äldreomsorgspersonalens utbildning

Fru talman! Torsten Lindström har frågat vad regeringen avser att göra för att långsiktigt säkerställa äldreomsorgspersonalens utbildningsnivå. Jag vill börja med att säga att det är positivt att det finns ett så stort engagemang för de äldre och äldreomsorgspersonalen i riksdagens kammare. Det glädjande faktum att vi blir allt äldre medför samtidigt att äldreomsorgen och dess personal ställs inför och kommer att ställas inför allt större utmaningar. Vi vill att fler ungdomar ska välja utbildning och yrke inom vård och omsorg. Vi står alltså inför stora och viktiga uppgifter, och det är av stor vikt att vi tillsammans tacklar dessa innan den stora gruppen människor som i dag är i 65-årsåldern når den ålder där samhällets stöd för många blir oumbärligt. Regeringen lämnade i juli 2002 ett uppdrag till tio myndigheter att - utifrån deras perspektiv och ansvar - utarbeta en plan för kompetensförsörjningen inom kommunernas vård och omsorg om äldre och funktionshindrade personer. Bakgrunden är bland annat de framtida stora behoven av att rekrytera personal, att utbildningsnivån bland personalen borde öka, att sjukfrånvaron är relativt hög och att antalet arbetsskador ligger på en hög nivå, att anställningsvillkoren och arbetsmiljön inte är tillräckligt bra samt att mäns intresse för yrken inom vård och omsorg är lågt. Uppdraget redovisades i juni 2004 i rapporten Investera nu! Handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och omsorg . Syftet med planen är att skapa bättre förutsättningar för kompetensförsörjningen inom vården och omsorgen om äldre. Myndigheterna föreslår att tio mål och tio åtgärder läggs fast i en tioårig handlingsplan som ska stödja investeringar i bättre arbetsmiljö och kompetens. Ett av de föreslagna målen är att all personal ska ha minst grundläggande yrkeskompetens. I rapporten läggs 61 konkreta förslag fram om vad staten bör göra för att förbättra förutsättningarna för kommunernas och berörda företags kompetensförsörjning. Inom ramen för sitt nuvarande mandat kommer myndigheterna att genomföra ett antal åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för kommuner och landsting att sörja för det framtida kompetensbehovet. Det handlar om insatser för att bland annat utveckla ledarstödet och förbättra de anställdas utvecklingsmöjligheter, utveckla innehållet i de statliga och kommunala utbildningarna för vård och omsorg, utveckla och systematisera arbetsmiljöarbetet, öka tillgången till omvårdnadsutbildad personal genom vuxenlärande, bredda rekryteringsvägarna till yrken inom vård och omsorg samt öka anställningstryggheten och möjligheterna till heltidssysselsättning inom sektorn. Att 40 % av dem som arbetar inom vården och omsorgen om äldre saknar formell yrkesutbildning betyder inte att de är inkompetenta. Det finns mycket reell kompetens bland personalen även om den inte finns på papper. Det är därför viktigt för såväl personalen som omgivningen att denna kompetens synliggörs och värderas. Som Torsten Lindström mycket riktigt påpekar fattade regeringen den 18 november beslut om att tillsätta en kommitté med syfte att stödja kvalitetsutveckling inom den kommunala vården och omsorgen om äldre genom kompetensutveckling för personalen. Huvudinriktningen för kommitténs arbete ska vara att stödja kommunernas långsiktiga arbete med att skapa hållbara system för verksamhetsnära kompetensutveckling i syfte att höja standarden och kvaliteten i äldreomsorgen i hela landet. Stödet till kommunernas kvalitets- och kompetensutvecklingsarbete ska omfatta stöd till bland annat arbetsplatsförlagd utbildning, validering, utveckling av utbildning anpassad till äldreomsorgens förändrade och framtida behov, att få fler män att välja vård och omsorg om äldre som yrke, att synliggöra karriärvägar, utvecklandet av nya utbildningsmoment, användandet av IT, ledarskapsutveckling, handledarutbildning samt arbetsorganisatoriska reformer inom områden som logistik, arbete i mångprofessionella team samt de äldres och personalens möjligheter till inflytande och delaktighet. Med en utbyggd kompetensstege, tydliggörande av karriärvägar och mer ledarskapsutveckling är jag övertygad om att denna satsning, tillsammans med andra, kommer att leda till en bättre kompetensförsörjning i vården och omsorgen om äldre.

Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka statsrådet för svaret på min interpellation som ursprungligen var ställd till utbildningsministern. Vi kristdemokrater ser utbildning som nyckeln till framtiden. I det kunskapssamhälle som vi lever i är det nödvändigt med väl fungerande system för lärande så att det blir lättare att lära hela livet, fördjupa sina kunskaper och byta inriktning på yrkeslivet. För att göra det möjligt krävs en flexibel vuxenutbildning, liksom en väl utbyggd distansutbildning. Inte minst krävs - vilket vi arbetar för - ett nationellt och rättssäkert valideringssystem så att det blir lättare för människor att få papper på de kunskaper som de på olika sätt skaffat sig genom livet. Det skulle underlätta, inte minst för den personal i äldreomsorgen som har lång erfarenhet och erfarenhetsbaserad kompetens men saknar de formella bevisen på sitt kunnande. Visst är det, som ministern säger, viktigt att lösa detta innan ännu fler hinner bli gamla. Dock är det något positivt att människor blir äldre, men åtgärderna för att höja och kvalitetssäkra kompetensen får inte bara för det dröja. De måste till redan i dag för dagens gamlas skull. Vi kristdemokrater vill satsa ordentligt på personalen i vården och omsorgen. Dessa vår välfärds vardagshjältar förtjänar det. De gamla och sjuka förtjänar definitivt att få sitt människovärde bekräftat av kunnig och kärleksfull personal. Något av det finaste man kan göra måtte väl ändå vara att ta hand om dem som behöver omvårdnad för att kunna känna sig trygga i sin vardag. När vi ser hur viktig kompetensen är - inte minst den omvårdande kompetensen - för att den gamla, den sjuka eller den rädda och förvirrade ska känna sig trygg och säker är det viktigt att så många som möjligt i personalen har de kunskaper som krävs. Det handlar till exempel om kunskap om sjukdomsförloppet hos en demenssjuk och hur detta yttrar sig så att den sjuke kan mötas på sina egna villkor. Att många inte har de kunskaperna är en varningssignal värd att ta på största allvar. Det behövs insatser. Även för att attrahera fler unga till arbete i vården krävs goda möjligheter till kompetensutveckling i yrket. Vård- och omsorgssektorn har tydliga behov som är värda att ta hänsyn till. Undersökningar har till exempel visat att 40 % av vårdpersonalen inte har den utbildning de behöver. Det är förskräckande. Det var därför som vi kristdemokrater, när riksdagen behandlade vänsterkartellens förslag om rekryteringsbidraget i våras, föreslog en särskild satsning på personalen i äldreomsorgen. Vi avvisade delar av den propositionen eftersom de brast i flexibilitet och tvingade in människor i en och samma fålla. Vi ville i stället använda pengarna, och vi lade till mer än regeringen gjorde för att få råd med en rejäl satsning på vårdpersonalen. Som svar på detta lanserar nu statsrådet den så kallade Kompetensstegen. Det är en lösning som i smått kollektivistisk anda inte tar vara på medarbetarnas reella kompetens och heller inte utgår från vad de kan och vad de behöver kunna. I stället går dessa pengar till kommunerna. Om de gamla får rätt vård kommer därmed att handla om i fall kommunen kan eller förmår ansöka om pengar eller inte. Det är en centralstyrningsmodell som brukar misslyckas. I sitt svar hänvisar ministern till den rapport om kompetensförsörjningen i vård och omsorg som presenterades i juni i år. Där sägs bland annat att all personal ska ha minst grundläggande yrkeskompetens. Min fråga till ministern utifrån den rapporten och det svar hon har gett i dag är: Är ministern beredd att verka för detta och arbeta för att alla i äldrevården ska ha en gedigen yrkesexamen? Varför inte en undersköterskeexamen?

