Avstämningsmöten

Fru talman! Linnéa Darell har frågat mig vilket ansvar jag har för Försäkringskassans dåliga resultat vad avser att kalla till avstämningsmöten och vad jag avser att vidta för åtgärd för att Försäkringskassan ska klara av uppdraget att kalla till avstämningsmöte inom två veckor från det att en rehabiliteringsutredning kommer in från arbetsgivaren. Linnéa Darell verkar med sin interpellation dela min övertygelse att konstruktiva samtal mellan den sjukskrivne, arbetsgivaren, läkaren och Försäkringskassan ger goda förutsättningar för en snabbare återgång i arbete vid sjukskrivning. Regeringens utgångspunkt för arbetet för ökad hälsa i arbetslivet är att arbetsplatsen är den centrala arenan för insatser som syftar till att förebygga ohälsa och att återföra sjukskrivna personer till arbete. Det är - enligt min mening - av stor betydelse att arbetsgivare och anställda tidigt i sjukfallet samtalar om vad som kan göras för att den sjukskrivne ska kunna börja arbeta igen på heltid eller på deltid. De fackliga organisationerna bör också kunna vara en aktiv part i sådana samtal. Sedan den 1 juli 2003 gäller att arbetsgivaren är skyldig att i samtliga fall lämna in en rehabiliteringsutredning till Försäkringskassan senast efter åtta veckors sjukskrivning. Från och med den 1 januari 2005 gäller även förstärkta krav på Försäkringskassan att ta initiativ till avstämningsmöten. Dessa innebär att om Försäkringskassan inte kan upprätta en rehabiliteringsplan utifrån uppgifterna i arbetsgivarens rehabiliteringsutredning eller om det kan anses som obehövligt ska Försäkringskassan kalla till avstämningsmöte. Avstämningsmötet är således det instrument som Försäkringskassan ska använda sig av då nödvändiga åtgärder inte redan kommit i gång eller när sådana åtgärder behöver samordnas med andra rehabiliteringsinsatser. Av uppgifter från Försäkringskassan framgår att rehabiliteringsutredningar fortfarande kommer in i ringa omfattning och i de flesta fall efter åtta veckors sjukskrivning. Även när det gäller avstämningsmöten så sker dessa i alltför liten omfattning. Den nya lagstiftningen har ännu inte fått tillräckligt genomslag vare sig när det gäller rehabiliteringsutredningar eller avstämningsmöten. För att stärka den enskildes ställning har regeringen tillsatt en översyn av vissa delar av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Utredaren ska bland annat pröva möjligheten till en arbetsrättslig reglering som ger arbetstagaren en arbetsrättsligt reglerad rätt till en av arbetsgivaren utförd rehabiliteringsutredning. När det gäller avstämningsmöten så har jag i dialogen med Försäkringskassan framhållit vikten av dessa. Försäkringskassan har också utfäst att under 2006 genomföra 90 000 avstämningsmöten jämfört med de ca 30 000 som för närvarande genomförs. Avslutningsvis vill jag framhålla att sjukfrånvaron nu går ned ordentligt, inte minst på grund av en dramatisk minskning av antalet nya sjukfall och allt kortare sjukskrivningar. Orsakerna till detta är givetvis flera. Men regeringen har under ett antal år kommit med en rad initiativ som ökar hälsan i arbetslivet. Bland annat har arbetsgivarna fått en ekonomisk stimulans att förebygga och förkorta sjukfrånvaro. Satsningen med aktiva insatser för ökad hälsa i arbetslivet fortsätter i statsbudgeten för 2006, som regeringen tillsammans med våra samarbetspartier lagt på riksdagens bord.

