Återrapportering

Herr talman! Ärade ledamöter! EU:s stats- och regeringschefer möttes i torsdags och fredags för det sedvanliga midsommartoppmötet under ledning av den valde ordföranden Herman Van Rompuy. Det var ett toppmöte som hade att hantera de fortsatt svåra följderna av Europas finansiella och ekonomiska kris, denna gång framför allt i Grekland. Men det var ett toppmöte som också lyckades blicka framåt genom att diskutera de olika europeiska ekonomiska ramverk som successivt satts på plats för att undvika framtida kriser. Den andra dominerande frågan på toppmötets dagordning var asyl- och migrationsfrågorna. Detta ledde till en längre diskussion om framför allt Schengenreglernas framtida utformning. Slutligen diskuterades också utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Herr talman! Under torsdagskvällen fördes en intressant diskussion om den framtida ekonomiska politik som olika medlemsländer avser att föra på grundval av den europeiska terminen och de landspecifika, icke-bindande rekommendationer som kommissionen har lämnat. Kommissionens rekommendationer lämnas mot bakgrund av de åtaganden som varje land gör inom ramen för dels EU 2020-strategin, dels EU:s tillväxt- och stabilitetspakt. Det ankommer på varje land i vilken utsträckning man väljer att återspegla kommissionens rekommendationer i den nationella budgetprocessen. Denna process ledde fram till bra policydiskussioner och nyttiga genomlysningar där medlemsländernas politikval ibland ges beröm och ibland ifrågasätts, men där det fortsatt är varje medlemsland som slutligen, nationellt, väljer sin egen ansats. Det är bra att Europeiska unionen på detta sätt dels vidtar åtgärder för att förbättra den ekonomiska disciplinen, dels stimulerar reformer för ökad tillväxt och sysselsättning. Jag är övertygad om att med den europeiska terminen, regelpaketet om förstärkt ekonomisk styrning - som vi hoppas kunna enas med Europaparlamentet om i juli - och den nya permanenta krismekanismen, ESM, står Europa betydligt bättre rustat i detta än före den förra ekonomiska krisen. Herr talman! Vi står inför en avgörande vecka vad gäller det allvarliga ekonomiska läget i Grekland. De grekiska reformerna och sparåtgärderna ska nu parlamentsbehandlas och förhoppningsvis antas. Om så blir fallet har Grekland tagit ett litet steg framåt på en mycket lång och stenig väg. Vid toppmötet överenskoms att om det grekiska parlamentet fattar beslut om sparpaketet kan dels delutbetalning göras på grundval av nuvarande stödpaket, dels utformningen av ett nytt stödpaket påbörjas. Europeiska rådet uppmanade alla politiska partier i Grekland att stödja stödpaketet och underströk att nationell enighet är en förutsättning för framgång. Vi enades också om att ge stöd åt kommissionens avsikt att hjälpa Grekland att bättre tillgodogöra sig existerande EU-medel. Grekland står inför stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket långtgående ansträngningar och uppoffringar från den grekiska befolkningen. Vi vet själva hur lång tid det tog för Sverige att komma ur 90-talskrisen - nästan ett decennium. Samtidigt är det också viktigt att påpeka att när väl reformåtgärderna sätts in kommer de positiva tecknen på vändning ofta snabbare än man tror. Sammantaget välkomnar vi från svensk sida de ytterligare åtgärder som annonserats av den grekiska regeringen. I morgon vet vi om det grekiska parlamentet också står bakom detta. Om det inte sker kommer Grekland att stå inför ett mycket komplicerat läge. Herr talman! Det andra frågekomplexet på Europeiska rådets dagordning rörde asyl- och migrationsrelaterade frågor. Vi bekräftade målsättningen om att upprätta ett gemensamt europeiskt asylsystem 2012. Det blev dock en längre diskussion om det framtida Schengenregelverket, detta mot bakgrund av att regelverket utsatts för ett antal prövningar under den senaste tiden. Ett antal länder har motsatt sig anslutning av Bulgarien och Rumänien på grund av bristande förtroende för hur rättsväsendet fungerar. Grekland har haft svårigheter att upprätthålla Schengenregelverket. Frankrike upprättade dessutom under en tid en form av ensidig och ifrågasatt personkontroll vid gränsen mot Italien i samband med flyktingströmmarna från Nordafrika under senvintern och våren. I slutsatstexten konstateras nu att en mekanism ska introduceras för att svara upp i "exceptionella situationer" när Schengensamarbetet annars skulle riskeras. Denna mekanism innehåller en rad olika åtgärder inklusive inspektioner samt tekniskt och finansiellt stöd. En yttersta åtgärd inom ramen för denna mekanism är att förstärka inre gränskontroller i en kritisk situation. Det var denna yttersta åtgärd som föranledde den längre diskussionen. Från svensk sida har vi hela tiden instämt i att det utvärderingssystem som finns inom ramen för Schengensamarbetet behöver förbättras. Om Schengenreglerna fungerar bättre värnas också EU:s fria rörlighet för personer. Däremot var jag vid toppmötet mycket tydlig med att möjligheten att tillfälligt upprätta inre gränskontroller inte får missbrukas för att utestänga tredjelandsmedborgare på ett godtyckligt sätt. Referensen till just tredjelandsmedborgare har därför utgått från nuvarande slutsatstext, och det refereras i stället till specifika objektiva kriterier och gemensam utvärdering. Detta är bra. Det hade varit olyckligt om toppmötet sänt ut signaler om ett alltmer slutet Europa, när vi i stället bör arbeta för det motsatta. Europeiska unionen måste fortsatt säkerställa ett humant och rättssäkert mottagande av asylsökande och flyktingar. Vi har dessutom ett allt större behov av arbetskraftsinvandring. Herr talman! Toppmötet inbjöd till nödvändiga beslut för att i slutet av juni slutföra medlemskapsförhandlingarna med Kroatien. Målsättningen är att man ska kunna underteckna anslutningsfördraget före årets slut. Vi välkomnade också gripandet av Ratko Mladic som ett positivt steg framåt för Serbiens EU-perspektiv. Slutligen diskuterades utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Vi fördömde bland annat mycket starkt det oacceptabla förtryck och våld som fortsätter att utövas i Syrien. Med detta sagt är jag redo att ta del av kammarens synpunkter och besvara dess frågor.

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen! Det var många intressanta frågor på toppmötet, och vi avser att komma tillbaka vid ett senare tillfälle och diskutera inre gränser, som är en väldigt viktig fråga. Då tiden är knapp tänkte jag koncentrera mig på ekonomin i Europa. Ordning och reda i ekonomin är självklart fundamentalt. Stabilitetspakten EU 2020 och den europeiska terminen blir förhoppningsvis kraftfulla verktyg för att se till att få ordning och reda i den europeiska ekonomin. Man kan läsa i medier att statsministern nu har uttalat sig positivt till att vi ska gå med i Euro plus-pakten, och då skulle jag vilja fråga hur analysen är gjord. Många tycker ju, till exempel nationalekonomen Lars Calmfors, att det är ett hafsverk och att det redan finns strukturer för hur man ska jobba med det här. Jag undrar vad det är som har gjort att statsministern har vänt och helt plötsligt bejakar detta med hull och hår. Det finns självklart fortfarande stora invändningar, som lönebildning, pensioner och annat, som står på dagordningen för Euro plus-pakten.

