besparingar i högskolan

Fru talman! Torsten Lindström har frågat mig vil- ka åtgärder jag avser att vidta för att undanröja oron inför besparingar inom högskole- och forskningssek- torn samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska utmärkas av hög utbildningsnivå och framstående forskning. På den senare frågan vill jag svara att en hög ut- bildningsnivå och framstående forskning redan nu är utmärkande för Sverige. Detta är inte bara min upp- fattning utan något som är lätt att finna belägg för i jämförande statistik. I Sverige har 32 % av befolk- ningen i åldern 25-64 år högre utbildning medan OECD-ländernas genomsnitt ligger på 23 %. Vad gäller andelen av befolkningen som genomgår fors- karutbildning ligger Sverige på andra plats efter Schweiz i världen. Satsningen per student inom den högre utbildningen är 25 % högre i Sverige än för genomsnittet av OECD-länderna. Sverige satsar ock- så mer än OECD-länderna per student i högre utbild- ning om man relaterar satsningen till BNP per capita. (OECD Education at a Glance 2002.) Bara kostnaden för utbyggnaden av högskolan se- dan slutet av 1990-talet beräknas uppgå till över 6 miljarder kronor, och satsningen på en förstärkning av forskning och forskarutbildning beräknas för peri- oden 2000-2004 uppgå till omkring 1,5 miljarder kronor. Därutöver gör, som Torsten Lindström känner till, regeringen en omfattande satsning på att höja kvaliteten i förskola, grundskola och gymnasieskola, bland annat genom att med 5 miljarder kronor i till- skott till kommunerna successivt öka antalet lärare och andra specialister i grund- och gymnasieskolan med omkring 15 000 personer. Bakgrunden till regeringens satsningar är överty- gelsen om att en välutbildad arbetskraft och en fram- gångsrik forskning är nödvändiga för att Sverige ska kunna behålla sin tätposition och även i framtiden vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. Som framgår av 2003 års ekonomiska vårpropo- sition är utgiftsläget mycket ansträngt åren 2003 och 2004. Inriktningen i vårpropositionen är att presentera förslag till utgiftsbegränsande åtgärder så att utgift- staken klaras. Under de närmaste åren prioriterar regeringen vård, skola och omsorg. För att detta ska bli möjligt måste utrymmet för statliga konsumtions- ökningar och bidrag till andra verksamheter begrän- sas. I vårpropositionen föreslår därför regeringen besparingar och utgiftsbegränsningar om totalt ca 5 respektive 11 miljarder kronor under 2003 och 2004. Den vikt som regeringen tillmäter högre utbildning och forskning har inneburit att dessa verksamheter endast fått ta en liten del av de nödvändiga bespa- ringarna, särskilt i relation till den totala omsättning- en inom högre utbildning och forskning. Torsten Lindström tar till stora ord och talar om att "alla verksamheter inom högskola och forskning är hotade" av den aviserade besparingen. Så är det naturligtvis inte. Torsten Lindströms oro bör ses mot bakgrund av att summan av de anslagsförändringar som Kristdemokraterna motionerat om med anled- ning av regeringens budgetproposition för 2003 skulle innebära en minskning av anslagen till högre utbildning och forskning med ett belopp som är mer än dubbelt så stort som den besparing som nu avise- rats. Min strävan är att Sverige även i framtiden ska utmärkas av hög utbildningsnivå och framstående forskning. På vilket sätt detta fortsättningsvis ska ske kommer jag att presentera för riksdagen i kommande propositioner.