Åtgärder för att rädda strömmingen i Östersjön

Herr talman! Tomas Kronståhl har frågat mig om jag och regeringen ämnar vidta några åtgärder för att försöka rädda strömmingen i Östersjön och därmed det kustnära fisket.

Havs- och vattenmyndigheten arbetar sedan förra året med ett regeringsuppdrag att på prov genomföra fiskeriförvaltningsåtgärder som motsvarar en utflyttning av trålgränsen. Myndigheten ska genomföra ett tidsbegränsat vetenskapligt projekt som motsvarar en utflyttning av trålgränsen för fartyg som fiskar efter pelagiska arter i Östersjön i syfte att utvärdera effekterna på sill- och strömmingsbeståndens biomassa samt deras storleks, bestånds- och åldersstruktur.

Regeringen har beslutat att utöka det pågående uppdraget till Havs- och vattenmyndigheten att genomföra åtgärder som motsvarar att flytta ut trålgränsen till att omfatta resterande delar av svenskt territorialvatten i Östersjön. Ändringen syftar till att inkludera samtliga berörda förvaltningsområden för sill och strömming i Östersjön och medför ett helhetsgrepp kring förekommande frågeställningar. Detta är ett ambitiöst tidsbegränsat vetenskapligt projekt som förväntas innebära konkreta regleringar för det pelagiska fisket i Östersjön samtidigt som effekterna av detta utvärderas. Under den tid då det pelagiska fisket begränsas i dessa områden ska även andra orsakssamband utvärderas för att vetenskapligt försöka klargöra effekter och orsakssamband av de många faktorer som påverkar fiskbestånden och fiskets bedrivande.

Syftet med det utökade uppdraget är att finna förvaltningsverktyg som kan återhämta bestånden av sill och strömming i Östersjön. Inte bara vi människor använder resursen, utan sillen spelar en central roll i Östersjöns ekosystem. En återhämtning av sill- och strömmingsbestånden leder dels till en förbättrad havsmiljösituation, dels till förbättrade möjligheter till ett fortsatt kustnära fiske och ett fiske för direkt användning som livsmedel.

Jordbruksverket arbetar samtidigt med att utreda mottagnings- och fiskberedningskapaciteten i Sverige. Detta är tillsammans med tillgången till en hållbar resurs som råvara viktigt för att kunna öka produktionen av fiskprodukter, stärka beredskapen och bidra till en växande bioekonomi. I tillägg till detta uppdrag arbetar Jordbruksverket med att ta fram en färdplan för att främja surströmmingsindustrins råvaruförsörjning där även det kustnära fisket ingår.

Herr talman! Regeringen följer noga uppdragets genomförande i att finna ändamålsenliga och vetenskapligt välgrundade förvaltningsverktyg som ska kunna återhämta bestånden av sill och strömming i Östersjön och förbättra den långsiktigt hållbara förvaltningen av dessa bestånd. Senast i april kommer regeringen att få en uppdatering avseende Havs- och vattenmyndighetens arbete med att genomföra sitt uppdrag.

Herr talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret.

Under flera år, för att inte säga decennier, har vi kunnat se strömmingens illavarslande utveckling på flera olika sätt. Dels har antalet strömmingar konstant minskat sedan början av 90-talet, dels har under samma period storleken minskat betydligt. Under de senaste årens kartläggningar och provfisken som har genomförts har man nu även konstaterat en alarmerande snabb förändring när det gäller strömmingsbeståndens åldersstruktur och storlek. De större strömmingarna för livsmedel och konsumtion har minskat kraftigt och är på sina håll helt obefintliga. Detta är, tycker jag, ett akut rop på hjälp, och det är ett akut hot mot strömmingen som art. Dessvärre innebär detta även ett akut hot mot den biologiska mångfalden i Östersjön eftersom strömmingen är en nyckelart för livet i Östersjöhavet.

Det småskaliga fiske som ännu finns kvar längs våra kuster är nu, om inget snabbt görs, hotat i själva sin existens. En ytterligare försämring för det småskaliga yrkesfisket är troligtvis dödsstöten för en näring som har betytt och betyder så mycket för bra lokala livsmedel och inte minst för den viktiga turistnäringen.

