Åtgärder mot barnfattigdom

Fru talman! Serkan Köse har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att omedelbart adressera barnfattigdomen som riskerar att förvärras av den nuvarande ekonomiska situationen. Han har också frågat mig hur regeringen avser att säkerställa att ingen familj i Sverige måste välja mellan att betala hyran eller att köpa mat till sina barn.

Det ekonomiska läget är ansträngt, och Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Även om inflationen har börjat minska har den höga inflationen påverkat hushållens ekonomi negativt genom bland annat höjda matpriser och stigande boendekostnader. Detta påverkas vi alla av, men hushåll med små marginaler är mer utsatta. Regeringen ser det därför som angeläget att fortsätta bekämpa inflationen samtidigt som vi stöttar hushåll och välfärd.

Med en återhållsam finanspolitik bekämpar regeringen inflationen för att Sverige ska ta sig ur det besvärliga läge vi befinner oss i, där vi också börjar se tecken på att regeringens inflationsbekämpning ger resultat. Detta kombineras med åtgärder som är betydelsefulla för hushåll med små marginaler. Regeringen har bland annat sänkt energiskatten på drivmedel, höjt a-kassan, höjt bostadsbidraget för barnfamiljer och betalat ut elstöd. Sänkt reduktionsplikt vid årsskiftet har ytterligare bidragit till minskade drivmedelskostnader. Regeringen hade även i budgeten för 2024 med ett förstärkt jobbskatteavdrag för låg- och medelinkomsttagare och sänkt skatt för pensionärer. Det bidrar till att fler får mer i hushållskassan.

För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll och minska barnfattigdom är det viktigt att få fler i arbete. Regeringen genomför en rad olika åtgärder som gemensamt ska stärka arbetslinjen, där det ska löna sig mer att gå från bidrag till arbete. Samtidigt arbetar regeringen kontinuerligt med förbättrat företagsklimat för att fler företag ska starta och växa i Sverige. Genom att fler jobb skapas samtidigt som efterfrågan på arbete ökar vill regeringen lägga grunden för en högre framtida tillväxt som fler kan ta del av.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Trots att vi är ett land med hög levnadsstandard och har ett väldigt starkt välfärdssystem ser vi i dag en växande fattigdom bland barnfamiljer. Rapporter från Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, Majblomman och Hyresgästföreningen pekar på en alltmer akut ekonomisk situation för dessa familjer, och den förvärras självklart av den stigande inflationen och de rekordhöga matpriserna.

Röda Korsets rapporter visar att många familjer kämpar för att täcka grundläggande behov som mat och kläder. Sedan 2020 har organisationen fyrdubblat sin verksamhet, vilket visar på ett ökat behov av stöd.

Fru talman! Allt fler människor söker sig till civilsamhällets organisationer för mat, kläder och hjälp med bostad. Familjer med låga inkomster och ensamstående föräldrar har särskilt svårt att få ekonomin att gå ihop och har små marginaler för oväntade kostnader. Dessa familjers situation påverkar barnens grundläggande rättigheter, såsom rätt till en skälig levnadsstandard, fritid, hälsa och framtidsmöjligheter.

Fru talman! Rädda Barnen rapporterar att man ser många barn vars föräldrar inte har råd med barnens fritidsaktiviteter och att allt fler söker sig till deras frukostklubbar.

Rädda Barnens, Hyresgästföreningens, Majblommans och Röda Korsets undersökning visar att tre av tio familjer i dag har svårt att köpa näringsriktig mat till familjen, att tre av tio har svårt att betala fritidsaktiviteter för barnen, att fyra av tio är oroliga över att familjens ekonomiska situation påverkar barnets behov och mående och att en av fem har svårt att betala familjens räkningar. Detta, fru talman, strider mot barnens rätt till en skälig levnadsstandard, utbildning och fritidsaktiviteter, enligt FN:s barnkonvention, som numera också är svensk lag.

För att bekämpa barnfattigdomen föreslår bland andra Svenska Röda Korset flera konkreta åtgärder, däribland höjt barnbidrag. Kostnadskrisen drabbar barnfamiljer hårt. Som nämndes är 40 procent av de ensamstående föräldrarna beroende av barnbidraget för att få ekonomin att gå ihop. Vi socialdemokrater har föreslagit en extra utbetalning av barnbidraget till alla barnfamiljer och en tillfällig förstärkning av underhållsstödet till ensamstående föräldrar med 500 kronor i månaden, vilket regeringen har avvisat.

Fru talman! Hyresgästföreningens rapporter visar också att många är oroliga då man inte vet hur man ska klara hyran. Det är en svår ekonomisk situation där barnen blir de största förlorarna. Ekonomisk press ökar trångboddheten och förvärrar hemmiljön ytterligare för väldigt många barn.