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utbild- ningsministern för svaret. Det är alltid lika intressant att diskutera med utbildningsministern. En av de faktorer som avgör ett lands välgång är kunskapsnivån. Hög utbildningsnivå och framstående forskning är nycklar för att göra välfärden möjlig. Det gör högskolan, forskningsutbildningen och tiden efter forskarexamen oerhört viktiga för hela samhället. De senaste åren har signalerna om att forskarut- bildningen är i kris blivit allt starkare: färre forskar- studerande i humaniora, samhällsvetenskap och me- dicin, färre forskarassistenter - den vanliga merite- ringsvägen för nya doktorer - på alla vetenskapsom- råden. Det innebär att möjligheterna för lovande fors- kare att spetsa sin kompetens och skicklighet blir sämre. Det är fara å färde. Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskap- snation och långsiktigt som en välfärdsstat under- grävs. Sverige ligger därtill, enligt OECD, på nionde plats när det gäller satsningar på forskningstillväxt. Det är inte bra. Därför, fru talman, ger det fullständigt fel - men å andra sidan för den socialdemokratiska regeringen ganska typiska - signaler när regeringen i sin vårbud- get föreslår minskade resurser på 60 miljoner kronor till högskola och forskning. Det är en djupt olycklig signal i en tid när Sverige borde satsa på kunskap, högskoleutbildning och forskning. I vårbudgeten preciseras inte heller var pengarna ska sparas. Vilken verksamhet och vilken forskning som helst kan alltså i dag känna sig hotad när regeringsmakten drar fram. Oron går som en löpeld genom högskoleväsendet. Vem är det som ska bli drabbad? Skillnaden mot det kristdemokratiska budgetalter- nativet är slående. I vårt alternativ, som presenterades i går, gör vi än en gång, precis som i budgetarbetet tidigare detta riksmöte, satsningar på forskningen och högskolan. Vi avvisar regeringens slumpmässiga utgallring och besparingar och lägger i stället 160 miljoner mer än regeringen på forskning under 2004 och 2005 samt 260 miljoner mer 2006. Det är sammanlagt 580 miljoner mer än regeringen under perioden. Där- utöver satsar vi 20 miljoner årligen under tre år, sammanlagt 60 miljoner, på forskning kring palliativ vård. Utöver det satsar vi 40 miljoner per år, totalt 80 miljoner, för att höja kvaliteten och öka antalet disputerade lärare. Vi tar också de allvarliga signalerna från studen- terna på allvar och satsar extra på högskolestuderande med barn. De får i vårt förslag ett barntillägg på 250 kr per barn och månad. Det ökar deras möjlighe- ter att försörja sig och slippa vara beroende av social- bidrag. För de lägre åldrarna hämtar vi hem varenda krona, och vi satsar 2 ½ miljard mer än i regeringsun- derlaget på skolan och välfärden i kommunsektorn. Fru talman! Sådana satsningar behövs. Utbild- ningsministern å sin sida ger inga klara besked här i kammaren i dag utan väljer att passa. Han hänvisar till gamla pengar och försöker på så sätt krampaktigt komma undan dagens diskussion. Jag är därför inte nöjd med utbildningsministerns svar. Ministern borde kunna visa mer handlingskraft. Om nu regeringen vill spara borde regeringen åt- minstone vara rak nog att tydligt peka ut var det ska sparas för att minska oron och rädslan. Min följdfråga till ministern blir därför vad mi- nistern tänker göra för att reda ut och minska den oro som i dag finns efter regeringens vårbudget och i stället lägga fram en politik som främjar Sveriges utveckling som kunskaps- och välfärdsnation.