Herr talman! Strömmingen är den centrala motorn i Östersjöns ekosystem. Strömmingen är den art som överför energi och näring från lägre till högre trofiska nivåer. Eftersom den nu hotas riskerar även många andra arter att kraftigt drabbas. Med ett obefintligt torskbestånd är strömmingen helt avgörande för ett fortsatt kustnära fiske för livsmedel. Det kustnära småskaliga yrkesfisket i Östersjön är mycket betydelsefullt, bra för lokala livsmedel och även mycket bra och attraktivt för turister och andra besök.

Strömmingens utveckling sedan början av 90-talet är tyvärr, herr minister, ingen utveckling utan en sorglig avveckling av en för många älskad fiskart. Orsakerna till detta diskuterar vi ofta och länge, och självfallet kan säkert flera olika faktorer negativt påverka beståndet. Det kan gälla förändringen i tillgång på föda, salthalten i vattnet samt klimatförändringar och våra egna utsläpp i havet. Det gäller säkert också för stora bestånd av både skarv och säl.

För mig framstår detta tydligt om man tar del av SLU:s och andra internationella forskares rapporter samt vad Sportfiskarna och andra intressenter framför, det vill säga något som pågått sedan det storskaliga industritrålfisket med stora moderna trålfartyg startade och som har tillåtits fiska upp cirka 95 procent av Sveriges totala fiskekvot i Östersjön. Dessa fartyg fiskar upp alla sorter och alla storlekar. Över 90 procent av deras fångst blir till fiskmjöl och används till hund- och kattmat, hönsfoder och foder till fiskodling.

Detta sker samtidigt som de övriga hundratals kustnära småskaliga fiskebåtarna tar upp endast 5 procent av fiskekvoten, som ska ha en större storlek på råvaran och bli människoföda.

Den tidigare regeringen gav ett antal uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten. Jag ser att den nuvarande regeringen har tagit till sig dessa uppdrag. Går det att påskynda denna verkställighet för att försöka rädda det som räddas kan?

Herr talman! När vi lever i en tid av krig och oroligheter i världen är det viktigare än någonsin att se över den svenska livsmedelsförsörjningen.

En viktig del av våra livsmedel kommer från våra hav, från södra Bottenhavet och från Östersjön. Dessvärre står dessa hav inför en rad utmaningar, som regeringen måste ta på allvar.

Just nu dammsugs våra hav av trålare som riskerar att skapa total utfiskning. Särskilt drabbad av detta är en klassisk rätt på våra nalkande påskbord: sillen.

Inom EU tillämpas den så kallade försiktighetsprincipen som ett redskap för att hantera risker. Den innebär att om en viss politik eller en viss åtgärd kan utgöra fara för allmänheten eller miljön och om forskarvärlden ännu inte är enig i frågan bör politiken eller åtgärden inte genomföras. Det är bestämt att denna princip ska användas när det gäller fisket.

Jag skulle vilja säga att det finns stor anledning att vara försiktig med våra fiskbestånd just nu. Det finns rapporter om att strömmingen minskat med 80 procent på 30 år.

I min kommun Hudiksvall var det förr fullt längs hela kajen när strömmingen gick in för att leka. Att lägga nät när strömmingen gick in innebar många timmars jobb.

I dag ser vi att skillnaden i mängd är enorm. Den strömming som finns kvar är dessutom mindre i storlek. Och den lilla mängden fisk hamnar inte ens på våra svenska bord utan trålas ofta upp för att sedan tas till Danmark och bli fiskmjöl. Det här behöver brytas. Fisken som tas upp ska vara på våra bord, inte bli till fiskmjöl.

Att trålgränserna har flyttats ut är glädjande, men problemen är inte borta med det. Många fiskare längs Gävleborgskusten fiskar utanför den gräns som nu gäller. Vi skulle behöva titta på möjligheten till fredade fiskezoner från industrifisket.

Överfiske och syrefattiga havsbottnar har även lett till stora nedgångar i torskbeståndet. Det finns hopp i form av ett hållbart småskaligt fiske, men då behöver något göras för att möjliggöra det.