Fru talman! Tack för svaret! I propositionen om arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkring vid heltidssjukskrivning uttryckte regeringen mycket tydliga krav på att avstämningsmöten måste komma till stånd om det inte är uppenbart obehövligt. Regeringen underströk också att man genom att införa bestämmelser om vid vilken tidpunkt kassan ska kalla tydliggör vilka förväntningar de försäkrade och arbetsgivarna kan ha på försäkringsadministrationen. Statsrådet var själv också mycket tydlig i debatten här i kammaren. Statsrådet sade då: Jag är helt övertygad om att det här, det vill säga angivande av när kallelse ska ske, kommer att leda till fler möten med Försäkringskassan, med läkare och med arbetsgivare med fokus på den enskilde. Det här lät ju väldigt ambitiöst och bra. Men vad har hänt? I en Temoundersökning nyligen uppger två arbetsgivare av tio att de har blivit kallade inom de två veckor som utlovats. Hans Karlsson försöker krypa ur ansvaret genom att skylla på att arbetsgivarnas rehabiliteringsutredning kommer in sent. Om det är så så är det naturligtvis inte heller bra, men det är väl ingen ursäkt för att en statlig myndighet inte gör vad staten har lovat? Jag och Folkpartiet tycker att rehabilitering och därtill hörande arbete, till exempel avstämningsmöten, är angeläget och nödvändigt. Ingen kan beskylla oss för att inte ta rehabiliteringsfrågan på allvar. Folkpartiet är det parti som tidigast väckte motioner i frågan. Sist av alla kom regeringspartiet. Vid riksdagsbehandlingen av de nya reglerna rörande sjukskrivningar deklarerade Bo Könberg och jag i ett särskilt yttrande nödvändigheten av förbättrad rehabilitering. Vi nämnde då också vikten av avstämningsmöten. Det som skiljer Hans Karlsson och mig åt är att jag inte alltid lägger hela skulden för problemen på arbetsgivarna. Jag försöker vara mer nyanserad än så. När jag frågar efter statsrådets, och ytterst regeringens, ansvar för att lagstiftningen ska tillämpas som riksdagen angivit får jag till svar att ännu en utredning har tillsatts som ska skärpa trycket på arbetsgivarna. Men gentemot den berörda myndigheten anser tydligen statsrådet att det räcker med att "framhålla vikten av avstämningsmöten". Varför denna skillnad, Hans Karlsson? Är det inte rimligt att alla aktörer åläggs att följa intentionerna i lagstiftningen?

Fru talman! Avstämningsmöten ska ju vara en samarbetsplattform för alla parter i sjukskrivningsprocessen. Det är illa nog att Försäkringskassan alltför sällan kallar till avstämningsmöten. Problemet är emellertid lite större än så. Det är till och med så att Försäkringskassan i vissa fall inte ens medverkar till avstämningsmöten. Jag tycker att det är en väldigt viktig interpellation som Linnéa Darell har ställt, och jag vill tacka henne för det. Som Linnéa Darell anförde finns det arbetsgivare som vittnar om att de har velat få till stånd avstämningsmöten men rapporterar att sådana inte har blivit av. Men detta gäller inte bara arbetsplatsen, utan sjukvården är också en viktig part i den här processen. I vissa landsting har rehabgrupper inrättats, bland annat i Stockholm, vet jag. Sjukvården försöker få till stånd ett avstämningsmöte för att få en konstruktiv behandlingsprocess bland annat när det gäller sjukfall med otydliga symtomdiagnoser. Man vill få ett avstämningsmöte till stånd för att behandlingen ska bli konstruktiv och leda till kortare sjukskrivning. Man vill också reda ut ansvarsfördelningen mellan sjukvården och Försäkringskassan. Detta gäller alltså inte bara gentemot arbetsgivaren. Jag vill instämma i Linnéa Darells fråga. Jag undrar vad statsrådet gör och vad han ämnar göra. Vilka åtgärder tänker han vidta för att Försäkringskassan själv ska verka för att fler avstämningsmöten kommer till stånd och för att också Försäkringskassan faktiskt medverkar i de avstämningsmöten som även andra parter begär?

