De pågående förhandlingarna kring Cyperns framtid

Herr talman! Ärade ledamöter! Tobias Billström har frågat mig hur jag bedömer att de pågående förhandlingarna om Cyperns framtid fortskrider samt vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att bidra till att förhandlingarna resulterar i konkreta framsteg.

Förhandlingen befinner sig nu i ett intensivt skede. Framsteg har gjorts, men huvudfrågorna är ännu inte slutligt lösta. Processen ägs och bestäms av parterna själva. FN understöder förhandlingen under ledning av sändebudet Espen Barth Eide.

Regeringen välkomnar och berömmer det engagemang och det ledarskap som Cyperns president Anastasiades och den turkcypriotiska ledaren Akıncı visat under processens gång. En återförening skulle stärka FN:s auktoritet i regionen och väsentligt förbättra EU:s förmåga att hantera utmaningarna i närområdet.

Från flera håll uttrycks nu förhoppningar om att snart kunna nå en förhandlingsuppgörelse och därefter genomföra folkomröstningar på båda sidor under 2016. Det är samtidigt vanskligt att i detta skede spekulera om precis när en uppgörelse kan nås.

Sverige har ett långvarigt engagemang, inte minst som truppbidragare till FN-insatsen. Vi bidrar i dag till en lösning längs två huvudspår.

För det första gör vi det genom att stödja och facilitera det så kallade religiösa spåret, Religious Track, vilket syftar till dialog och samarbete mellan de religiösa samfunden och ledarna på Cypern i processen mot fred och försoning, samt till att säkerställa att de religiösa gruppernas intressen och rättigheter tillgodoses i fredsprocessen.

För det andra gör vi det genom att i samarbete med tankesmedjor på Cypern stödja seminarier och rapporter som påvisar de positiva ekonomiska konsekvenserna av en återförening.

Folkligt stöd, på båda sidor, är avgörande för att kunna nå en lösning. Det är människorna på Cypern som bestämmer över sin framtid. Det är mot denna bakgrund man ska se de pågående svenska initiativen. Vi vill främja en förtroendefull och saklig diskussion.

EU:s ansträngningar att underlätta integrationen av norra Cypern i EU är av särskild vikt. Regeringen verkar också för att Turkiets och EU:s ambitioner att utveckla samarbetet understöder ansträngningarna att lösa Cypernkonflikten. Vi välkomnar Turkiets uttalade vilja att nå en uppgörelse, som också skulle påverka förutsättningarna för Turkiets EU-närmande i fundamental och positiv riktning. Därmed ökar också våra möjligheter att främja nödvändiga reformer inom Turkiet.

Jag har under det senaste halvåret haft möten med företrädare för båda sidor i samband med EU:s utrikesministermöten och FN:s generalförsamling. I oktober besökte kabinettssekreteraren Cypern, där hon hade flera möten med nyckelpersoner och stod värd för ett möte med Religious Track på det svenska residenset.

Vi vill fortsätta att spela en aktiv roll för en återförening under det kommande året inom FN och genom EU liksom genom bilaterala initiativ och kontakter.

Herr talman! Tack för svaret på min interpellation, utrikesministern! De pågående förhandlingarna mellan de turkiska och cypriotiska regeringarna är onekligen av stor regional och internationell betydelse.

Möjligheterna att nu avsluta den konflikt som inleddes i samband med den turkiska ockupationen 1974, och som nu pågått i mer än 40 år, kanske för första gången är i sikte. De första stegen mot en läkning av de sår som då öppnades mellan de grekcypriotiska respektive turkcypriotiska grupperna kan i så fall påbörjas. Cyperns osäkra ställning såväl folkrättsligt som statsrättsligt utövar för närvarande ett dåligt inflytande på både regionen och Europeiska unionen.

Varför ska då Sverige engagera sig mer handfast i just denna fråga jämfört med andra jämförbara utrikespolitiska frågor? Det finns flera goda skäl till det. Konflikten påverkar negativt förhållandet till Turkiet i ett läge där EU i stället behöver stärka sin relation och sin förmåga till konstruktiva samtal med staten. Den pågående migrationskrisen är kanske den tydligaste exponenten för behovet. Men det saknas sannerligen inte skäl till att undanröja hinder för ett politiskt närmande mellan EU och Turkiet. Cypern är i detta sammanhang en nyckelfaktor, och det är bra att regeringen inser detta.

