Barnen på Gazaremsan

Fru talman! Monica Green, Peter Hultqvist och Thomas Strand har alla ställt frågor som rör situationen i Gaza och den israelisk-palestinska konflikten. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang. Låt mig inledningsvis framhålla att det europeiska fredsarbetet i samband med kriget i Gaza har varit - och fortsätter att vara - intensivt. Det råder större politisk enighet inom EU än på länge om vad som måste göras och vilken roll unionen kan spela. Det gör att vi kan samlas till en EU-politik till stöd för en fredlig utveckling i Mellanöstern, baserad på folkrättens principer. Viktigt nu är att fortsatt stödja det egyptiska medlingsarbetet för en permanent vapenvila. En sådan kräver naturligtvis att våldshandlingarna inte återupptas, men också att isoleringen av Gaza hävs och att effektiva åtgärder mot vapensmugglingen vidtas. Som ett bidrag pågår ett intensivt arbete inom EU för att undersöka förutsättningarna att återaktivera gränsinsatsen EU BAM Rafah. Flera svenskar finns redan på plats. Samtidigt är den humanitära situationen i Gaza fortsatt akut - vilket jag själv kunde konstatera under mitt besök där nyligen - och en betydande del av våra ansträngningar utgörs för närvarande av omedelbar humanitär hjälp till Gazas befolkning. Sverige är fortsatt en av de största givarna, med ett humanitärt stöd och utvecklingssamarbete som i år uppgår till drygt 700 miljoner kronor. Vi hälsar Peter Hultqvist välkommen till kammaren. EU och Sverige har också beredskap att arbeta för återuppbyggnad och en mer långsiktig ekonomisk utveckling i Gaza. EU-ländernas initiala bidrag kommer att konkretiseras vid den givarkonferens som planeras äga rum i Kairo den 2 mars. En nödvändig förutsättning för att återuppbyggnaden ska bli hållbar är att Gazas gränser omedelbart öppnas - och hålls öppna - inte bara för humanitärt stöd utan även för personer och handelsvaror. Det gäller inte bara att människorna i Gaza ska överleva - de måste även få leva. Detta budskap har EU framfört med kraft till Israel. Fru talman! Våldet mot civila - på båda sidor i konflikten - är oacceptabelt. Som i alla konflikter har barnen drabbats speciellt hårt. Enligt uppgift dödades över 400 barn i Gaza under kriget och över 1 800 skadades. Barnen är även särskilt utsatta genom den omfattande förstörelsen av bostäder, skolor och sjukhus, liksom för den psykiska ohälsa som de våldsamma upplevelserna ger upphov till. Även i de israeliska städer som drabbats av raketbeskjutningen från Gaza lider många barn av psykiska besvär relaterade till konflikten. Barn som berörs av väpnade konflikter har rätt till alla tänkbara åtgärder för att deras skydd och vård ska säkerställas. Insatser till stöd för barnens rättigheter och för att förbättra barnens levnadsvillkor står sedan tidigare i fokus för såväl det humanitära stöd Sverige ger som det utvecklingssamarbete som vi bedriver på de palestinska områdena. Även våra fortsatta insatser kommer att prioritera barnen. Det står klart att båda sidor i konflikten brustit i respekten för internationell humanitär rätt, inte minst när det gäller skyddet av civila. Återigen drabbas barnen hårt. EU och Sverige har särskilt betonat vikten av att alla parter i konflikten till fullo måste respektera att de mänskliga rättigheterna efterlevs och att man också efterlever internationell humanitär rätt. Vi följer noggrant utredningar om kränkningar på detta område. Fru talman! Thomas Strand har frågat mig hur jag avser att verka för en konstruktiv dialog mellan alla berörda parter i konflikten, inklusive Hamas. Jag delar uppfattningen att det långsiktigt krävs en bred dialog för att nå en lösning på konflikten. Så sker också, för närvarande i första hand med Egypten som mellanhand i de två huvudspåren. Det gäller ansträngningarna för en permanent vapenvila efter kriget i Gaza, där Egypten för samtal med såväl Israel som Hamas och andra berörda. Det gäller också försoningssamtalen mellan olika palestinska grupper, främst Fatah och Hamas, under egyptisk medling. EU har uttryckt starkt stöd för Egyptens arbete, och vi uppmanar till bred uppslutning bakom president Abbas förhandlingslinje, som är nyckeln till en framgångsrik fredsprocess mellan israeler och palestinier. Alla parter måste respektera det internationella samfundets grundläggande krav och tidigare fredsavtal. EU:s och Sveriges engagemang till stöd för denna fredsprocess fortsätter och intensifieras. I arbetet för en lösning av den