Åtgärder för att minska dödsfall i arbetslivet

Fru talman! Teresa Carvalho har frågat mig om jag och regeringen kommer att ställa oss bakom förslaget om en kriskommission för byggbranschen och vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att minska dödsfallen i arbetslivet.

Jag vill börja med att tacka Teresa Carvalho för engagemanget i dessa viktiga frågor, ett engagemang som jag och den övriga regeringen fullt ut delar. Det är viktigt att vi, över partigränserna, har en samsyn i grunden i dessa allvarliga frågor, och det är en förutsättning för att kunna ställa tydliga krav på alla aktörer i arbetslivet.

Varje dödsolycka är en tragedi för de inblandade och oacceptabel för ett modernt arbetsliv. Ingen ska behöva dö på eller av jobbet. År 2023 innebar, med totalt 65 döda på våra arbetsplatser, ett mycket tungt och sorgligt facit, och en omskakande påminnelse till alla aktörer.

Det förtjänar att upprepas att det är arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret enligt arbetsmiljölagstiftningen. Vid Arbetsmiljöverkets inspektioner av dödsolyckor kan det ofta konstateras att det har funnits brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet, att det inte har gjorts ordentliga riskbedömningar för det arbetsmoment som skulle utföras eller att säkerhetsåtgärder inte har vidtagits eller har varit bristfälliga.

Arbetsgivare måste förebygga både dödsolyckor och de arbetsmiljörisker som leder till ohälsa på längre sikt. I detta arbete är det mycket viktigt med kunskap om arbetsmiljö och om var riskerna finns samt hur dessa kan förebyggas.

Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att minska antalet dödsolyckor i arbetslivet.

Här kan nämnas att regeringen har bett Arbetsmiljöverket att återrapportera vilka åtgärder de har vidtagit för att öka antalet fysiska oanmälda inspektioner, för att öka möjligheten att upptäcka arbetsgivare som har brister. Jag kan tillägga att Myndigheten för arbetsmiljökunskap i mars månad ska leverera en utvärdering av användningen av sanktionsavgifter till regeringen. Jag ser fram emot att ta del av den utvärderingen.

När det gäller den specifika frågan om vad Teresa Carvalho betecknar som en kriskommission för byggbranschen menar jag att styrkan i arbetsmiljöarbetet är att först och främst lyssna på dem som besitter en bred och omfattande kunskap om hur arbetsmiljöfrågor hanteras i praktiken och nära verksamheterna. Jag har därför kallat till mig representanter för arbetsmarknadens parter i de berörda branscherna för att lyssna in vad de ser som viktigt att göra, på såväl kort som lång sikt, för att vända den här utvecklingen.

Fru talman! År 2023 blev ett nattsvart år när det gäller dödsfall i arbetslivet. Varje dödsfall är givetvis en stor tragedi. Detta elände måste få ett slut. Det innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vässas och uppvärderas, och det är bråttom. Ingen ska behöva dö på eller av jobbet.

Att det skedde många dödsolyckor, fler än på väldigt länge, förra året är givetvis inte regeringens fel. Jag vill vara mycket tydlig med det. Men med det sagt måste jag också konstatera att det finns ett politiskt ansvar här, och det yttersta politiska ansvaret bär givetvis sittande regering. Jag säger alltså inte att det är regeringens fel att människor dör på jobbet, men jag säger att regeringen måste vidta åtgärder för att vända utvecklingen, särskilt nu när kurvorna pekar åt fel håll.

Jag kan tyvärr konstatera att regeringen trots de ökade dödsfallen har varit förbluffande passiv, vilket i och för sig inte är förvånande. Man kan titta bakåt i historien och se hur det brukar bli när högern styr.

