Adoptioner från Chile

Fru talman! Jon Thorbjörnson har frågat mig hur länge jag anser att de svenska medborgare som kommit till Sverige genom adoption ska behöva vänta innan regeringen utreder vilka eventuella fel som begicks i Sverige när de blev svenska medborgare. Han har också frågat mig om jag och regeringen kommer att ta ansvar för att informera alla som adopterats till Sverige från Chile om att adoptionen kan ha genomförts på olagliga grunder. Vidare har han frågat mig om jag tänker verka för att utreda om det finns behov av att skärpa tillsynen av de svenska adoptionsorganisationerna.

Jag och regeringen tar brottsutredningen i Chile om bortförande av barn och oegentligheter inom adoption på största allvar. Jag förstår att det är fruktansvärt för alla dem som har drabbats och att det kan vara en stor psykisk påfrestning för dem som fortfarande söker svar på sina frågor.

Sedan det som hände i Chile under 1970- till 1990-talen har andra regler och internationella konventioner trätt i kraft som syftar till att säkra att adoptioner sker på ett tryggt och lagligt sätt. År 1997 ratificerade Sverige 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, och 1990 ratificerade Sverige FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Grundläggande i Haagkonventionen är att staterna har ett ansvar för att barnets bästa beaktas i varje del av adoptionsprocessen. Även barnkonventionen ställer krav på att det som bedöms vara barnets bästa i första hand ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn. Vidare har auktorisationsvillkor och tillsyn skärpts genom åren. Sedan 2005 kräver Sveriges regelverk auktorisation i två led. Det innebär att utöver en prövning av de adoptionsförmedlande organisationerna i Sverige prövas även länder, del av länder eller de adoptionskontakter som organisationerna får förmedla barn genom.

Regeringen har tagit del av den information som kommit från brottsutredningen och den parlamentariska utredningen i Chile genom vår centralmyndighet för internationella adoptioner, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF. Avsikten var från början att invänta den chilenska brottsutredningen för att kunna avgöra eventuella åtgärder i Sverige. Men eftersom brottsutredningen har dragit ut på tiden anser jag att regeringen behöver agera för att påbörja en översyn av hur adoptionsförmedlingen fungerade i Sverige under 1960- till 1990-talen. En sådan översyn kommer inte att begränsas till enbart adoptioner från Chile.

Jag vill samtidigt lyfta fram att regeringen vid politiska konsultationer med Chile har framfört att Sverige kan bistå brottsutredningen om det finns behov. Socialdepartementet har även haft en kontinuerlig dialog och flera möten med intresseföreningar, bland dessa Chileadoption.se vars medlemmar är adopterade från Chile. Sveriges ambassad i Chile har också träffat representanter från lokala intresseföreningar. Vi har tagit del av de erfarenheter och synpunkter som lagts fram och har i flera delar hörsammat de behov som framförts.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att adopterade ska få bättre stöd. Bland annat har MfoF sedan 2020 i uppdrag att tillhandahålla individuell hjälp och stöd vid ursprungssökning och även adoptionsspecifikt samtalsstöd för dem som är i behov av detta. Ursprungssökningen består bland annat av hjälp med att hitta de biologiska föräldrarna och släktingar och stöd när det finns misstankar om oegentligheter i samband med adoption. Under 2020 använde sig cirka 80 personer av det här stödet.

Vidare fick Statskontoret i februari 2020 i uppdrag att se över organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten i Sverige. Uppdraget innebar att överväga om organiseringen bör förändras utifrån ett fokus på hur rättssäkerhet, barnrättsperspektivet och kompetens kan säkerställas. I sin redovisning av uppdraget den 29 januari 2021 kom Statskontoret fram till att vi har en ändamålsenlig organisering av adoptionsförmedlingen i Sverige. Den visar att internationella adoptioner efter hand har blivit alltmer säkra och trygga, både för barnen och för dem som adopterar, men att barnrättsperspektivet och rättssäkerheten kan förbättras ytterligare. Statskontoret kom fram till att MFoF har relevant kompetens och att de i hög utsträckning arbetar för att säkerställa att adoptionerna genomförs rättssäkert och med barnets bästa i fokus. Regeringen ser nu över behovet av åtgärder utifrån Statskontorets förslag.

Fru talman! Tack, Lena Hallengren, för svaret! Den här frågan har tagit en snabb vändning den senaste tiden - lite oväntat måste jag säga - och satt interpellationen i ett nytt ljus. Från att frågan inte har diskuterats alls är den plötsligt kommenterad av alla partier.