Herr talman! Jag har nog inte sagt någonting annat än det vi har sagt hela tiden. Euro plus-pakten, som inrättades tidigare i vår, är väl ytterligare ett exempel på ett reformprocessliknande instrument, som vi alltså har flera av inom EU-samarbetet. Marie Granlund nämnde några av dem. Det är Agenda 2020, den europiska terminen, som vi här återrapporterar, och i grunden också stabilitets- och tillväxtpakten. Det är i grunden bra om vi på detta sätt får ramverksliknande konstruktioner som betonar tillväxt och jobbskapande, som betonar både hur EU-samarbetet kan möjliggöra detta och nationellt ansvarstagande inom den ramen. Jag har väldigt svårt att se att Euro plus-pakten skulle vara så väldigt avvikande i den delen. Men jag har också markerat - det är förmodligen i samma tidningsartikel - att vi fortsatt har anmält att Sverige står utanför givet att vi inte har ett parlamentariskt stöd för att Sverige ska vara med. Går man igenom hur Euro plus-pakten är uppbyggd är det svårt att se att det är stora skillnader jämfört med den europeiska terminen eller Agenda 2020. Det leder säkert till diskussioner om vilken av alla dessa strukturer vi ska följa. Det var också en av middagsdiskussionerna. Vi har nu många former av strukturer för reformprocesserna. Grundproblemet har kanske snarare varit att länderna är för dåliga på att genomföra reformer som leder till stabilitet i offentliga finanser och skapar jobb.

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret. Att döma av det statsministern säger tycker han att vi ska gå med. Hyser inte statsministern oro för att några länder hela tiden driver det europeiska arbetet - vilket i och för sig ibland kan vara positivt - och att det saknas en demokratisk process? Hela EU-samarbetet håller på att förändras utan en genomgripande diskussion. Det kommer att vara till förfång för det europeiska projektet framöver. Legitimiteten är milt uttryckt inte på topp just nu. Vi som tror på den europeiska idén skulle tjäna på en grundläggande demokratisk debatt såväl i Europeiska unionen som i Sveriges riksdag om hur vi ska utveckla EU.

Herr talman! Mitt intryck är att dessa frågor diskuteras konstant inom EU. Man ska dock inte underskatta att det pågår en ganska traditionell maktkamp om var beslut ska fattas och om vilken institution som ska ha inflytande. I Sveriges riksdag är höjden av demokrati att riksdagen fattar beslut. Det är lätt att säga här. Det går dock ofta på tvärs med demokrati på europeisk grund där många menar att Europaparlamentet och övernationella institutioner ska ha större inflytande, vilket medför att Sveriges riksdag får mindre att säga till om. Demokrati för vem, blir då frågan. Vem ska ha inflytande? Många av dessa processer som kommer till återspeglar precis denna diskussion. Flyttar man sig mellan olika institutioner ser man att de ibland anpassar budskapet efter detta. Sverige valde att stå utanför Euro plus-pakten i dess mest urdemokratiska form eftersom det inte fanns stöd i Sveriges riksdag för Sveriges inträde. Vi är ett av fyra länder som står utanför. De övriga 23 har gått in i processen. Ser man på sättet att arbeta liknar det andra reformprocesser vi har. Det har uttryckts en oro för att det skulle komma i konflikt med svensk lönebildning. Jag har noga följt diskussionen om det så kallade lagstiftningspaket som kommissionen har lagt fram. Där har vi och Socialdemokraterna med förenade krafter kunnat få in formuleringar som tydligt markerar behov av respekt för svensk lönebildningsmodell på ett sätt som jag tycker att vi har anledning att välkomna. Vi ska inte framställa det som att det inte finns människor som lyssnar i Europa och att demokrati bara råder när vi själva fattar beslut här i Sverige. Jag tycker inte det. I den aktuella processen visade vi att vi kan behöva arbeta gränsöverskridande men att vi också kan få med skrivningar och referenser som visar respekt för det som är vår särart. Vi visade det i denna struktur, och jag är övertygad om att det skulle gå även i andra strukturer om bara viljan finns.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten. Den ekonomiska krisen har varit en av de viktigaste frågorna på dagordningen på Europeiska rådet, men diskussionen kommer inte att stanna där. Som statsministern nämnde pågår också en institutionell kamp om hur framtiden ska formas i Europa. En viktig fråga är hur Europas nästa flerårsbudget ska se ut. Europaparlamentet satte för ett par veckor sedan ned foten och lade fram ett förslag på hur man tycker att flerårsbudgeten från 2013 ska se ut. I detta arbete har Moderaterna i Bryssel, precis som här hemma, drivit hårt att budgeten ska präglas av framtidssatsningar på forskning och infrastruktur och att det ska ske på ett ansvarsfullt sätt. Vi vill flytta pengar från dagens stora jordbruksstöd och regionalstöd och till nya satsningar. Detta säger Europaparlamentet nej till. Man vill i stället höja nivån med 5 procent, vilket för svensk del skulle motsvara en kostnadsökning på kanske över 1 miljard kronor. Moderaterna och de andra allianspartierna sade nej, men förvånande nog röstade Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ja till slutförslaget till budget. Det tycker vi är en ansvarslös position, men oavsett är det viktigt att vi får till stånd en fördjupad gemensam marknad och också en fungerande framtidsbudget. Hur ser statsministern på förutsättningarna att få en EU-budget som stärker Europas konkurrenskraft och innehåller de satsningar som behövs?

Herr talman! Detta diskuterades inte på toppmötet, men det förs givetvis en diskussion i korridorerna eftersom det är en fråga som vi kommer att leva med det kommande året. Kommissionen förväntas lägga fram ett budgetförslag i morgon eller dagen därpå. Vi får väl avvakta det, men det talas om att expandera budgeten. Det har också varit signalen från Europaparlamentet. Det inkommande polska ordförandeskapet har givetvis för avsikt att jobba mycket med budgeten, men bedömningen är att det snarare blir det därpå följande danska eller till och med det därpå följande cypriotiska ordförandeskapet som slutgiltigt har att föra budgetförhandlingarna, som brukar vara svåra, i hamn. De utgångspunkter som Gustav Blix redogjorde för betraktar jag som ganska brett stödda svenska ståndpunkter. Vi skulle vilja se en modernisering, en minskning av subventioner som grund för EU-politiken, framför allt gäller det subventioner som riktas till EU:s medlemsländer. Givet alla frågor om Agenda 2020, Euro plus-pakten och alla reformprocesser som drivs inom EU vore det klokt om också budgeten understöder det som är tillväxtfrämjande. Det vore något märkligt att ha en annan inriktning på budgeten än på alla reformprocesser. Vi kommer att behöva återkomma till detta. Det som till slut kommer att fälla ett avgörande är att Sverige är en av EU:s största nettobidragsgivare, och alla ökningar kan förutsättas ta reformutrymme här i Sverige. Detta måste vi föra en diskussion om. Vill vi göra satsningar i EU:s olika budgetar eller har vi andra synpunkter på hur vi ska använda svenska skattebetalares pengar?

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten. En stor del av diskussionen under toppmötet kretsade självfallet runt krisen i Grekland. Så har det låtit i ganska många återrapporter i kammaren från olika toppmöten där kriser i olika EU-länder har dominerat diskussionen. Detta är självklart bekymmersamt för de länder som berörs men också för Europa som helhet. Ständiga akututtryckningar gör det svårare att lyfta blicken och se vilka framtidsutmaningar som behöver tacklas och hur man skulle kunna rusta Europa bättre inför kommande kriser. Jag har oroats mycket av att klimatfrågan verkar ha hamnat längre och längre ned på dagordningen ju längre tiden gått sedan FN:s toppmöte i Köpenhamn. En annan näraliggande fråga är hur man rent konkret undviker liknande kriser som den vi varit inne i. Vi nås av rapporter från olika EU-länder, Frankrike, Storbritannien och även Sverige, att bonusnivåerna inom banksystemet är uppe på samma nivåer som de var före finanskrisen och att det kortsiktiga risktagandet åter har tagit över. Vilka diskussioner förs om detta i EU-kretsen? Hur ser man till att reglera bank- och finanssektorn så att man undviker ett kortsiktigt risktagande och ännu en kris?