Herr talman! Det är viktigt att vi satsar på kompetensen och personalen inom äldreomsorgen. Den första åtgärd jag vidtog som nytt statsråd var att sätta i gång en stor nationell satsning de kommande åren på utveckling av kompetensen inom äldreomsorgen - särskilt med prioritering av den personal som jobbar närmast vårdtagaren. Det är också viktigt att komma ihåg att ansvaret för personalförsörjning och kompetens självklart ligger hos arbetsgivarna - hos kommunerna eller hos de ganska många entreprenörer som i dag finns inom äldreomsorgen. Det ansvaret ska vi inte lyfta av arbetsgivaren. Det ingår självklart i arbetsgivarens ansvar att se till att man har kompetent personal och att den personalen också får chans att utveckla och fördjupa sin kompetens. Det är ändå min bedömning att det är motiverat med en särskild nationell satsning inom det här området, dels för att tillföra resurser så att mer utbildning kan bli av, dels - och kanske än viktigare - för att på nationell nivå utveckla ett kompetenssystem som blir varaktigt hållbart för de, som jag tror, kommande stora utmaningarna när det gäller kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. Vill vi ha en kompetensstege som är nationellt gångbar skulle det underlätta för personalen att se på sin egen kompetensutveckling och successivt skaffa sig djupare och djupare kompetens. Jag hoppas att det ska bli naturligt att bygga samman team inom äldreomsorgen där olika individer representerar olika typer av kompetens och därmed kan klara de ganska stora utmaningar som vi kommer att möta, och redan i dag många gånger möter, inom äldreomsorgen. Det måste bli slut på att vi talar om händer inom äldreomsorgen. Vi behöver inte bara händer. Vi behöver huvuden och hjärtan i äldreomsorgen. Vi behöver inte bara tillgång till de anställdas möjlighet att tvätta, mata och lyfta. Vi behöver lika mycket tillgång till de anställdas kunnande, empati, solidaritet, kreativitet och humor - allt det som människan besitter. För att utveckla de delarna måste vi också satsa på kompetensutvecklingen. Det finns i dag oroande tecken när det gäller kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. Det är det som är bakgrunden till regeringens satsning. Antalet med högskoleutbildning inom äldreomsorgen har ökat de senaste åren. Det är glädjande. 90 % av dem som arbetar som undersköterskor eller vårdbiträden har en gymnasial utbildning. De är alltså inte outbildade, utan de är så att säga okunniga på en hög nivå sett till utbildningsnivån. I allmänhet finns en gymnasieexamen i botten. Men förra året var det bara hälften av dem som anställdes som hade skaffat sig en omvårdnadsutbildning, så det är i själva yrkeskompetensen det brister. Det är allvarligt. Men det glädjande är att det är en relativt hög utbildningsnivå generellt bland personalen, vilket är en god förutsättning för att lyckas med kompetensutvecklingen inom äldreomsorgen. Torsten Lindström tycks ha missuppfattat bakgrunden till regeringens satsning på Kompetensstegen. Bakgrunden är just denna att vi har sett ganska många dåliga exempel på personal som skickas i väg på utbildningar, enstaka individer som går en utbildning och sedan kommer tillbaka till arbetet efter ett år eller två men inte får använda sin nya kompetens. Den högre kompetensen leder i dessa fall väldigt sällan till att det faktiskt blir en högre kvalitet för vårdtagaren, och det måste ändå vara det som är syftet. Nu är det kvaliteten för vårdtagaren som står i centrum för kompetensutvecklingen. Den tror jag att det är rätt att ha fokus på när det gäller kompetensutveckling.

Herr talman! Jag välkomnar Ylva Johanssons engagemang i kompetensfrågorna inom äldreomsorgen. Det är ett välkommet engagemang. Däremot är det beklagligt att vi skiljer oss åt i hur vi vill hantera problematiken, hur vi vill försäkra oss om att alla gamla i vårt land får en god, trygg och säker omsorg. Vi kristdemokrater vill ta vara på den kompetens och den tysta kunskap som finns i äldreomsorgen i dag, till exempel genom ett nationellt rättssäkert valideringssystem och genom att uppmuntra individer att skaffa sig en högre utbildning och fortsätta sin utveckling. Statsrådet verkar i stället föredra att komma med en lappande-och-lagande-princip med olika ganska tidsbegränsade, kortsiktiga satsningar. Här har vi en avgörande skillnad. Vi kristdemokrater vill, för att se till att våra gamla får en god och trygg omsorg, ta en annan typ av nationellt grepp än det som statsrådet föreslår. Vi vill se ett nationellt grepp där vi till exempel ser till att fler har en undersköterskeutbildning. Jag noterar särskilt att statsrådet över huvud taget inte berörde den frågan i sitt svar. I stället talade statsrådet om en gymnasieexamen. Det var inom parentes sagt en nyhet, för det finns ingen gymnasieexamen i Sverige än. Men det är en på väg som kommer om några år efter riksdagens beslut nu i höst. Det finns fler skillnader mellan våra olika lösningar. Medan