Alla partier i Sveriges riksdag har sagt att de är för en utredning efter DN:s granskning av de illegala adoptionerna. Det är lite omtumlande att få den informationen kvällen före den aktuella interpellationsdebatt som vi står i just nu. Men jag är tacksam för den granskande journalistiken från en av Sveriges största tidningar, för före reportaget var det ganska ensamt att här i riksdagen kräva en granskning av de internationella adoptionerna, trots alla vittnesmål som fanns där innan. Jag fick höra dem från bland annat organisationerna Chileadoption.se och AEF.

Vänsterpartiet har drivit frågan i tre år, men mycket längre har de adopterade jobbat med detta både individuellt och i organisationer. Och det är inte lätt att få genomslag, att nå ut och höras. Trots det har de inte gett upp utan fortsatt att kämpa. Det är imponerande. De kan inte vara här i denna sal i dag, men jag hoppas innerligt att de ska få skörda frukterna av sitt hårda arbete.

Det är synd att det har tagit så lång tid att komma fram till att en utredning behövs. I dag vet vi att barn har stulits på sjukhus och andra institutioner. Barn har dödförklarats och födelsebevis är falska. Larmrapporterna har kommit tidigare, flera gånger om. Under 2000-talet har tjänstemän på MFoF, den svenska myndighet som ska granska om adoptionerna gått rätt till, larmat flera gånger.

Sydkoreas president höll ett tal 1998 där han bad om ursäkt för adoptionerna från landet. Och i Chile blev en parlamentarisk utredning om de internationella adoptionerna klar förra året. I den kan man läsa bland annat: Det är ett faktum att hundratals barn i Chile har ryckts ifrån sina föräldrar och blivit bortadopterade, särskilt till utlandet. Det är en sanning som inte kan motsägas och som styrkts av vittnesmål från alla de personer som kallats att delta i målet.

Vänsterpartiet har i riksdagen drivit på frågan om att utreda de internationella adoptionerna sedan SVT år 2018 rapporterade om de misstänkta oegentligheterna. Under tre års tid har vi motionerat och ställt frågor men inte fått något gehör.

Så sent som för en månad sedan tog jag upp frågan med ministern på frågestunden i denna sal. Då var svaret att inte mycket hade hänt och att vi skulle fortsätta vänta. Men i till exempel Schweiz och Nederländerna utreder man de internationella adoptionerna.

Den nederländska utredningen är redan klar, och man hittade sådana brister att man i det landet bestämde sig för att stoppa alla internationella adoptioner. I sin rapport pekar man på att man har hittat systematiska fel, förfalskade dokument, bedrägerier, korruption och påtryckningar på fattiga kvinnor att ge upp sina barn.

Jag har försökt ligga på när det gäller de internationella adoptionerna och de rättsliga och etiska problemen runt om dem - främst från Chile, som är aktuellt just nu, men även från andra länder där det inte har gått rätt till, bland andra Indien, Kina, Etiopien. Listan är lång. Men inte mycket har hänt.

Nu har det dock börjat pratas om en utredning. Regeringen tänker inte längre vänta på en brottsutredning i Chile som redan har pågått i flera år.

Vad har ändrats sedan förra månaden när beskedet var att vi skulle fortsätta vänta? När kommer utredningen? Varför vill ministern begränsa utredningen till den andra halvan av 1900-talet? Vi behöver titta på adoptioner till Sverige även efter 1900-talet.

Fru talman! Den brottsutredning som har påbörjats i Chile skulle ta ungefär två år. Redan från början var både jag och min företrädare tydliga med att vi på alla sätt vi kunde skulle understödja denna brottsutredning, både på myndighetsväg och genom att hjälpa de individer som hade ett behov av att skicka in uppgifter eller på annat sätt bidra till utredningen. Att parallellt med detta göra en utredning i Sverige såg vi inte då som den bästa vägen, utan vi ville avvakta utredningen.

Utredningen i Chile har dock inte tagit två år eller tre år. Inte heller säger de att den ska vara klar i nästa vecka, utan den kommer nog att hålla på under ganska lång tid framöver. Man har bytt ledning och lagt upp arbetet på ett annorlunda sätt än det ursprungliga.

Därför behöver vi göra en översyn av hur adoptionsförmedlingen har gått till. Även om det är den chilenska situationen som uppmärksammas är det viktigt att säga att en översyn av adoptionsförmedlingar inte riktar sig mot ett land utan handlar om just adoptionsförmedlingen.

En annan del handlar om hur adoptioner fungerar i dag och hur dessa kan göras bättre. Här har det också hänt saker, vilket jag nämnde lite om i mitt interpellationssvar. Det gäller bland annat stöd till den enskilde att kunna söka sitt ursprung, vilket merparten av länder inte har haft men nu inför. Det ska nu finnas myndighet eller motsvarande som kan stödja den som vill göra ursprungssökning. I Sverige är det MFoF som ska bidra till detta.

