfungerande hälso- och sjukvård för djur i hela Sverige och att våra djur som ministern sa får den vård de behöver när de behöver den.

Den senaste tiden har vi dock kunnat ta del av alarmerande rapporter gällande veterinärbristen i Sverige.

Många av oss som har egna husdjur vet hur utmanande det kan vara att få tag på en veterinärtid och hur frustrerande det är när man blir hänvisad till närliggande län, om man har tur, eller blir skickad flera timmars bilresa bort till andra län.

I enstaka fall kan det här vara en lösning för oss som har smådjur och tillgång till bil. Värre är det för Sveriges hästägare och lantbrukare, som är direkt beroende av Distriktsveterinärernas ambulerande verksamhet när det uppstår akuta situationer.

Distriktsveterinärer är många gånger skillnaden mellan liv och död. Vi kan inte riskera att djur som skulle kunna bli friska efter behandling avlivas helt i onödan för att det inte finns någon veterinär att tillgå.

Bristen på tillgänglighet beror på stora bemanningssvårigheter inom djurens hälso- och sjukvård, särskilt när det gäller Distriktsveterinärernas verksamhet.

I regeringsställning genomförde vi socialdemokrater en betydande förstärkning av veterinär- och djursjukskötarutbildningarna vid Sveriges lantbruksuniversitet. Den var tänkt att generera ytterligare 40 platser på veterinärutbildningen och 20 platser på djursjukskötarutbildningen varje år. Men trots utökningen av antalet utbildningsplatser kvarstår problemet.

Därför är det nu av största vikt att regeringen fortsätter att prioritera frågan och lägger fokus på att formulera förslag på lösningar.

Fru talman! I Sverige har staten tagit på sig ansvaret att säkerställa tillgången till veterinärservice i hela landet. Det ska också finnas beredskap vid utbrott av smittsamma djursjukdomar.

Tack vare Distriktsveterinärerna finns det i dag tillgång till veterinärer alla dagar på året och alla tider på dygnet. Det här måste vi vara väldigt rädda om, särskilt ur ett glesbygdsperspektiv eftersom privata aktörer ofta lyser med sin frånvaro där.

Fru talman! Trots regeringens ansvar i frågan har vi hittills inte hört några konkreta förslag på åtgärder eller hur man ska arbeta för att komma till rätta med veterinärbristen.

Det förvånar mig lite att frågan inte är högre prioriterad, för jag vet ju att landsbygdsministern har ett stort engagemang när det gäller livsmedelsstrategin och hur vi ska kunna öka den inhemska produktionen av livsmedel i Sverige. För mig hänger de här delarna väldigt tätt ihop. Vi diskuterar ofta hur vi ska göra det mer attraktivt att producera livsmedel i Sverige och hur vi ska stimulera till generationsskiften inom lantbruket så att fler vill syssla med djuruppfödning eller till exempel spannmålsodling. Och en viktig del i att få fler att vilja och framför allt våga satsa på livsmedelsproducerande djur tror jag är att vi kan garantera långsiktigt välfungerande veterinärservice i hela vårt land.

Fru talman! Djurägare runt om i Sverige känner just nu en väldigt stor oro som vi politiker i denna kammare måste ta på största allvar. Därför nöjer jag mig inte riktigt med ministerns svar, utan jag vill också veta vilka förslag på lösningar som regeringen har för att komma till rätta med veterinärbristen. Skulle ministern kunna berätta lite om hur tankarna går och ge i alla fall ett litet svar på hur man tänker att man ska ta den här frågan framåt?

Fru talman! Tack till landsbygdsminister Peter Kullgren för svaret! Tack också till Sofia Skönnbrink för en mycket viktig interpellation från hennes sida!

Det perspektiv jag tar upp med ministern som regeringsföreträdare är ett landsbygdsperspektiv som bottnar i hela det arbete som pågår, ett arbete som intensifieras framöver men också uppgraderas i och med att regeringen har tänkt revidera livsmedelsstrategin.