Socialdemokraterna och Ylva Johansson med den politik som de föreslår ser till grupper och kollektiv och väljer att rikta sig mot kommunerna och huvudmännen, ser vi det snarare som oerhört angeläget att inte bara fokusera på arbetsgivarna utan att också nå medarbetarna direkt. Vi vill till exempel se till att fler får en undersköterskeutbildning och uppvärdera denna utbildning som under flera år varit satt på undantag och haft svårt att rekrytera framför allt yngre människor. Vi vill också bygga upp en flexibel och ordentlig vuxenutbildning som hela tiden kan ta vara på människors kunskaper och önskemål. Där saknar vi också initiativ från regeringssidan. Vi har också föredragit att arbeta med ett kompetenskonto, vilket för övrigt alla partier i riksdagen var överens om för några år sedan, det vill säga att låta varje person i Sverige få större möjligheter att satsa på sin egen utveckling och kompetens. Det är förskräckande att se att regeringen efter det att riksdagen i enighet fattade detta beslut har underlåtit att komma med de propositioner och initiativ som riksdagen i enighet begärde. I stället visade höstbudgeten nu i höstas att regeringen gått in och nallat på de pengar som var avsatta för kompetenskontot och använt dem för andra i och för sig säkert behjärtansvärda ändamål. Den typen av kortsiktighet inger inte direkt ett förtroende. Herr talman! En avgörande framtidsfråga för att se till att vår välfärds vardagshjältar får den uppskattning, kompetens och utveckling som de behöver och också för att våra gamla ska få den vård som de behöver är att det finns fler som vill arbeta i vården och omsorgen. Hur ska då statsrådet få fler unga intresserade av att arbeta inom denna sektor? Vi kristdemokrater vill ha en helt ny form av lärlingsutbildning i gymnasieskolan inom olika sektorer av samhället som givetvis ska utformas i nära samarbete med olika verksamheter. Min fråga är: Är statsrådet beredd att ta ett snack med sin kollega skolministern och se till att regeringen kommer med ett förslag om en sådan ny och modern lärlingsutbildning?

Herr talman! Torsten Lindström söker en partipolitisk polemik med mig i den här frågan. Jag är faktiskt lite överraskad. Det är ett tonläge som jag inte har mött från andra företrädare för Kristdemokraterna, där jag snarare har mött inställningen att vi gemensamt har en uppgift att på olika sätt stärka kompetensen hos de anställda inom äldreomsorgen. Men är det så att han vill ha en partipolitisk polemik så kan vi ha det. Torsten Lindström säger att han i stället för en satsning på att stödja kommunernas och arbetsgivarnas arbete med kompetensutveckling ute på arbetsplatserna vill ha en utbildningssatsning på individerna så att alla når undersköterskekompetens. Ja, vi vill alla att alla som arbetar inom äldreomsorgen ska ha undersköterskekompetens. De allra flesta kommuner har det som mål i sitt arbete. Men verkligheten ser nu inte sådan ut. Det finns ungefär 320 000 individer i dag som arbetar i äldreomsorgen. Ska riksdag och regering ansvara för deras individuella utbildningsplaner? Att ha den synen är att samtidigt säga att man faktiskt inte tar något ansvar, därför att det är inte realistiskt att ta ett ansvar för de 320 000 individerna. Det enda vettiga sättet att arbeta med de här frågorna är att se till att man i det lokala arbetet ute på varje äldreboende och i varje team inom hemtjänsten kan hitta varaktiga och bra modeller för att arbeta med personalens utveckling av kompetensen. Min satsning på att göra detta på ett verksamhetsnära sätt är just för att få ett komplement till den mer skolbaserade utbildningen, som naturligtvis också behövs. Men vi behöver denna mångfald. Det är inte så att det saknas pengar till kompetensutveckling inom äldreomsorgen i dag. Många kommer har avsatt pengar för detta. Inom många enheter har man särskilda pengar som inte alltid går åt, visar det sig när året är slut, därför att man aldrig hann med. Det som man är duktig på inom äldreomsorgen är inte i första hand att organisera kompetensutveckling för vuxna på arbetsplatsen eller arbetsplatsnära på ett relevant sätt. Det är det som vi ska hjälpa till med. Jag tror att Torsten Lindström är ganska ensam om sin bedömning. Om han går ut och talar med dem som i dag ansvarar för äldreomsorgen hos de olika entreprenörerna, ute i kommunerna eller hos personalen, kommer han att få höra att det inte är en bra modell att bedriva verksamhetsnära utbildning kopplad direkt till arbetsplatsen och till det team som faktiskt har att arbeta tillsammans. Det är lite märkligt att höra Torsten Lindström anklaga mig och regeringen för att inte arbeta med en uppbyggnad av vuxenutbildningen. Under den tid som jag ansvarade för vuxenutbildningen genomfördes en av världens största satsningar på utveckling av just vuxenutbildningen inom ramen för Kunskapslyftet. Jag tycker att det är lite magstarkt att få höra att regeringen inte gör något för att utveckla vuxenutbildningen.

