arbetsgivarnas sjuklöneansvar

Fru talman! Linnéa Darell har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av Lagrådets kritik beträffande lagrådsremissen om ekonomiska drivkrafter för minskad sjukfrånvaro. Regeringen har den 18 oktober 2004 överlämnat propositionen Ekonomiska drivkrafter för minskad sjukfrånvaro till riksdagen. Vid utarbetandet av denna proposition har Lagrådets synpunkter beaktats. Fru talman! Detta svar kan synas vara i överkant fåordigt. Jag vill ge en kort bakgrund till det. Interpellationen inlämnades den 28 september. I det läget var inte känt om hur propositionen skulle behandla remissinstansernas synpunkter. I dag skriver vi den 12 oktober, och propositionen är överlämnad till riksdagen. Vi har haft en särskild debatt med anledning av propositionen. Nu blir det möjligheter för riksdagen att granska propositionen, lägga sina motförslag och därefter fatta ett beslut. Det är bakgrunden till att det enligt min mening inte fanns skäl att utveckla det hela ytterligare en gång till i ett interpellationssvar.

Fru talman! Det här var nog rekord i kort svar. Men det var bra att statsrådet gav bakgrunden. Jag hade annars tänkt göra det. Just därför att propositionen har lagts fram finns det anledning att föra diskussion om det som min interpellation handlade om. När man läser det som nu har presenterats för riksdagen är det inte i alla delar besvarat. Den uppmaning som Lagrådet i vissa stycken har givit regeringen är inte bemött. Det jag kanske främst reagerar på är följande. Lagrådet konstaterar att man i den remiss som lämnades kan finna skäl till tvekan om lagstiftningen kan anses uppfylla rimliga krav på ändamålsenlighet. Det är något som jag tycker fortfarande finns kvar i propositionen. Det betyder lite utvecklat att det egentligen inte finns någonting i förslaget från regeringen som visar på att det skulle vara viktigt för att få ned ohälsan och sjukfrånvaron. Det är vad man säger att det är ett led i. Man ska belasta arbetsgivarna för att få ned sjukfrånvaron och minska ohälsan. När vi har ställt frågor om det i debatten här i veckan har det bekräftats av statsrådet att man inte har några svar på den frågan. Vi har sett både i debatten och i TV-framträdanden att svaret på frågan om det förändrar någonting när det gäller sjukskrivningarna är: Det vet vi inte. Då har man knappast bemött Lagrådets kommentarer. När man skickar ut någonting på remiss, som ni gjorde i våras, har väl det någon avsikt. Remissvaren var entydigt kritiska. Sedan ifrågasätter dessutom Lagrådet om lagstiftningen verkligen kommer att uppfylla de krav som regeringen påstår att den ska göra. Då är svaret från regeringen: Det vet vi inte. Att då säga i interpellationssvaret att man har tagit hänsyn till Lagrådets synpunkter tycker jag är att ge ett både dåligt och felaktigt svar. Det finns fler delar i det som vi kan vara tveksamma till. Det gäller bland annat genomförandetiden. Lagrådet påpekar också att man kan känna oro inför de administrativa förberedelserna på grund av den korta tiden för genomförandet. Det är i dag den 22 oktober. Jag kan förstå att det kan vara svårt med datumen ibland. Det är det för mig också, tiden går så fort. Det är ungefär två månader från nu, och då är beslutet inte fattat ännu. Om det går så illa att förslaget och propositionen går igenom i riksdagen är det meningen att arbetsgivare och försäkringskassor ska kunna få det att fungera den 1 januari. Den första prövningen kommer egentligen kring månadsskiftet januari/februari då arbetsgivarna har rätt att få svar från försäkringskassan om vilka avgifter som ska betalas. Med tanke på att försäkringskassorna inte är i den situationen i dag att de hinner med det de ska göra och att ni har kommit på total kollisionskurs med arbetsgivarna lär inte tålamodet vara så stort.