Förra gången vi hade en borgerlig arbetsmarknadsminister slaktades arbetsmiljöpolitiken. Det gjordes massiva neddragningar på exempelvis Arbetsmiljöverket. Efter alliansregeringens nedskärningar växlade vi socialdemokrater stegvis upp resurserna. Vi antog en nationell arbetsmiljöstrategi som innehöll en nollvision mot dödsolyckor, som högerpartierna först röstade nej till. Vi inrättade Myndigheten för arbetsmiljökunskap, och vi inledde en tung offensiv mot fusk och brott i arbetslivet. Vi gick också fram med ett lagförslag om att ge de regionala skyddsombuden tillträde till fler arbetsplatser, vilket högerpartierna tyvärr nyttjade sin majoritet i riksdagen för att rösta ned.

Trots allt det som vi socialdemokrater gjorde finns det bevisligen mycket kvar att göra. Detta är ett ansvar som nu vilar främst på Paulina Brandberg och Sverigedemokraterna, som också sitter i Rosenbad. Men det är uppenbart att denna regering är tagen på sängen av dödsolyckorna.

I svaret på min ena fråga om vad regeringen gör för att motverka dödsolyckorna får vi höra att regeringen har gjort två saker. Man har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att öka antalet oanmälda inspektioner, och man har kallat till sig parterna för att lyssna in vad de har för idéer.

Att lyssna är såklart jättebra, men det är så dags nu. Att lyssna kommer heller inte att hjälpa; det måste man inse. Nu handlar det om att vi måste gå från att lyssna och analysera till att vidta konkreta åtgärder. Hade ministern lyssnat hade hon hört att exempelvis Svenska Byggnadsarbetareförbundet kräver att regeringen tillsätter en kriskommission för att det ska hända något nu mot dödsolyckorna, i enlighet med vad vi socialdemokrater också har föreslagit.

Det är givetvis jättebra att det blir fler oanmälda inspektioner, men det blir tandlöst när regeringen inte skjuter till de resurser som behövs.

Tyvärr kan jag konstatera att Arbetsmiljöverket var tvungna att avbryta nödvändiga rekryteringar av fler inspektörer förra året på grund av just bristande resurser. I stället för att växla upp säger regeringen egentligen till myndigheten att den nu får omprioritera, vilket mycket väl kan komma att innebära att andra planerade inspektioner som är mer verkningsfulla för att komma åt brister i kvinnodominerade branscher med hög stressproblematik får stryka på foten.

Svaret på min andra fråga, om regeringen kommer att ställa sig bakom vårt förslag om att inrätta en kriskommission mot döden i byggbranschen, tolkar jag som ett klart och tydligt nej. Om det inte blir en kriskommission undrar jag: Vad tänker Paulina Brandberg göra mer än att lyssna?

Fru talman! Även detta är en fråga som vi har diskuterat tidigare i kammaren. Men det är absolut en viktig fråga, så jag fortsätter gärna att diskutera den.

När det gäller arbetet med att minska dödsfallen på våra svenska arbetsplatser måste vi se vad denna fruktansvärda utveckling beror på. Det är någonstans där kärnan ligger.

Vi ser att vi har utmaningar. Det handlar bland annat om att vi måste göra det lättare att göra rätt. De flesta arbetsgivare på svensk arbetsmarknad vill göra rätt. De vill ha en bra och god arbetsmiljö för sina anställda. Vi måste se hur vi på olika sätt kan underlätta det arbetet för dem. Det gör vi bland annat genom det uppdrag som vi har gett om hur vi kan få fler lokala skyddsombud, som vi pratade om i förra debatten.

Vi måste dock också se att det finns arbetsgivare som inte vill göra rätt, som medvetet fuskar och begår brott. De gör avsteg från säkerhetsarbetet på ett medvetet sätt på bekostnad av arbetstagarnas liv och hälsa.

Om vi analyserar varför det ser ut som det gör just nu kan vi se att vi har en ansträngd ekonomi. Vi har en byggbransch i kris. Det är inte svårt att föreställa sig att det påverkar dödstalen att vi helt plötsligt får en tuffare situation för våra byggbolag. Det blir svårare och svårare för de seriösa arbetsgivarna att konkurrera med de oseriösa arbetsgivarna.