akuta konflikten i Gaza har EU samtidigt understrukit vikten av en återgång till en reell fredsprocess med sikte på en hållbar tvåstatslösning. Målsättningen kvarstår: En självständig, demokratisk och livskraftig palestinsk stat som existerar sida vid sida med Israel, i fred och säkerhet. Fru talman! Låt mig slutligen kommentera frågan om det brittiska initiativet vad gäller produkter från israeliska bosättningar. Det är Peter Hultqvists interpellation. För klargörandets skull vill jag initialt påpeka att det inte finns något förbud mot att handla med varor från bosättningar. Däremot har EU och Sverige en skyldighet att se till att sådana varor inte åtnjuter tullfrihet under associeringsavtalet. Här finns klara regler och riktlinjer som regelbundet följs upp av EU. Som en följd av det brittiska initiativet sker nu ytterligare översyn. Tullverket är ansvarig myndighet hos oss. Vid en genomgång i januari i år av sändningar från Israel till Sverige under andra halvåret 2008 fann man inte några avvikelser från regelverket. Som Peter Hultqvist påpekat tar det brittiska initiativet även upp frågan om märkning av produkter. Bakgrunden är att man i Storbritannien uppmärksammat att produkter från israeliska bosättningar märkts med Västbanken. Det har inte kommit till min kännedom att denna form av vilseledande märkning skulle förekomma i Sverige. Det finns gemensamma regler när det gäller information till konsumenter. Den får inte vara felaktig eller vilseledande, men ingenting sägs om hur just produkter från bosättningar ska märkas. Det brittiska initiativet lyfter fram en viktig fråga. Det är självklart så att vi som konsumenter ska kunna göra medvetna och upplysta val. Jag skulle välkomna en diskussion om möjligheterna till gemensamma EU-rekommendationer för tydligare märkning av produkter från bosättningar. En sådan diskussion skulle dock med nödvändighet inbegripa en rad tekniska och andra aspekter som går utöver mitt utrikespolitiska ansvarsområde.

Fru talman! Tack för svaret! Jag skrev interpellationen mitt under det fruktansvärda krig vi fick uppleva under juldagarna och i januari, ett krig som på alla sätt måste förhindras, fördömas och förbannas. Naturligtvis är det övervåldet från den israeliska armén som vi måste rikta in oss på, men självfallet är det så att även raketbeskjutningar från södra Israel har krävt människoliv och inte kan accepteras. Båda sidor måste acceptera fredsförhandlingar och respektera människorätten. Jag skrev om barnen. Självfallet är det inte rätt att döda någon. När män, kvinnor, gamla, unga och barn får sätta livet till och lemlästas i krig är det bara fruktansvärt. Ingen kan försvara detta övervåld. Jag siktade in mig på barnen därför att de på något sätt ändå är hoppet och framtiden. De är också så värnlösa. Redan före kriget levde barnen både på Gazaremsan och på Västbanken under mycket svåra situationer med sjukdom och svält. Att få arbeta på soptippar till svältlön i stället för att gå i skolan var realiteten för de palestinska barnen. De blev utsatta för att ta sig förbi checkpoints under förnedrande former för att också jobba åt israeler och sedan ta sig tillbaka till sina familjer förbi muren, den förbannade mur som skiljer folket i Palestina och Israel åt. Detta måste fördömas. Vi måste jobba på många olika fronter. Vi kan här i Sveriges riksdag förstås visa vår avsky, kräva fred och se till att fredsförhandlingar sätts i gång och respekteras. Men vi måste också jobba med humanitärt stöd och se till att det kommer fram. Det får inte blir så som vi har hört rapporter om, att Röda Korsets bussar beskjuts och att hjälpen inte kommer fram till de nödlidande. Det måste också respekteras att hjälpen ska nå dem som behöver den. På andra fronter när det gäller freden, och en hållbar fred, måste EU ta sitt ansvar. FN:s roll måste återupprättas. Vi måste se till att FN får det mandat som man behöver så att alla parter respekterar de fredssträvanden som FN gör. Vi kan inte fortsätta, 41 år efter ockupationen, att bara konstatera att allt det stöd som vi ger bombas sönder, att människoliv slås sönder och att människor lemlästas. Vi måste se till att detta får ett slut. Vi kan inte acceptera det fortsatta våldet. Även om det för närvarande är något slags vapenstillestånd är det så outhärdligt för dessa barn på Gazaremsan och Västbanken att de måste ha mycket mer stöd än vad de hittills har fått och måste få möjlighet att växa upp i fred, gå i skolan och inte jobba.