Ett annat skäl är givetvis det som jag redan berörde i min interpellation, vårt goda anseende kopplat till den fredsbevarande insatsen Unficyp. Flera svenska regeringar av olika politiska kulörer har varit djupt involverade i missionen. Den har inte varit partiskiljande. Ytterligare ett skäl är våra traditionellt goda politiska förbindelser med såväl Nicosia som Ankara och också Aten, inte att förglömma. Vi är en stat som i alla delar kan axla rollen som en aktiv och pålitlig partner i arbetet med att hitta lösningar i Cypernkonflikten, framför allt som en medlemsstat i EU men också bilateralt och inom FN.

I sitt svar berör utrikesministern kort frågan om de ekonomiska aspekterna av återföreningen. Jag skulle vara intresserad av att höra mer om hur regeringen resonerar i frågan om vad som framstår som förmodligen det mest komplicerade området, nämligen det som berör förlorad egendom efter invasionen och ockupationen 1974.

Herr talman! Låt mig först och främst återigen understryka den vikt som regeringen fäster vid att få en lösning på Cypernfrågan. Som vi båda kan konstatera är det både viktigt för Cypern självt och avgörande för Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU, och därför har det betydelse för hela EU:s framtid.

Som Tobias Billström mycket riktigt tar upp har Sverige ett långvarigt engagemang bland annat som truppbidragare i FN-insatsen. Vi driver också det som jag berättade om, det svenska initiativet Religious Track från ambassaden som vi har på plats i Nicosia. Det har varit spännande. Det har som mål att få de religiösa ledarna - främst muftin och den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen - att utveckla konstruktiva bidrag till de komplexa frågorna om försoning mellan konfliktens huvudgrupper. Det handlar också om att förbättra situationen för religionsfriheten, rätten att fira gudstjänst, rörelsefrihet, kulturarvsfrågor och platsen för de frågorna i fredsprocessen. Det är väldigt spännande och intressanta frågor.

Nyckelfrågorna som måste lösas för att det verkligen ska komma till ett slut handlar om styrelseskick. Hur ska ett återförenat Cypern styras? Det handlar om territorium. Hur ska det fördelas mellan de bägge befolkningsgrupperna? Det handlar om egendom, som förstås alltid är mycket känsligt. Hur ska den återbördas och kompenseras? Det handlar också om säkerhet, garantier, autonomi och självbestämmande. Hur ska man kunna försäkra sig om det?

Målet är fortfarande att man ska kunna lösa dessa sammanlänkade frågor inom en övergripande förhandlingslösning. Ingenting är överenskommet förrän allt är överenskommet. Sedan förväntar man sig folkomröstningar på båda sidor. Det är människorna på Cypern som till sist ska avgöra sin framtid. Det folkliga stödet kan inte tas för givet. Det är jag säker på att Tobias Billström också vet. Saklig information och kommunikation blir viktig.

Tidtabellen är inte fastlagd, utan kvaliteten ska gälla. Det är vad som ska komma först. FN har uttryckt förhoppningar om att man ska nå en överenskommelse redan tidigt under våren det här året. Den framtida återföreningsprocessen kommer att aktualisera flera viktiga frågor som norra Cypern i EU. Här finns en rad följdfrågor kring det.

Som svar på din konkreta fråga om ekonomin kan jag säga att ingen av parterna än så länge har presenterat någon analys av finansieringsbehovet. Det är väldigt känsligt för inblandning utifrån innan en lösning har nåtts. Det internationella samfundet kommer att bidra med resurser. Det handlar framför allt om ersättning och kompensation för förlorad egendom, nödvändig infrastruktur och nya bostäder som är kopplat till en överenskommelse. Det gäller också insatser för en EU-anpassning av norra delen.

Det är det man kan nämna. Men egentligen finns än så länge inga kalkyler eller siffror från någon av parterna. Men det är ett helt riktigt påpekande att det kommer att bli centralt.

