anslag till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva

Fru talman! Håkan Larsson har frågat mig av vilka skäl regeringen har beslutat att sänka stödet till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och vilka åtgärder som regeringen avser att vidta för att ge den växande byarörelsen bättre förutsättningar för sitt arbete. Bakgrunden till interpellationen är att Folkrörelserådet för år 2005 har beviljats ett lägre bidrag än för år 2004. Åren 2003 och 2004 utgick samma belopp för båda åren. Det innebar då en minskning från åren 2001 och 2002. Folkrörelserådet har tydligt informerats om att avsikten med minskningen av bidraget innebär att kansliet i framtiden inte enbart ska drivas med statliga medel. Av beslutet om bidrag till Folkrörelserådet framgår också att minskningen inte har inneburit någon ändring när det gäller de medel som ska finansiera länsbygderådens verksamhet. En folkrörelse bygger i första hand på ett hängivet ideellt arbete och kan därför inte huvudsakligen grunda sin ekonomi på statliga bidrag. Exempelvis fordras inom EG:s strukturfonder nationell offentlig medfinansiering, som för det mesta ska uppgå till minst 50 % av den totala summan. Det är ett sätt att försäkra sig om att strukturfondsmedlen är förenade med ett nationellt genuint intresse. Även när det gäller ideella föreningar måste en egen insats göras. Offentliga medel ska vara ett tillskott. Jag håller helt med Håkan Larsson om byarörelsens stora betydelse inte bara för de bygder där de lever och verkar utan för hela vårt land. Lokal utveckling är en förutsättning för att vi ska ha den tillväxt Sverige så väl behöver. Folkrörelserådet som paraplyorganisation kan spela en väsentlig roll för de krafter som styr den lokala utvecklingen men bör i första hand få sin legitimitet från sina medlemsorganisationer. Frågan om hur den nationella nivån ska kunna stötta den lokala utvecklingen, bland annat den växande byarörelsen, och ge den bättre förutsättningar generellt är något som jag kommer att överväga.

Fru talman! Först vill jag tacka Ulrica Messing för svaret. Men jag måste säga att det var i magraste laget. Efter vad jag förstår av svaret vill regeringen pressa fram en ökad självfinansiering från byarörelsens sida genom att dra ned på stödet till Folkrörelserådet. Jag tycker att det är en något dumsnål attityd - en attityd som tyvärr visar att intresset i Regeringskansliet för att bygderna ska leva inte är så stort som det borde vara, en attityd som inte stimulerar byarörelsens arbete utan som tvärtom skapar uppgivenhet. Framväxten av den mångfasetterade och något vildvuxna byarörelsen är det mest spännande som har hänt på folkrörelsefronten i Sverige under senare år. Från början var Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva i huvudsak en samarbetsorganisation mellan existerande organisationer av olika slag. I dag handlar det om en rörelse där de över 4 000 lokala utvecklingsgrupperna är grunden. Det är de grupperna som är det viktiga. Det nationella kansliet är i dag mer en samordnande punkt för denna breda rörelse än en paraplyorganisation för de 47 medlemsorganisationerna. Jag är övertygad om att det behövs ett förhållandevis starkt nationellt kansli för att företräda byarörelsen. Det minsta och mest lokala och "perifera" kräver också en uppbackning och en röst på nationell nivå. De lokala utvecklingsgrupperna jobbar över sektorsgränser, bygger lokalsamhället och bidrar till tillväxten i hela vårt land. I praktiken lägger de tiotusentals människor som arbetar i de lokala utvecklingsgrupperna ned stora resurser i form av eget ideellt arbete och kapital för att utveckla sin bygd eller by. Byarörelsen själv beräknar att det handlar om miljardbelopp varje år om motsvarande arbete skulle göras med betald arbetskraft. Dessa insatser bör också, tycker jag, värderas som ett slags medfinansiering - alltså inte enbart de avgifter som medlemsorganisationerna lämnar. I ett sådant perspektiv ter sig regeringens anslag synnerligen blygsamt. Visst kan man hävda att medlemsorganisationerna ekonomiskt kan satsa mer på rådets kansli och andra centrala kostnader, men den ekonomiska styrkan varierar mycket mellan de olika ingående organisationerna. LO och LRF skulle kanske vara intresserade av att knyta Folkrörelserådet närmare till sig genom att gå in med ekonomiska resurser, men det vore knappast bra för en folkrörelse som vill vara fri och obunden. Jag ser samhällets stöd till Folkrörelserådet som ett bra smörjmedel för det omfattande ideella arbete som sker lokalt runtom i landet. Stödet är viktigt för att kunna driva rikskansli och länsbygderåd och för att kunna ge råd och inspirera och visar dessutom för de aktiva i byagrupperna att deras arbete uppskattas av samhället. Att stödja lokala initiativ och engagerade människor som arbetar för att utveckla och stärka den egna bygden är ett effektivt sätt att ta hela landet i bruk och att ge alla delar av vårt land förutsättningar att utvecklas. Den kraftiga neddragning av statsbidraget som regeringen nu har genomfört i två etapper får motsatt effekt. Folkrörelserådets ordförande Åke Edin ser neddragningen som en allvarlig politisk signal från regeringen, och han är inte ensam om att tolka beslutet på det sättet. Under de senaste veckorna har jag fått en massa sådana exempel. "Bryr de sig över huvud taget om byarörelsen och våra mycket betydelsefulla insatser? Ansvarigt statsråd, Ulrica Messing, är skyldig att ge oss ett svar", säger Åke Edin i en kommentar. Nu har statsrådet den chansen. Jag tvingas för min del tyvärr tolka det beskurna statliga stödet som ett tydligt tecken bland andra på att Sveriges regering i dag inte prioriterar arbetet för att hela Sverige ska leva och utvecklas. Då vill jag till slut fråga Ulrica Messing: Vad innebär de generellt bättre förutsättningar som ministern talar om i svaret vad gäller att stödja byarörelsens arbete?