Det finns många olika grundläggande förutsättningar för god djurhälsa och djurhållning men också för att kunna få tillväxt i hela landet med ökad djurproduktion och djurhållning. Där är veterinär- och djursjukvård, även akut djursjukvård, helt avgörande och grundläggande för djurens hälsa men också utifrån ett ägarperspektiv, som även gäller övriga som berörs i anslutning till djurhållning - familjemedlemmar, intressenter kopplade till hästverksamhet och så vidare. Vi kan se hela spektrumet när vi går varvet runt i landet.

Läget är oerhört bekymmersamt, inte bara kopplat till utbildningsinsatser och tillgång till ökad kompetens utan också kopplat till arbetsmiljövillkor. Det är ett faktum att många väljer att avsluta sin anställning och gå vidare till andra branscher eller omprövar sitt beslut att vara kvar. Förutsättningarna är tuffa ur ett veterinärperspektiv men också ur ett djurhållningsperspektiv.

Svaren från landsbygdsministern och från regeringen är att vi får vänta och se vad regeringen kommer fram till för synpunkter och så småningom propositioner.

Det här är en fråga om både finansiering och hur regeringen i kommande budgetarbete skapar förutsättningar för verksamheten att växa. I grunden är det en finansieringsfråga att få tillräckligt med medel för verksamheten, men det krävs också att organisationen fungerar i praktiken.

I länet som vi alla tre är kopplade till är det oerhört bekymmersamt med de planer som finns på att lägga ned Sunnes veterinärstation. Sunne tillhör det västra området, som både Sofia och jag tillhör. Vi kan räkna på avståndet från där jag bor i södra Värmland upp till norra Värmland. Det är över 25 mil. Vi har djurhållare hela vägen. Att inte ha kvar verksamhet i Sunne skapar en ökad osäkerhet dygnet runt för djurhållare.

Detta tycker jag ramar in hela den svenska situationen, från inland till kust men också i de yttre glesbygdsområdena. Där ska det finnas möjligheter att utveckla djurhållning och även primärproduktion.

Vi vet att det både i Fryksdalen, med mycket mjölkproduktion och köttdjursproducenter, och i nästa dal, upp mot Sysslebäck, finns många djurhållare och inte minst uppfödare, med hundar, hästar, får och andra djur.

Det är helt avgörande att regeringen vidtar åtgärder som gör att verksamheter inte läggs ned eller centraliseras, vilket blir en följd av detta och av regeringens politik om inga åtgärder vidtas.

Frågorna kvarstår alltså, landsbygdsminister Peter Kullgren. Vad kommer regeringen och landsbygdsministern att ta för initiativ? När kommer förslaget till riksdagen utifrån utredningens förslag? Och blir det en proposition i höst? Det är främst den kortsiktiga planen jag efterlyser. Det långsiktiga målet tror jag att alla är överens om, men vilka kortsiktiga, aktiva åtgärder vidtar landsbygdsministern och övriga regeringen för att få ordning på den akuta situationen?

Fru talman! Det är jättebra och varmt välkommet att utredningens betänkande kom i november. Men man kan ändå fråga sig varför det tog så lång tid för den förra regeringen, som sista året bestod av enbart Sofia Skönnbrinks parti och som hela tiden stöddes av Daniel Bäckströms parti. Problemen hade då varit kända i flera år.

Men nog om detta. Nu har vi den här utredningen på bordet. Regeringen arbetar med den, och vi ska framåt.

Båda ledamöterna önskar i sina interpellationer och uppföljande frågor svar på exakt vad vi ska göra. Men som ledamöterna mycket väl vet skulle det vara felaktigt av mig att gå in på vad vi ska göra av ett betänkande innan vi har berett det färdigt. Arbetet med att gå igenom remissinstansernas synpunkter pågår som sagt, och i den fortsatta beredningen kommer regeringen att ta ställning till hur vi ska gå vidare med alla utredningens förslag. Jag kan inte föregå den processen.

Marknaden för djurens hälso- och sjukvård har sedan en tid tillbaka expanderat ganska kraftigt. Ägarstrukturen har förändrats genom att ett fåtal aktörer har köpt upp en stor andel av de tidigare fristående företagen på marknaden. Efterfrågan på djursjukvård har generellt sett ökat, framför allt när det gäller sällskapsdjur.