Herr talman! Detta är en fråga som är av mycket stor och central betydelse. Det finns tre principiella metoder för att gottgöra dem som har fått lämna hus och hem. Det finns återtillträde, kompensation och byte. Vad gäller egendomarna i norr är det ganska självklart att grekcyprioterna månar om de rättmätiga ägarnas intressen medan turkcyprioterna å sin sida ser till dem som kanske i decennier har utnyttjat fastigheterna. Mellan de intressena måste naturligtvis en avvägning ske.

Med hänsyn till liknande frågor där kompensationsfrågor aktualiserats - efterspelet till Balkankrigen liksom Palestinafrågan, som är bra exempel på dåliga exempel - är det viktigt att peka på att en lösning inte får ha allvarliga sociala konsekvenser. Det skulle nämligen i sin tur kunna bygga in exakt den typ av destabiliserande effekter som måste undvikas för att återföreningen ska kunna bli av varaktig och bestående karaktär.

Här måste också den svenska regeringen engagera sig på lämpligt sätt för att understödja en politisk lösning som bygger på Europeiska unionens principer och värderingar. Frågan knyter också an till frågan om territorium, det vill säga hur linjen mellan de två konstituerande staterna ska gå.

Den turkcypriotiska ledaren Akıncı hävdar att varje zon måste vara garanterad att ha en egen majoritet i den egna zonen vad gäller befolkningstal och sammantagen egendomsyta medan enligt president Anastasiadis strider sådana permanenta åtgärder mot EU-akin och de fyra friheterna för EU-medborgare. Vad man enligt president Anastasiadis i stället ska garantera är att varje befolkningsgrupp aldrig ska kunna domineras politiskt av den andra.

En möjlig lösning skulle därför kunna vara övergångsperioder. Här behövs enligt FN input från Europeiska unionen, som efter vad jag förstår numera har en permanent expert på plats i Nicosia. Svensk uppmärksamhet vore även i detta avseende önskvärt. Det får utrikesministern gärna närmare utveckla i sitt nästa inlägg.

Jag har också en konkret fråga till utrikesministern. Den 8 december informerade kabinettssekreteraren riksdagens utrikesutskott inför det förestående rådsmötet i rådet för utrikes frågor den 14 december. Efter att kabinettssekreteraren meddelat att Turkiets utrikesminister skulle medverka vid lunchen med ministrarna ställde jag en konkret fråga om regeringen avsåg att lyfta upp Cypernfrågan med anledning av den turkiske ministerns besök. Mitt intryck från kabinettssekreterarens mycket uttömmande svar var att så var fallet.

Min fråga till utrikesministern i dag, nästan en månad efter att rådsmötet i december avhölls, blir: Tog regeringen upp Cypernfrågan under lunchen eller i eventuella bilaterala samtal i anslutning till mötet?

Herr talman! Detta är en oerhört angelägen fråga inte bara för Cypern utan för Europeiska unionen, Mellanöstern och så vidare. Ockupationen av norra Cypern har pågått i decennier. Vi ser en bosättningspolitik likaså, och vi ser hur ockupationsmakten Turkiet i dag, de senaste veckorna, också har ägnat sig åt utomrättsliga avrättningar i kurdiska områden i sydöstra Turkiet.

Jag slås av att utrikesministern gärna svänger sig med de här uttrycken när det handlar om en annan ockupation, nämligen den på Västbanken i Palestina.

Men när det gäller ockupationen av norra Cypern är det ett helt annat ljud i skällan från utrikesministern. Man skriver nu att EU:s ansträngningar att underlätta integrationen av norra Cypern i EU är av särskild vikt, och det ekonomiska betonas. När det gäller ockupationen av Västbanken ska produkter alltså ursprungsmärkas; man ska isolera ekonomin. Men när det gäller ockupationsekonomin på norra Cypern ska den integreras i Europeiska unionen. Jag skulle gärna vilja att utrikesministern resonerar lite om konsekvenserna. Är inte detta en ganska inkonsekvent hållning?

Utrikesministern vägrade i den förra interpellationsdebatten att svara på frågor vad gäller Marocko och produkter från Västsahara. Jag ställer nu på samma sätt frågan: Hur ser utrikesministern på ockupationen av norra Cypern i relation till Västbanken? Varför ska man ha en politik för en ockupation och en annan för en annan? Det är frågan.