Jag nämnde att det var ett åttiotal som hade sökt under 2020, och det finns all anledning att tro att när det blir mer känt att denna möjlighet finns kommer fler att använda sig av den. Jag hoppas det, för det är därför denna möjlighet finns.

Många förändringar i systemet gjordes under 90-talet, både efter ratificeringen av Haagkonventionen och i det svenska systemet. Så sent som 2018 gjordes ytterligare förändringar, och den 29 januari i år kom Statskontoret med sin rapport - på tal om vad som har hänt på en månad. Det händer alltså hela tiden saker, och vi får inte bara kunskap utan också förslag på hur vi kan gå vidare och stärka rättssäkerheten ytterligare.

Bakgrunden till Statskontorets senaste utredning var inte minst att det är så många färre i dag som blir aktuella för adoption. Det handlar i grund och botten om att levnadsförhållandena har utvecklats i de länder där man tidigare adopterat, vilket gör att det inte blir aktuellt.

Det ställer givetvis andra krav på de kommuner som utreder, på den myndighet som ska utöva tillsyn och på adoptionsförmedlingarna när man har ett fåtal adoptioner utspritt på många olika länder. Vilken kunskap behöver man då kunna garantera för att också ha rättssäkerhet? Hur många tillsynsresor har myndigheten möjlighet att göra med kvalitet? Detta är frågor att diskutera vidare, och de handlar inte om det historiska utan om där vi är i dag och framåt, vilket givetvis också är viktigt.

De partier som menar att vi ska göra en översyn är också angelägna om att vi samtidigt tittar på hur vi får en ordning för framtiden som gör att eventuella internationella adoptioner är rättssäkra. Vad kan vi ytterligare göra, och vad finns fortfarande i vårt system?

Fru talman! Nu verkar man ju ha ändrat sig, men det är synd att de anledningar man har pekat på för att inte göra en utredning inte har framkommit tidigare under frågestunder och så. Synen på adoptioner förändras ju runt om i världen, och då är det viktigt att vi hänger med. Det är bra att det görs förändringar kontinuerligt, och det ska vi givetvis fortsätta med, bland annat utifrån en utredning om hur de internationella adoptionerna har gått till.

I adoptionsskandalerna ser vi ännu en gång hur de mest utsatta människorna har fått ta smällen. Det är fattiga, ursprungsbefolkning och de utan ett socialt skyddsnät som blir utsatta.

Enligt de konventioner Sverige har ratificerat ska vi respektera barnets rätt att behålla sin identitet, inklusive medborgarskap och släktförhållanden. Om ett barn olagligt berövas sin identitet ska barnet ges lämpligt stöd för att snabbt återupprätta denna. Vi ska också säkerställa att samma regler gäller som vid nationell adoption. Det är viktiga saker att ha med sig.

Möjligheterna att hitta svar och en sanning att förhålla sig till är oftast begränsade, säger en adopterad.

Det finns brister i samhällets förmåga att hantera adopterades speciella sårbarhet. Samtidigt är adopterade överrepresenterade i statistiken för självmord, självmordsförsök och psykiatrisk vård. Även annan statistik visar att de möter många svårigheter i livet.

Den parlamentariska utredningen i Chile är färdigställd, och en brottsutredning pågår som sagt. Här finns över 600 svenska fall med.

Över 2 000 adoptioner har genomförts från Chile till Sverige. Det är många barn. Många av de adopterade har vittnat om att det är tack vare andra adopterade och organisationer, till exempel Chileadoption.se, som de har fått reda på att utredningen pågår och att de personligen måste skicka in sina handlingar för att det egna fallet ska komma med. De har också fått hjälpa varandra för att ta reda på hur de ska göra. Det är inte enkelt, speciellt inte på ett främmande språk.

Visst är det bra att regeringen har avsatt några miljoner till stöd för att människor ska kunna söka rötter och få samtalsstöd, vilket ministern också påpekar. Det här handlar dock om ett systemfel, och vi kan inte bara lägga detta på individen utan måste ha systemlösningar. Det blir orimligt för den enskilde individen att ensam bära denna börda.

Hur väl tycker ministern att man har informerat och hjälpt de berörda? Här finns det många frågetecken hos dem jag har pratat med. Och jag tycker mig inte hitta så mycket om det i svaret från ministern. Nog har vi ett ansvar att göra allt vi kan för att hjälpa dessa människor att få upprättelse.