Regeringen växlar upp detta arbete rejält. Jag ska säga att det var positivt att den förra regeringen tog initiativ till center mot arbetslivskriminalitet. Ett sådant center hann öppnas innan denna regering tillträdde, och vi har nu installerat sådana center i samtliga polisregioner i Sverige.

Det som den förra regeringen inte gjorde trots att man satt åtta år vid makten var att riva ned de sekretesshinder som finns mellan myndigheter och som gör att det myndighetsgemensamma arbetet haltar i dessa frågor. Detta är akut och fullständigt avgörande. Om vi ska ha ett effektivt arbete mot vår arbetslivskriminalitet och om vi ska komma åt de oseriösa aktörerna räcker det inte att man har skrivborden bredvid varandra i dessa center mot arbetslivskriminalitet. Man måste man också kunna utbyta information med varandra. Regeringen kommer i närtid att riva dessa sekretesshinder för att vi ska kunna växla upp arbetet på ett sätt som är effektivt på riktigt.

Apropå kriskommission kommer jag i nästa vecka att ha möte med arbetsmarknadens parter för att på riktigt lyssna in vad de ser som nödvändiga åtgärder. Jag har haft kontakter med dem även tidigare under mandatperioden, men nu ska vi ha fokus just på frågan om dödsolyckor. När det gäller vilka åtgärder vi vidtar framöver kan jag säga att regeringen ser att detta är en akut situation. Vi utesluter inga åtgärder framöver, men jag kommer först att lyssna in vad parterna ser som nödvändiga åtgärder - både på arbetsgivarsidan och på arbetstagarsidan.

Fru talman! Vi verkar vara överens om att det inte är någon slump att det sker många dödsolyckor framför allt i de branscher som är hårt ansatta av fusk och brottslighet i arbetslivet. Detta inkluderar det faktum att det fuskas hej vilt med arbetsmiljön, helt enkelt för att man ska tjäna pengar. Därför måste det bli svårare att fuska, enklare att åka fast och mer kännbart att bli straffad.

Jag tycker att det är jättebra att den nuvarande regeringen säger sig stå bakom den strategi som vi socialdemokrater tog fram just mot fusk och brott på arbetsmarknaden och att man fullföljer en del av det arbete som vi påbörjade, men jag kan samtidigt konstatera att reformtakten har stannat av och att det är betydligt mer snack än verkstad på det här området. Arbetslivskriminaliteten är faktiskt lite av en blind fläck i Tidöavtalet, där det i övrigt talas väldigt mycket om att bekämpa kriminaliteten.

Man får väl konstatera att det kanske inte främst handlar om den här kriminaliteten, för det har trots allt inte hänt särskilt mycket sedan Tidöregeringen tog vid. Vi socialdemokrater påbörjade arbetet med flera förslag, men av olika skäl hann vi inte slutföra det. Paulina Brandberg påstår här att vi inte gjorde någonting för att bryta sekretesshindret, men det är inte sant. Tvärtom lämnade vi efter oss ett färdigt förslag just för att bryta sekretesshindren kopplat till arbetslivskriminaliteten. Man kan ju undra varför regeringen inte har lagt fram det färdiga förslaget på riksdagens bord än.

Blir det några utökade sanktionsavgifter eller någon myndighetsgemensam leverantörskontroll vid offentlig upphandling? Det väntar vi också på.

Jag undrar också om regeringen har tänkt agera på vårt förslag om att begränsa antalet underleverantörer som i dag radas upp i så långa kedjor att ansvaret för arbetsmiljön tenderar att försvinna på vägen.