Svenska Röda Korset bedriver nu verksamhet på 140 orter runt om i Sverige för att möta konsekvenserna av den ökade fattigdomen i vårt land. Man har sett en fyrdubbling sedan 2020. Det är en ohållbar situation att civilsamhällesorganisationerna ensamma ska behöva hantera dessa behov. Här måste politiken kliva fram och ta sitt ansvar.

Vi ser att en betydande del av Sveriges barnfamiljer lever under ekonomisk stress, där föräldrarna nu tvingas att göra svåra val mellan barnens välmående och framtid, mat och så vidare.

Mot anledning av detta vill jag återigen fråga finansministern: Vilka konkreta åtgärder avser hon att vidta för att adressera det som nu är akut, nämligen barnfattigdomen? Och hur tänker finansministern säkerställa att ingen familj i Sverige ska behöva välja mellan att betala hyran, köpa mat till barnen eller andra typer av åtgärder?

Fru talman! Tack, Serkan Köse, för interpellationen och för det stora engagemang som ledamoten har för barnfamiljer i trångmål! De är många fler i dag än för två år sedan eftersom inflationen gör människor fattigare. Den inflation vi har sett under de här åren, som började stiga sommaren 2021 och som har stigit fram till för ett halvår sedan, har varit brutal för många.

De svenska systemen är anpassade så att en del kompenseras via olika typer av indexeringar, men vi har också i budgeten för i år och även förra året sett till att hushåll stöttas på olika sätt för att underlätta under en väldigt svår tid. Det går dock inte att komma ifrån att den absolut viktigaste finanspolitiska åtgärden på en aggregerad nivå är att bekämpa inflationen.

Om vi inte bekämpar inflationen utan gör som till exempel en del av Socialdemokraternas samarbetspartier vill, nämligen gå med stora underskott nu för att stötta på olika sätt, skulle inflationen bli väldigt mycket högre.

Inflation innebär att priserna ökar. Det betyder att om inflationen blir noll framöver skulle priserna fortfarande generellt inte gå ned. Priserna ligger där de ligger. Vissa kommer naturligtvis att gå ned av andra skäl, men den generella prisnivån har nu höjts dramatiskt med inflationen.

Det är därför det har varit så viktigt för mig att få denna utveckling att vända. Det är barnen jag har för ögonen när jag ser inflationsbekämpningen. Det är hushåll som har det tajt som jag har för ögonen. Men det är också företag, eftersom vi vet att om de inte får bukt med detta kommer fler att förlora jobbet och fler bli beroende av olika typer av ersättningar.

I grund och botten handlar regeringens politik alltså om att bekämpa inflationen, och det fungerar. Finanspolitiken och penningpolitiken men också parterna har gjort det som bör göras. Den budget som började gälla den 1 januari i år är också anpassad efter detta läge. Jag har nämnt flera saker, men jag kan nämna dem igen: Det handlar om bostadsbidraget, det handlar om drivmedel och det handlar om sänkt skatt för dem som arbetar.

Vi ska komma ihåg att de som har ersättningar kompenseras med indexering på grund av inflationen, men de som har en lägre lön kompenseras inte alls. Tvärtom har de som har lägre löner generellt fått se sina löner och framför allt sin köpkraft urholkas, och därför har det varit viktigt att sänka skatten på arbete.

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Jag delar uppfattningen att vi absolut ska bekämpa inflationen och prisökningarna, men vi behöver också titta på krisen här och nu. Vi ser att den ekonomiska krisen påverkar väldigt många - tusentals - barnfamiljer i Sverige. Jag kollade på Majblommans senaste rapport, och där ser man ett ökat antal ansökningar, särskilt när det gäller basbehov som mat, blöjor och välling.

Sverige är ett välfärdsland. Vi har en välfärdsmodell som bygger på principen att ingen ska vara beroende av välgörenhet för att täcka sina grundläggande behov. Vi har socialförsäkringar och andra typer av bidrag för att människor ska kunna ha en skälig levnadsstandard och kunna klara sig. Med andra ord ska ingen i Sverige behöva stå med mössan i hand år 2024 för att få mat, blöjor och välling.

Utöver denna dystra utveckling, fru talman, kan vi se att vräkningssiffrorna, det vill säga människor som blir av med sina bostäder, har ökat sedan 2012. Enligt Konjunkturinstitutet har livsmedelspriserna också ökat mer än vad kostnadsökningarna motiverar. Vi ser alltså en enormt ökad kostnad men också en ökad fattigdom, inte minst bland barnfamiljer som nu har det väldigt svårt och som söker sig till civilsamhällesorganisationer. Här måste vi som samhälle och som välfärdsland ta ansvar.