Fru talman! Tack för svaret! Den israeliska attacken mot Gaza har lett till bland annat följande. Över hälften av de ca 1 300 som miste livet var civila. 20 000 bostadshus i Gaza har träffats och skadats. 4 000 hus har jämnats med marken. Kostnaden för återuppbyggnadsarbetet har beräknats till 1,6 miljarder dollar, det vill säga 12 miljarder kronor. Elnät, vattenförsörjning, vägar med mera av infrastruktur har förstörts. Sverige gav förra året 720 miljoner kronor i bistånd till de palestinska områdena. Genom åren har svenska biståndsmedel bekostat bland annat infrastruktur och fastigheter. Frågan är: Kommer den svenska regeringen att rikta någon form av krav i förhållande till Israel eftersom svenskfinansierade projekt raserats? För den svenska regeringen samtal med Israel om just det negativa i förhållandet att med biståndsmedel bygga upp något som sedan i krig och ockupation raseras? Det skulle vara mycket intressant att höra utrikesministerns kommentar på den punkten. Den humanitära situationen är, precis som utrikesministern och Monica Green har refererat till, under all kritik. Det är mycket viktigt att inringningen, isoleringen, av Gaza upphör. Gaza får inte vara ett utomhusfängelse där människor har att leva i krigets ruiner. Om något föder en sådan situation hat och frustration, byggt på undermåliga livsbetingelser där människors värdighet och hopp släcks. Sådant skapar bara nyextremism och nytt våld och lägger grunden till nya krig. Jag sätter värde på en rad av utrikesministerns markeringar. Jag tänker på markeringarna kring folkrätten, de mänskliga rättigheterna, uppslutningen bakom president Abbas, en framtida tvåstatslösning och återuppbyggnadsarbetet i Gaza. Men det är också så att markeringarna mot Israels murbygge på Västbanken, bosättningspolitiken som bara fortsätter, övergreppen i ockupationens fotspår, vägspärrarna och det apartheidtänkande som har lett till att palestinierna inte får åka på de vägar som byggs till bosättningarna på Västbanken hela tiden bromsar en lösning av konflikten. Israel bär här ett mycket tungt ansvar. Därför är det oerhört viktigt att i debatter i parlament världen över ställa krav på Israel. Vägen mot fred går ej över fler krig, mer av folkrättsbrott och förtryck i förhållande till palestinierna. Hamas raketbeskjutning av Israel ska inte försvaras och inte accepteras. Det har världen återkommande markerat gång på gång. Men Israels vedergällning saknar proportioner. Vedergällningen har kritiserats från folkrättslig synpunkt. Den är inte på något sätt acceptabel och har nu resulterat i 1 300 döda, varav 400 är barn. Mina frågor till utrikesministern är: Vilka krav och samtal förs med Israel om infrastruktur och byggnader som finansierats med svenska biståndsmedel men nu har raserats? Vilken bedömning gör utrikesministern av den nya USA-administrationens vilja att ställa hårdare krav på Israel eller bana vägen för någon form av fredlig process? Vilken bedömning gör utrikesministern av den israeliska valutgången och dess inverkan på en eventuell fredsprocess?

Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern för svaret på våra interpellationer. Det senaste tragiska och meningslösa kriget i Gaza har skakat om oss alla. Vi har upplevt ett ofattbart lidande och ett stort trauma som drabbat så många civila, flest palestinier men också israeler. Ännu en gång har hoppet om fred och försoning mellan Israel och Palestina fått sig en ordentlig törn. Trots detta tragiska krig och alla misslyckade fredsansträngningar under många år får vi aldrig överge hoppet om en verklig och varaktig fred mellan Israel och Palestina. Och i dag på morgonen på nyheterna i tv uppgavs att Hamas var beredda på en 18 månaders vapenvila. Det är i så fall en liten ljuspunkt i mörkret. Jag konstaterar med tillfredsställelse att utrikesministern i sitt svar delar min uppfattning "att det långsiktigt krävs en bred dialog för att nå en lösning på konflikten". Hamas fick i ett demokratiskt val det palestinska folkets stöd att bilda regering, och de är därför en relevant part i ansträngningarna för att finna en fredlig lösning. Jag är glad för att utrikesministern delar min uppfattning. Varken utrikesministern eller jag stöder Hamas ideologi eller politiska hållning. Hamas uppvisar stora brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns inget försvar för Hamas odemokratiska maktövertagande av Gaza, det militanta uppträdandet mot sina egna eller raketbeskjutningar som riskerar livet på civila israeler. I ett internationellt perspektiv måste man från tid till annan vara beredd att tala med parter som man definitivt inte stöder. Nu är det, menar jag, ett sådant allvarligt läge. Den fråga som då inställer sig är om den nu rådande politiska hållningen i EU är konstruktiv som innebär en fortsatt isolering av Hamas. Är en varaktig fred mellan Israel och Palestina långsiktigt möjlig utan omvärldens dialog med Hamas? Jag tror inte det. Jag är bekymrad över ett underliggande perspektiv i utrikesministerns svar. Det är att någon annan ska tala med Hamas. Det är i och för sig bra att Egypten pratar med Hamas eller att Fatah pratar med Hamas, men det räcker inte. Dessa samtal har sina begränsningar. Fatah är politisk motståndare till Hamas, och Egypten är självt ängsligt för sina islamistiska grupper. Ett av problemen är EU:s terroriststämpling av Hamas och att bojkottlinjen gäller. Jag skulle önska att utrikesministern och den svenska regeringen tar två steg framåt och vidtar aktiva åtgärder för att bryta EU:s isoleringspolitik. Och det bör göras nu, inför Sveriges ordförandeskap i EU. Då skulle Sverige få unikt kraftfulla instrument för att verka för en vändning av utvecklingen i Mellanöstern. Därför vill jag fråga utrikesministern vilka ytterligare steg han är beredd att ta för att driva frågan hårdare i EU. Är utrikesministern beredd att arbeta för att EU bryter sin isoleringspolitik och att EU och Sverige är beredda att tala med Hamas?