Herr talman! Möjligen beskriver Gustav Fridolin korrekt hur ett sådant här toppmöte återreflekteras. Man kan notera att det var en viss medieförskjutning mot krisbeskrivning jämfört med vad det de facto talades om inne på mötet. Vi var mycket mer inriktade på att gå igenom den så kallade europeiska terminen som innehåller kommissionens olika länderförslag om hur man ska få bättre reformprocesser. Vid andra möten diskuterade vi ett av Agenda 2020:s huvudmål som är klimatmålen och hur vi ska nå dem. Europa har legalt bindande reduktionsmål för växthusgaser och är ensamt i världen om att arbeta gränsöverskridande med detta. Jag delar helt uppfattningen att det är samtalen och hållfastheten i reformprocesserna som avgör att man inte hamnar i kris. Det är sällan det har samma intresse som att förmedla känslan av ständigt återkommande krishantering. Vi har varit måna om att säga att vi tyckte att vi i krisens storm såg ett försök att förändra samhällsuppbyggnaden på ett sätt som vi inte kunde acceptera. I bank- och finansiella institutioner ansåg man att vinster kunde hamna i egna fickor, det vill säga hos ägare och anställda, ofta i form av generösa bonussystem, medan förluster skulle täckas av skattebetalare eller skjutas ut ur den finansiella institutionen. Om man inte önskar den ordningen men inser att finansiella institutioner ändå behövs för att marknadsekonomi och gränsöverskridande handel ska fungera har vi kommit fram till slutsatsen att vi måste öka motståndskraften i finansiella system genom att öka deras ansvarstagande för egna risker. Det är därför vi har lagt en stabilitetsavgift på finansiella marknader, det är därför vi diskuterar att höja kapitaltäckningsgraden och det är därför vi har gjort en lång rad reformer för att öka transparens och kontroll av vårt finansiella system. Det började vi med i Sverige redan på 90-talet. Många länder har lärt och följt efter och gjort egna lösningar i den riktningen. Mer kommer att följa. Det är viktigt att det görs.

Herr talman! Problembeskrivningen verkar vi till del vara ense om. I enskilda fall kan vi se hur EU agerar när länder är i kris. De aktörer, finansmarknader och banker som har varit med och skapat krisen bär en liten, om någon, del av kostnaderna för att lösa ut krisen. Notan skrivs snarare ut på Europas skattebetalare. Då uppstår givetvis ett problem. Om man inte behöver betala för de problem man har åstadkommit har man ingen anledning att lära för framtiden. Jag tror att vi måste se om vi inte kan hitta en bättre bördefördelning när EU-länder hamnar i den typ av kriser som Grekland just nu är i. Hur skulle det kunna se ut, statsministern?

Herr talman! Vi ska inte beskriva det som att vi har hittat alla svar. Det är mycket komplicerad materia. Men det här är den ordning vi tänker oss: En bank i Sverige som hamnar i problem och söker stöd av statsmakten får inte ta del av skattebetalarnas pengar med mindre än att vi kräver tillbaka ägande, alltså röststarka aktier ur den finansiella institutionen. Vi har sagt att det är lämpligt. I realiteten överför det ägandet av en bank eller finansiell institution till staten. Om vi sedan snabbt återför den till marknaden och gör det på ett ansvarsfullt sätt har det visat sig att priset för det man sätter tillbaka ofta är bättre än det man tog in. Det skadar inte skattebetalarnas intressen. Till det begär vi av institutioner, kopplat till det risktagande de har, att de bygger upp egna stabilitetsfonder. Om de har förluster ska de ha egna stora fonder som täcker förlusterna så att de inte omedelbart säger att de har så litet eget kapital att de direkt söker stöd när de hamnar i problem. Det är stabilitetsavgiften till för. Vi har signalerat att vi också tittar på att höja kapitaltäckningskravet. Det innebär att öka den egna ägarandelen så att man förutom fonderna har mer ägarresurser för att kunna täcka risk och förlust. Detta syftar till att minska riskerna för att skattebetalarna får träda in. Jag har inte sagt att det finns ett perfekt system och att det inte finns någon risk för skattebetalarna. Genom vår finanskrishantering visade vi att de svenska skattebetalarna snarare hamnade på plus än på minus. Det är inte i det här landet som skattebetalarna har betalat för en krasch i banksektorn; det är i andra länder. Det bottnar delvis i att vi har lång erfarenhet och har gjort många förändringar. Mer kommer att följa.

Herr talman! Tack, statsministern, för rapporten. Nyligen svalt 63 personer ihjäl på en båt i Medelhavet. En av de överlevande berättade att han överlevde de sista dagarna genom att dricka sin egen urin och äta två tuber tandkräm. Båten hade slut på bränsle, och de kunde inte ta sig i land. Nödsignaler skickades. Efteråt kunde de nio som överlevde de 16 dagarna utan vatten och mat berätta att såväl en fransk Natobåt som en helikopter med ordet Army tryckt på sidan rört sig i närheten av båten. Trots detta kom ingen till undsättning. Nästan varje vecka kan vi läsa om flyktingar som drunknar och kroppar som flyter i land på stränder runt Medelhavet. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Vi måste stå upp för en god och human flyktingpolitik och göra vårt yttersta för att människor i nöd inte ska drunkna eller fara illa. Jag har vid flera tidigare återrapporter frågat statsministern vad vi gör. Jag har fått goda svar av statsministern att Sverige är pådrivande i dessa frågor. Jag vet att EU arbetar med frågorna; statsministern nämnde det. Läget är nu mer akut än tidigare, så min fråga till statsministern är: Vad kan vi ytterligare göra och kräva att EU ska göra för att öka sitt engagemang och rädda de flyktingar som annars riskerar att gå en kvalfylld död till mötes?

Herr talman! Ansvaret för migrationspolitiken inom EU är formulerat i det så kallade Stockholmsprogrammet som antogs under det svenska ordförandeskapet och som kommissionären Cecilia Malmström från Sverige är ansvarig för i kommissionen. Vi menar att det dokumentet på ett balanserat sätt försöker möta den här problematiken. Det är en blandning av att öppna för bättre förutsättningar för legala migrationsströmmar, bejaka människors vilja att komma till bättre förutsättningar och arbete i ett annat land än det egna och en tydlighet och fasthet i asyl- och migrationspolitiken när det gäller att respektera olika former av regelverk. Vår politik syftar till att vi ska ha en gemensam asylpolitik från 2012. Gemensam asylpolitik betyder att varhelst man söker asyl i Europa ska man få samma mottagande, och det ska leda till samma resultat. Det ska alltså finnas en rättssäkerhet i prövningen. Det finns anledning att ifrågasätta om vi är där. Vi vill att det som arbetas fram ska leda till det. Man ska få samma behandling, och resultatet ska bli detsamma. Vi uppmuntrar länder att till det koppla en reformering av förutsättningarna för legala migrationsströmmar. Det är ju mycket en arbetskraftsrörelse - fattiga människor i Afrika vill söka jobb i Europa. Det finns naturligtvis också exempel på asylsökande med flyktingskäl. Man kan inte korrekt återge den europeiska debatten genom att enbart säga det jag sade nu. Det är nog mycket den svenska positionen. I debatterna i Europa handlar det om att förstärka kustbevakning och kontrollmöjligheter och tidigt stoppa och återsända dem som försöker ta sig över Medelhavet. I takt med att det har blivit ett växande problem har det blivit alltmer tydligt att många tycker att det ska vara mer av kontroll och patrullbåtar. Det är viktigt att påpeka - det präglade midsommarhelgens toppmöte - att Sverige upprätthåller den syn som vi tycker återspeglas i Stockholmsprogrammet och som jag tycker att vi fick genomslag för i texterna.