Varför kastade Sverigedemokraterna och regeringen vårt förslag om behovsprövning vid arbetskraftsinvandring i papperskorgen? Det unikt liberala regelverk som den förra moderatledda regeringen införde möjliggjorde för oseriösa arbetsgivare att lura hit människor och tvinga dem att arbeta under fullständigt vidriga förhållanden som de flesta svenskar aldrig någonsin skulle acceptera.

Och det är inte bara de här sakerna som regeringen inte agerar på. Vi ser att propositionsförteckningen är tom och budgettabellerna magra.

Jag kan dock meddela statsrådet att det inte råder någon som helst upphovsrätt på våra förslag. Man får gärna ta dem rakt av. Ett sådant förslag som vi kämpar hårt för just nu är att regeringen ska tillsätta en kriskommission för den hårt drabbade byggbranschen. Det behövs en uppstädning för att komma åt alla problem bortom den enskilda hissen och lyftkranen. Man måste vända på varje sten. Det handlar om långa kedjor av underleverantörer, språkförbistringar och det faktum att det fuskas hej vilt med arbetsmiljön för att tjäna pengar.

Vi har dock förstått att det inte kommer att bli någon kriskommission. Förutom statsrådets ganska undvikande svar på frågan här blev det uppenbart i arbetsmarknadsutskottet i veckan. Sverigedemokraterna och regeringspartierna har nu valt att förhala och skjuta beslutet på framtiden för att slippa ta en särskild debatt om detta. Man vågar inte stå för att man kommer att säga nej till en kriskommission. Det är inte bara ett svek mot arbetarna som bygger Sverige; det är också fegt, anser jag, att inte stå för sin politik.

Jag undrar hur statsrådet motiverar för landets byggnadsarbetare att man inte har tillsatt en kriskommission för att motverka dödsolyckorna i den hårt drabbade byggbranschen.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite magstarkt av Teresa Carvalho att påstå att arbetslivskriminaliteten är en blind fläck i Tidöavtalet och att det är en bortglömd del av regeringens politik. Det här är en regering som på alla sätt växlar upp arbetet mot den organiserade brottsligheten. Detta syns inte minst i vår budget.

Fru talman! År 2022 hade vi inte ett enda åtal i Sverige gällande människohandel. Jag arbetade 2022 som åklagare med fokus på människohandel, och jag kan berätta att det inte berodde på att vi inte hade någon människohandel till Sverige. Vi har en omfattande människohandel till Sverige just inom de branscher som är mest utsatta för arbetslivskriminalitet, så man kan ju fråga sig varför vi inte har några åtal. Jo, på grund av att vi har en skenande brottslighet som har satt rättsväsendet under en oerhörd press.

Fru talman! År 2012 hade vi samma antal poliser i förhållande till befolkningsmängd som vi hade 2022. Trots den skenande brottsutvecklingen gjorde Socialdemokraterna ingenting för att se till så att rättsväsendet kunde anpassa sig efter denna utveckling och se till att mota tillbaka både gängkriminaliteten, som det är mycket fokus på i debatten, och även annan brottslighet som är kopplad till den utveckling vi har.

Regeringen växlar upp det arbetet, för just att komma åt arbetslivskriminaliteten, om vi pratar om den frågan, är helt avgörande för att vända utvecklingen och få bort de oseriösa aktörerna som dels utsätter sina arbetstagare för enormt stora risker, dels konkurrerar ut de seriösa aktörerna på vår arbetsmarknad.

Fru talman! I övrigt vill jag upprepa det jag tidigare har sagt, nämligen att regeringen inte utesluter några åtgärder framåt. Det finns dock saker och ting som är på gång. Jag ska träffa arbetsmarknadens parter i nästa vecka. Vi har också ett uppdrag till Mynak, som just nu gör en utvärdering av systemet med sanktionsavgifter. Det är en redovisning som jag kommer att motta i mars i år. Jag kommer självklart inte att föregripa den på något sätt, utan den kommer jag att noga ta till mig när den väl kommer för att se om det finns någonting som vi behöver åtgärda i det avseendet.