Längs med Gävleborgskusten har det funnits en lång tradition av fiske, men fler och fler kastar in handduken. "Det är katastrof, det finns ingen fisk." Så sa Lars Erik Åslund, som är sjunde generationens yrkesfiskare, till SVT i ett reportage förra hösten. Risken är att hans generation blir den sista om vi inte gör något åt det här.

Det hållbara fisket är betydelsefullt för livsmedelsförsörjningen. Det krävs stora insatser och ett gott samarbete mellan berörda myndigheter, fiskenäring och forskning för att nå miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård.

Människor gillar att kunna köpa fisk till lördagsmiddagen från Bergmans fisk i Norrsundet. Men hur ska Dennis Bergman och hans verksamhet överleva med denna ordning? Hur ska fiskarna överleva och generationsväxla? Vad har ministern att säga till alla lokala kustfiskare som kämpar med sitt levebröd och som är rädda att de inte kommer att kunna fortsätta?

Herr talman! Vi ska vara, och jag tror att vi är, medvetna om att strömmingsfrågan är komplicerad och att det fortfarande till stor del saknas kunskap.

Det är först under de senaste åren det i olika sammanhang har rapporterats om en ökad andel småvuxen strömming samtidigt som den storvuxna strömmingen minskat i de provfisken som nyligen genomförts i vissa områden i Östersjön. Det finns många faktorer som kan påverka beståndet och kustfiskets fångster. Samtidigt har samma utveckling inte rapporterats från våra grannländer.

Sveriges lantbruksuniversitets senaste rapport bekräftar att förekomsten av strömming kan skilja sig åt mellan områden. Men det saknas tydliga orsakssamband, då samma utveckling inte syns vid Åland trots att samtliga provfiskelokaler finns i södra Bottenhavet.

Vi är medvetna om att en minskad förekomst av stor strömming i kustfiskets fångster har medfört lägre intäkter samtidigt som surströmmingsindustrins råvaruförsäljning har försvårats. Därför är det viktigt att finna och genomföra rätt åtgärder som leder till att stor strömming åter fångas i kustfisket. Men vi måste först få reda på vad som är orsaken eller orsakerna för att därefter kunna vidta de rätta åtgärderna och därmed lösa de problem vi står inför.

Det pågående arbetet är inriktat på frågeställningarna avseende strömming utan att skapa en pseudodebatt om andra länders tillträde och i linje med förslagen från HaV:s och SLU:s tidigare återrapporteringar. Det krävs ett helhetsgrepp i den här frågan, och därför genomförs det parallella och kompletterande insatser. Jordbruksverkets pågående insatser inom havs, fiskeri- och vattenbruksprogrammet förväntas kunna bidra till att minska de negativa effekterna för berörda fiskare och företag.

Regeringen önskar finna ändamålsenliga och vetenskapligt välgrundade förvaltningsverktyg som ska kunna återhämta bestånden av sill och strömming i Östersjön. Regeringen är även beredd att vidta åtgärder under uppdragets genomförande med utgångspunkt i att förvaltningen måste baseras på välgrundade vetenskapliga underlag.

Herr talman! Det är viktigt, tycker jag, att vi i den här debatten håller fokus på om vi kan göra någonting tillsammans för att rädda vår strömming. Jag tror inte att vi politiskt är så skiljaktiga i åsikter eller meningar.

Herr talman! Det finns i dag fyra olika förvaltningsbestånd av strömming i Östersjön. I tre av dessa är läget mycket illa eller akut dåligt. Mängden strömming och lekmogen fisk har som sagt minskat i över 30 år med endast ett synligt och bekräftat undantag, nämligen det förvaltningsbestånd som finns i Rigabukten. Mängden lekmogen strömming där är mer än två gånger så stor som i övriga Östersjön. Man frågar sig naturligtvis hur det är möjligt och hur de förvaltar sitt strömmingsfiske där.

I Rigabukten är det endast Lettland och Estland som fiskar strömmingen, vilket har inneburit att länderna själva tillsammans har bestämt hur denna viktiga råvara ska förvaltas i stället för att förbrukas.

Man har beslutat om en betydligt stramare förvaltning där man bland annat satt en gräns för hur stora fiskefartyg som har rätt att gå in där. Man tillåter inte de stora industritrålarna att fiska i dessa vatten. Max 24-metersbåtar har rätt att fiska där.