Herr talman! När EU grundades var ledorden solidaritet, tolerans och ömsesidig respekt mellan människor och länder. Därför är det beklagligt att läsa om länder i EU som inte känner samma ansvar som Sverige för den typen av politik. Vi har många gånger läst om hur man reagerar, exempelvis i Italien där Lampedusa just nu tar emot många flyktingar. Det är viktigt att EU står upp som en enhet för att hjälpa och stödja så att vi får en fungerande flyktingmottagning. Det är också viktigt att EU:s gränsbyrå Frontex arbetar för att stödja och hjälpa de flyktingar som är i nöd, snarare än att hindra dem från att komma in. Det är ju en senare process att se om de ska få stanna kvar i EU eller inte. Under det akuta flyktingmottagandet måste man sträva efter att rädda liv. Det är viktigt att Sverige går före och ser till att humanitet och mänskliga rättigheter står i fokus. Därför är jag glad att Sverige har det som ledstjärna.

Herr talman! Jag instämmer i det. Diskussionen har gällt förutsättningar för vidarebosättningsstöd - apropå solidaritet. Solidaritetsordet används i betydelsen ett Europa solidariskt mot andra delar av världen, det vill säga möjligheten att komma hit. I EU-sammanhang används det ofta för att säga att andra borde hjälpa ett enskilt medlemsland för att de anser att de har fått en oproportionerlig del av olika former av migrationsströmmar. Man bör notera att det inte bara sker migrationsströmmar över Medelhavet, från Afrika till södra Europa. Tvärtom kan man påpeka att många av migrationsströmmarna sker i norra Afrika med de förändringar som nu sker i Nordafrika och inte upp mot Europa. I stället har vi stora migrationsströmmar som via flygrörelser kommer in till andra delar av Europa, till exempel Sverige. Vi har också migrationsströmmar som kommer österifrån. Det är först när man visar hela denna bild som man får mer klart för sig att detta är ett förhållande som hela Europa måste arbeta med och med de utgångspunkter som jag tycker finns återgivna i Stockholmsprogrammet och mycket av det som har varit viktigt för svensk syn på asyl- och migrationspolitik.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten. Den berörde bland annat den arabiska våren som vi alla hoppas ska övergå till en arabisk sommar med demokrati och frihet och möjligheter för människor att forma sin verklighet. Mellanöstern och Nordafrika togs upp på toppmötet. Det är naturligtvis oerhört viktigt att sända ut tydliga signaler till hela området att straffrihet inte ska råda och att brott mot mänskligheten inte får passera utan att världssamfundet är tydligt när det gäller rättsinstrument. Jag undrar om statsministern kan ge lite mer kött på benen än vad som finns i toppmötesrapporten vad gäller just synen på straffrihet och möjligheterna att också få en aktion i säkerhetsrådet för att i likhet med vad gäller Libyen kunna ge ICC ett uppdrag att granska de olika aktörerna och försöka nå framgång när det gäller att komma till rätta med straffrihet och eventuella brott mot mänskligheten. Syrien är ett mycket tydligt exempel.

Herr talman! Detta diskuterades egentligen inte heller på toppmötet i kontexten av det problem som naturligtvis är väl bekant, nämligen känslan av straffrihet kopplad till olika former av övergrepp i olika delar av världen. Möjligen kan man, jämfört med för ett par decennier sedan, se att det sitter mer trångt att vara diktator och att bete sig illa i olika konflikter därför att fler och fler faktiskt får ställas till svars för vad som förr i tiden betraktades som slutna länders egna angelägenheter. Här har det så att säga skett en tydlig förskjutning, inte minst via processerna i Haag. Men det fördes inte någon längre diskussion om detta. Det finns snarare fördömanden av våldsanvändningen i Syrien och skrivningar om detta. Men det vore fel av mig att beskriva det som att vi hade långa diskussioner om detta nu. Det är en krissituation som vi följer i Syrien, och det är en stor risk för en eskalering och för en ökad våldsanvändning. Det finns all anledning att ha en stor vaksamhet på detta nu när sommaren kommer.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Men det fanns ett uttalande om fullt stöd för ansträngningarna när det gäller FN:s säkerhetsråds möjligheter att ta sitt ansvar. Jag utgår från att det i detta fanns både diplomatiska insatser och ekonomiska sanktioner men också möjligheten att möta det som gjordes när det gäller Libyen i fråga om straffrihet. Jag undrar om det verkligen inte fanns mer än vad som sägs här i den diskussionen när det gäller just uppdraget till FN:s säkerhetsråd. Det är naturligtvis helt avgörande att EU är aktiv och driver på för att få fram en sådan resolution också när det gäller Syrien.

Herr talman! Kring detta kan man ha många åsikter, men den korrekta återrapporteringen av toppmötet är att sådana diskussioner inte fördes. Sedan finns den typen av skrivningar. Men detta presenterades som en skrivning med de referenser som Kerstin Lundgren har gjort, men det ledde inte till någon annan diskussion än en som gällde oron för våldseskalering och snarare trupprörelser inne i Syrien. Det var möjligen det som det fördes en kort diskussion om.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporteringen. När man talar om gemensamt ansvar, solidaritet och ökat praktiskt samarbete i rådsslutsatserna undrar jag hur man har tänkt sig det när reglerna samtidigt ska främja ömsesidigt förtroende just mellan medlemsstaterna. Italien meddelade uppehållstillstånd, vilket statsministern också påpekade, till en ganska stor mängd tunisier som bland annat ville arbeta i Frankrike. Det höll på att äventyra stora delar av Schengensamarbetet. Tydligen var det så att Frankrike förlorade förtroendet för Italien och införde vissa restriktioner vid gränserna. EU ska inom ramen för grannskapspolitiken ha en gemensam syn på rörlighet och antal gästarbetare, studenter och säsongsarbetare. Länderna kommer att ha ett gemensamt asylsystem med enhetliga bedömningar. Utifrån detta är det ganska uppenbart att det kommer att leda till att medlemsstaterna tvingas ha en och samma syn på hur många personer av alla dessa kategorier som ska ha rätt att få tillträde till EU. Min fråga till statsministern mot bakgrund av detta är om han ser att en konsekvens av detta kan bli att Sverige blir tvunget att överge sin i förhållande till övriga Europa ganska extrema invandringspolitik. En annan fråga är: Hur ser övriga EU-länder på Sveriges förhållandevis slapphänta migrationspolitik?