Fru talman! Jag vill ta upp en mycket specifik synpunkt i Lagrådets text som jag inte tycker att ministern diskuterar i propositionen. Det är rättvisesynpunkten i förslaget. Sjukförsäkringsavgiften på x antal procent är rättvis och lika för alla. Men här kommer det som Lagrådet påpekar att betalas olika på grund av faktorer som man faktiskt inte kan behärska som arbetsgivare. Jag vill skjuta in mig lite grann på de oklara sjukskrivningsprocesserna och de oklara reglerna. De otydliga reglerna leder till att varken läkare eller försäkringskassor - och än mindre de enskilda - har möjlighet att kunna tolka reglerna. Vi läser dagligen i tidningen och hör läkare berätta om sjukskrivningar för allmänna problem, trötthet och så vidare. Vi vet att sjukskrivningsprocedurerna är totalt olika mellan olika delar av landet. Den part som över huvud taget inte kan påverka processen förväntas betala och ta ansvar. Ansvaret i sjukskrivningsprocesserna är utomordentligt oklart. Vad är det som händer i en sjukförsäkringsprocess? Den enskilde beskriver en situation i syfte att få sjukpenning. Det är självklart. Läkaren skriver ett intyg och vill helst stå på patientens sida men tar inget större ansvar, i varje fall inte ekonomiskt ansvar. Sedan är det försäkringskassan som ska bedöma arbetsförmågan. Den har med stor sannolikhet aldrig varit i närheten av den sjukskrivnes arbetsplats och har inte den minsta uppfattning men ska ändå kunna bedöma det och fatta beslut. Försäkringskassan har på något sätt inte heller något ekonomiskt ansvar. Kostnaden får bli vad den blir. Hela processen är utomordentligt osäker. Nu ska alltså den part som inte ens är involverad i processen ta ansvar och förväntas betala i förhållande till vad som kommer ut ur den osäkra processen. Därför vill jag ställa en fråga till ministern. Hur ser ministern på Lagrådets kommentar om rättvisekrav? Det gäller rättvisa mellan olika arbetsgivare och att man kommer att få betala olika mycket på grund av var man har sin verksamhet i landet - det kan vara en faktor. Är det rättvist?

Fru talman! Linnéa Darell tar upp frågan om Lagrådets synpunkter om rimliga krav på ändamålsenlighet. Lagrådet har sin fulla rätt och till och med skyldighet att pröva de förslag som man får ur en rad olika aspekter. Ingen kan göra någon säker bedömning när det gäller frågan om hur stor påverkan detta förslag och det nya systemet kommer att ha på sjuktalen. Det är orimligt att ålägga oss i regeringen att vi på något vetenskapligt sätt ska bevisa att regeringens förslag får någon specifik och särskild avsedd effekt. Därför är det svar som jag ger alldeles korrekt: Nej, vi kan inte bevisa det. Vi vet inte. Men vi tror på goda grunder att det ska ha effekt. Det är precis så det går till i politiken, när vi i den här kammaren formar och försöker bygga ett samhälle gemensamt. Då har vi idéer om hur våra förslag ska kunna förbättra och förändra i olika avseenden. Vi gör detta därför att vi framför allt tror på något slags riktning. Vi tror på detta, och vi tror att det innehåller en väldig kraft för förändring. Det är hyggligt avvägt när det gäller olika intressemotsättningar som uppstår omkring ett sådant här system. Linnéa Darell har många gånger sagt att remissvaren är entydigt kritiska. Nej, det är inte sant! Om jag gör en summering av vilka remissinstanser som tillstyrker blir det 16 stycken. Det är många. Det finns också en rad - lika många och kanske några fler - som avstyrker kategoriskt. Men det är inte entydigt, så jag tror inte att Linnéa Darell ska upprepa det där. Anna Lilliehöök tar upp rättvisesynpunkten. Jag kan fuller väl se att till exempel en arbetsgivare som vid en tidpunkt har prövat allt som är möjligt för att hjälpa en person att återgå i arbete och har tagit sitt fulla rehabiliteringsansvar kan tycka att det ter sig konstigt om man också därefter ska betala länge för sjukskrivning. Det vill vi försöka ändra på. Det finns en svaghet i vår nuvarande verktygslåda när det gäller möjligheten att hjälpa människor vidare. Jag avser att återkomma till riksdagen med förslag som möjliggör för våra myndigheter att med arbetsmarknadspolitiska medel hjälpa personer som har kört fast i en anställning där man inte kan gå tillbaka. Detta är ingen skillnad mot vad som har varit hittills. Jag kan se min gamla bransch, måleriet, som ett gott exempel på att detta finns. Arbetsuppgifterna är begränsade till bara rent måleri. Då måste man kunna ta sig till en annan arbetsplats eller kanske till och med till en annan bransch eller ett annat yrke. Här behöver vi förstärka den arsenal av verktyg som vi ska tillhandahålla för myndigheterna för att hjälpa människor vidare från en anställning där man har kört fast alldeles.