Fru talman! Det är alltid ett nöje att få chansen att diskutera utbildningsfrågor med Torsten Lindström. Låt mig börja med att säga att vi är inne i en peri- od där vi inom högskolan, forskningen och studen- tvärlden satsar ungefär 12 miljarder kronor i ökade skattemedel - 12 000 miljoner kronor. Detta år är vi, som alla känner till, inne i ett litet stramare år, och därför håller vi igen på en del utgifter. Det innebär att vi kommer att hålla igen på ungefär 60 miljoner kro- nor inom denna sektor. Det är en sektor som totalt omsluter mycket stora belopp, så det handlar om ungefär ett par promille av verksamheten. 60 miljoner kronor är en liten del av de resurser som högskolan har till förfogande, som man nu inte utnyttjar på grund av att man inte fyller alla platser i högskolan. Så jag är ganska övertygad om att denna lilla återhållsamhet i en mycket expansiv tid kommer att vara hanterbar, om jag säger som så. Däremot är det lite lustigt när man talar med kristdemokraterna och tittar närmare på deras utbild- ningspolitik. Besparingarna är ju mycket större än så här från ert håll. Ni minskar utbyggnaden. Ni drar ned grundutbildningsanslaget. Ni minskar det särskilda anslaget för utgifter vid universitet och högskolor med sammantaget, som jag kan se, över 200 miljoner kronor. Det säger ni ingenting om. Detta innebär till exempel att de insatser som nu görs för att rekrytera studenter från studieovana mil- jöer får avslutas. Det ska inte vara någon sådan verk- samhet. Det innebär till exempel att Sveriges nätuni- versitet får läggas ned. Jag hade i går förmånen att få diskutera Sveriges nätuniversitet med Steve Ballmer, vd för Microsoft, som ett exempel på hur vi ligger i täten när det gäller att använda ny teknik. En rad sådana här exempel visar ju, Kristdemo- kraterna, att man är ett släpankare i utbildningspoliti- ken. Man ligger ständigt efter med resurserna. Man anpassar sig sakta efter övriga partier men har stän- digt lite mindre resurser. Forskarutbildningen i Sverige är en forskarutbild- ning som vi har anledning att vara mycket stolta över i ett internationellt sammanhang. Vi är starka i värl- den när det gäller forskarutbildning. Vi examinerar fler doktorer än något annat land, tillsammans med Schweiz. Våra doktorer är attraktiva i fråga om att utföra post doc-perioden vid världens mest fram- gångsrika amerikanska universitet. Vi lyckas rekrytera många av morgondagens stora stjärnor inom forskningen från vår forskarutbildning. Den ska vi vara väldigt stolta över. Vi ser också en ökning av antalet examinerade i forskarutbildningen, och vi ser en ökning av antalet antagna i forskarut- bildningen. Så också där har Torsten Lindström fått någonting om bakfoten. Det vi vill se är en forskarutbildning som blir alltmer professionaliserad, där man får den handled- ning som krävs, där man får det stöd som krävs. Där- för har regeringen en satsning på forskarskolor runt- om i landet, där varje student har en bra finansiering men också en bra handledning. Därmed får de en högkvalitativ forskarutbildning. Detta är exempel som ska spridas över landet och visas som den väg som forskarutbildningen bör gå. Men Kristdemokra- terna har mycket kvar att visa. Under hela den här dynamiska perioden med stora satsningar och en utbyggnad har ju Kristdemokraterna varit ett släpan- kare. Det är utan tvekan så.

Fru talman! Jag noterar att utbildningsministern fortfarande inte har svarat på frågan. Det handlar om de här 60 miljonerna, som lite slumpartat dyker upp i vårbudgeten på en liten rad, som en besparing inom högskola och forskning. Varifrån ska pengarna tas? Vad säger ministern till alla dem som i dag är oroliga över att de här besparingarna ska drabba just dem? Vad har ministern för svar egentligen? Jag noterar också, fru talman, att utbildningsmi- nistern inte med ett ord nämner de försämringar som de senaste årens politik har lett till när det gäller möj- ligheten för nyutexaminerade doktorer att meritera sig. Forskarassistenttjänsterna blir färre och färre på alla vetenskapsområden under den nuvarande rege- ringens politik. Utbildningsministern slår sig återigen för bröstet med forskarskolorna. Dem har vi diskuterat förut. Det är en bra satsning, men fru talman, det är en liten del av vad som behövs. Utbildningsministerns svar går inte ihop. Han sä- ger att regeringen nu ser att man inte behöver alla platser som man har satsat på, och därför