Fru talman! När jag tillträdde för tre år sedan kom allianspartierna skadeglatt med en lång rad interpellationer med frågan: Hur ska statsrådet minska sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna? Det gör ni inte nu längre. Varför kommer ni inte med sådana interpellationer? Jo, därför att sjukfrånvaron minskar. Den har minskat med 26 % de senaste tre åren. Långa sjukskrivningar minskar, förtidspensionerna minskar, ohälsotalen minskar och kostnaderna minskar. I ett pressmeddelande från Försäkringskassan i dag ser vi att de totala kostnaderna minskar. Regeringens politik är rätt, och den ger resultat. Det är tur att vi inte har lyssnat på dem som säger att försämra och sänka ersättningsnivåer är sättet att minska sjukfrånvaron. Nu har Linnéa Darell letat fram och hittat något som inte fungerar bra. Det är väl oppositionens uppgift, och jag respekterar det väldigt mycket. Det finns skäl att kritisera Försäkringskassan för att den inte har lyckats genomföra avstämningsmöten på det sätt som vi avsåg när vi införde regelverket och som jag hade anledning att förvänta mig av Försäkringskassan. Jag har tagit tag i det här. Jag har begärt en redovisning av Försäkringskassan av hur och i vilken omfattning avstämningsmöten kommer att äga rum under 2006. Jag har fått svaret att det kommer att bli 90 000 avstämningsmöten. Jag har fått en beräkning av hur stor del av behovet som det täcker, och Försäkringskassan anser att det är ungefär det behov som finns. Jag kan lova att jag tänker hålla trycket uppe på Försäkringskassan. Detta ska ske. Detta ska lyckas. Detta ska bli bra, inte minst för den försäkrade och för att arbetsgivarna ska få en kontakt med Försäkringskassan för att diskutera lämpliga åtgärder för en återkomst efter sjukskrivning. I och med den här interpellationen markerar också Linnéa Darell att hon följer en övertygelse som hennes parti tidigare stod som goda förespråkare för, nämligen att bra ersättningsnivåer parat med stöttande åtgärder är det som ska hjälpa människor tillbaka i arbetslivet. Nu har Folkpartiet valt en annan väg i de här frågorna. Linnéa Darell har anledning att vara bekymrad, inte för sin egen övertygelse - det tror jag inte - som ju handlar om fler insatser för att få människor tillbaka i arbetslivet utan över den allians som Linnéa Darell och hennes parti säger sig tillhöra och deras recept för ökad hälsa i arbetslivet. Alliansens förslag handlar om minskade ersättningsnivåer, ökad kontroll, reducerad ålderspension för människor som har sjukersättning och minskade drivkrafter för arbetsgivare att ta sitt arbetsgivaransvar. Detta är, Linnéa Darell, alliansens åtgärdskatalog. Än så länge är det alliansens politik för att fler sjukskrivna ska kunna återgå till arbetet. Så frågar Linnéa Darell om avstämningsmöten. Okej, jag medger att de inte har blivit som vi har haft anledning att förvänta oss. Kan Linnéa Darell här och nu visa alliansens offensiva satsning för ökad hälsa i arbetslivet? De uppräknade förslagen från alliansen kan jag inte ens tänka mig att Linnéa Darell vill beteckna som offensiva.