Låt oss komma ihåg att det finns många offer i detta. Bakom varje adoption och siffra finns många drabbade: adopterade, föräldrar som förlorat sina barn och adoptivföräldrar som känner sig lurade.

Jag ska dela med mig av en berättelse. Söndagen den 14 augusti 1977 kom Patricia Sanchez in till BB på Temuco sjukhus. Hon kom ensam till sjukhuset och födde en son sent på kvällen. Hon var ensam i Temuco och studerade, så hon hade kontaktat de sociala myndigheterna i staden för att höra om hon kunde få hjälp med barnpassning. På så sätt visste socialassistenten att hon var ensam.

Patricia fick en enda dag med sin son. På morgonen den 16 augusti kom en sjuksköterska in till Patricia på sjukhuset och meddelade att hennes son hade dött. Allt blev svart, och Patricia har svårt att minnas exakt vad hon gjorde sedan. Men hon tog sig på något sätt hem till sin familj i sin hemstad.

Patricia återhämtade sig inte efter sin förstfödde sons död. Varje år i mitten av augusti klädde hon sig i svart och sörjde sin son. Livet gick vidare, och hon bildade familj. Sonen var alltid närvarande i familjen som den förstfödde som hade gått bort, och hon fick honom aldrig tillbaka.

Fru talman! Det är givetvis hemskt att lyssna till inte bara denna berättelse utan även till andra liknande berättelser. Jag ska inte nämna någon specifik organisation, men det finns ett antal som har ägnat mycket tid åt att beskriva de verkligheter människor har upplevt. Precis som Jon Thorbjörnson säger är det ett trauma för dem som drabbas, inte bara för den individ som blivit adopterad och söker sitt ursprung utan även för den som på plats i till exempel Chile väntar och undrar vad som hände. Därför är det viktigt att den brottsutredning som man arbetar med i Chile gör allt för att reda ut vad som hände på plats.

Vad vi sedan kan komplettera med och som jag är alldeles övertygad om att alla partier är angelägna om att vi gör en översyn av är hur adoptionsförmedlingarna egentligen har gått till.

Jon Thorbjörnson ställde en fråga om huruvida regeringen kommer att ta ansvar för att informera alla som adopterats från Chile till Sverige om att adoptionen kan ha genomförts på olagliga grunder. Jag vet inte om jag missade att svara på detta - det var inte min avsikt. Det finns flera olika aspekter på frågan.

Det ena är naturligtvis den etiska aspekten, att alla kanske inte vill bli kontaktade, att alla inte känner samma behov och att alla kanske inte uppskattar att kontakt tas av regeringen i en sådan fråga.

Det andra är det faktum att det inte finns ett samlat register som gör att regeringen, och för den delen heller inte MFoF, kan kontakta de enskilda individerna. Det som staten verkligen kan göra, bör göra och också gör är att informera allmänheten på det sätt som sker på MFoF:s hemsida. Jag inser att alla inte har tillgång till samma information, men när det gäller den uppmärksamhet som detta fått hoppas jag att vetskapen om att man är adopterad och den information som ges på MFoF:s hemsida har givit både uppmärksamhet och kännedom hos den som drabbas.

Jag tycker inte att frågan om att söka sitt ursprung ska förminskas genom att säga att det väl är bra att regeringen har avsatt några miljoner. Jag skulle säga att det är väldigt viktigt att vi har avsatt miljoner i stöd för att man ska kunna söka sitt ursprung. Man kan få hjälp med översättningar och att få fram handlingar, och det finns också samtalsstöd för den som behöver. Det är detta som kan hjälpa den enskilde att reda ut det som man kanske tror är oegentligheter. Ibland får man det bekräftat, i en del fall visar det sig inte vara oegentligheter och i vissa fall kvarstår säkert frågor där det inte alltid är lätt att reda ut den enskilda historien.

Återigen: Regeringen har erbjudit Chile att vara behjälplig. Det är också viktigt att vara behjälplig för de enskilda individer som vill söka sitt ursprung. Vi ska inte göra den frågan mindre.

Sedan är det inte så att ingen har engagerat sig i denna fråga. Jag har haft interpellationsdebatter med andra företrädare de senaste åren och också svarat på frågor. Sedan blir det väldigt kort, Jon Thorbjörnson, när vi står här i kammaren - en minut fråga och en minut svar. Men det är ingen tvekan om att detta är frågor som har engagerat olika företrädare, av olika skäl. Myndigheten och departementet har haft ett flertal möten med de adopterades organisationer.