Herr talman! Det som här kallas för slapphänt kanske man med andra ord kan säga är att vi lever upp till olika internationella konventioner som har ingåtts i olika internationella forum och som försöker säkerställa att det finns en humanitet i vår värld när det gäller människors möjligheter att komma bort från förtryck och regimer eller olika krigsherrar eller vad det nu kan tänkas vara som våldför sig på människor och hotar dem till livet på olika sätt. Det som EU försöker diskutera är att vi inom ramen för EU-systemet ska ha en tredjelandsgräns, alltså en gräns som går mot länder utanför Europeiska unionen. Det blir än viktigare när vi har en Schengenöverenskommelse som är effektuerad, alltså på plats, för åtminstone delar av EU där vi har fri rörlighet. Då är det viktigt att denna tredjelandsgräns naturligtvis håller samma typ av kvalitet och att man arbetar på samma sätt varhelst den än uppträder. Sedan har jag uttryckt, vilket också finns återgivet i slutsatserna, att vi till detta vill koppla ambitionen med gemensamma asylsystem från 2012. Då är syftet helt enkelt att man ska möta samma svar och samma process varhelst man söker asyl inom EU. Vår uppfattning är att om detta görs med konsekvens kommer det snarare att vara så att asylprövningarna sprids mer över Europa i ett läge där de kanske fram till nu snarare har varit tydligt mer inriktade på till exempel Sverige. Men det vet vi inte, och det beror på att det inte är någon som sitter och räknar personer och säger: Nu har det blivit de 25 vi sade, och nu är det slut. Detta börjar i stället i andra ändan, nämligen i människors sökande efter frihet och ett bättre liv och vad som sker i omvärlden. Det är bara att titta på hur strömmarna till Sverige ser ut. De är mycket en reflexion av var någonstans i världen det är oroligt. Uppstår det krig och konflikter leder det till att människor flyr. Vill man inte att det ska vara så får man helt enkelt se till att undanröja grunderna för krig och konflikter och skapa en bättre värld med tryggare förhållanden. Fram till dess att vi har åstadkommit det tycker jag att det är naturligt att det ska finnas humanitet och öppenhet i världen för att människor ska kunna fly och komma till bättre förutsättningar. Jag förutsätter att det är så om Sverige skulle drabbas, och det förutsätter andra länder gäller också i deras fall.

Herr talman! Det exempel som jag tog upp med bland andra Italien och Frankrike visar just hur viktigt det är att medlemsstaterna känner förtroende för varandra. Jag ifrågasätter statsministerns påstående om att vi inte skulle leva upp till internationella konventioner om vi skulle införa vissa restriktioner. Det är trots allt så, vilket jag tror är känt även för statsministern, att Sverige har Europas mest liberala asyl- och migrationslagstiftning. Vi kan redan se i bland annat Danmark att man ser med stor oro och skepsis på den liberala politik som vi bedriver inom området. Det är trots allt så att Sverige meddelar 12 procent av asylbesluten samtidigt som vi har en befolkning som utgör 2 procent av EU:s totala befolkning. Motsvarande siffra för bland annat Storbritannien är också 12 procent, men de har en befolkning som utgör 12 procent av EU:s totala befolkning. Ser inte statsministern att vår politik på detta område trots allt kan skada förtroendet för medlemsstater sinsemellan?

Herr talman! Bland annat den diskussion som har varit mellan Italien och Frankrike är grunden till en del av de diskussioner som vi hade på detta toppmöte. Det beror på att vi via Schengenöverenskommelsen har skapat fri rörlighet som har varit ett grundfundament. Det skrevs in redan i Romtraktatet. På 50-talet talade man om fri rörlighet. Nu var det också fråga om att effektuera detta. Låt mig bara konstatera att det i vår generation av européer blir alltmer ovanligt att vi ens minns ett Europa med gränser. Vi förutsätter nu möjligheter att passera. Man får så att säga gå till historieböcker och gamla filmer för att inse hur det har varit - hur det var med strikta passkontroller och kontroll av människor som nu uppfattar denna rörlighet som helt naturlig. Jag vill gärna säga att jag tycker att den friheten har ett stort värde och att det inte är önskvärt att flytta sig bakåt, att återinföra stora gränskontroller och minska människors möjligheter till rörlighet. Det var också därför som det blev en diskussion om Frankrikes agerande, om huruvida det mer var ett försök att vinna inrikespolitiska poäng eller det möjligen fanns någon grund för att diskutera vad som hade skett över gränsen mellan Italien och Frankrike. Det är bland annat därför som det finns slutsatser om hur vi gemensamt ska kunna sätta upp regler för när man kan tala om extraordinära problem, då kopplat till Schengens fria rörlighet. Det tycker inte jag ska röras ihop med de här bredare påståendena om Sverige. Tvärtom tycker jag att om det är någonting vi ser i Europa så är det ett behov av en bättre diskussion om hur vi ska möjliggöra att fler kan komma till Europa och komma in på vår arbetsmarknad. Alla våra prognoser visar att vi i framtiden kommer att ha problem med arbetskraft för att bära upp vår välfärd och alltför låga egna födelsetal. Sverige ligger möjligen före andra där. Men jag är ganska övertygad om att den insikten kommer att ändra det politiska landskapet i Europa av det enkla skälet att välfärd är oerhört viktigt för människor. Välfärd bygger i grunden på att många jobbar. Det är den produktionen, det arbetet, som så att säga ger oss de skatter som bygger våra välfärdsambitioner.

Herr talman! Jag vill tacka statsministern för rapporteringen här. Ja, ytterligare ett EU-toppmöte har hållits i eurokrisens skugga. Ingen kan påstå att EU särskilt effektivt klarar av att bekämpa den här krisen. Man kan säga att EU skjuter krisen framför sig samtidigt som fattigdom och massarbetslöshet breder ut sig i Europeiska unionen. Statsministern har här tidigare talat om tuffa krav på bankerna. Bankernas spekulation och överdrivna utlåning är en viktig grund till den ekonomiska krisen. Men när de här kraven väl tas i ministerrådet är de inte särskilt tuffa; de är för svaga. När vi nu ser att Grekland kommer att tvingas gå igenom en skuldnedskrivning av något slag väljer Europeiska unionen att massivt gå in med skattebetalarnas pengar medan bankerna kan dra sig ur affären, ofta med vinst. Detta är att upprätthålla den gyllene principen i finanskrisen: Vinsterna är privata medan förlusterna blir offentliga. Det är ju vad det här toppmötet genom sin politik egentligen har bidragit till. Där menar jag att statsministern ger en felaktig bild. När vi ser vilken skada den här eurokrisen gör och hur euron i sig bidrar till att fördjupa krisen blir min fråga: Är det inte dags för statsministern att ompröva sin positiva syn på Sveriges övergång till euron, och är det inte dags att säga att det var bra att svenska folket valde att rösta nej och att vi inte avser att inom överskådlig tid göra Sverige till en del av EU:s valutaunion?

