Karens vid ansökan om medborgarskap

Fru talman! Ludvig Aspling har frågat mig om reglerna om karenstid vid ansökan om svenskt medborgarskap bör ses över samt om den statistik som finns angående tillämpningen av karensregeln är tillräcklig.

Ett av villkoren för att bli medborgare efter ansökan är att man har haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt. För att kunna bedöma detta gör Migrationsverket bland annat slagningar i Polismyndighetens belastnings- och misstankeregister och i Kronofogdemyndighetens register. I ärenden om ansökan om medborgarskap begär Migrationsverket dessutom alltid ett besked från Säkerhetspolisen om huruvida det finns några hinder av säkerhetsmässig karaktär mot att bevilja svenskt medborgarskap.

Enligt praxis gäller olika karenstider - om sökanden har begått brott eller har skulder. Vid beräkningen av karenstidens längd görs en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt praxis tillämpas en karenstid om 25 år för förvärv av svenskt medborgarskap för personer som har varit verksamma i eller haft ett bestämmande inflytande över en organisation om vilken det är känt att verksamheten innefattat systematiska, omfattande och grova övergrepp.

Migrationsöverdomstolen har i ett avgörande från 2019 uttalat att karenstiden om 25 år bör uppfattas som ett riktmärke i prövningen. Karenstiden kan därför såväl överstiga som understiga 25 år. Vid andra brott gäller andra karenstider. Som exempel kan en person som i Sverige dömts till ett års fängelse i regel beviljas svenskt medborgarskap först sju år efter att brottet begicks.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Handlingar som kan innebära att karenstid tillämpas är allt från betalningsanmärkningar till grova brott mot mänskligheten. Det är inte möjligt att i medborgarskapslagen i detalj reglera detta.

Direktiven till utredningen om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap och andra frågor om medborgarskap innefattar redan i dag möjligheter att utvidga prövningen av hederligt levnadssätt i medborgarskapsärenden. Utredningen ser bland annat över frågan om det i anmälningsärenden för personer som är över 15 år bör införas ett krav på att den som anmälan gäller inte är dömd för allvarlig brottslighet.

Från och med 2019 började Migrationsverket systematiskt föra statistik över antalet sökande som får avslag på grund av den så kallade 25-årsregeln. Därmed kommer vi att få en tydligare bild av hur denna tillämpas.

Fru talman! Vem som helst bör inte få bli svensk medborgare, men så verkar tyvärr vara fallet, vilket har gjorts mer än övertydligt i fallet med vår andra försvarsminister, Najah al-Shammari. Det finns mycket man kan säga om denna härva, men det mest uppmärksammade och uppseendeväckande är kanske Migrationsverkets tolkning av medborgarskapslagen och det beslut från 2004 som innebär att personer som har haft beslutande inflytande över en organisation som begått systematiska, omfattande och grova övergrepp ska få en karenstid på 25 år när de ansöker om medborgarskap.

Migrationsverkets generaldirektör hävdar att karensen inte tillämpas på tjänstgörande i nationella arméer, om man inte kan fastslå personligt ansvar för en viss gärning, och att karenstiden främst rör personer med bakgrund inom säkerhets- eller underrättelsetjänst.

Men, det finns riktlinjer i förarbeten och praxis som säger något annat. Migrationsöverdomstolen har tolkat regeln i ett par fall från 2007 och ett från 2019, som statsrådet nämnde i sitt svar, och i samtliga fall beslutade man om karens. Enligt domskälen i samtliga fall räcker det med att personen har varit verksam i eller haft ett bestämmande inflytande över organisationen i fråga. Domstolen noterar dessutom uttryckligen: "I regeringens praxis uppställs inget krav på att den enskilde själv ska ha varit direkt eller indirekt delaktig."

Det faktum att både regeringsbeslutet och praxis stöder sig på just deltagande, utan att ta hänsyn till den specifika typen av organisation, gör att generaldirektörens påstående delvis saknar stöd i rättskällorna. Uttalandet måste i stället ses lite grann som Migrationsverkets egen, mycket mer restriktiva tolkning, vilket är ett typexempel på den destruktiva inverkan som myndighetsvänstern tillåts ha över svensk offentlig förvaltning.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja fråga statsrådet: Tycker han att det är rimligt att karensregeln inte tillämpas på personer som varit verksamma i till exempel nationella arméer, såsom Saddam Husseins, och som har begått människorättsbrott, utan att personligt ansvar kan styrkas?