kan man spara 60 miljoner. Gratulerar, utbildningsministern! Det är just detta som vi kristdemokrater har tyckt år in och år ut. I stället för att bara bygga ut och bygga ut ska vi använda en del av pengarna för att se till att det verkligen blir kvalitet, att det verkligen är så att resurserna följer med utbyggnaden, så att vi kan und- vika den rovdrift som har skett under de senaste åren på högskolans personal till förfång för kvaliteten och studenternas möjligheter att lära sig på ett bra sätt. Sedan förvånar det mig, fru talman, att utbild- ningsministern avvisar de kristdemokratiska förslagen om att spara på byråkrati och administration också på utbildningsområdet. Det är ju det som vi föreslår. I dag finns det centrala myndigheter som kommer till för att man vill ha något slags uppvisningspolitik. Många av deras uppgifter borde i stället naturligt kunna skötas av respektive lärosäte. Vi vill föra ut möjligheterna i landet. Vi tror inte på uppvisning- smyndigheter centralt som regeringen kan visa upp för att visa sin slagkraftighet. Det krävs betydligt mer för att nå resultat i verkligheten. Svaret från utbildningsministern känns faktiskt ganska naket. Det är en uppvisning i ord. Det är inte handling. Det är en passiv politik där man sparar hux, flux utan eftertanke och planering. Jag vill ge utbildningsministern en chans till att i riksdagen i dag svara på frågan om var besparingen ska göras. Vad ska göras för att minska oron, och vad tänker ministern göra för att se till att utbildning och forskning verkligen blir en prioriterad sektor i den offentliga verksamheten för vår framtids skull?

Fru talman! Någon sådan oro har jag inte upptäckt över dessa 60 miljoner. Utbyggnaden kostar 6 000 miljoner kronor - jag är ganska stolt över att vi har lyckats få ihop skattemedel till den typen av satsning, inte minst på ungdomars utbildning. I nästa steg hål- ler vi inne med 60 av dessa 6 000 miljoner. Då tror jag att det från de flesta håll uppfattas som att det är bra. De ser att regeringen värnar kvaliteten i utbild- ningen. Detta år ökar vi ersättningen per student i huma- niora och samhällsvetenskap för att få fler seminarier, fler föreläsningar, det som är så viktigt i relationen mellan student och lärare. Det går före att vi har några ytterligare platser för just 60 miljoner kronor. Vi gjorde likadant förra året, vilket gör att vi än mer utmärker oss som dem i OECD, tillsammans med USA, som betalar högst ersättning per student i hög- skoleutbildning - det är vida över de centraleuropeis- ka universiteten. Det är också det som gör att våra universitet nu står sig så bra i en jämförelse. Ta de tyska universiteten, som är inne i svåra be- sparingsperioder! Där är det inte alls som i Sverige, med nya skattemedel, utan det är mycket svåra bespa- ringsperioder. Ta de italienska, där ett antal rektorer, närmare bestämt alla, tror jag, sade upp sig i protest mot besparingsåtgärderna! Ta de franska, där man gör dramatiska besparingar på det centrala vetenskapsrå- det! I Sverige går vi åt andra hållet. Vetenskapsrådets resurser ökar under dessa år med 30 %. Jag ser fram emot att göra ännu mer och ännu större insatser, men det är viktigt att se att vi är inne i en dynamisk period, till skillnad mot de svåra åren under 90-talet, under den stora budgetsaneringen. Men om vi av 6 000 miljoner kronor i utbyggnad håller inne med 60, detta kärva år, så skapar det inte alls någon oro. Man vet att regeringen står fast vid att man ska se till att satsa på kvaliteten, för det är det viktiga. Hur blir det då med Kristdemokraterna som nu med lite lätt högröd ton säger att 60 miljoner är en katastrof? När jag tittar på era siffror ser jag att ni sparar mer än 300 miljoner. Finns det någon verk- samhet kvar alls efter det att Kristdemokraterna har gått fram med sin slåttermaskin över högskolan? Ni säger att ni sparar på byråkrati. Nätuniversitetet, möj- ligheten att studera på distans, ska bort. Är satsningar på att Karolinska Institutet ska kunna samverka med gymnasieskolor för att ungdomarna i gymnasiet ska få chansen att möta forskningen byråkrati? Allt det ni drar undan innebär ju en sämre verksamhet. Jag måste fråga Torsten Lindström: Hur kan det komma sig att du lägger fram förslag om stora bespa- ringar på högskolan i tider när det snarare behövs att ni ställer upp på den väg som regeringen har stakat ut med mer resurser till den högre utbildningen?