Fru talman! Statsrådet säger att ingen kan göra säkra bedömningar och att det inte finns några vetenskapliga underlag. Men ni tror på väldigt goda grunder att detta skulle vara en bra lösning. Om det vore så att det inte fanns någonting att säga eller göra så tror inte jag att Lagrådet skulle ha efterlyst någonting. Man har inte efterlyst vetenskapligt baserad bevisning, men man har efterlyst några exempel ändå - inom landet eller internationellt. Och det finns faktiskt exempel. Ett sådant är Holland, där man har gått långt när det gäller det som ni kallar för ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna. Det exemplet är ju raka motsatsen, och det är väl därför ni inte vill tala om det. I Holland är sjukskrivningstalen lika höga som i Sverige, och till och med något högre, trots att man har haft det här under ganska lång tid. Den efterlysning som Lagrådet gör av underlag och bedömningar väljer ni att inte bemöta. Jag kan förstå att ni gör så, för om ni hade bemött den med den erfarenhet som finns så hade argumenten fallit. Lagrådet tar också upp frågan om de administrativa möjligheterna att genomföra detta med så kort varsel. Jag tog också upp det i mitt anförande. Detta bemöts inte heller, utan det ska bara genomföras per den 1 januari, om ni får majoritet i riksdagen för det. Det är väldigt bråttom med att lägga ökad belastning på arbetsgivarna! Annars har vi sett under de här åren, ända sedan 1997, att det har tagit lång tid att komma fram till förändringar och de förslag som skulle behövas. I många fall har de inte kommit fram förrän riksdagen har tvingat fram dem på grund av att vi från borgerligt håll har kunnat skaffa majoritet. Vi var några stycken som förde en debatt här i går med din kollega Berit Andnor, som är ansvarig för försäkringskassorna. Hon gav inte heller några svar på vad som ska hända, mer än att det finns nya pengar i budgeten. Men vi har sett andra exempel, inte minst på det här området, där det har givits uppdrag till försäkringskassorna och AMS att komma med åtgärder och förändra verksamheter för att till exempel människor som behöver byta jobb ska kunna få göra det. Detta nämnde ju också statsrådet själv här. Det har fortfarande inte, snart ett år efteråt, givit någon större utdelning beroende på att det tar tid att anpassa organisationer. Vi vet nu att försäkringskassorna i dag bara till knappt 50 % uppnår målet om att betala ut sjukpenning i tid. Det är fortfarande oerhört många sjukskrivna. Man ska dessutom hantera de sjukskrivna en vecka tidigare. I en rapport från RFV som lämnades häromdagen säger man att det omräknat till sjukfall motsvarar 250 000. Kontakterna med arbetsgivarna och beräkningen av kostnaderna för dem ska ju också klaras av. Tror verkligen statsrådet att arbetsgivarna ska ha tålamod med en försäkringskassa som inte kommer att kunna klara av uppdraget den 1 januari?

Fru talman! Propositionen innebär att arbetsgivarna ska ta ansvar för rehabiliteringen. Det ska de göra utan att egentligen kunna få veta vad problemet är. Återigen är det en stor brist i rättssäkerheten och rättvisan. Det må så vara att man tycker att det är bra att arbetsgivarna är med i processen; det tycker jag också. Vi moderater lade fram ett förslag om att man skulle utreda friskpeng för några år sedan. Men då var det både medel och möjligheter för arbetsgivarna. Det är skillnad! Jag har tagit upp det här med reglerna så många gånger. Om vi ska se på ministerns ansvar så menar jag att det är regeringens och riksdagens ansvar att se till att vi har en lagstiftning. Sjukskrivningsprocessen är lagstiftningsstyrd. Domstolar och försäkringskassor klarar helt enkelt inte av att förändra praxis, och det är egentligen inte heller meningen. Ansvaret för att se till att vi får klarare regler ligger på regeringen. Då skulle rättvisekraven kunna uppfyllas och möjligheter att överklaga finnas. Då kommer jag till den andra delen där jag vill ha en kommentar med hänsyn till Lagrådets uttalande. Det gäller detta att arbetsgivare ska vara med och betala, men de får inte överklaga försäkringskassans beslut.