Fru talman! Eftersom jag inte bara är biträdande arbetsmarknadsminister utan också Sveriges jämställdhetsminister vill jag passa på att poängtera att nu när vi pratar mycket om dödsolyckor är det jätteviktigt att vi inte glömmer dem som dör och blir sjuka av jobbet. Där har vi en majoritet kvinnor, medan majoriteten av dem som dör på jobbet är män.

Här finns en tydlig jämställdhetsaspekt, och det är viktigt att vi i vårt arbete framåt med de åtgärder som vi vidtar inte missar dem som blir sjuka och dör av jobbet. Det är lätt att det hamnar i skuggan här.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Paulina Brandberg för att hon tar den här debatten med mig i dag. Jag vill särskilt tacka för det hon avslutade med. Det är ett mycket viktigt perspektiv, och det är också grunden till att vi är oroliga för att det tandlösa uppdrag som regeringen har gett till Arbetsmiljöverket att öka andelen oanmälda inspektioner riskerar att ske på bekostnad av de anmälda inspektionerna som mer träffsäkert kan upptäcka brister i arbetsmiljön i de kvinnodominerade branscherna. Det är därför viktigt att vi har med oss det.

Jag vill avslutningsvis föra tillbaka debatten till vad den handlar om, det vill säga dödsolyckorna och att ingen ska behöva dö på eller av jobbet. Här kan jag tyvärr konstatera att min känsla av att regeringen är lite tagen på sängen av dödsolyckorna fortfarande kvarstår, för såväl konkreta åtgärder som resurser till Arbetsmiljöverket lyser med sin frånvaro.

Vi socialdemokrater kräver att regeringen agerar för att 2024 inte ska bli ett lika nattsvart år som 2023. Vi vill att regeringen omedelbart tillsätter en kriskommission för byggbranschen, som är värst drabbad. Jag hade verkligen förväntat mig att Sverigedemokraterna och regeringspartierna tacksamt skulle hörsamma detta förslag och gå fram med det i bred enighet här i riksdagen. Men till min förvåning fick vi i veckan beskedet att Tidöpartierna i stället väljer att förhala frågan och skjuta beslutet på framtiden för att slippa stå för det. Det är uppenbart att det inte kommer att bli någon kriskommission - det hör vi också på statsrådet. Det verkar mest vara en administrativ filibuster för att slippa stå för sin släpphänta hållning till döden på jobbet.

Jag menar att det är ett svek mot de arbetare som bygger Sverige, och jag uppmanar regeringen att tänka om i den här frågan. Lyssna åtminstone på Svenska Byggnadsarbetareförbundet, som också vill ha den här kriskommissionen. Nu får det vara nog med döden på jobbet!

(Applåder)

Fru talman! Om vi ska börja med resurserna till Arbetsmiljöverket: Regeringen har tillskjutit resurser, och jag har också fått besked från Arbetsmiljöverket att de avser att anställa fler arbetsmiljöinspektörer för att kunna genomföra det uppdrag man har fått av regeringen, det vill säga att genomföra fler fysiska och oanmälda kontroller.

I resursfrågan kan jag också konstatera att det i Socialdemokraternas regeringsunderlag finns både partier som vill höja anslagen och partier som vill sänka anslagen till Arbetsmiljöverket. Vad resultatet skulle bli om Socialdemokraterna satt i regeringen är alltså skrivet i stjärnorna.

Jag vill dock tacka Teresa Carvalho för debatten. Jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta diskussionen framöver. Det är mycket som händer i närtid i och med diskussionen med parterna och de olika uppdrag som kommer att redovisas både från Myndigheten för arbetsmiljökunskap och från Arbetsmiljöverket, och regeringen kommer som sagt inte att utesluta några åtgärder. Vi kan nämligen aldrig acceptera som ett normalläge att så många människor såväl dör som blir skadade och sjuka på och av jobbet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.