Man stoppar allt fiske under en månad, då strömmingens lekvandring sker. Estland stoppar även fisket av strömming helt under en sommarmånad.

Inga former av trålare får fiska i vatten som är grundare än 20 meter djupt.

Herr talman! Att strömmingen mår betydligt bättre i Rigabukten innebär även att miljön i dessa vatten är mycket bättre, då strömmingen bidrar positivt till havsmiljön.

Det är självklart även bra för det lokala småskaliga yrkesfisket som fiskar för livsmedelsproduktion i dessa vatten och får betydligt bättre fångster där än i övriga Östersjön.

Det gynnar även turismen och besöksnäringen.

En annan noterbar skillnad är att även sportfiskare och privatpersoner som använder handredskap får en betydligt bättre fångst, vilket är ett tydligt bevis på att det finns fisk där som mår bra.

Herr talman! Det är fullt möjligt att det finns fler anledningar till att strömmingsförvaltningen i Rigabukten fungerar så mycket bättre än i övriga Östersjön. Det kan finnas andra orsaker. Men utan tvivel är detta ett faktum som för oss som värnar det lokala och småskaliga yrkesfisket för livsmedel verkligen är värt att noga studera och undersöka och varför inte även besöka. Faktum är ju att i princip samma möjligheter till förvaltning skulle kunna fungera även här hos oss, åtminstone i Bottniska viken där endast vi och Finland fiskar.

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera att de förslag som den tidigare socialdemokratiska regeringen beslutade om, och som den nuvarande regeringen glädjande nog har tagit till sig och utökat och förhoppningsvis även skyndsamt kommer att verkställa, verkligen är ett led i rätt riktning. Jag önskar även att landsbygdsministern vid nästa tillfälle då fiskekvoterna beslutas väljer att ta höjd för denna kritiska situation för strömmingen och verkar för att kraftigt minska kvoterna i Östersjön.

Herr talman! Boende vid Hälsingekusten rapporterar att sälarna svälter så mycket att man nu kan se bröstkorgarna på dem. Sälarnas antal är så stort att det är svårt för dem att hitta mat. Sälarna tar sig allt längre in i skärgården, och det har även kommit rapporter om kannibalism. Att skyddsjakt på säl nu är tillåten är positivt även om avskjutningen inte på långa vägar når taket.

Det kustnära fisket får dock ta de största ekonomiska konsekvenserna av att sälarna ökat numerärt. Djuren skadar bestånd och fiskeredskap, vilket gör en redan ansträngd ekonomisk situation än svårare för kustfiskarna.

Ett annat problem är skarvpopulationen som växer, även om regionala skillnader finns. Fågeln äter mängder av fisk och har omvandlat många skärgårdsöar till stinkande stenhögar.

Det är en kamp mot klockan om vi ska klara av att rädda fiskbestånden och södra Bottenhavet. Havet är under press även av andra faktorer, till exempel klimatförändringar, miljögifter och övergödning. Överfisket är därmed mycket allvarligt.

Ska södra Bottenhavet, Östersjön, den klassiska sillen och det småskaliga, hållbara kustfisket räddas måste regeringen se problemet och agera. Även haven har en gräns, och därför frågar jag: Hur tänker ministern arbeta för rimliga populationer av skarv och säl så att vi kan få tillbaka hälsosamma fiskbestånd i södra Bottenhavet och Östersjön?

Herr talman! Enligt SLU är det svårt att göra en fullständig bedömning av de biologiska effekter som en utflyttning av fisket utanför tolv nautiska mil skulle ge. SLU pekar på att många faktorer påverkar fiskbestånden och fiskets bedrivande. Utöver fiske antas strömmingsbeståndets dynamik och utveckling påverkas av en rad olika faktorer, exempelvis övergödning, salthalt, förekommande konkurrerande arter och inte minst förekomsten av predatorer, till exempel säl, annan fisk och även skarv.