Fru talman! Tack till interpellanterna för dessa synpunkter! Jag börjar med Monica Green. Om vi koncentrerar oss på Gazakonflikten kan vi konstatera att den alldeles riktigt är unik i den meningen att den har drabbat ett område där det finns ohyggligt mycket barn. Det har att göra med demografin. När man reser där, vilket jag gjorde häromdagen, slås man av att det finns barn över allt. Det innebär att även om det är så att Israel har försökt undvika civila skador går det inte att använda den typ av vapen som man har använt i ett tättbefolkat och barnrikt område utan att det leder till precis det som vi har sett. Det behöver inte ligga en ond avsikt bakom, men området är sådant att det inte går att föra krig med moderna, destruktiva vapen utan att det leder till att ett stort antal barn dödas och skadas, och så har också blivit fallet. Nu gäller det att hjälpa. Det handlar om återuppbyggnad i någon utsträckning, men jag har också framför allt betonat - både före och efter min resa - vikten av att häva isoleringspolitiken, så att man kan leva ett normalt liv, så att barnens föräldrar kan få normala jobb och så att barnen kan få gå i skola och få normala böcker. Ett problem som aktualiserades i förra veckan - jag vet inte om man har löst det sedan dess; jag talade med den israeliska regeringen, men jag vet inte om det har lett till någon åtgärd - var att Unrwa, som har skolor för 200 000 barn i Gaza, på grund av isoleringspolitiken inte kunde få in papper för att trycka skolböcker. Man ska ha klart för sig att de barn som går i FN:s skolor i Gaza får del av ett budskap som är Förenta nationernas och som handlar om fred och försoning och vikten av mänskliga rättigheter. Det finns andra i Gaza som kan erbjuda annan typ av utbildning med annan typ av budskap och andra typer av värderingar. En politik som hindrar FN att sprida ett budskap om fred och försoning men lämnar fältet öppet för andra att sprida andra budskap till barnen är, milt sagt, i hög grad kontraproduktiv. Vi kommer att fortsätta driva den frågan med allra största kraft. Sida har såvitt jag förstår gjort en preliminär inventering av de skador som kan ha uppkommit på svenskfinansierade biståndsprojekt. Vi har ju inga svenskar där, så vi har inga juridiska möjligheter att ingripa. Jag har inte tagit del av den redogörelsen än, men jag vet att Gunilla Carlsson har fört samtal med den israeliske ambassadören i ärendet. Jag hade kontakt med ett av de projekt som också har förekommit i medierna och som hade skadats. Skadorna var väl av mer begränsad karaktär, vilket inte är någon ursäkt. De var inte av katastrofal omfattning. Även i det fallet gäller att isoleringspolitiken är fördärvlig. Peter Hultqvist frågade mig om den nya amerikanska administrationen. Jag tror att det är för tidigt att bedöma detta mer i detalj. Det ska också göras en bedömning mot bakgrund av den än mer osäkra frågan om vilken regering som kommer att bildas i Israel och vilken politik denna kommer att föra. Vi och Europeiska unionen har haft preliminära kontakter, bland andra med sändebudet Mitchell - jag har inte talat med honom, men Javier Solana och andra har haft flera överläggningar med honom - generalen och säkerhetsrådgivaren Jones, som jag har talat med, och med generalen Dayton, som är representant på marken i Jerusalem, som jag också har pratat med. De är positiva i den meningen att de har ett synsätt som liknar det som vi företräder. Hur det sedan kommer att omsätta sig i den amerikanska administrationens politik gentemot den nya israeliska regeringen är för tidigt att bedöma, men vi för en intensiv dialog om detta. Till Thomas Strand vill jag säga att det kanske är mindre som skiljer oss två i det lite längre perspektivet, men jag tror att det vore fel att ta några steg nu. Det som verkligen behövs är att palestinier talar med palestinier. Det behövs en försoning på ett eller annat sätt. Försoning är kanske ett för hårt ord, för det blir det inte efter det som har inträffat, men det krävs i alla fall en arbetande kompromiss mellan Hamas och Fatah som förhoppningsvis kan resultera i någon typ av kanske teknokratisk regering som kan ha ansvaret både för återuppbyggandet av Gaza och för anordnande av val. Då hamnar vi i ett annat läge. Men att nu bryta vår politik tror jag skulle leda till att de pratar mer med utlänningar än med varandra, och det tror jag inte vore konstruktivt i detta läge.