Herr talman! På temat att välja sin egen verklighetsbild och att utifrån det formulera olika ståndpunkter kan man väl ändå skrapa lite på påståendet att det enda Grekland upplever är en eurokris som sedan bara banker skor sig på. Menar Jonas Sjöstedt att det inte finns någonting i kritiken som handlar om att det är mer grundläggande strukturella problem i Grekland kopplade till korruption, till brister i fungerande skatteuppbörd och till en mångårig tendens att leva över sina tillgångar, något som man dessutom har mött med att inte sköta sina statistiska uppgifter och därför inte haft rätt kontroll över vilken form av budgetunderskott eller ordning i sina offentliga finanser man har? Alla vi andra är nog övertygade om att det snarare väldigt mycket handlar om det. Det är ett nationellt, djupt rotat problematiskt läge som grekerna själva - eller åtminstone deras valda ombud, eller hur man nu ska beskriva det - har försatt Grekland i. Det är stora diskussioner om hur man tar sig ur ett så djupt liggande problemkomplex. Jag har redogjort för att jag tycker att Sverige genom finanskrisen i aktiv handling - väldigt mycket baserat på regelverk som tillkom efter 1990-talskrisen och på insikter som vi fick kring bankhantering - visade att vi vet att ändra den här tendensen till att försöka få vinsterna att bli privata och förlusterna att täckas av skattebetalare. Det är inte den svenska erfarenheten; det har inte hänt här. Men även våra banker var utsatta. Också vi har exempel på hur staten övertog banker som vi sedan återförde till marknaden. Vi kan med rätade ryggar säga att detta inte har satts upp på någon nota för skattebetalare. Andra har andra erfarenheter. Efterdiskussionen är just den om man inte borde ändra regelverken, lägga stabilitetsavgifter samt ha regelsystem som bygger på att man tar över ägandet och inte bara skjuter in skattebetalarnas pengar för att täcka förluster i banker. Jag förordar och har redan genomfört den politiken här i Sverige. Jag tror på marknadsekonomin, men jag tror att det också måste vara ordning och reda. Därför tycker jag att det är bra att vi har gjort det här. Jag önskar att andra följer efter.

Herr talman! Min kollega Gustav Blix framförde nyligen en felaktighet här i kammaren. Vänsterpartiet har inte röstat för det här förslaget till långtidsbudget i EU-parlamentet. Jag uppmanar Blix att i framtiden vara lite mer noggrann med fakta. Självklart måste Grekland få ordning både på skattesystemet och på balansen i sin budget. Men det går inte att bortse från att även bankernas agerande i många EU-länder - delvis också i Grekland - är en del av orsaken till krisen. Det som nu sker är precis det som statsministern säger att vi inte ska göra - att låta skattebetalarna massivt gå in med hundratals miljarder kronor för att rädda ett land vars skulder man med hundra procents säkerhet vet kommer att skrivas ned samtidigt som bankerna görs skadeslösa. De kan bara göra vinst på statspapperen. De får inte göra förlust. Det är den politiken som Sverige ställer sig bakom med de här rådsslutsatserna. Jag skulle vilja återkomma till min fråga som statsministern inte berörde i sitt svar: Är det inte dags att ompröva synen på ett svenskt euromedlemskap?

Herr talman! Svaret på frågan är att folkomröstningsresultatet från år 2003 respekteras. Svenska folket sade nej. Jag har i många andra sammanhang angivit att vår utgångspunkt är att det så länge folkopinionen blir kvar vid den uppfattningen inte finns någon anledning att ånyo ställa frågan. Skulle förutsättningar i opinionen infinna sig måste vi ha en bred överenskommelse innan vi för Sverige till att frågan ställs igen. Med uppdaterade siffror som visar på ett starkt stöd för den starka svenska kronan är det naturligtvis inte aktuellt i närtid. Det är alltså snarare fråga om ett uttryck för en respekt för folkomröstningsresultatet. Märk väl att vi lever efter det! Exakt hur fördelningen blir är väl inte alldeles klarlagt. I toppmötesslutsatserna talas det om en fördelning av skuldhanteringen på offentliga men också privata aktörer. Det är riktigt att det beskrivs som ett frivilligt deltagande. Det är ändå intressant att se om det kommer att vara möjligt. Jag sade inte att jag tycker att alla länder har hanterat detta på samma sätt. Jag sade att Sverige har utgjort ett exempel som försökt dra slutsatser av riskerna balanserat med vår vilja att ändå ha kvar väl fungerande finansiella institutioner när det gäller själva riskminimeringen, riskhanteringen och just hur man täcker förluster. Vem täcker dessa förluster? Hur ska det i de lägena hanteras? Länder har här valt olika strategi. Jag är alldeles övertygad om att vi, om finansiella system för framtiden ska vinna människors förtroende, inte kan acceptera ett system där förluster skickas till skattebetalarna och man behåller vinster för sig själv.

Herr talman! Jag vill tacka statsministern för återrapporteringen från toppmötet i Bryssel förra veckan. På rådsmötet gjordes ett uttalande av er angående, som det heter, södra grannskapet som handlar framför allt om Nordafrika där mycket nu händer. Under punkt 4 står det att Europeiska rådet bekräftar sitt fullständiga stöd för FN:s säkerhetsråds resolutioner 1970 och 1973 om Libyen. Skulle statsministern på något sätt lite grann kunna glänta på dörren? Vi i Sverige deltar nu i insatser i Libyen - några europeiska länder gör ju det. Men vad förväntar sig EU att de länder som inte deltar i den militära insatsen i Libyen ska bidra med? FN-resolutionen handlar om att alla medlemsländer på något sätt ska delta i att försöka förändra situationen i Libyen. Om statsministern på något sätt kunde kommentera vad vi förväntar oss av att de länder som inte aktivt deltar i insatsen nere i Libyen ska bidra med skulle det vara intressant att höra det.

Herr talman! Detta är en intressant illustration av hur deltagandet i den här typen av insatser ser ut. Det är lätt att ställa sig bakom rådsresolutioner i New York, men frågan är hur man sedan ska få dem på plats. Det beskrivs ofta som svåra processer. De här resolutionerna talar om skydd för civila, upprätthållande av flygförbudszoner och en lång rad humanitära insatser kopplat till detta. Sanningen är ju att det i sista hand är varje nationalstat som gör sin egen uttolkning för sig, och de måste ha stöd i sina parlament precis som vi måste ha stöd i Sveriges riksdag för den form av deltagande vi väljer att bidra med. Som vi har noterat denna vår blir det också i vårt land stora diskussioner om på vilket sätt och med vilken inriktning vi ska vara med och genomföra en resolution som vi står bakom. Jag vill påpeka att vår svenska slutsats efter diskussioner brett mellan partierna blev att inte heller vi är med och genomför alla delar av säkerhetsrådsresolutionen, utan vi gör en avgränsning i vår svenska närvaro, väl medvetna om att andra får ta hand om en del delar. Det är en illustration av hur världspolitiken i praktiken ser ut. Det är också så andra länder har valt att göra, till och med de som, som sagt, inte deltar alls.

Herr talman! Situationen i Libyen kräver ändå en hel del. Det är många som har flytt från Libyen - det har skapat migrationsflöden - men kanske inte så många som vi hade kunnat förvänta oss. Det är ett antal tusen på en halv miljard i befolkningen i EU. Det är alltså inte särskilt mycket. I dag har vi haft en debatt här på initiativ av Sverigedemokraterna, som tycker att det är bra att EU jobbar med ökad protektionism och nationalism, som Danmark, Italien och Frankrike, som vill börja stänga sina gränser. När vi träffar nordafrikaner har jag fått bilden att de i stället vill att vi ska ha ökade kontakter, mer utbyte, stöd med studentvisum och så vidare, liksom med ekonomisk tillväxt och demokratisk utveckling. Hur gick tongångarna vid mötet? Handlade de om att vi nu skulle sluta oss och stänga gränser, eller om att vi ska öppna upp mot det södra grannskapet?