Herr talman! Ylva Johanssons engagemang för Kunskapslyftet är välkänt. Problemet är att Kunskapslyftet nu är i princip avvecklat och att intet har kommit i stället. Därför efterfrågar vi kristdemokrater en ny, modern och flexibel vuxenutbildning som tar vara på de behov som finns i dag, inte de som fanns för ett antal år sedan. Problematiken kvarstår. Trots våra säkert gemensamma utgångspunkter att skapa bra förutsättningar för att skapa bra verksamhet, landar vi i lite olika lösningar. Låt oss då diskutera dessa lösningar. Regeringen kommer nu plötsligt in på scenen med en ad hoc -lösning, denna kompetensstege. Som jag sade är det i och för sig välkommet med tanke på den brist på intresse som fanns i våras innan Ylva Johansson tillträdde. Men problemet med denna lösning är att det är kommunerna som måste ansöka och att den inte tillförsäkrar så många som möjligt en god tillgång till kompetens och vård. Min fråga till Ylva Johansson är egentligen väldigt konkret, herr talman: Hur tänker regeringen se till att alla i Sverige som finns i äldreomsorgen får en rimlig tillgång till god kompetens, god utbildning, så att de gamla som bor i kommuner som inte ansöker om den här ad hoc -lösningens medel också får chansen att få en bättre och högre kvalitet i sin vardag? Då är förstås nyckeln återigen att på statlig nivå också bygga upp ett valideringssystem så att vi får bättre möjligheter att ta vara på den kompetens som finns hos de hundratusentals personer som i dag gör behjärtansvärda och goda insatser i äldreomsorgen. Herr talman! Frågorna är flera. Svaren har inte varit lika många. Jag hoppas, och ber också att få önska, att statsrådet får en behaglig och god jul och att hon under sin julledighet funderar lite närmare på några av de frågor som vi i dag har diskuterat.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att säga att i våra ansträngningar att höja kvaliteten inom äldreomsorgen är personalens kompetens en viktig nyckel. Men det är också viktigt att säga att vi inte kan ta över ansvaret från arbetsgivarna för 320 000 individer och deras utbildningsnivå och lägga den hos riksdag och regering. Det kommer inte att resultera i någon höjd utbildningsnivå eller höjd kvalitet. Vi måste självklart använda oss av att arbetsgivarna har det ansvaret. Det är förstås naturligt att en kommun när den upphandlar äldreomsorg från till exempel en entreprenör ställer krav på personalens kompetens. Den ska inte kunna säga: Nej, riksdag och regering får se till att den här personalen har rätt kompetens. Det skulle vara en väldigt märklig ordning. Självklart måste ansvaret för personalens kompetens ligga på samma aktör som också har ansvar för kvaliteten inom vården och omsorgen för äldre. Jag tror att Torsten Lindström kommer att få anledning att ångra sitt uttalande om Kompetensstegen som en ad hoc -lösning. En viktig del av detta är ju just att vi tar fram ett nationellt valideringssystem och en nationell kompetensstege med olika utbildningsmoduler som vi utvecklar just för att skaffa oss ett sådant hållbart system som kommuner och andra arbetsgivare kan ha nytta av i sitt arbete med kompetensutvecklingen. Jag tror också att det kommer att visa sig, men det får vi väl se när vi har resultatet, att detta med att styra en utbildningssatsning inte utifrån hur många personer eller vilka som blir utbildade utan utifrån vilken kvalitetsförbättring den de facto leder till ute i äldreomsorgen är ett oerhört framgångsrikt sätt att styra den här typen av satsningar på. Vi har sett lite för många satsningar där man bara glatt har kunnat säga från den som betalade ut pengarna: "Titta hur många som blev utbildade!" utan att det faktiskt ledde till att verksamheten blev bättre och till att den nya kompetensen användes. Så jag hoppas att Torsten Lindström får anledning att ångra sitt uttalande om ad hoc -lösning.