Fru talman! Tack, statsrådet, också för dessa svar! Jag hoppas att utrikesministern inte menade det som ett slags förklaring att det inte med den typen av vapen går att undvika att barn träffas utan snarare menade att vi över huvud taget fördömer att man förgriper sig, använder våld och dessa vapen. Att försätta Gazaremsan i krig på det sätt som Israel gjorde är något som vi alla måste fördöma och förbanna. Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar för att få i gång fredsprocessen. Det ligger ett mycket stort ansvar på dem. Framför allt måste de upphöra med det folkrättsstridiga byggandet av muren på ockuperad mark, liksom med bosättningspolitiken, innehållande av tullmedel, utomrättsliga avrättningar och användandet av övervåld. Givetvis ska självmordsbombningar och andra terrordåd fördömas av andra, men det finns ett mycket starkt ansvar hos Israel här, och det måste vi på alla sätt visa i alla sammanhang - här i riksdagen, i EU, i FN och i alla länder - och driva en opinion så att Israel förstår vad det är man har gjort. Omvärlden måste faktiskt samarbeta för fred och utveckling även med den valda palestinska regeringen, och den svenska regeringen bör agera för att häva bojkotten. Det är en mycket bräcklig vapenvila i Gaza. Freden verkar ganska långt borta. Det är mycket dystert. Vi måste se till att blockaden av Gazaremsan hävs, så att mat, vatten, sjukvård och andra förnödenheter kan komma fram, att vi startar återuppbyggandet och att Israel tar sitt ekonomiska ansvar för det som militären har förstört. Vi måste ha en långsiktig lösning på konflikten som bygger på den tvåstatliga lösningen. Carl Bildt beskriver hur många barn som finns på Gazaremsan och att undervisning i FN-skolorna inte kan bedrivas. Vi fick rapporter om att även en av FN:s flickskolor blev beskjuten under kriget. På alla sätt har det förstörts en möjlighet att leva på ett normalt sätt på Gazaremsan - ett normalt liv där barn har rätt att gå i skolan, kan ta till sig kunskap och kan äta sig mätta så att de kan tillgodogöra sig kunskapen och inte få sjukdomar på grund av näringsbrist. Barn har också rätt att inte behöva jobba i barnarbete för att dra in pengar till sina föräldrar. Barn måste få möjlighet att i fred och frihet växa under normala förhållanden. Så är det inte i dag. Så är det inte på Gazaremsan, som är totalt sönderbombad, och inte heller på Västbanken. Det är ett apartheidsystem som Israel har byggt upp i Palestina och Israel. Det palestinska folket är förtryckt. Det palestinska folket betraktas som andra klassens medborgare och förnedras på alla sätt varje dag. Varje dag bryter Israel mot FN:s barnkonvention och bryter mot andra överenskommelser som gäller folkrätten.

Fru talman! Jag ska också kommentera detta som gäller produkter tillverkade i bosättningar på ockuperat område. Utrikesministern hänvisade i sitt första anförande till märkningen "Västbanken", som har funnits på sådana produkter inom EU. Det har också förekommit produkter med märkningen "Made in Palestine". I England har det funnits en del sådana saker, och det är anledningen till den brittiska regeringens reaktioner. Det är bra att utrikesministern välkomnar en diskussion om detta och eventuella EU-rekommendationer, men jag hoppas att han inte bara välkomnar detta utan blir en aktiv deltagare i en sådan diskussion inom EU och ställer upp på det brittiska initiativet, stödjer det och ställer krav på att detta måste tas fram på ett eller annat sätt. Jag förutsätter att utrikesministern på den här punkten kommer att ta egna initiativ också. Det kan han kanske kommentera i ett kommande inlägg. När man diskuterar Mellanösternfrågan blir det gärna den akuta händelsen just för stunden som diskuteras, eftersom det ständigt händer så mycket olika saker i det området. I det här fallet blir det naturligtvis Gaza. Det är fullt naturligt. Men vi får inte glömma bort att ett av huvudproblemen är bosättningspolitiken på den av Israel ockuperade Västbanken. Det är ca 150 bosättningar och 460 000 israeler, bosättare, som bor i området. Det är 100 så kallade utposter som är början till bosättningar. Det är en ökning av antalet bosättningar med i genomsnitt 5,5 procent per år. Och det är ett murbygge som delvis sker på ockuperad mark och på det sättet strider mot de folkrättsliga reglerna och internationella lagarna. Hela den här utnötningsstrategin där man lägger under sig meter för meter skapar hela tiden svårigheter att få en långsiktig och bärkraftig fredlig lösning. För varje exempel, varje sak som etableras på marken blir det desto svårare. Det är i det här perspektivet som jag funderar kring den israeliska valutgången där ett väldigt nationalistiskt parti nu har fått ett starkare stöd. Man har helt enkelt fått en hårdare polarisering. Men samtidigt är alla de huvudaktörer som är med i den israeliska politiken ansvariga för bosättningspolitiken. Det gäller alltifrån arbetarpartiet och Likud till Kadima och till en stor del av det övriga Knesset. Det är ingen som kan svära sig fri på den här punkten utom kanske ett antal väldigt små partier som har ett marginellt inflytande. Det är den här bilden som gör att man kanske känner lite pessimism inför den här valutgången, även om det naturligtvis är tidigt att göra en bedömning. Det kan också vara så att en relativt progressiv amerikansk administration som har lite ambitioner just när det gäller Mellanöstern och till skillnad från tidigare administrationer vill ta i det här i ett tidigt skede och inte vänta till sista presidentåret, sista året under mandatperioden, kanske kommer att få svårt att åstadkomma saker, eftersom man får ett motstånd i Israel. Då gäller det framför allt att en sådan administration kan sätta hårt mot hårt och samtidigt ha omvärldens stöd när det gäller att det nu måste ske någonting, att de också måste ta hänsyn, att det är krav som måste ställas på Israel. Jag vill också notera att det förs samtal om de här svenska biståndsprojekten. Det noterar jag som någonting positivt. Sedan gäller det Hamas. Ska man nå någon sorts läge där man kan få in dem i en fredsprocess måste man också hitta kanaler utifrån som sätter tryck på dem, och då måste man föra en dialog.