Havs- och vattenmyndighetens uppdrag ska omfatta samtliga berörda förvaltningsområden för sill och strömming i Östersjön. Myndigheten förväntas under våren 2023 ta fram förslag på områden där det pelagiska fisket begränsas. HaV har aviserat att man avser att inkludera andra medlemsstater i sitt arbete, vilket såklart är fullständigt avgörande. Regeringen förstärkte inför 2023 Havs- och vattenmyndighetens befintliga uppdrag, som jag har nämnt tidigare. Syftet är att man ska ta ett helhetsgrepp i frågan för att vi ska kunna göra rätt från början.

Vid de svenska stationerna har förekomsten minskat jämfört med vid provfisket 40 år tidigare, särskilt vad gäller de större individerna. Men samma nedgång har som ni vet inte kunnat noteras vid provtagning kring Åland. Vad denna skillnad beror på hoppas jag att vi ska få veta genom uppdragets upplägg.

Arbetet inom Jordbruksverkets projekt förväntas medföra ett ökat samarbete mellan aktörer och att vi kan undvika konkurser, samtidigt som produktionsvolymen av surströmming under 2023 kan återställas så att den tidigare bristen i butikerna åtgärdas.

Regeringens övergripande målsättning är att förvaltningsåtgärderna ska beslutas i linje med den gemensamma fiskeripolitikens mål och principer. Den 17 oktober 2022, alltså dagen innan jag hade förmånen att tillträda som landsbygdsminister, enades ett enhälligt ministerråd om fiskemöjligheterna i Östersjön 2023. Sverige verkade då, i linje med den ståndpunkt som hade fått stöd i riksdagen, för kvoter som ska leda till livskraftiga bestånd i hela Östersjön.

Jag vill redan nu tacka för jättebra och intressanta inspel. Självklart bejakar jag inspel kring Rigabukten och kommer naturligtvis att titta närmare på detta i samarbete med mina landsbygds- och fiskeriministerkollegor i respektive länder som är aktuella.

Herr talman! Jag vill avsluta detta med att konstatera att det nu finns en vakenhet i frågan och att vi känner till problembilden. Det vi kan göra är naturligtvis att på olika sätt arbeta tillsammans med både EU och våra grannländer.

Sedan är det viktigt att vi tar till alla möjligheter vi faktiskt har. Jag tänker på att vi ska ha en bra förvaltning av både sälen och skarven. Det ska självklart också bli väldigt spännande att se resultatet av begränsningen av trålfisket, om vi någonsin kommer igång med den. Jag tror att det verkligen kan komma att visa sig att den påverkar strömmingens utbredning och existens ganska kraftfullt.

Jag tror också att vi ska vara lite striktare med kvoterna och i stället för maxkvoter helt enkelt välja det minimala. Ofta har det nämligen visat sig att vi har bedömt det hela som bättre än det verkligen är. Om vi kunde få till ett förbud mot fiske under lekperioden tror jag också att det skulle vara väldigt positivt. Då tror jag att svenska folket fortsatt kan få äta både sill, strömming, böckling och, de som vill, till och med surströmming - även om jag gärna avstår.

Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för en mycket viktig debatt. Vi kan konstatera att strömmingsfrågan är komplicerad och skapar en svår situation för många av våra kustfiskare. Det är viktigt att vi kommer vidare i denna fråga så snabbt som möjligt, med en förvaltning som är baserad på välgrundade vetenskapliga underlag.

Givet att även andra medlemsstaters fiske ska omfattas bedöms det snabbaste sättet vara att rikta in sig på att utvärdera de områden där det pelagiska fisket bedrivits och reglera det över en längre tid, samtidigt som andra orsaksfaktorer utreds. Detta är i linje med vad myndigheterna har föreslagit, och regeringen anser att det är viktigt med ett helhetsgrepp och en möjlighet att inkludera alla förvaltningsområden för strömmingen i Östersjön.

Samtidigt pågår en rad olika åtgärder och insatser. Utöver uppdraget till myndigheten pågår insatser för att stärka livsmedelsförsörjningen inom ramen för Jordbruksverkets uppdrag. Dessutom vidtas åtgärder för att andra orsakssamband ska kunna utvärderas. Det handlar bland annat om redskap och uppföljningar av jakten på säl och skarv.

Regeringen är, som nämnts tidigare, beredd att vidta åtgärder under uppdragets genomförande, men utgångspunkten ska vara att förvaltningen måste baseras på välgrundade vetenskapliga underlag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.