Herr talman! Det finns nog lite av allt i de här diskussionerna. Det finns en väldig förståelse för att den arabiska våren skapar öppningar som är historiska och där vi har mycket att vinna på att finnas på plats på alla sätt som efterfrågas till stöd för en utveckling mot demokrati och ökad öppenhet, rörlighet för studenter över gränser och möjligheter att handla med Europa. Det skulle betyda oerhört mycket om vi tog bort en del av våra handelshinder gentemot norra Afrika. Detta samsas, som jag återgav tidigare, med beskrivningar av behov av mer gränskontroller och vakter för att säkerställa att det inte blir, som det heter, okontrollerade migrationsflöden. Återigen: Jag tycker att Stockholmsprogrammet och våra resonemang ofta försöker hitta en balans i detta. Ju mer grund för legala och ordnade processer, desto mindre blir behovet av att prata om illegala rörelser av olika slag. Det är den position som Sverige har och som vi förfäktar i de här sammanhangen. Jag tycker också att Désirée Pethrus har rätt i sin beskrivning av att diskussionen i mycket handlar om sådant som hypotetiskt skulle kunna hända. Flödena till Europa är fortsatt inte särskilt betydande, utan det blir mer en beskrivning av vad som kan vänta. Som alltid i politiken ska man akta sig för att spekulera. Vi kan konstatera att EU i dag är väsentligt bättre rustat med regelsystem i olika programförklaringar, och vi har till och med regelsystem för hur man ska möta situationer med under kort tid kommande stora strömmar av flyktingar eller migranter. Vi är alltså bättre rustade och förberedda än vi har varit, och vi har faktiskt inte sett de stora migrationsströmmar som det pratas om. Därför finns det anledning att avvakta och snarare inrikta sig på hur vi ska finnas till stöd i handel, demokrati och uppbyggnad. Det behövs stöd för att lära hur man bygger politiska partier. Det är detta vi diskuterar med framför allt Tunisien och Egypten och som vi hoppas ska öppnas i Libyen och sedan den arabiska våren ger möjlighet till.

Herr talman! Statsministern inledde med att säga att det är en avgörande vecka i Grekland och syftade väl då på de voteringar som kommer att äga rum i det grekiska parlamentet och där man i går och i dag debatterade frågorna om den ekonomiska krisen i Grekland. Man har väl en votering senare i dag. Financial Times har i dag en ledare med rubriken: Greklands tid att ta ansvar är nu. Det är en ledare som är riktad till den politiska klassen i Grekland och det grekiska parlamentet. Man pekar på att det som nu sker i Grekland har betydelse inte bara för Grekland och Europa utan för hela världen. Som pricken över i framhåller man att om de grekiska politikerna inte klarar denna kris genom eget beslutsfattande kommer de kanske att sopas bort helt och hållet, och det blir en ny och förhoppningsvis bättre politisk kultur i Grekland i framtiden. Detta är bakgrunden till min fråga. Om vi gör tankeexperimentet att statsministern i stället för i talarstolen i Sveriges riksdag denna eftermiddag stod i det grekiska parlamentets talarstol, vad skulle han säga till de grekiska parlamentarikerna en dag som denna?

Herr talman! Det finns stunder då man är glad att man befinner sig i Sveriges riksdag och har bara det uppdraget. Låt oss konstatera att premiärministrarna Kenny och Passos Coelho, alltså de nya premiärministrarna från Irland respektive Portugal, var på plats vid toppmötet. Det är två länder vars regeringar nu kommer in med uppdraget att kraftfullt sätta in saneringsåtgärder för att åtgärda likartade om än kanske inte riktigt lika djupgående problem som i Grekland och där det synes finnas ganska goda parlamentariska förutsättningar för att driva en rätt hård reformpolitik. Låt oss också påminna oss om att andra länder i Europa har gjort detta i närtid. Det gjorde Sverige under 1990-talet, och det finns länder som har haft svåra prövningar och genomgått saneringsprocesser under flera år för att ta sig ur svåra strukturella problem. Diskussionen nu handlar om huruvida det på motsvarande sätt finns en sådan hållfasthet och beredskap i Grekland. Min kollega Papandreou - svensktalande grekisk premiärminister - har varit väldigt tydlig med att det är hans avsikt att föra en sådan politik, men det har funnits tveksamheter om huruvida det finns brett stöd i det grekiska politiska livet och framför allt om det finns folklig legitimitet. Jag såg faktiskt Papandreou hålla ungefär det tal som Carl B Hamilton efterfrågar, och det var mycket på temat att detta kommer att ta lång tid och kräva stora uppoffringar. Den diskussion som nu har varit och som jag tror låg till grund för ledaren i Financial Times återkommer ständigt till om det som görs nu verkligen är hållfast. Det är nu nya diskussioner om inte parlamentet var på väg att plocka bort delar i de program som har presenterats. Det finns en oro för att man försöker få bort delar av privatiseringsprogrammet, som är mycket stort - det är i storleksordningen 50 miljarder euro. Det är i sin tur en grund både för att minska skulden och för att effektivisera ekonomins funktionssätt i ett land som har en mycket allomfattande offentlig sektor och statsstyrd företagssektor. Det är helt enkelt så att Europa nu följer detta mycket nära. Jag tror att omröstningen är i morgon. Finansministrarna kommer i närtid att mötas för att diskutera det som i så fall är nästa paket. Vi kommer att leva med Grekland över längre tid, också i återrapporteringar här i Sveriges riksdag.

Herr talman! Jag skulle också i det sammanhanget vilja säga något med anledning av det tidigare tankeutbytet här. Det gäller Euro plus-pakten och alla de nya processer som statsministern var inne på och som syftar till att stabilisera ekonomin och få Europa att fungera bättre ekonomiskt. Jag tycker att man på senare tid i Sverige har kunnat se en tvehågsenhet, en ovilja att kasta sig in i det europeiska samarbetet. Det är kanske en brist på självförtroende hos många politiker - alltför många - när det gäller att delta och försöka utöva ett inflytande. Vi har också ett bidrag att ge i de här diskussionerna och ska inte bara räddhågat se på vad de andra håller på med, utan vi ska ge oss in i de här diskussionerna. Om vi deltar aktivt och exempelvis säger ja till Euro plus-pakten är det också ett sätt att skydda oss själva genom att se till att vi är med vid de bord där beslut fattas och ta till vara våra intressen på ett effektivt sätt. Detta är en reflexion.

Herr talman! Jag vill återigen påpeka att de olika strukturerna är lite överlappande och likartade. Det har talats väldigt mycket om bankstöd, och vi har talat mycket om länderrapporterna. Det handlar om dels inflytande, dels möjligheter att vara ett exempel. Det är inte alltid så att Sverige har hittat rätt i allt. Men i många fall har vi rätt omfattande saneringserfarenheter. Vi har haft problem med våra banker, vi har haft finansiella krascher och sett tillgångsvärden som har sjunkit snabbt. Vi har lärt en hel del av detta. Vi har försökt att repa och reformera vår ekonomi för att öka konkurrenskraften. Vi kan åtminstone just nu uppvisa avvikande bättre ekonomiska förutsättningar än i stora delar av vår omvärld. Med den utgångspunkten kan man stolt bidra, sätta exempel för samtalen och lägga grund för ett starkare Europa. Det är också bra för Sverige.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Ett ämne nuförtiden brukar komma upp i sådana här sammanhang är EU-skatt, eller EU:s egna medel som det också kallas. Kommissionen tycker att det är en bra idé. Europaparlamentet har i samband med långtidsbudgeten sagt att EU-skatt är någonting som det vill ha. Inom parantes kan man nämna att i princip samtliga svenska parlamentariker utom de moderata har tagit ställning för detta. Min fråga är: Är detta något som under mötet eller i korridorerna har kommit upp för diskussion?