Fru talman! Förra fredagen kunde vi läsa en intressant debattartikel i Aftonbladet av Uri Avnery, före detta ledamot i Knesset och en av grundarna till fredsorganisationen Gush Shalom. Jag ska citera vad han skrev där: "Europa - och Sverige - begick ett bedrövligt misstag när man gick med på att bojkotta den Hamasregering som kom till makten i de mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. De ville göra Israel en tjänst. I stället uppmuntrade de en idiotisk israelisk politik som ledde raka vägen till det senaste kriget i Gaza. Hamas är en del av den palestinska verkligheten. Israel och den övriga omvärlden måste tala med dem." Jag har också tagit del av ett intressant uttalande av en nära medarbetare till utrikesministern. I Riksdag & Departement rapporteras det från Folk och Försvars konferens i Sälen där biståndsminister Gunilla Carlsson deltog. Hon sade enligt tidningen följande: En fortsatt isolering av Hamas riskerar att bara leda till ytterligare radikalisering. Att måla ut dem som terrorister riskerar att stärka Hamas. Enligt Riksdag & Departement har Sverige haft direkt kontakt med Hamas i biståndsärenden, vilket jag tycker är bra. Det här är två exempel, två röster som för fram samma budskap. Det är inte fruktbart att fortsätta med en isolering av Hamas. Det leder bara till vägs ände. Och det är fler som just nu höjer sina röster inom EU och har samma budskap, att omvärlden måste börja prata med Hamas, även EU. Jag har, fru talman, ett intressant dokument i min hand som är daterat den 4 oktober 2006. Det publicerades och undertecknades av väldigt många före detta premiärministrar, utrikesministrar och statsministrar. I det här dokumentet pläderas det för en brådskande internationell aktion för fred i den arabisk-israeliska konflikten. Alla undertecknare ville då se en ny internationell konferens där alla relevanta aktörer deltog. Man skriver också om vikten av att stödja en palestinsk enhetsregering samt att få ett slut på den politiska och finansiella bojkotten av den palestinska myndigheten. En av dessa undertecknare finns här i kammaren i dag, utrikesministern. Jag kan inte tolka detta dokument på annat sätt än att det finns ett klart budskap. Vi måste prata med Hamas. Vi måste sluta med isoleringen och bojkotten, både politiskt och ekonomiskt. Därför är det bra att utrikesministern säger att han långsiktigt är beredd att tala med Hamas. Men han är det inte nu. Det är där vi skiljer oss åt, för jag tycker att det är viktigt att börja prata nu, av flera anledningar. Jag vet av egen erfarenhet att man för att lösa konflikter måste ha alla med på banan. Det går inte att hålla någon utanför. Då löser man inte några konflikter. Isoleringslinjen ger också en felaktig signal till palestinier och arabvärlden. I demokratiska val röstades Hamas fram, men vi straffar dem med bojkott. Det ger en signal som är helt felaktig och en misstro mot demokratin. Sedan kan vi vara en katalysator för förändring. Vi ska inte säga att någon annan ska prata. Vi ska prata, och jag uppmanar utrikesministern och svenska regeringen att prata med Hamas, att vara en katalysator för förändring i en svår situation.