Det finns numera också betydligt mer avancerade diagnostiska verktyg och behandlingsalternativ, som i princip är fullt jämförbara med dem som används vid vård av människor. Tillgången till mer avancerad vård har inneburit en ökad efterfrågan på mer specialiserad vård för sällskapsdjur.

En annan bidragande förklaring till den kraftiga expansionen på marknaden för sällskapsdjurs hälso- och sjukvård kan vara att betalningsviljan hos djurägare, konsumenter, har ökat.

De bemanningssvårigheter som finns inom djurens hälso- och sjukvård ser regeringen mycket allvarligt på. Det råder delade meningar om vad som ska göras för att lösa bristen.

När det gäller att hitta en långsiktig lösning tittar vi på detta i betänkandet; det arbetet pågår. Utredningen hade i uppgift att undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas i syfte att säkerställa en hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur. Och syftet är just detta: att vi ska få till ett system som fungerar på lång sikt.

Vi vet alla att situationen är särskilt svår i semestertider. Förra sommaren fungerade det ändå relativt väl. Förutsättningarna var bättre än åren före, tack vare att pandemin var över.

Jag har fått information av Jordbruksverket om läget vad gäller de utmaningar som finns med att upprätthålla beredskap i sommar och framåt och om hur man arbetar med frågan. En viktig del inför semestertiderna är information till djurägare för att förbereda dem på situationer som kan uppstå. Förra sommaren gick distriktsveterinärerna ut med information till djurägare med just det syftet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Att diskutera vad den förra regeringen gjorde har varit väldigt populärt bland regeringspartierna under den här första tiden i regeringsställning. Jag sa i mitt inledande anförande att vi utökade antalet utbildningsplatser för både veterinärer och djursjukskötare.

Men jag tänker ändå att vi ska försöka komma in lite på hur akut situationen faktiskt är här och nu, vilket min riksdagskollega Daniel Bäckström också talade om.

Ministern var inne på att länsstyrelsen i Västerbotten har skickat en skrivelse där man säger att smärtgränsen är nådd. Från och med den 10 april upphörde beredskapen kvälls- och nattetid i Västerbottens inland. Orsaken är att det inte finns tillräckligt många veterinärer att tillgå för att man ska klara att ha beredskap dygnet runt.

I Dingle distrikt i norra Bohuslän finns det från och med den 18 maj inte längre någon veterinärberedskap för hästar och lantbruksdjur.

Som Daniel var inne på finns det i hemlänet för oss tre, Värmland, planer på att lägga ned Distriktsveterinärernas mottagning i Sunne och i stället flytta verksamheten till Arvika och Säffle. Detta skulle, precis som Daniel sa, medföra att ett stort antal djurägare i framför allt norra Värmland skulle få en mycket sämre tillgänglighet när det gäller veterinär verksamhet. Det skulle också medföra en väldigt mycket högre arbetsbelastning på de befintliga veterinärerna i Arvika och Säffle, i kombination med mycket längre resor i tjänsten.

Fru talman! Som ministern har sagt tillsatte Socialdemokraterna i regeringsställning en utredning för att undersöka på vilket sätt vi skulle kunna uppnå en hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för våra svenska djur. Och som ministern också har sagt presenterades detta förslag i höstas och har varit ute på remiss.

Det är ett förslag i denna utredning som jag vill att vi går in lite djupare på eftersom det har väckt så oerhört mycket oro bland våra djurägare i Sverige: att beredskapen mellan klockan 23 och klockan 6 föreslås tas bort. Tanken med förslaget är att det ska göra det mer attraktivt att jobba hos Distriktsveterinärerna och säkra tillgången på veterinärer under den tid på dygnet då efterfrågan är som allra störst.

Fru talman! Även om jag förstår intentionen med denna rekommendation tycker jag inte att det är rätt väg att gå eftersom det kan få väldigt stora konsekvenser för den enskilde djurägaren och dennes djur. Den svenska djurskyddslagen är tydlig: Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande.