Fru talman! "Hela landet ska inte leva. Regeringen har givit upp sina ambitioner om ett helt land i utveckling. Men säg det i så fall." Det är ett citat från Folkrörelserådets kommentar när de fick besked om att regeringen hade sänkt deras bidrag till 6 miljoner. Pengarna är avsedda att användas för att hjälpa fram lokala utvecklingsarbeten. Det handlar om 6 miljoner. Det är en väldigt liten summa om man ser på hela statsbudgeten. Sänkningen beslutades av regeringen, om jag är rätt underrättad, den 9 december 2004 - efter det att vi hade klubbat budgeten i riksdagen. Märkligt, tycker jag. Det kan tyckas att förändringen är så liten att det inte är något att bråka om, men jag ser det inte så. Det är en signal som kan tolkas som att det är en oviktig verksamhet som Folkrörelserådet håller på med. Det är också en signal om att devisen om att hela landet ska leva inte är så viktig för regeringen längre. Det förstärktes också under partiledardebatten i förra veckan. När statsministern fick kritik för att 28 000 företag har lagts ned eller flyttat ut ur landet under Socialdemokraternas senaste tio år i makten blev svaret: "Det är i huvudsak jordbruk och småbutiker - - -. Vi har den typen av förändring i vårt samhälle. Jag beklagar den i och för sig inte, även om landsbygden blir lite dystrare och fattigare - - -." Man blir kallsvettig när man hör vår statsminister säga det. Om det är så regeringen ser på verksamheten i landet är det inte så konstigt att man vill dra ned de små allmosor som Folkrörelserådet får från staten. Anledningen till att regeringen skär ned är enligt statsrådets svar att ideella föreningar också måste göra en egen insats för att få tillskott. Men det är precis vad de gör, tycker jag. Hur kan det annars finnas mer än 4 000 lokala utvecklingsgrupper i landet med hundratusentals aktiva personer? Den verksamhet som de bedriver står för en helhet i bygderna, och de jobbar över gränserna, mellan sektorer, föreningar och politiska partier. Om Socialdemokraterna är rädda om regeringsmakten bör de nog ta hand om den kraftfulla folkrörelseverksamheten. Folkrörelserådet ska under det här året påbörja ett rådslagsarbete som ska vara klart våren 2006. Då tittar de med säkerhet på hur vi politiker hanterar och värdesätter det arbete som de gör. Men i och sig är det bra för oss borgerliga. Om de blir missnöjda med regeringens politik vinner vi på det. Fru talman! Den svenska byarörelsen och Folkrörelserådet ses som ett föredöme runtom i Europa, även av EU-kommissionen. Det borde vara en fjäder i hatten för regeringen, tycker jag. Men så känns det inte när man ser signalerna i budgeten. Det finns ett annat exempel på en verksamhet som har fått positiv uppmärksamhet utomlands och som har behandlats på samma sätt. Det är Kulturnät Sverige. I årets statsbudget skär man bort anslaget till den verksamheten, som ju är mycket uppskattad nätverksamhet inom kulturområdet i landet - kanske extra betydelsefull för just landsbygden. Ett annat utgiftsområde som har med lokal utveckling i landet att göra gäller det stöd som finns i länen till företagsetableringar. Även det har regeringen förändrat. Tidigare fanns pengarna ute i länen. Nu kommer de från och med den 1 juli att fördelas av Nutek. Det är på lokal nivå man bättre känner till de nya företag som har chans att överleva. Jag ser den förändringen som ett led i att regeringen vill ha totalkoll på allt som sker i landet. Är det så, eller har jag fel?