Fru talman! Jag börjar i Thomas Strands ända. Det finns åtskilligt klokt i det han säger. Men det skulle nog bli bättre om han då och då flikade in en medvetenhet om att Hamas faktiskt är en organisation som har använt terrorism i stor omfattning, som bär ansvar för ett mycket stort antal israeliska kvinnors, barns och oskyldiga mäns död i framför allt vågen av självmordsbombningar som ägde rum för ett antal år sedan. Det är det som ledde till terrorlistning. Terrorlistningar gör vi när det finns mycket starka skäl för det, och vi lyfter dem inte i första taget, för det krävs en sinnesändring som är mycket tydlig. Terrorismen har präglat vår bild av Hamas. Vi ska inte glömma bort det. Sedan kan jag gå tillbaka till 2006. Det är riktigt att jag var mindre övertygad om visheten, om jag uttrycker mig så, i den politik som då fördes. Då hette väl Sveriges utrikesminister Laila Freivalds, om jag inte missminner mig. Och jag övertog samma politik som överlämnades till mig av en utrikesminister som, om jag inte missminner mig, hette Jan Eliasson. Sedan arbetade vi rätt intensivt för att försöka få till stånd inte en Hamasregering men en samlingsregering. Den fick vi till stånd i början av 2007. Det berodde kanske inte så mycket på våra insatser, men den kom i alla fall till stånd. Vi öppnade för kontakter med den och för ett stopp på isoleringspolitiken. Sedan bröts utvecklingen i juni 2007 genom Hamaskuppen i Gaza med allt bad blood , allt som detta ledde till i form av ny oförsonlighet mellan palestinierna. Det är där vi fortfarande är. Vi försöker komma över detta. Därför förs nu de här samtalen. Jag understryker med stor tydlighet att detta är samtal som måste föras mellan palestinierna. Jag tror inte att det är produktivt - jag tror till och med att det är destruktivt - att i dagsläget ha en politik där Fatah talar mest med utlänningar och Hamas talar mest med utlänningar men där de inte talar med varandra. Jag tror att det, om vi skulle ändra den här politiken just nu, skulle underminera de palestinsk-palestinska ansträngningarna. Jag hoppas att det leder fram till en regering där vi kan återgå till den öppning som vi hade våren 2007 innan tragedin inträffade i Gaza. Detta är en lite lång men utförlig förklaring av politiken som den är. Peter Hultqvist antydde i sitt tidigare inlägg att vi nu har talat så mycket om Gaza så att vi har glömt bort bosättningspolitiken. Det är sant såtillvida att det inte har varit i fokus. Men vi har inte glömt bort det. Jag håller helt med om att det är en fråga som vi måste fokusera. Så sent som i går gjorde vi och tjeckerna, det vill säga den europeiska unionen, en demarche gentemot bosättningspolitiken i Israel. Det handlar framför allt om vad som inträffar i det så kallade E 1-området i östra Jerusalem, alltså fram till den stora bosättningen Ma'ale Adumim. Där har de nu rensat rätt mycket och byggt en polisstation. Både amerikanerna och vi är mycket bestämda om att det allvarligt skulle försvåra möjligheten till en fredslösning i Jerusalemfrågan om de går vidare där. Där måste vi vara mycket tydliga, liksom vad gäller bosättningspolitiken i övrigt, inte minst när vi nu befinner oss inne i ett skede av regeringsbildning i Israel. Som jag sade när det gäller produkterna från bosättningarna har Tullverket inte sett något av detta i Sverige. Men vi kan uppmana Tullverket till vaksamhet i frågan och sedan ansluta oss till den vidare diskussionen. Till Monica Green: Nej, det är bara att konstatera att i ett så tättbefolkat område - det gäller också Västbanken - använda vapen på det sätt som Israel gör leder till mycket stora civila förluster. Man kan anstränga sig hur mycket man vill för att försöka att undvika detta och tala hur mycket man vill om uteslutande militära mål och det kan finnas en god vilja bakom detta också - jag vill inte ta bort det från israelerna eller delar av dem som driver det här - men det går inte. De civila offren blir mycket betydande. När man dessutom bedriver den isoleringspolitik som man har bedrivit gentemot Gaza under lång tid blir resultaten både omfattande skador för civila och en kontraproduktiv politisk effekt när det gäller fredsprocessen.

Fru talman! Den som startar ett krig har enligt mitt sätt att se det ingen god vilja alls. Jag hoppas verkligen att Carl Bildt har rätt i att det finns någon slags god vilja någonstans där och ett hopp om att vi ska hitta fredliga lösningar. Men man blir väldigt frustrerad över att få se det övervåld som Israel har tagit till. Ingen kan på något sätt förklara bort eller försvara det. Det är ett övervåld som måste fördömas på alla sätt. När det gäller den terrorstämplade, fundamentalistiska och religiösa organisationen, som Carl Bildt säger, är det klart att det var en svår situation för omvärlden att inse att de vann ett demokratiskt val. Det var ändå fel väg att gå att frysa och stoppa biståndet. Det hjälper inte att inte tala med dem. Även de måste respekteras nu. Det leder bara till värre och värre våldskonflikter att isolera palestinierna och den regering som palestinska folket trots allt har valt. Till barnen igen: Deras framtid har spolierats. Vi måste hjälpa barnen nu, givetvis omedelbart men också för i morgon, och se till att det finns en fredlig lösning för framtiden. Barnen måste få ett hopp, måste tro på framtiden igen och måste tro på varandra. De måste lära sig att respektera varandra. Vi strävar ju efter att det ska bli en tvåstatslösning, att barnen där ska leva sida vid sida i framtiden. De måste få tro och hopp om framtiden, de måste få mat för dagen och de måste kunna gå i skolan.