Fru talman! Jag säger att vi på goda grunder tror på detta. I propositionen hänvisar vi till en del erfarenheter i andra länder, men det är kanske inte det viktiga. Ett av de skäl som jag åberopar som stöd för att jag tror att detta kommer att fungera är den erfarenhet som jag har från alla de försök med bra metoder som görs på olika arbetsplatser för att få ned sjukfrånvaron. Jag tänker inte räkna upp alla de goda exempel som finns. Det går bra att gå in på parternas försäkringsbolags, AFA:s, hemsida. Där kan man följa det arbete som görs på en rad olika arbetsplatser, såväl privata och inom industrin i olika branscher som inom vården i kommuner och landsting. Det visar sig att det finns en potential för att snabbt och ganska kraftigt minska sjukfrånvaron om man vidtar en del relevanta åtgärder. Syftet med det här förslaget är att med drivkrafter stimulera samtal och diskussioner på arbetsplatserna om vad som ska göras för att sedan vidta åtgärder. Jag tror att detta kommer att skynda på den typen av processer. Vi känner oss ganska trygga när det gäller försäkringskassan. Det finns en liten övergångsregel när det gäller försäkringskassans beslutsfattande i det här övergångsskedet som gör att det finns en viss fördröjning. Enligt de beräkningar som Riksförsäkringsverket gör och med de resursförstärkningar vi har gjort är vår bedömning att försäkringskassan klarar detta på den här tiden. Det redovisar vi i propositionen. Det är svaret på de synpunkter som bland annat Lagrådet hade. Vi redovisar alla våra ställningstaganden i förhållande till de olika remissinstanserna. Arbetsgivaren har naturligtvis rätt att överklaga beslutet om avgifterna, Anna Lilliehöök. Det är viktigt. Proceduren för det överklagandet har vi, med anledning av Lagrådets synpunkter, utvecklat på ett tydligare sätt än i lagrådsremissen. Däremot får arbetsgivaren inte överklaga försäkringskassans beslut om att ge den anställda, den försäkrade, sjukpenning. Det är inte heller avsikten, och det ska inte heller vara så. Enligt mitt sätt att se det vore det orimligt om arbetsgivaren skulle få möjlighet att pröva den enskildes rätt till sjukpenning. På den punkten har Lagrådet inte heller sagt att det ska göras någon förändring i de lagförslag vi hade. Kravet har varit att vi redovisar hur den här processen går till.

Fru talman! Jag tycker att det var en intressant information som statsrådet gav. Nu vet vi alltså att detta enbart är en budgetfråga för regeringen, precis som den tredje sjuklöneveckan. Som svar på vad som ska hända på arbetsgivarsidan säger statsrådet att erfarenheten är att det görs en rad olika förbättringar och att med det som redan görs finns det en god potential att minska sjukfrånvaron. Då kan man konstatera att den här propositionen inte hade behövt läggas fram om inte regeringen hade haft behov av att förstärka statskassan.

Fru talman! Det sista förstod jag inte, Linnéa Darell. Vi förstärker ju inte statskassan. Vi minskar snarare intäkterna till statskassan med det här förslaget. Vi inför den tredje sjuklöneveckan som innebär att arbetsgivarna som kollektiv får tillbaka drygt 1 miljard, kanske 1 ½. Vi sänker arbetsgivaravgiften så att detta blir kostnadsneutralt totalt sett. Detta är ett sätt att minska sjukpenningkostnaderna genom att färre blir sjukskriva eller att fler kommer tillbaka tidigare. Alla måste väl hålla med om att om det inträffar blir det lägre kostnader för staten, lägre kostnader för arbetsgivaren och ett bättre liv för de enskilda människorna.