En indragning av den veterinära servicen nattetid kommer att medföra ökat onödigt lidande - det är inte så svårt att förstå. En häst som har ett kraftigt kolikanfall eller en ko som kalvar och får komplikationer kan inte vänta på vård till dagen efter. De behöver få vård även mitt i natten, om det inträffar då.

Ska vi vara världsledande i djurvälfärd måste vi också ha veterinärer som arbetar nattetid, för konsekvensen blir annars att djur som skulle kunna tillfriskna efter behandling kommer att behöva avlivas av djurskyddsskäl. Man kan också fråga sig vem som ska fatta det beslutet och vem som ska utföra avlivningen.

Utredningen menar att digitala lösningar skulle kunna vara ett komplement för bedömning och rådgivning. Men hur lätt är det egentligen att bedöma om familjens ponny kan vänta på vård till dagen efter eller om man ska avliva den omgående?

Ministern uppgav i sitt svar att han inte kan ge svar på exakt vilken del av utredningen man kommer att välja att gå vidare med, för det vore att föregå processen. Men, fru talman, jag vill ändå att ministern utvecklar lite hur regeringen ser på det specifika förslaget om att avveckla den veterinära beredskapen nattetid eftersom detta har skapat väldigt stor oro bland våra svenska djurägare.

Fru talman! Landsbygdsministern svarar inte alls särskilt konkret på hur regeringen ser på det svåra läget.

Det är snart två veckor sedan jag vid middagstid var med och förlöste en fölunge hemma. Den förlossningen - eller jag kanske ska kalla det födseln - gick bra.

Men ponera att Sunnes veterinärstation hade varit nedlagd och jag hade behövt assistans från någon av distriktsveterinärerna och vederbörande var på insats fyra timmar norrut. Hur i hela världen skulle jag då ha klarat en problematisk födsel eller fölning?

Det är detta som djurägare bävar för dygnet runt, oavsett om det handlar om kalvning, fölning, lamning eller valpning. Insatstiderna är helt avgörande, liksom att den grundläggande beredskapen hos veterinärverksamheten finns i alla delar av Sverige, i varje region. Det är en regional fråga. Det är också en helt grundläggande utvecklingsfråga.

Om regeringen inte gör några konkreta insatser kortsiktigt nu blir detta ytterligare ett bevis på att man inte lever upp till det man säger sig vilja göra, att värna förutsättningarna för att få igång produktion ännu mer i hela landet. Det kommer inga åtgärder som gör detta möjligt. Osäkerheten hos djurägare är så fundamentalt stor att man väljer att inte satsa på avelsverksamhet eller på att föryngra för kommande generationer i besättningarna.

Detta är en helt grundläggande jordbrukspolitisk fråga. Det är en helt grundläggande djurskyddsfråga och en helt grundläggande landsbygdsfråga, landsbygdsminister Peter Kullgren, att denna verksamhet inte bara finns kvar utan också utvecklas och stärks. Det hör ihop med kompetensförsörjning. Men det hör också ihop med att regeringen måste säkerställa att arbetsmiljövillkoren och villkoren för de anställda är så goda så att de väljer att vara kvar på arbetsplatsen - att vara kvar och utvecklas för att ta större ansvar och få fler uppgifter. Det handlar också om att på sikt se hur den statliga delen kan utvecklas i hela landet. Om inte staten tar ansvar, vem ska då göra det? Vem ska då komma när djurägaren behöver assistans klockan fyra på morgonen för att något akut har inträffat?

Detta är de grundläggande frågorna. Föregående talare var inne på Västerbotten. Det är ett mycket intressant exempel på hur det ser ut i dag, sedan den 1 april. Vilhelmina, som ligger 11,6 mil från Lycksele, har sedan den 1 april inte längre någon verksamhet nattetid. Avståndet är ungefär detsamma som från Karlstad till Magnor på den norska sidan. Det är perspektivet.

Avstånden är helt avgörande, och då måste närheten finnas. Hur ser landsbygdsministern på situationen i Västerbotten rent konkret här och nu? Vad är det för åtgärder som kommer att vidtas för att underlätta så att djurägare i Västerbottens djupaste inland också denna sommar kan räkna med att få den hjälp och det stöd de behöver dygnet runt?