Regeringen har tillsatt en ny medborgarskapsutredning, och då vore det lämpligt att ge ett tilläggsdirektiv för att se över kryphålet. Statsrådet nämner också detta i interpellationssvaret, men jag tycker att man försöker slingra sig lite grann vad gäller de specifika frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I svaret anges: "Enligt praxis tillämpas en karenstid om 25 år för förvärv av svenskt medborgarskap för personer som har varit verksamma i eller haft ett bestämmande inflytande över en organisation om vilken det är känt att verksamheten innefattat systematiska, omfattande och grova övergrepp." Men det stämmer ju inte eftersom Migrationsverket beslutat att karensen inte ska tillämpas på till exempel al-Shammari, trots att man visste att han i allra högsta grad haft ett bestämmande inflytande över Saddam Husseins armé.

Vidare anges: "Utredningen ser bland annat över frågan om det i anmälningsärenden för personer som är över 15 år bör införas ett krav på att den som anmälan gäller inte är dömd för allvarlig brottslighet." Detta är vad statsrådet hänvisar till, men det har ju inget med det här att göra. Personer som har sysslat med folkrättsbrott kan oftast inte få medborgarskap genom anmälan. Anmälningsärenden handlar ju i de allra flesta fall om barn med viss anknytning till en svensk medborgare, så det är inte riktigt aktuellt när det gäller just den grupp vi pratar om nu.

Jag skulle vilja ha ett lite mer ärligt och rakt svar: Tycker statsrådet att regeln tillämpas på ett rimligt sätt, när man ser att exempelvis generaler i nationella arméer som utan tvekan har gjort ganska avskyvärda saker kan få svenskt medborgarskap utan karens?

Fru talman! Det är klart att vi inte ska ha några säkerhetsrisker som svenska medborgare. Folk som har begått krigsbrott eller andra sådana brott ska vi inte heller ha som svenska medborgare. Därför finns den regel som vi talar om här, nämligen att man ska ha haft och kunna förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt. Den regeln tillämpas av Migrationsverket. Migrationsverket avslår varje år tusentals ansökningar om medborgarskap, varav lite drygt 1 000 på grund av just vandel, det vill säga att man till exempel har begått brott.

När det gäller säkerhetsärenden finns det numera ett bra samarbete mellan Migrationsverket och Säkerhetspolisen. Det är ett mycket närmare samarbete än vad som var fallet för bara fyra fem år sedan. Man har nu en mycket mer utbyggd kontroll över vad det är för typ av ärenden vi talar om.

När Säkerhetspolisen upptäcker kopplingar till exempelvis ett terrornätverk blir det naturligtvis nej i prövningen. Prövningen kan sedan överklagas till regeringen. Det är regeringen som fattar beslut, men det är jag personligen som hanterar dessa ärenden som beredande statsråd. Det kommer ett antal sådana ärenden per år. Jag har aldrig gått emot Säkerhetspolisens rekommendation när jag hanterat den typen av ärenden.

Anta då att situationen när det här prövas av domstolar eller av Migrationsverket är att man för länge sedan varit inblandad i en militär konflikt där den sida man stred för begick grova övergrepp men att man därefter har levt ett hederligt liv och förväntas leva ett hederligt liv även framöver. Då finns den karenstid vi pratar om för svenskt medborgarskap. Riktvärdet är 25 år, men det kan vara längre eller kortare tid - det beror helt och hållet på hur det enskilda fallet ser ut. Denna praxis sätts numera av domstolarna i och med den nya utlänningslagen från 2006. Det är inte längre regeringen som sätter denna praxis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Ludvig Asplings interpellation finns det tyvärr ett par fel. Ett uppenbart fel, men inte det allra största, är att intervjun i Aktuellt var den 25 november och inte den 29 november. Ett större fel är att Ribbenvik i motsats till vad Ludvig Aspling påstår i sin interpellation aldrig nämner individuellt ansvar i den intervjun. Han talar om personer som är verksamma i organisationer som är direkt involverade i mord, utomrättsliga avrättningar etcetera. Men han knyter det inte till något individuellt ansvar.

Detta är i linje med den praxis som finns. Man behöver inte visa att den sökande själv har gjort sig skyldig till den typen av brott. Det räcker att den sökande har varit verksam i en sådan organisation eller har haft ett bestämmande inflytande. Det är egentligen detsamma - har man haft ett bestämmande inflytande har man också varit verksam i organisationen.