Det finns många människor, arbetslösa och andra, som inte omfattas av stöd, och vi behöver därför se till att människor får arbete. Fler måste få jobb, men när vi tittar på hur det ser ut med jobbsatsningar kan vi konstatera att regeringen drar ned på aktiva åtgärder till arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsförmedlingen får mindre förvaltningsanslag, vilket innebär att det blir färre anställda inom organisationen. Och i går gick myndigheten ut med att man ska varsla 160 tjänster, vilket också kommer att påverka stödet till de arbetslösa. Program och insatser riktade mot arbetslösheten har minskat rejält de senaste åren. Varje gång man har haft chansen har man dragit ned på både program och insatser.

I Arbetsförmedlingens årsredovisning konstaterar myndigheten att de inte klarar de mål som regeringen har satt upp därför att de inte har tillräckligt med resurser. I pressmeddelandet hänvisar de till att de får mindre anslag från regeringen och därför säger upp folk, vilket innebär att de arbetslösa kommer att få mindre stöd fast varslen och arbetslösheten ökar. Detta innebär att det inte finns tillräckligt med åtgärder för att få fler människor i arbete. Om det är viktigt med jobb och att få fler människor i arbete behöver det också finnas åtgärder och insatser.

Vi ser också bostadskrisen och bostadssituationen i dag. Varslen inom byggsektorn ökar, och många byggnadsarbetare blir arbetslösa. Där behöver det också sättas in åtgärder, men där händer nästan ingenting från regeringens sida.

Vi ska absolut bekämpa inflationen, men samtidigt behöver vi göra mer när det gäller arbetslösheten, bostadspolitiken och välfärdssystemen som sådana. Det behövs mer resurser i kommuner och regioner för att se till att barnen inte drabbas av den ekonomiska krisen.

Det är barnen som drabbas nu, och många föräldrar är oroliga för hur de ska få ihop det när månaden är slut. Därför, finansministern, vill återigen fråga: Hur ser du på denna utveckling, och vad är ditt svar till alla barnfamiljer som nu tittar på debatten och som förväntar sig att politiken ska göra något?

Fru talman! Jag tackar Serkan för frågorna.

Jag tror att ledamoten började med att säga ungefär att vi när det gäller välfärdsstaten har en princip att ingen ska behöva ersättningar. Det är ju inte riktigt sant; jag menar i stället att vi har ett skyddssystem och ett skyddsnät för dem som allra mest behöver det. Det finns personer som verkligen behöver skydd och ersättningar under perioder, långa eller korta, därför att de inte kan arbeta.

Problemet i Sverige är att vi har ett system som finansierar att människor som har arbetsförmåga får ersättningar år ut och år in, till exempel genom försörjningsstöd och annat. Det är där människor har fastnat. Sådant som var tänkt att vara tillfälligt - och som har varit helt riktigt - har blivit långvarigt, och människor har helt passiviserats och fastnat i dessa system. Det vill vi ändra på.

Jag delar helt bilden att det är arbete som är den grundläggande och absolut viktigaste insatsen för familjer som har det tufft. Nu ska vi ju komma ihåg att en del som har arbete också har det tufft i och med att köpkraften har urholkats. Kanske är man till exempel ensamstående. Det är därför vi har förlängt och förhöjt bostadsbidraget - för att vi vet att det är träffsäkert.

Om vi bara kort berör hur fler ska få arbete vill jag säga att vi bland annat har gjort och gör stora satsningar på utbildning. Det kommer att behövas att fler utbildar sig, och då menar jag inte bara långa utbildningar utan även korta. Det handlar om att göra sig anställbar för de jobb som finns. Det finns trots allt många jobb som är helt lediga och platser som väntar på att fyllas, och människor måste ta ett eget ansvar för att utbilda sig och anpassa sig till arbetsmarknaden. Självklart ska de få stöd och hjälp att göra det, och där handlar det om kommuners insatser och om Arbetsförmedlingen - men även om utbildning, som jag precis nämnde.

Vi arbetar också med en bidragsreform i tre delar, fru talman. Man ska kvalificera sig till välfärdssystemet. Man ska vara aktiv på heltid för att få ett stöd, så att man verkligen kommer in på arbetsmarknaden. Det finns också ett bidragstak som gör att det alltid ska löna sig att ta ett jobb. Trots det ledamoten säger vet vi nämligen att det finns familjer där det faktiskt inte lönar sig om en förälder går till jobbet.