Med tanke på alla dessa olika frågeställningar vore det väldigt intressant att få ett svar som blickar framåt och tar fasta på vad landsbygdsministern och övriga regeringen har för ansvar, i stället för ett svar som blickar bakåt och handlar om att regeringen bara har suttit några månader, vilket man ju annars ofta får höra.

Fru talman! Båda ledamöterna ställer frågor om vad vi ska göra mot bakgrund av utredningen och så vidare. Men jag tänker inte föregripa den processen. Tvärtom tror jag att det skulle bli mycket uppmärksamhet och synpunkter om jag skulle välja att föregå processen och i dag berätta exakt hur jag tänker och vad regeringen har för avsikt när det gäller hanteringen av utredningen och de remissvar som har kommit in. Den ordinarie hanteringen är ju inte klar än.

Jag har väldigt stor förståelse för frågans komplexitet. Regeringen har ännu inte landat i vilka av utredningens förslag man avser att gå vidare med. Beredning pågår.

Vi kan dock konstatera att vi lägger alltmer tid och pengar på våra husdjurs vård. En betydande del av kostnaderna för djursjukvården finansieras av försäkringar. Prissättningen är fri på den marknaden.

Arbetsmiljön för veterinärer kan som sagt också vara en orsak till den veterinärbrist som råder. Det är viktigt att värna arbetsmiljön för dem som arbetar med att vårda våra djur. Utöver en ibland pressad arbetssituation förekommer det också att djurhälsopersonal får utstå hot, vilket självklart är helt oacceptabelt. Ansvaret för att arbetsmiljön är god vilar primärt på arbetsgivarna, som i alla sektorer. Det gäller såväl inom djurhälso- och djursjukvård som inom andra områden. Det gäller både privata och statliga arbetsgivare.

En orsak bakom svårigheterna med att rekrytera veterinärer och djursjukskötare kan förstås också vara att antalet veterinärer som utbildas är för lågt relativt den starkt växande efterfrågan. Som nämnts tidigare har regeringen initierat en utbyggnad av utbildningen av både veterinärer och djursjukskötare på SLU. Min regering avser att fullfölja detta. Det är roligt att vi politiskt har samsyn om detta i alla fall.

För regeringens del är det svårt att presentera åtgärder som snabbt löser den här situationen. Det tror jag att det var även för den tidigare regeringen, som Sofia Skönnbrinks parti satt i och som Daniel Bäckströms parti stödde. Man brottades ju i princip med samma problem som vi har i dag utan att hitta någon snabb lösning. Där blir ju de facto tiden avgörande. Lika många år som den regeringen satt, lika många månader har jag haft ansvar för detta område. Och det tar många år att utbilda en veterinär.

När det gäller framtiden kan jag säga att vi naturligtvis ska göra allt vi kan för att komma framåt och lösa den här situationen. Det finns många goda tankar och idéer i det betänkande som nu har presenterats, och det kommer vi att återkomma till.

Jag kan också säga att vi har en löpande dialog med berörd myndighet, Jordbruksverket. Jag har själv varit hos myndigheten och träffat dem tidigt i min ämbetsperiod, och även min statssekreterare har löpande kontakt för att hålla så bra koll på situationen som möjligt. Men, som sagt, jag kommer inte att kommentera utredningens förslag i detalj mer i dag, utan jag kommer att låta arbetet ha sin gång i Regeringskansliet.

Fru talman! Tack, ministern, för detta svar också! Men låt mig bara förtydliga: Min fråga var ju inte vad regeringen tänker göra mot bakgrund av utredningens förslag, utan jag undrade mer hur man såg på just förslaget om att beredskapen nattetid skulle upphöra. Det hade varit intressant att höra hur man ställer sig till det - inte nödvändigtvis exakt vad man tänker göra i frågan.