Fru talman! Hela Sverige ska leva. Omkring den målsättningen samlades alla politiska partier i slutet av 80-talet. Jag minns en affisch med en bild på en båt, och i den satt samtliga partiledare med. Texten på affischen löd så här: Vi sitter alla i samma båt. Det verkar som om några har lämnat båten under resans gång, och den raka kursen mot framtiden har drabbats av olika avbrott, till exempel de minskade anslag till Folkrörelserådet som Håkan Larsson tar upp i sin interpellation. Jag delar hans oro över anslagsminskningen. Jag gör det därför att jag har sett vad byalag, studiecirklar och landsbygdsutvecklingsprojekt har kunnat betyda för olika orter i södra Sverige. Jag är övertygad om att detsamma också gäller för övriga landsdelar. Frågan blir då: Ska vi inte längre ha någon sammanhållen politik för landsbygden och den lokala utvecklingen? Är regeringen och samarbetspartierna inte längre positiva till landsbygdsutvecklingen? Har regeringen gett upp sina ambitioner om ett helt land i utveckling? Det finns i dag drygt 4 000 lokala utvecklingsgrupper som engagerar mellan 40 000 och 50 000 människor. Årligen satsar dessa engagerade människor 1 miljard i eget arbete. Jag antar att ministern värdesätter deras insatser. Oftast är det så att politiker dunkar byautvecklare i ryggen, men de vackra orden måste omsättas i praktisk uppbackning. Jag vet att människor som har lagt ned mycket tid på landsbygdsarbete i dag känner sig svikna och lurade när deras arbete får så lite uppskattning från statsmakterna. Det blir bekymmersamt om inte mera pengar tillförs till Folkrörelserådet, för då kan det leda till att det nationella rådslag som är planerat till oktober i år måste ställas in. Då missar vi ett viktigt forum för inspiration och utbyte av olika idéer som kan medverka till landsbygdsutvecklingen.

Fru talman! Redan för fyra år sedan, när regeringen tillsammans med sina samarbetspartier presenterade den regionalpolitiska propositionen, skrev vi tydligt att vår bestämda avsikt var att successivt sänka stödet till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och att det, i motsats till det, skulle öka andelen externa sponsorer. Det var vi överens om för snart fyra år sedan. Om ordföranden i Folkrörelserådet nu låtsas som om detta är en nyhet blir jag otroligt bekymrad över den historia som Folkrörelserådet självt sitter inne med. Vi har haft en ständig dialog och en diskussion, och vi var år 2000 överens med Folkrörelserådet och dess styrelse om att Folkrörelserådet var oerhört skört om dess enda inkomstkälla var det statliga stödet. Då var det styrelsens bestämda uppfattning att det måste få flera inkomstkällor att luta sig mot och att rådet därför skulle ha ett aktivt arbete för att få mera externa pengar. Det var klart år 2000, och vi har ständigt arbetat utifrån det i alla de diskussioner som vi har haft med styrelserna efter det. Det är inget nytt som regeringen har tagit ställning till i december förra året. Det är den strategi som riksdagen tog beslut om i och med propositionen. Precis som Håkan Larsson säger varierar den ekonomiska styrkan bland Folkrörelserådets medlemsorganisationer väldigt mycket. Jag tycker inte att de stora och rika organisationerna ska köpa sig mera inflytande. Däremot tycker jag att en organisation som svarar för en miljon medlemmar med all rätt kan betala mer än en lokal byarörelse som kanske har 150 medlemmar, utan att för den skull kräva att få ett större inflytande över verksamhetsplanen. Det är ungefär samma princip som när det gäller medlemsavgifterna i EU. Man tar hänsyn till de mindre medlemsorganisationerna på de störres bekostnad. Jag tycker att det ligger någonting i det. Jag vet att också Folkrörelserådet självt har haft en diskussionen med sina medlemsorganisationer utifrån det. Nu har de sponsorer eller externa finansiärer som Folkrörelserådet har haft hela tiden har varit statliga aktörer. Det har handlat om pengar via statsanslaget, och det har varit ett statligt bolag som Posten eller ett statligt bolag som Vattenfall eller kommunala aktörer i många kommuner. Jag tror att vi är många som har varit måna om att hitta en tydligare koppling mellan landsbygdspolitiken och den regionala utvecklingen på fler politikområden. Jag instämmer i mycket av det som Birgitta Sellén pekar på, alltså värdet av lokal och regional utveckling. Man kan inte tillräckligt i pengar värdera enskilda människors engagemang och glädje över att utveckla sin hembygd. Det är viktigt för oss. Vi driver nu medvetet många diskussioner inom regeringen om att till exempel länka ihop landsbygdsutvecklingspengarna med strukturfondspengarna, när vi nu går in i en ny avtalsperiod för strukturfonderna inom EU - detta för att se till att utvecklingen hänger ihop på ett tydligare sätt. Vi fortsätter också diskussionerna med LKU, alltså med lokala kooperativa utvecklingscentra, för att också där se hur vårt engagemang långsiktigt kan fortsätta att vara starkt. Där har ju regeringen ökat ersättningen och stärkt stödet till den lokala utvecklingen. Sedan tror jag att vi kan lära en del av andra länder. Birgitta Sellén sade att vi ibland är en förebild när det gäller byautveckling, och det är riktigt. Vi kan också hitta andra länder som är förebilder i fråga om att hitta andra sätt att stötta den sociala ekonomin. Där är diskussionerna inom EU positiva. Vi kan ju dela med oss av varandras erfarenheter. Det är riktigt att vi har flyttat företagsutvecklingspengarna från länsstyrelserna, i de flesta fall till Almi. Man kan säga att det är som att flytta från en statlig arm till en annan, eftersom länsstyrelsen ju är statens förlängda arm. Precis som meddebattörerna vill jag understyrka att den lokala och regionala förankringen är avgörande för tillväxten i vår nation.