Det här bekräftas också av färsk praxis som Aspling inte nämner i sin interpellation men som jag tar upp i mitt svar, nämligen ett rättsfall i Migrationsöverdomstolen sommaren 2019. Där avslogs en persons medborgarskapsansökan för att den sökande varit involverad i en sådan organisation utan att man kunde knyta den sökande till exempelvis krigsbrott. Det räckte att den sökande hade varit involverad i en sådan organisation. Det krävs alltså inget individuellt ansvar, och det har generaldirektören heller aldrig hävdat.

När det slutligen gäller statistiken ska jag säga att det är första gången vi får statistik på detta. Migrationsverket kommer naturligtvis att förfina den ytterligare. Detta vet jag att verket håller på med, och det behövs inget särskilt uppdrag för det.

Fru talman! Fallet al-Shammari är en nästan perfekt ögonblicksbild av Sverige år 2019 och de verkliga effekterna av socialdemokratisk offentlig förvaltning.

En man som tidigare har tjänstgjort som general i Saddam Husseins armé, troligtvis har varit i alla fall delvis medskyldig till fruktansvärda övergrepp mot sin egen befolkning, innehar en stark maktposition inom militären, sannolikt har både goda ekonomiska resurser och ett brett internationellt nätverk och absolut inte har några som helst skyddsskäl över huvud taget kommer till Sverige och söker asyl, eftersom han vet att det i Sverige styr ett parti som för länge sedan slutat bry sig om vem som flyttar in.

Mannen får naturligtvis omedelbart permanent uppehållstillstånd under falsk identitet, eftersom - ja, varför inte? Dessutom får han medborgarskap ett par år senare, trots att Säkerhetspolisen vet vem personen är och också vet att han ansökt under ett annat namn.

Kort efter att han fått medborgarskapet åtalas mannen för misshandel och grov fridskränkning av familjemedlemmar. Strax före rättegång läggs åtalet ned - enligt uppgifter till SVT efter påtryckningar från målsäganden.

Några år senare tillträder mannen som Iraks försvarsminister. I samband med detta förekommer uppgifter i irakiska medier om hans svenska medborgarskap, men ingen inom de mycket påkostade svenska utrikesmyndigheterna verkar vara tillräckligt intresserad av att göra sitt jobb och följa vad som sägs om Sverige i lokala medier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mannen är misstänkt för brott mot mänskligheten. Samtidigt är han långtidssjukskriven och uppbär bidrag från Försäkringskassan, på samma gång som vanliga svenska cancerpatienter som inte medverkat i folkmord eller människorättsbrott kastas ut och tvingas söka jobb.

Sammanfattningsvis: klassisk socialdemokratisk politik.

Det som statsrådet anför om fallet från 2019 är alldeles riktigt. Vad domstolen säger är att det går bra att avslå en ansökan även om man inte har knutit den sökande till en specifik gärning. Det stämmer. Men det är inte riktigt det som den här interpellationen handlar om. Vad den handlar om är att Migrationsverket fattar beslut om att inte avslå en ansökan. Migrationsverket beviljar en ansökan för en person på grund av att man inte har kunnat knyta personen till en viss gärning.

Jag och migrationsministern har olika uppfattningar om det uttalande som Ribbenvik gjorde. För mig är det helt uppenbart att det han säger är att man måste kunna knyta en sådan här person till en viss gärning för att kunna avslå ansökan och att det var därför som hans ansökan seglade igenom. Vilket skulle annars skälet vara? Svenska myndigheter visste ju vem han var. Vad är det som har gått fel? Om det är så att man generellt ska avslå ansökan i sådana här fall, som migrationsministern påstår, är det någonting annat som har fallerat. Då har Migrationsverket fattat ett uppenbart felaktigt beslut.

Nu har jag full insikt i att vi kanske inte kan stå och diskutera enskilda fall på det sättet. Det ska man inte göra i talarstolen, även om det är många som brukar använda dem som exempel för att peka på en större trend. Men vad är det då som gör att Migrationsverket i den här typen av ärenden kan bevilja medborgarskap till personer som har tillhört nationella arméer vilka uppenbarligen har gjort sig skyldiga till ganska grova människorättsöverträdelser? Vad är det som har gått fel?

Fru talman! Nej, vi kan inte, framför allt kan inte jag stå och göra bedömningar av enskilda fall. Då skulle jag göra mig skyldig till ministerstyre och lägga mig i sådana bedömningar som Migrationsverket och domstolarna ska göra. Det kan jag inte göra.