Herr talman! Diskussioner av den arten finns numera med vid nästan varje toppmöte. Jag återrapporterade från marstoppmötet att vi hade en längre diskussion om finansiell transaktionsskatt. I slutsatsen från mars, efter bland annat ett inlägg som jag gjorde, förde man in att man möjligen skulle titta på en global transaktionsskatt. Det finns också i G20-processen en sådan diskussion. Utgångspunkten har varit att en transaktionsskatt på finansiella transaktioner egentligen bara kan fungera om den införs globalt. Det står inte nu i slutsatstexterna. I kommissionspresidenten Barrosos brev till toppmötet nämner han att han själv vill ge sig ett uppdrag att titta på inte en global utan en EU-gemensam transaktionsskatt. Det är inte första gången som transaktionsskatter på europeisk grund nämns. Men i tidigare slutsatser har det bara handlat om eurozonen. Eurozonens länder har fört en diskussion om att titta på möjligheterna att utforma en transaktionsskatt för eurozonen. Nu nämndes EU i sin helhet, det vill säga EU-27. Karl Sigfrid har rätt i att syftet från kommissionens sida är att med detta lägga grund för det som kallas egna medel, det vill säga ökad egenfinansiering av kommissionsåtaganden inom ramen för EU:s budget. Där nämns ibland transaktionsskatten, och ibland handlar det om utsläppshandeln och att man ska lägga skatt på flygplansrörelser. Allt detta återkommer. Vi brukar rent allmänt som utgångspunkt vara ifrågasättande från svensk sida av det enkla skälet att vi redan är nettobidragsgivare. Det är rimligen ett skatteuttag som görs för EU-kommissionen eller annan institution som ska läggas ovanpå det vi redan bidrar med. Några färdiga förslag ligger inte på bordet. Men diskussionen förs i Europa. Jag tror mig våga utlova att kommissionens budgetförslag som kommer i morgon eller dagen därefter också kommer att innehålla den här typen av förslag. Det handlar inte bara om budgetutformning utan också om: Vem får ta skatt av vem, och hur ska det se ut i framtiden? Det kommer att vara ett mycket omdiskuterat dokument som också förhåller sig till dessa frågor.

Herr talman! Tack för svaret! Det känns bra att regeringen håller emot i detta. Jag vill ställa en fråga om riskerna, givet de majoritetsförhållanden som råder. Hur ser riskerna ut för att en valutatransaktionsskatt på EU-nivå skulle kunna bli verklighet på lång sikt?

Herr talman! Det är därför vi får avvakta vad Barroso och kommissionen menar. Det ska också sägas att det finns länder som öppet omfamnar detta, välkomnar det och tycker att det är rätt väg. Det är både rätt att införa transaktionsskatter och också rätt att göra det på EU-nivå. Det är möjligen också rätt att på detta sätt se till att skapa kommissionens egna medel. Frågan är om det inte är så att suveränitet råder i själva grundfrågan, det vill säga att varje riksdag och parlament för sig sedan har att fatta beslut om man vill delta eller inte. Utan att gå händelserna i förväg kan jag till exempel nämna att jag har svårt att se att Storbritannien, med tanke på City of London och dess roll i det finansiella systemet, skulle tycka det var en bra idé, och då uttrycker jag mig väldigt försiktigt. Vi anhängiggör att denna fråga finns och att vi kommer att ha anledning att återkomma till den. Nu var det mer i marginalen i Barrosos brev. Det är absolut så att detta är en fråga som kommer att växa fram under kommande 6-18 månader och också kopplat till flerårsbudgeten.

Herr talman! Det är lätt att man fastnar i problemen vid sådana här möten. Jag skulle vilja ge statsministern möjlighet att på ett annat sätt diskutera en annan fråga. Jag uppfattar att detta första halvår 2011 har varit en fantastisk period med den demokratiska tsunamin som vi haft i Nordafrika. Fortfarande pågår krig i Libyen och stora stridigheter. Hur ser Europeiska unionens regeringschefer och statschefer på det som har skett i Nordafrika? Det motsvarar på något sätt det som vi upplevde 1989 i Europa med murens fall. Detta är en historisk händelse som inträffat under första halvåret i Nordafrika.

Herr talman! Det finns all anledning att instämma i det. Det är också i stor förväntan och förhoppning som detta möts. Vi ska minnas att väldigt många andra länder än Sverige har historiska förgreningar och inte sällan ett kolonialt förflutet och koppningar till många av de länder som vi nu diskuterar. Det har haft mycket stort genomslag i dessa länder. Stora förhoppningar knyts nu till att det ska vara hållfasta förändringar i demokratisk och reformvänlig riktning. Det handlar om de länder som vi först talade mest om, det vill säga Tunisien och Egypten. Är det nu möjligt att få nya konstitutioner på plats, val och demokratiska processer? Sedan handlar det om länder som har påverkats av samma vårkänslor men där det har tagit en annan inriktning. Där har vi nämnt till exempel Syrien men allra tydligast Libyen där det är för tidigt att säga vad inriktningen på detta blir. Det är nu en militär konflikt. Men strävan efter ökad frihet och reformer finns ju även där hos stora delar av den libyska befolkningen och också i länder som Syrien och också på den arabiska halvön. Diskussionen är väldigt mycket: Hur ska vi vara ett relevant stöd för detta? Jag säger relevant stöd. Det måste bygga på att stolta nationer som Egypten och de länder som vi nu talar om själva ber att få hjälp, vilket inte alltid är givet. Det är oftast en komplicerad relation mellan afrikanska stater och Europa om man ser det i historien. Vi vill vara konstruktiva och bistå. Vi förstår vad det skulle innebära om vi i vår nära omvärld fick en lång rad nya demokratier, och förhoppningsvis öppna nationer med vilka vi kan handla, och se ökad frihet för deras befolkningar. Det skulle vara historiskt på samma sätt som det var när Berlinmuren föll och möjligheten att öppna östra Europa infann sig i det sena 80-talet.

Herr talman! Jag instämmer gärna i att varje folks frihet måste vara dess eget verk. Det är alldeles uppenbart. Men med den frihetslängtan som nu har brutit fram kan vi i det välutvecklade och demokratiskt erfarna Europa säkert göra väldigt mycket. Jag hoppas att under det andra halvåret, när Polen nu tar över ansvaret, kan komma att ägna mer tid och tankeverksamhet åt hur man långsiktigt ska stödja dessa nya demokratier som kommer att vara stapplande under säkert många år. Det är skillnad mot hur det var i Tyskland, till exempel, där man hade en stabilitet och erfarenhet av detta i halva nationen. I Egypten har man i stället en hundraårig tradition utan demokrati.

Herr talman! Det är bara att instämma i det. Förhoppningsvis kan det polska ordförandeskapet också föra vidare den diskussion som vi har tyckt varit viktig, nämligen att minnas vad handel och möjligheter att få en ekonomi att gå på egna ben betyder för att kunna skapa en grund för en bra utveckling. Det finns en stor risk när det gäller Egypten att det ropas på reformer och skrivs konstitutioner, men under tiden får man mycket djupgående problem med sin egen ekonomi. Det är turister som har försvunnit och migrantarbetare som kommer hem från andra länder och blir arbetslösa i Egypten - för att bara nämna några av de problem som man nu arbetar med. Europa skulle kunna göra oändligt mycket mer genom att sänka sina egna tullar och sina egna handelshinder mot den här delen av världen jämfört med mycket annat som diskuteras. Jag hoppas att det finns en förståelse för detta hos det polska ordförandeskapet. Vi har i alla fall fört diskussioner om detta.