Fru talman! Jag tycker att det vore väldigt bra om Ulrica Messing tog direktkontakt med Folkrörelserådets ledning och diskuterade det här. Det är helt klart att de upplever detta som en väldigt tydlig politisk signal om att deras arbete inte uppskattas som tidigare. Ulrica hänvisade till ett beslut 2001 med anledning av propositionen om den regionala tillväxtpolitiken. Där står också att regeringen för år 2002 avser att avsätta 9,5 miljoner kronor till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i fråga om bidrag för tiden därefter. Det tolkar jag som att ärendet skulle ha återkommit till riksdagen, men jag har inte hört att så har skett. Jag menar att detta är en väldigt bred och stark folkrörelse som har vuxit fram lokalt under de senaste åren, en rörelse som är väldigt fattig, som använder sina resurser till att utveckla sina bygder och som arbetar för att se till att det finns service, kommunikationer och att nya företag startas. Jag är väldigt glad över att den nya byarörelsen har stöd av 49 organisationer, men man vill inte bli beroende av dessa medlemsorganisationer. För övrigt är många av dessa organisationer inte heller speciellt rika. Folkrörelserna i vårt land kämpar med ekonomiska problem på många håll. Jag tror inte att det är så enkelt som att säga att medlemsorganisationerna ska gå in med större ekonomiska bidrag. Som jag sade tidigare ser jag stödet till byarörelsen inom Folkrörelserådet som ett smörjmedel för att se till att det oerhört omfattande ideella arbete som läggs ned ska kunna utvecklas. Det ger i praktiken mycket mer än dessa resurser. Jag vill vädja till Ulrica Messing att fundera över om det är rätt att sänka anslaget. Jag tror att det är väldigt väl investerade medel från samhällets sida att satsa dessa miljoner på Folkrörelserådets arbete.

Fru talman! Regeringen har ju tillsatt en utredning för en långsiktig strategi för landbygdens utveckling. Jag ser fram emot vad som kommer ut av den. Den utredningen bör kunna samarbeta med Folkrörelserådet, men jag undrar: Hur stort kommer intresset att vara för att vilja hjälpa utredningen, om bidraget till den ideella verksamheten - efter det att beslutet om budgeten fattades i höstas - minskar med 1½ miljoner. Det beslutet kom ju så sent, men rätta mig om jag har fel. I samband med landsbygdsforum i Östersund i oktober 2004 redovisade Glesbygdsverket en sammanställning av de regionala program som på olika sätt bidrar till en hållbar tillväxt på landsbygden. Sammanfattningsvis sade representanten för Glesbygdsverket: "- Vem vet bäst vad som behövs för utvecklingen i landsbygdens lokalsamhällen? Är det Rosenbad, så som fallet varit under efterkrigstidens centralistiska regionala utjämningspolitik, är det statens befallningshavande Länsstyrelserna, är det kommunstyrelserna eller är det människorna i de lokala miljöerna? Den fortsatt växande bygderörelsen är ett svar på detta." Min fråga är därför: Är det rätt att skicka signaler om att de ideella föreningarna ska göra mer arbete än vad de redan gör eftersom man skär bort extra mycket efter att beslutet om budgeten har fattats? Med Folkrörelserådets arbete ute i landet skapas det en framtidstro och ett självförtroende som kan lyfta berg. Det är viktigt för att vi ska kunna få se ännu fler orter som liksom Gnosjö, Trångsviken, Ockelbo, Jukkasjärvi och Hultsfred vågar satsa på de idéer som de har. Alla de orterna har en oförutsedd utvecklingshistoria ungefär som att humlan kan flyga trots att den inte ska kunna det. Det kan vi få se mer av om vi vågar tro på och stötta de verksamheter ute i landet där det finns idéer.