Stort fokus i den här debatten har ju hittills lagts på djurägare och deras situation, men det är också viktigt att prata om tillståndet ute på veterinärklinikerna, som ministern också gjorde i sitt anförande. När jag i januari var på praktik hos distriktsveterinärer i Arvika en dag diskuterade vi varför det är så svårt att hitta veterinärer som vill arbeta i den verksamheten och vad som behöver ändras för att man ska kunna locka fler att arbeta som just distriktsveterinär. Några av de av de saker som lyftes fram som problematiska var den obekväma arbetstiden, jourverksamheten och det tunga arbetet med lantbrukets djur. Detta gör att många veterinärer väljer att söka sig till landets smådjurskliniker i stället, för de har oftast öppet dagtid 7-16. Där har man inga obekväma arbetstider och heller ingen jourverksamhet.

Fru talman! Distriktsveterinärerna behöver arbeta för att bli en attraktiv arbetsgivare, precis som ministern sa, där veterinärer vill ta jobb. Men för att lyckas med det krävs också politiskt stöd och rätt verktyg. Den veterinära beredskapen gör en väldigt stor samhällsnytta, och de resurser som riktas dit behöver stå i proportion till detta.

Fru talman! Jag skulle därför slutligen vilja fråga landsbygdsministern om det finns några tankar eller idéer från regeringens sida när det gäller hur attraktiviteten i distriktsveterinäryrket skulle kunna stärkas.

Fru talman! Jo, men jag minns också vad Peter Kullgren sa i valrörelsen, innan Peter Kullgren blev landsbygdsminister, och hur tydlig han som företrädare för Kristdemokraterna var i åtskilliga debatter om synen på landsbygdspolitik och vad som skulle göras i regeringsställning.

Kristdemokraterna, regeringen och landsbygdsminister Peter Kullgren kanske inte bara behöver ett år utan två år för att förstå hur allvarligt läget är när det gäller veterinärssituationen. Det har ju snart gått ett år sedan Peter Kullgren blev landsbygdsminister, och man har inte återkommit med skarpa förslag om hur den här utredningens förslag ska hanteras av regeringen. Då går tiden, och läget blir värre och värre.

Vi kan titta på de svar från medarbetare inom veterinärverksamheten som har kommit in när enkäter gjorts och presenterats. 38 procent svarar att de upplever en god arbetsmiljö. Bland de statligt anställda veterinärerna vill varannan veterinär byta arbetsplats. Många nyutbildade får i praktiken beredskapstjänst, och efter ett tag i beredskap väljer man att gå vidare till andra arbetsplatser.

Om det tar tid att förstå den delen utifrån hur nuläget ser ut och man inte åtgärdar detta funderar jag på var regeringens fokus ligger. Och om ministern säger att det råder delade meningar om vad som ska göras är frågeställningen ännu mer adekvat: Hur tänker man ta sig an dessa frågor i regeringen för att hitta lösningar?

Jag vill tacka för debatten och ser fram emot fortsatt dialog i dessa för svensk livsmedelsproduktion och djurhållning viktiga och grundläggande frågor.

Fru talman! Självklart ser vi oerhört allvarligt på den situation som är. Att vi äntligen har ett betänkande på vårt bord och att jag konstaterar att vi ska låta det arbetet ha sin gång betyder inte, Daniel Bäckström, att vi inte ser situationen.

Jag har också hört vad Daniel Bäckström och andra centerpartister har sagt i valrörelser. Sedan landar man ändå i att stödja en regering där Miljöpartiet har veto över alla de viktiga landsbygds- och jordbruksfrågorna, och det går tvärtemot vad man har sagt i en valrörelse.

Så är inte fallet i detta läge. Vi ska absolut verkställa så mycket som möjligt av det vi lovade i en valrörelse.

Hela Sverige ska fungera nu och i framtiden. Därför måste lösningarna vara långsiktigt hållbara och beakta de särskilda förutsättningar som finns för veterinärväsendet i hela landet. Samtidigt behöver vi hitta åtgärder som kan lösa dagens situation. Det finns dialog mellan Jordbruksverket och de privata aktörerna för att man ska försöka hitta lösningar framåt.

Med det sagt är det regeringens ansvar att nu få förbättringar för djursjukvården på plats. Arbetet vi har framför oss är omfattande, och det är uppenbarligen ganska komplext.

Med detta vill jag tacka båda interpellanterna för denna debatt med extra fint klingande dialekt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.