Fru talman! Hans Karlsson säger att jag har lyckats leta fram och hitta något som inte fungerar. Man behöver inte leta så väldigt länge, Hans Karlsson. Det räcker med att träffa människor som har detta förtidspensions- och sjukskrivningsbekymmer. Det gäller inte minst dem som är anställda inom offentlig sektor där väldigt många av dina partikamrater har arbetsgivaransvaret. Man frågar sig varför ingen undrar hur man ska kunna komma tillbaka till jobbet. Finns det inget ansvar hos myndigheter? Man hör dagligen regeringen tala om att nu ska man ta krafttag, men enskilda individer ser faktiskt väldigt lite av det. Jag tycker att det är bra att den redovisning som kom från Försäkringskassan i dag visar att sjukskrivningarna och även kostnaderna och till viss del också förtidspensionerna minskar. Jag ska återkomma till det senare. Hans Karlsson säger här också att han har tagit i till Försäkringskassan. Det är möjligt, men av interpellationssvaret att döma består detta krafttag endast av att säga till att det måste bli bättre. Sedan har de lovat att det ska bli bättre. När det gäller arbetsgivarna klämmer man i med ytterligare lagstiftning, men det är väl ideologiskt rätt från ett regeringsparti av socialdemokratisk art. Jag har studerat Försäkringskassans information om avstämningsmöten på den hemsida som riktar sig till arbetsgivarna. Formuleringarna där ger inte intryck av att avstämningsmöten är ett av de viktigaste instrumenten i samarbetet kring en sjukskriven person, såsom Hans Karlsson ger uttryck för. Informationen inleds så här: Ibland kan det bli aktuellt med ett avstämningsmöte. Jag tycker inte att formuleringen "ibland kan det bli aktuellt" tyder på att detta är ett av de viktiga instrumenten. Man skulle kunna göra en välvillig tolkning av den lättsamma formuleringen och säga att Försäkringskassan har ambitionen att i sin information tona ned myndighets- och byråkratprägeln i språket. Och även om det är vällovligt får det ju inte innebära att kassan förmedlar budskapet av att avstämningsmöten i rehabiliteringssammanhang inte är en särskilt vanligt förekommande åtgärd. Det är lätt att få intrycket av att det finns skilda meningar mellan regeringen och myndigheten kring nödvändigheten av avstämningsmöten. Min fråga till Hans Karlsson är då: Finns det en konflikt?

Fru talman! Jag vill återgå till frågan om avstämningsmötets roll i relation till sjukvården. Nu vidgade ministern debatten till något slags budgetdebatt. Men vi kanske kan stanna vid just rehabilitering. Redan i våras tog Riksdagens revisorer bland annat upp det mycket oklara ansvaret för Försäkringskassan. Det är bland annat därför sjukvården vill få avstämningsmöten till stånd. Ett exempel är om sjukvården erbjuder psykologhjälp till någon som behöver behandling därför att man inte mår psykiskt bra. En alternativ behandling som har haft stor framgång, bland annat vid Karolinska institutet, är kognitiv terapi i grupp. Detta anses emellertid inte vara sjukvård, utan det är en arbetslivsinriktad rehabåtgärd och ska då bekostas av Försäkringskassan. Det här är bara ett exempel. Försäkringskassan har tydligen inte ens kunnat stödja det här, utan denna mycket framgångsrika metod har använts i ganska få fall. Detta påpekades som sagt av Riksdagens revisorer i våras. Jag skulle vilja spetsa till frågan något: Vad har statsrådet vidtagit för åtgärder för att klargöra rehabansvaret och se till att man får en konstruktiv rehabprocess efter den mycket grava kritik som framfördes? I den processen är avstämningsmötet en mycket viktig del.