Herr talman! Jag slås av att det står att vi välkomnar Turkiets uttalade vilja att nå en uppgörelse. Men är den viljan särskilt uttalad? Hela EU-processen är blockerad sedan snart tio år tillbaka på grund av Turkiets vägran att tillåta cypriotiska fartyg att angöra turkiska hamnar. Turkiet har i praktiken offrat sitt EU-medlemskap på grund av Cypernfrågan för att man är så upprörd över att man inte anser sig ha fått tillräckligt betalt för Annanplanen och omröstningen 2004.

Jag skulle gärna vilja veta hur utrikesministern resonerar om denna uttalade vilja från Turkiets sida. Jag har inte sett den - inte under det senaste decenniet och dessvärre inte heller under de senaste fyra decennierna.

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag vet inte riktigt var Fredrik Malm befinner sig, men det pågår just nu en förhandlingsprocess - en i allra högsta grad levande förhandling - om framtiden för Cypern. Den går framåt. Man diskuterar frågor om ersättning, och man talar om att lösa alla dessa konkreta frågor som är nödvändiga för att man äntligen ska kunna förena Cypern. Det är det allra viktigaste just nu. Hur bidrar vi konstruktivt till detta?

Bara för att komplettera det som jag sa tidigare om de ekonomiska frågorna och finansieringsbehovet analyserar IMF och Världsbanken just nu dessa resursbehov. Vi har från svensk sida finansierat en priostudie som tittade på de ekonomiska fördelarna av en återförening. Man uppskattade det samlade behovet av finansiering av infrastruktur och bostäder direkt kopplade till en överenskommelse till 10 miljarder euro. I olika bedömningar av den totala volymen har siffran 25 miljarder euro nämnts. Men ingen av parterna har än så länge kommit med motsvarande finansieringsbehov som har kalkylerats på det sättet.

Jag tror att misstaget i den förra rundan, 2004, när den så kallade Annanplanen togs fram var att man hade lite för bråttom med att lösa komplexa problem från det internationella samfundets sida. Det var precis inför att Cypern skulle bli EU-medlem, och omvärlden var ivrig med att konflikten skulle vara löst innan Cypern tog steget in i EU. Det slutade med en folkomröstning där den cypriotiske presidenten bedrev en valkampanj mot den frammäklade lösningen på konflikten.

Därför är ett tydligt cypriotiskt ägarskap av hela processen nu en nyckel till att lösa frågan i denna omgång. Jag tror också att det internationella samfundet har lärt sig av misstagen från 2004. Både FN och EU är tydligare med vikten av att ha ett cypriotiskt ägarskap och en större medvetenhet om att få högre kvalitet snarare än en snabb överenskommelse. Därför är jag förhoppningsfull.

Turkiet är inte part i förhandlingen, men som garantimakt har de en tydlig roll vad gäller frågan om säkerhet och garantier. Den militära närvaro som Turkiet har är en fråga som måste hanteras inom ramen för en förhandlingslösning. Därför är ett konstruktivt agerande från Turkiet en förutsättning för att man ska kunna lösa konflikten.

Nu är också flera kapitel i Turkiets EU-närmande och förhandlingsprocess blockerade därför att de inte har erkänt Cypern till följd av konflikten. Därför skulle detta förstås också påverka Turkiets hela samarbete med EU.

Vi uppskattar den goda dialog som finns. Vi kommer att fortsätta att engagera oss från svensk sida. Jag vet inte annat än att om kabinettssekreteraren säger att hon ska göra någonting eller har gjort någonting brukar det också i allra högsta grad stämma. Låt mig få kontrollera exakt vad som sas, men jag litar på kabinettssekreteraren.

Herr talman! Tack så mycket för det uttalade löftet i talarstolen! Jag räknar med att vi kommer att få en återkoppling på detta.

En viktig observation är att ett återförenat Cypern kommer att kunna utgöra ett påtagligt starkare medlemskap än vad landet har i dag, med en tydligare röst i Europeiska unionen. Det ligger i allas vårt intresse att så blir fallet. Vi lever i tider då ambitionen att minska de spänningar och spänningsytor som vi har och att verka för att mer av globalt samförstånd bör ligga mycket högt på agendan.