Fru talman! Stormens verkningar på landsbygden i södra Sverige är välkända för oss som bor i de trakterna och även för ministern. Vi vet att många goda krafter har gjort stora insatser för att människor ska ha det så bra som möjligt trots svårigheterna. De lokala byalagen har på flera orter stått för värdskap i tillfälliga värmestugor. De har besökt ensligt boende, uppmuntrat och tröstat. Deras samlade insatser är väl värda att dokumentera. Hur ska då dessa erfarenheter ställas samman ifall Folkrörelserådets kansli inte har pengar för att ens bedriva den traditionella verksamheten? Jag har under tio år verkat som kassör i ett byalag, och jag vet att varje krona i bidrag till byarörelserna och deras paraplyorganisationer är väl använda pengar. Sedan ser jag också framför mig en viktig uppgift för Folkrörelserådet, länsbygderåden och byalagen, och då tänker jag på hur viktigt det är att ge synpunkter på och bilda opinion mot de förslag som finns i utredningen Skatt på väg . I den föreslår man en kilometerskatt för lastfordon över 3½ ton och höjt pris på dieselolja med 2 kr litern. Detta kommer att slå hårt mot många landsbygdsföretag. Förra veckan hade jag en debatt med jordbruksministern, och jag tyckte mig ana att hon var tveksam inför sådana pålagor. Jag hoppas verkligen att även Ulrica Messing delar dessa betänkligheter inför det som skulle kunna bli nådastöten för stora delar av vår svenska landsbygd.

Fru talman! Det finns skäl för oss att fortsätta diskussionen och att stötta Folkrörelserådet på många sätt i den roll som de har att vara opinionsbildare nationellt och att stödja och stimulera det som händer lokalt. Jag tror att vi är överens om att det finns en otrolig kraft i folkrörelserna och i byarörelserna runtom i vårt land. Det är ingen tvekan om det. Men det är också så, som Lars-Ivar pekade på avslutningsvis, att det finns ett beroende mellan den väldigt lokala nivån och den nationella nivån. Det vi ser efter stormen är ett tydligt exempel på det. Vi kan också möta det hela tiden, därför att oftast vet människor bäst lokalt vad som krävs för att kunna få en utveckling lokalt men är ändå beroende av den nationella politiken i allt från infrastrukturfrågor till skola och sjukvård. Det förutsätter en ständig dialog, ett samspel och ett samarbete. Om byarörelsen ska kunna fortsätta att vara stark och vara en förändrande kraft som vi vet att den är, är det viktigt att vi nationellt ser till att de nationella besluten tar hänsyn till de lokala och regionala effekterna så mycket som möjligt. Då är inte minst infrastrukturen en viktig del. Stödet till lanthandel, som vi också diskuterar regelbundet, är en annan viktig del för att vardagen ska kunna fungera på plats. Jag och mina medarbetare kommer att fortsätta dialogen med Folkrörelserådet kring deras fortsatta arbete och deras bidrag från staten.

Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Det är jättebra att Ulrica Messing vill fortsätta den här debatten. Och jag tycker att det är väldigt positivt om det blir en dialog med Folkrörelserådet, därför att från deras sida uppfattas det neddragna bidraget som en politisk signal om att deras arbete inte är så intressant. De lokala intressena och synpunkterna och det lokala engagemanget behöver en kanal på riksplanet, och Folkrörelserådet är en sådan kanal. Då behöver man också en del resurser. Jag tror att samhället som helhet tjänar väldigt mycket på att den här kanalen fungerar. Därför bör man inte vara snål i det här fallet utan tvärtom vara ganska generös och i alla fall inte dra ned ett anslag som redan finns.