Däremot kan jag förklara hur regelverket ser ut. Det ser ut på det sätt som jag förklarade tidigare: Om det finns en säkerhetsrisk beträffande en sökande och Säpo upptäcker detta och har information om det blir det regelmässigt nej. Sedan kan man överklaga till regeringen. Då är det jag som hanterar de frågorna. Jag kan försäkra Ludvig Aspling om att jag tar mycket allvarligt på de ärenden som kommer till regeringen och ser vilken information som finns i de enskilda ärendena. Jag har hittills aldrig gått emot Säkerhetspolisens rekommendation i något enskilt medborgarskapsärende i den här delen. Om Säkerhetspolisen säger att det finns kopplingar till exempelvis terrornätverk och därför avråder från medborgarskap blir det ett nej rakt upp och ned.

Ludvig Aspling glider lite på vad det egentligen var som generaldirektören sa. Jag pekade på att påståendet i interpellationen om vad Mikael Ribbenvik sa inte är korrekt. Mikael Ribbenvik talade inte om något individuellt ansvar. Han uttryckte sig på ett helt annat sätt. Här glider Ludvig Aspling på sanningen. Det gör han förstås för att försöka göra en poäng. Det är inte första gången man ser just sverigedemokrater göra på det sättet. De tror att vi inte kontrollerar källan, men det gör vi ju. När vi ser ett sådant här påstående går vi till källan och ser vad det egentligen var som sas. Ni kommer inte att komma undan med den här typen av glidningar, utan vi kontrollerar sådant. Vi ser helt enkelt vad som egentligen har hänt och vad som har sagts. Generaldirektören pratar alltså inte om något individuellt ansvar utan uttrycker sig på ett helt annat sätt. Han uttrycker sig enligt min uppfattning precis om den praxis som gäller.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Nej, vi ska inte ha några säkerhetsrisker som svenska medborgare. Vi ska inte ha folk som begått krigsbrott eller andra svåra brott som svenska medborgare. Det finns ett regelverk för detta, och det tänker vi se till att upprätthålla.

Fru talman! Jag kan försäkra Morgan Johansson att det inte är så att vi glider på sanningen här med flit. Om det är så att jag har missuppfattat det ber jag om ursäkt för det. Nar jag såg intervjun med Mikael Ribbenvik var det för mig tydligt att det var så han uttryckte saken, men jag kan ha missuppfattat det.

Jag har en ytterligare fråga innan vi avslutar. Säkerhetspolisen visste vid tillfället han fick medborgarskap att Najah al-Shammari varit verksam inom Saddam Husseins armé delvis som general. Den andra omständigheten som gör den här historien lite märklig är att det namn som den här personen använder i Sverige inte är Najah al-Shammari, utan han har ett annat namn i folkbokföringen här.

Det innebär att han har ansökt om medborgarskap under falsk identitet och att svenska myndigheter kände till detta vid det tillfälle de beviljade medborgarskapet. Med tanke på det problem vi har med falska identiteter, varför finns det inte något absolut förbud mot att bevilja den här typen av medborgarskap? Han har faktiskt ett annat namn.

Fru talman! Om Ludvig Aspling antyder att Säkerhetspolisen inte gör sitt jobb vill jag nog påstå motsatsen. Säkerhetspolisen och Migrationsverket har ett väldigt nära samarbete om alla de ärenden som vi här har att hantera.

När Säkerhetspolisen upptäcker att det kan finnas oegentligheter slår man också larm. Min bild är den att Migrationsverket lyssnar väldigt noga till vad Säkerhetspolisen säger. Blir det sedan överklaganden går det till regeringen. Där har vi hittills i vart fall följt vad Säkerhetspolisen har sagt.

Jag kan naturligtvis inte gå in i enskilda ärenden. Det kan jag inte göra. Men jag kan försäkra Ludvig Aspling om att såväl Säkerhetspolisen som Migrationsverket tar mycket allvarligt på den här typen av ärenden. Sedan beror det på vilken information man har i det enskilda fallet. Det är myndigheterna som ska göra den bedömningen.

Ludvig Aspling tillstår sedan i debatten att han kan ha missuppfattat det. Det har han gjort enligt min uppfattning. Det finns ingen formulering om individuellt ansvar. Generaldirektören har i sitt uttalande hållit sig till den praxis som finns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hade Aspling inte glidit på sanningen som han nu har gjort kanske den här interpellationsdebatten aldrig kommit till stånd. Återigen: Vi kontrollerar källorna. Påstå inte någonting i en interpellation som sedan visar sig inte vara sant.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.