Fru talman! Min uppfattning är att ska man nå fred måste man föra dialog mellan regeringar men också med valda representanter i parlament som har mandat. Det finns ett palestinskt parlament. Det finns ett israeliskt parlament. Det måste om det ska finnas en grund för en fredsöverenskommelse en vacker dag finnas en uppställning i båda parlamenten för en uppgörelse. Då ingår både Fatah och Hamas på den palestinska sidan. Det ingår ett brett spektrum av partier på den israeliska sidan. Ska man kunna närma sig en punkt där det så småningom blir en fredslösning måste alla relevanta parter in i det och acceptera det. Det innebär också att på något vis måste omvärlden närma sig Hamas. Oavsett hur man tycker, tänker och känner måste de vridas in i en lösning en vacker dag om det ska hålla. Jag tror att dialog är det som leder framåt. Det är ändå det som tonar ned. Det är ändå det som bygger ihop i stället för att splittra. Nu har vi ett krig bakom oss med förödande konsekvenser på många sätt. Vi har haft en lång tid av terrordåd, övergrepp och övervåld. Någonstans måste alla parter till slut dra slutsatsen att så här kan vi inte hålla på. Det blir ett lidande för alla. Det är bara en nedåtspiral. Det leder ingen vart. Samtidigt föder det förhållandet ny extremism, nytt våld och en massa känslor kring hämnd och revansch som kanske i sin tur inte leder till något mer än våld. Man kunde lösa Sydafrika som var en av de djupaste konflikterna, mest prestigeladdade, mest laddade med våld, övergrepp och mest komplicerade i hela världen. Där fanns parter som inte till något pris kunde försonas. Till slut försonades de. Då måste det också kunna gå i Mellanöstern. Det finns exempel som visar att det går.

Fru talman! Jag är medveten om problematiken kring Hamas. Det är en väldigt komplicerad fråga. Jag sade att det finns mycket man kan säga om Hamas ideologi och politiska hållning. Varken utrikesministern eller jag stöder deras uppfattning. Men vad händer om vi fortsätter med bojkottlinjen som nu gäller i EU och i omvärlden? Leder det någonvart? Jag tror inte det. Jag är beredd att hålla med Gunilla Carlsson som sade att om man målar ut dem som terrorister riskerar det att stärka Hamas. Vad vi kan göra genom att föra en dialoglinje är att stötta de moderata krafter - det var ett roligt uttryck förresten - inom Hamas som tror på ett samtal och en förändring. Det tror jag är jätteviktigt. Självklart ska vi förvänta oss att palestinierna själva konstruktivt försöker hitta en försoningslinje och mötas, givetvis. Men i det försoningsarbetet kan vi som européer och svenskar vara en katalysator för det goda. Det är väl där vi skiljer oss åt, utrikesministern och jag. Jag tror att det nu är läge att ta två tre steg framåt och vara med i en aktiv process, inte för att ta över, inte för att splittra palestinierna utan för att få dem att arbeta tillsammans. Jag läste en fantastisk, underbar artikel i Skolvärlden i januari som handlar om en skola i norra Israel där arabiska och judiska barn går tillsammans på lika villkor. Då blir man glad. Det finns hopp om förändring. Låt oss lära av barnen och tro att det är möjligt att få en förändring också i det palestinska samhället mellan Hamas och Fatah. Jag vill uppmana utrikesministern att fortsätta att driva den här frågan och se till att EU börjar prata med de berörda parterna, alla.

Fru talman! Jag har bara några korta synpunkter. Jag tror inte att det är så mycket som i just denna debatt skiljer Monica Green och mig åt. Jag bara noterade att hon sade att den som startar ett krig har ingen god vilja alls. I detta fall var det faktiskt Hamas som började den akuta konflikten när de den 19 december sade upp vapenvilan. De började en intensiv raketbeskjutning, också med raketer med lång räckvidd som nådde djupare in i Israel, och gjorde det i inledningsskedet av en israelisk valrörelse. Det är klart att det skapade en situation som var ohållbar, och det är klart att det var ett massivt misstag av Hamas ledning. Det ursäktar ingenting av vad som inträffade därefter, men det är ett faktum att så var det. Kort om Hamas, försoning, Fatah och den palestinska administrationen: Det förblir min övertygelse att det som just nu är absolut viktigast är att palestinier talar med palestinier. Jag tror egentligen att det här med att palestinier ska tala med utlänningar är tidsfördriv som snarast är destruktivt i det här läget. Palestinierna måste inse att det inte hjälper att tala med utlänningar; de måste tala med varandra. Det är bara om de kan komma överens om till exempel en teknokratisk administration som de bägge accepterar eller tolererar - de behöver inte nödvändigtvis ingå i den - som vägen kan öppnas, både för en genuin återbyggnad av Gaza och för de val som måste äga rum, både parlamentsval och presidentval, i det palestinska området inom en inte alltför lång framtid. Vi verkar för att detta kommer till stånd, och vi kommer att verka för en konstruktiv politik när den stunden infinner sig. Avslutningsvis vill jag säga till Peter Hultqvist att ja, vi har 60 år av misslyckanden när det gäller att åstadkomma en fredslösning. Jag tycker dock, trots läget just nu, att det sedan några år tillbaka är ett bättre läge. Vi har det arabiska fredsinitiativet sedan 2002. Vi har insikten i Israel om att ett Stor-Israel inte är möjligt och att ockupationspolitiken är långsiktigt undergrävande för Israels möjlighet att existera som en demokratisk stat. Dessa insikter finns där i dag. Sedan gäller det att hitta den konstruktiva vägen fram till en fredslösning. Det är svårare nu efter Gazakriget än tidigare, men jag försäkra er om att vi kommer att fortsätta att vara aktiva i det arbetet.