Jag vill återigen säga att när brottsutredningar inleddes i Chile var vårt fokus, vilket jag tycker var rimligt, att vara behjälpliga med brottsutredningen. Det gäller de individer som behövde bistå i utredningen, och vi erbjöd oss också, via den chilenska ambassaden, att vara behjälpliga från Sveriges sida med själva brottsutredningen.

Nu har åren gått, och det är ingen tvekan om att detta tar mycket längre tid än vad vi skulle vilja, mycket längre tid än vad man förutsåg i Chile. Då tycker jag att vi ska titta på hur en översyn kan se ut. Att det finns ett brett stöd i denna kammare är bara positivt.

Fru talman! Jag förringar inga miljoner som används för att stödja de adopterade. Jag förringar heller inte dem som söker sitt ursprung, som vill få reda på vad som har hänt, som vill ha en utredning och som vill få upprättelse.

Daniel, som jag pratade om tidigare, var fem veckor när han kom till Sverige. Hans storasyster minns. Han var så liten och så ledsen och arg att han skadade sig själv genom att slå sitt huvud mot golv och vägg. Han växte upp med historien att hans mamma inte ville ha honom. Men till slut, med sin storasysters hjälp, gick han till botten med var hans mamma fanns. De sökte rötterna och gick från att må dåligt till att må bra, när han till slut lyckades nysta upp historien och träffa sin mamma. Detta ska inte förringas, utan de behöver all hjälp och allt stöd de kan få.

Generaldirektören för MFoF, som är ansvarig tillsynsmyndighet, svarade senast i förra veckan på frågan om det går att garantera att dagens adoptioner till Sverige är rättssäkra och etiska. Den besvarade han med ett tydligt nej. Han sa också att han befarar en framtid där fler oegentligheter uppdagas.

Vi har alltså haft illegala adoptioner under flera decennier, vi har problem just nu och det spås dyka upp fler problem i framtiden. Uppenbarligen finns det problem när det gäller de internationella adoptionerna. De problem som vi har sett hittills är förskräckliga. Det här gäller människor - barn.

Jag tycker det är jätteviktigt att vi inte begränsar en utredning till andra halvan av 1900-talet. Det duger inte, tycker jag. Även adoptioner under 2000-talet behöver utredas. De som drabbats av detta rättsliga haveri har jobbat med detta i många år, i decennier. De har våndats, tvekat, mått dåligt, sörjt.

Utred alla adoptioner! Än så länge har jag inte sett några bevis för att alla adoptioner på 2000-talet är rättssäkra. Så utred, utred nu och utred ordentligt!

Vad tänker ministern och regeringen göra för att garantera att alla internationella adoptioner framöver är etiska och rättssäkra? Och när får vi se en utredning? No más silencio!

Fru talman! Tack, Jon Thorbjörnson, för dialogen!

Jag tycker inte att vi ska överdriva skillnaderna partier emellan, som egentligen inte finns. Det är inte så vanligt att riksdagens samtliga åtta partier, egentligen med samma inriktning, tycker att man ska göra en översyn av något. Jag tror inte att någon ska behöva sväva i ovisshet om att det kommer att ske en översyn. Att gå till botten med varje enskild adoption tycker jag dock är att lova för mycket. Detta kanske jag skulle ha sagt i ett tidigare inlägg, så att Jon Thorbjörnson kunde replikera på det.

Det handlar om att se över hur vår adoptionsförmedling ser ut och hur den har varit organiserad, och sedan får vi titta på formerna för hur långt man kommer. När det gäller att ge den enskilde möjligheten att gå till botten med detta och inte bara söka sina rötter utan också reda ut eventuella oegentligheter vill jag bestämt hävda att den möjlighet som MFoF har inte har utnyttjats i särskilt stor utsträckning så här långt. Under 2020 valde 80 personer att kontakta myndigheten för att få stöd i att söka sitt ursprung, och det kommer naturligtvis att finnas möjlighet för fler att söka sådant stöd i takt med att man både får kunskap om att stödet finns och att intresset kanske vaknar.

Jag vill avslutningsvis kommentera frågan om att garantera. Vi gör naturligtvis allt vi kan för att se till att kommuner utreder, att adoptionsförmedlingarna är auktoriserade och har tillstånd och att man auktoriserar och har tillsyn i respektive länder. Att både kommuner, organisationer och statliga myndigheter är inblandade har av Statskontoret bedömts vara den bästa modellen. Sedan kan det verkligen diskuteras hur många kommuner som ska utreda detta och hur många länder man ska adoptera från, när de internationella adoptionerna är så få och man ska mäkta med att göra tillsynsresor och så vidare. Är det en rimlig organisation och struktur som vi har när de internationella adoptionerna är så få? Denna fråga får vi också återkomma till.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.