Självfallet finns det ett positivt anslag i utrikesministerns svar till mig och över huvud taget i anslaget här i dag. Men vi bör ändå vara medvetna om att det är mycket hårt arbete som återstår vid förhandlingsbordet, inte minst när det gäller att få Turkiet att uppfylla sina förpliktelser och nå ett samförstånd i de frågor som vi i dag har berört här i diskussionen. Ord måste följas av handling.

Låt mig bara avslutningsvis peka på sakförhållandena i regionen. En varaktig och bestående lösning på Cypernkonflikten kommer också att befria vår union - Europeiska unionen - från de problem som såväl ockupationen som splittringen har utgjort i vår gemensamma relation till Turkiet. Detta är ett makropolitiskt mål som i sig är skäl nog för att uppmana regeringen att ytterligare utöka sitt intresse för frågan och aktivt söka vägar för att såväl inom EU som bilateralt och inom FN om möjligt lämna substantiella bidrag till processen.

Med denna förhoppning ber jag att få tacka utrikesministern för debatten.

Herr talman! Jag är väl medveten om att det pågår förhandlingar och annat. Det gör det hela tiden vad gäller Cypern. Vartenda år säger man i FN: I år kommer det att bli Cyperns år! Vartenda år avslutas året med att man inser att det inte blev Cyperns år i år.

Detta är en långt utdragen konflikt. Alla pragmatiska sätt att försöka lösa detta är förstås viktiga. Det är klart att förhandlingar är jätteviktiga, men vi måste förstå att grundproblematiken är ockupationen.

Då säger utrikesministern att Turkiet som garantimakt har en tydlig roll för säkerheten. Ja, det stämmer. De är ju där. Turkiet har lagt beslag på halva ön i en ockupation som har pågått i årtionden. Det är klart att det är problematiskt, och det är minst lika problematiskt att se hur Turkiet nu agerar i riktning mot att i praktiken snart vara en fullfjädrad AKP-diktatur med enorma och ohyggliga övergrepp gentemot den kurdiska befolkningen just nu. På samma sätt agerar man i Syrien och på andra håll.

Jag har väldigt svårt att se, herr talman, hur Turkiet ska spela den konstruktiva roll som utrikesministern så tydligt klargör att de gör och resonerar kring. Jag har inte sett detta.

Det finns många oläkta sår och konflikter i den här regionen, men de avhjälps inte genom det sätt som Turkiet agerar på just nu. Det försvårar en lösning i Syrien och inom Turkiet, och på samma sätt ska man tyvärr inte vara alltför positiv till att det kommer att leda fram till en lösning på Cypern heller.

Herr talman! Inte fick jag särskilt många goda råd eller förslag på hur man i så fall ska göra.

Just nu kan jag konstatera att Tobias Billström och jag är överens om vikten av en lösning på konflikten på Cypern och att Sverige fortsatt ska spela en aktiv roll i detta. Jag har också fått idéer om ytterligare områden där vi behöver engagera oss. Det är en klok synpunkt på var vi ska försöka söka en stödjande och aktiv roll.

Det vi kan se i dag är i alla fall en vilja hos parterna att få till stånd en överenskommelse som både är rättvis och av hög kvalitet och som de tror kan vinna befolkningarnas stöd i en framtida folkomröstning. Vi måste ju försöka engagera oss också för att få med Turkiet i en konstruktiv roll i att lösa den här frågan.

Sedan finns det mycket annat att säga om Turkiets agerande, men det här är den process som pågår nu och som vi har att ta ställning till. Ytterst är det bara cyprioterna själva som kan avgöra sin framtid, och det är ledarna på Cypern som måste nå en överenskommelse. I detta måste de få det internationella samfundets och vårt fulla och konstruktiva stöd.

Jag vill tacka för en bra debatt. Det är alltid roligare när man får debattera med någon som också kan frågorna utan och innan och som är genuint intresserad. Det tackar jag för, och jag tror att vi behöver samarbeta också kring den här frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.