Fru talman! Utbildningsministern upplever ingen oro. Nej, det beror väl på var man befinner sig och hur man använder sin hörsel. Sedan vårbudgeten kom har jag rört mig i högskolevärlden, och det finns en oro: När det plötsligt dyker upp en ospecificerad besparing, var ska den tas? Vem ska drabbas? Det är precis den typen av signaler som undergräver Sveri- ges möjlighet att bygga upp en långsiktigt stark forskning. Kontrasten är å andra sidan ganska tydlig mellan regeringens passiva politik och de aktiva satsningar som Kristdemokraterna vill göra på högskola, univer- sitet och forskning. När vi satsar pengar på att höja kvaliteten, när vi satsar pengar på fler forskare, när vi satsar pengar på att hjälpa de studenter som i dag har svårt att försörja sig, de studenter som har barn, då gör regeringen noll och intet. Denna kontrast är tyd- lig. Återigen: Det vore intressant att få veta - jag är en smula ihärdig - var de här besparingarna ska ske. Vad tänker regeringen göra för att ställa om från denna passivitet till en aktiv och framåtsyftande politik? Det är nästan så att jag ser det framför mig. När jag hör utbildningsministern tala här låter det så aktivt och framåtsyftande, men jag får en känsla av att han är ganska ensam i regeringen om att tycka så här. Det verkar som om utbildningsministern är en ropande röst i regeringsöknen. Vad ska man annars tro när man läser vårbudgeten där regeringen faktiskt föreslår ospecificerade besparingar? Hittills har regeringen också sagt nej till kvalitetsförbättringar och fler fors- kare. Å andra sidan, fru talman: Om utbildningsminis- tern har ändrat sig går det bra att rekommendera par- tikamraterna här i riksdagen att rösta för våra förslag.

Fru talman! Torsten Lindström, jag vet inte om du hörde när jag talade med en av dina partivänner om den kristdemokratiska strategin här under våren. Först gjorde den mig konfunderad, men jag måste säga att den nu gör mig alltmer road. Ni har en svansföring som tyder på att nu kommer det satsningar, nu kom- mer det pengar. Alla som lyssnar på Torsten Lind- ström måste ju tro det. Om man lyssnade på Yvonne Andersson tidigare måste man ha trott det. När jag lyssnat på tidigare inlägg från kristdemokrater under våren har jag definitivt trott det. Varje gång har jag blivit lika förvånad när vi har gått till läggen, till motionerna, och sett att där finns ju inga pengar. Där finns inga förslag. Där ligger ju besparingar. Jag skulle välkomna om Kristdemokraterna, som ju är ett parti som någonstans ändå har en förnuftig kärna, kunde bli ett mer modernt parti som såg ut- bildning och forskning som drivkrafter för moderni- sering och förnyelse av vårt samhälle, som var med på de satsningar på skolan som ni nu säger nej till, som var med på de satsningar på högskolan där ni ständigt har sagt nej. Vi har brutit väg för nya högskolor, minst en stark högskola i varje län. Vi har gett chansen till nya ung- domsgrupper att komma in till högskolan. Under den senaste perioden har en ökning skett från 20 % av en ungdomskull till nästan 50 % av en ungdomskull som går vidare till högre utbildning, en högre utbildning som har mycket god kvalitet i jämförelse med de tyska, franska och sydeuropeiska universiteten. Tänk om ni kunde vara med på den satsningen! Detta är ju betydelsefullt både för människors tillväxt som män- niskor och för samhällets tillväxt ekonomiskt. Här har ni dock varit ett släpankare och ständigt föreslagit besparingar. Det är synd. Det är väl inte för sent för er att ändra er någon gång under mandatperioden, men än så länge har det inte kommit.