Fru talman! Jag börjar med en fråga från Anna Lilliehöök som jag inte hann med i min förra replik. När det gäller sjukvården och dess roll i sjukskrivningsprocessen har vi fått fylliga underlag från två undersökningar som visar på vilka bristerna huvudsakligen är inom sjukvården. En av de brister som man pekar på i dessa båda undersökningar är avsaknaden av en bra kontakt mellan sjukvårdens roll i sjukskrivningsprocessen och Försäkringskassan, och därmed också i någon mening arbetsgivaren. Där är ju avstämningsmötet det forum, det torg, där ett bra samtal ska kunna äga rum. Inte minst därför är jag väldigt angelägen om att avstämningsmötena kommer att bli den arena för konstruktiva diskussioner om åtgärder för individen som de var avsedda att bli. Det finns skäl att kritisera också sjukvårdens roll i sjukskrivningsprocessen. Det här låter sig inte göras över en natt. Jag har gnetat med det här - jag lovar det. I den budget vi presenterat till riksdagen har vi gjort en satsning på 1 miljard för att möjliggöra för sjukvården att bli en bättre aktör för de sjukskrivna i sjukskrivningsprocessen. Vi kommer att återkomma till tekniken för detta, men det är en avsevärd satsning som vi gör. Jag har också tillsatt en utredning som ska klara ut detta lite grumliga förhållande som råder i ansvarsfördelningen i rehabsituationen mellan Försäkringskassan och arbetsgivaren och vill ha ett bättre underlag för att kunna ta nödvändiga beslut eller lägga fram nödvändiga förslag till förbättringar därvidlag. Linnéa Darell! Ja, det är mina partikamrater som styr i kommuner och landsting, det är sant, och de är inte alltid bra. Men dessvärre så är inte heller dina partikamrater så särskilt mycket bättre när det gäller att vara goda arbetsgivare. Där kan nog udda vara jämnt. Det råder inte alls någon konflikt mellan regeringen och Försäkringskassan. Från och med i år är Försäkringskassan en myndighet. Det är ett av skälen till att jag fäster stor tilltro till de förslag till åtgärder som Försäkringskassan redovisar för att få i gång arbetet med avstämningsmöten. De förmår nu att styra detta på ett mycket mera aktivt sätt än vad den gamla försäkringskasseorganisationen gjorde. Jag tror inte att ens Linnéa Darell tänker sig att vi ska behöva ytterligare lagstiftning eller något liknande för att skärpa till detta. Jag tror att det helt enkelt är så att Försäkringskassan som myndighet måste ta ansvar för att uppfylla de krav och intentioner som kommer från regering och riksdag. Jag har ingen anledning att tvivla på att detta ska ske nu under 2006. Men jag gnäller inte för att tvingas redovisa hur det här går för Sveriges riksdag. Det här är synnerligen legitima frågor, och det är rimliga krav som ställs på mig som ansvarig. Därför återser jag gärna Linnéa Darell i uppföljning av detta under nästa år, så får vi se om det har blivit bättre.

Fru talman! Ja, var så säker! Vi kommer att följa det här noga. Hans Karlsson nämnde tidigare här att kostnaderna går ned och att sjukskrivningarna fortsätter att minska. I dag redovisade Försäkringskassan att också förtidspensioneringarna har minskat något den senaste månaden. Det här är naturligtvis väldigt bra, men fortfarande är ju talen väldigt höga - alldeles för höga. Det har föranlett oss folkpartister att för nionde året i rad presentera en omfattande motion om åtgärder. Till skillnad från regeringen anlägger vi ett brett perspektiv på åtgärdsförslagen. Hans Karlsson nämnde här sjukvårdens roll, som också Anna Lilliehöök tog upp. Det här är egentligen ingen ny fråga. Vi tycker inte att det behöver kosta en ny miljard i statsbudgeten för att få till stånd en bättre tingens ordning. Vi har under åren motionerat om en bättre finansiell samordning. Den finansiella samordningen, som utvärderades positivt, ledde till att s-regeringen avskaffade möjligheten. Sedan, när man efter mycket hårt tryck från riksdagen återkommit, har det blivit väldigt begränsat. Vi menar att man kan öka samverkan mellan sjukvård och sjukförsäkring i form av vårdregioner, men i väntan på det anger vi en utvidgning av den finansiella samordningen. Vi vill ha fler och mera aktiva försäkringsläkare, rehabiliteringsgaranti och inte minst jobb, så att folk har en chans att byta jobb när det behövs för en återgång till arbete.

Fru talman! Jag tror inte att det kan undgå någon att vi står inför ett vägval när det gäller synen på åtgärderna mot ohälsa. Vägvalet ser väl ut så här: Ska samhället med gemensamma resurser hjälpa människor i svåra situationer, både ekonomiskt och med insatser, eller ska insatserna vara få och ersättningarna ringa? Jag tror att vi kommer att mötas många gånger och debattera de olika synsätt som finns omkring detta. Vi har i varje fall ett år på oss att få bryta arm om detta. Men jag vill säga att det inte är en budgetdebatt. Det jag försöker peka på är de alternativa lösningar som presenteras här i Sveriges riksdag. De ska väl ställas emot regeringens politik. Jag tror alltså att vi ses fler gånger. Tack för debatten!