Jag vill avsluta detta inlägg med att säga att jag ser och vet att många har det tufft. Det är precis därför de budgetar vi har lagt fram under dessa två år har anpassats efter läget. Budgeten är återhållsam såtillvida att den inte driver på inflation, men den riktar sig också till hushåll som har det tufft. När det gäller dem som har det väldigt tufft har vi gjort speciellt riktade insatser. Låt mig också bara säga att Röda Korset, Stadsmissionen och andra gör ett fantastiskt jobb och att de behöver stöd i det arbetet.

I grund och botten vill dock alla i riksdagen - förutsätter jag - att alla människor ska ha ett jobb att gå till och kunna försörja sig själva och sina barn.

Fru talman! Vi kan titta på budgeten, till exempel på vuxenutbildningen eftersom finansministern nämnde att man satsar på utbildning. Om vi jämför 2023 och 2024 års siffror kan vi se att det inte är någon jätteökning av stödet till vuxenutbildningen. Jag tror att jag tittade på det och att det rör sig om någonstans runt 70 miljoner mer till vuxenutbildningen.

Vi kan titta på arbetsmarknadspolitiken i dag. Vi har 350 000 människor som är arbetslösa, och vi har över 140 000 lediga jobb. Vi har i dag en missmatchning på svensk arbetsmarknad. Jag delar uppfattningen att vi ska satsa på utbildning för att se till att fler utbildas för de lediga jobb som finns på svensk arbetsmarknad i dag. Problemet är att regeringen drar ned på resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken, vilket gör att färre får ta del av dessa insatser.

Arbetsförmedlingens årsredovisning visar att man inte har lyckats uppnå regeringens mål att till exempel få fler i arbetsmarknadsutbildning, vilket industrin och näringslivet kräver. Tittar vi på norra Sverige ser vi att det finns en jätteutmaning i att få fler människor i arbete genom att matcha människor med de lediga jobb som finns. Regeringen drar ned på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Den drar ned på de pengar som Arbetsförmedlingen får för att kunna göra sitt jobb och ger mindre resurser till vuxenutbildningen - eller ja, det är väl lite plus, kan vi säga.

Det är alltså inga jätteförändringar som görs. Tvärtom blir det mindre pengar till arbetsmarknadspolitiken. Och det sorgliga i detta är att Arbetsförmedlingen kommer att skicka tillbaka pengar i år. Man kommer att skicka tillbaka 9,6 miljarder, och av detta kommer 2,7 miljarder från nystartsjobben. Regeringen gick ju ut ganska hårt med nystartsjobben och att de skulle stärkas så att fler kommer in i nystartsjobb. Nu skickar Arbetsförmedlingen tillbaka dessa pengar. Det beror delvis på att man har mindre personal och inte hinner och klarar av detta. Så är det när det gäller pengarna som kommer tillbaka.

Det vore därför intressant om finansministern kunde säga någonting om arbetsmarknadspolitiken och hur den påverkar sysselsättningen - och inte minst barnfamiljerna.

Fru talman! Jag slutar aldrig förvånas över socialdemokrater här i riksdagen. När man tog över 2014 låg arbetslösheten på en hyfsad nivå jämfört med övriga EU. När man lämnade över till oss var vi i ett katastrofläge: Vi hade bland de allra sämsta siffrorna i EU. Jag bara konstaterar det. Ändå tycker ledamoten att vi borde fortsätta med exakt samma politik som den som Socialdemokraterna förde under åtta år. För mig rimmar det inte riktigt.

Jag brukar inte gnälla på era åtta år, Serkan Köse, utan jag brukar försöka hålla mig till vad vi gör. Jag kan dock bara konstatera att det ledamoten säger är att vi ska göra samma sak. Skulle vi då få ett annat resultat? Nej. Därför jobbar vi på ett annat sätt. Vi jobbar med ett bredare tänkande kring tillväxt - att resurser och företag ska växa. Vi tänker mer på näringspolitiken än vad den förra regeringen gjorde. Vi tänker också på bidragssystem och hur de kan påverka beteenden och annat.

Vi tänker även på sådant som att svenska språket ska vara ännu mer i fokus för människor som kommer hit nu eller har kommit hit tidigare, så att de lär sig svenska. Det är ganska enkelt: Lär dig svenska och gör det du kan för att anpassa dig till den svenska arbetsmarknaden, så ska vi göra allt vi kan för att ge dig möjligheter! Sverige är nämligen möjligheternas land; här har man gratis utbildning och får alla möjligheter om man bara kan och vill.

Tillbaka till det interpellationen handlade om: Jag ser och vet att många har det tufft. Det är också därför inflationsbekämpning har varit prio ett. Det fungerar, och vi kommer att fortsätta att återkomma i budgetar framöver - allra mest gällande hur tillväxten kan öka och jobben bli fler, så att de föräldrar som i dag inte har ett arbete att gå till ska kunna få det.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.