Frågestund

Fru talman och statsministern! I dag är det, vilket jag tror att de flesta nu har upptäckt, FN:s internationella dag mot korruption. Varje demokrati, varje rättsstat och varje regering måste förstås vara höjd över minsta misstanke om korruption. Är den regering Fredrik Reinfeldt leder korrupt? Nej, det tror jag verkligen inte. Men inte i något land borde det räcka med att tro, utan i varje land måste man kunna veta. Det är därför vi har en diskussion om vilken öppenhet och insyn som måste finnas i inte minst bidragen till partierna, så att inte minst journalistiken kan granska och bidra till den öppenhet som måste finnas. Ditt parti, Fredrik Reinfeldt, är inte vilken förening som helst. Det är det helt dominerande partiet i regeringen, och du är både ordförande i Moderaterna och statsminister i regeringen. Om det finns hemliga bidrag till ditt parti är du alltså snart ensam om att tycka att det är rimligt att de ska förbli hemliga. Jag tycker att det är orimligt. Det är gammalmodigt och en gammal kvarleva, och det är ganska farligt. Varför, Fredrik Reinfeldt, motsätter du dig regler som innebär att vi undanröjer skuggan av en misstanke om korruption i politiken?

Fru talman! Jag har vid flera tillfällen angivit att vi tycker att de överenskommelser som finns förenar att inte röja valhemligheten med skapandet av den öppenhet som behövs. Mona Sahlin är kanske just den som inte ska peka finger allra mest i denna fråga. Ditt parti är inte vilken förening som helst, Mona Sahlin. Det har ekonomiska intressen som är sammanvävda på ett sätt som saknar öppenhet och frivillighet som grund. Människor kan faktiskt tvångstaxeras för att finansiera socialdemokratiska valrörelser, trots att de kanske röstar på ett annat parti - kanske till och med på Alliansen. Det är alltså många som ska svara upp, i så fall. Jag delar dock inte synsättet att Sverige skulle vara anfrätt av korruption. Jag tycker dessutom att vi öppet ska stå för någonting som gör det tydligt att Sverige avviker från andra, nämligen den mycket höga graden av skattefinansierade system som föder och möjliggör politisk aktivitet i Sverige.

Fru talman! Jag leder ett parti som redovisar öppet, och jag leder ett parti som tillsammans med alla andra partier i denna riksdag utom ditt, Fredrik Reinfeldt, och Sverigedemokraterna tycker att det nu är dags att lagstifta. Fredrik Reinfeldt, du försöker ofta göra dig till tolk för normaliteten i alla sammanhang. I detta fall är det inte så. Du står alltmer ensam, och fläckarna på Sveriges anseende finns där redan nu. De finns inte där för att jag tycker att du leder en korrupt regering, utan därför att internationella organisationer och också Europarådet påpekar att Sverige hör till de få länder - till undantagen - som inte har en lagstiftning. Det är alltså mot denna bakgrund, Fredrik Reinfeldt. Det är för demokratins skull - inte för att tvätta bort en stämpel som finns utan för att undanröja misstanken om att Sverige inte skulle vara ett i raden av normala länder i Europa som har öppenhet runt lagstiftningen. Är det inte dags också för Moderaterna att släppa denna kvarleva?

Fru talman! Mona Sahlin kunde ha passat på att svara lite på de andra frågorna. Jag angav att vi tycker att de frivilliga överenskommelser som finns på ett bra sätt lägger en grund för hur vi ska redovisa de donationer vi får, till omfattning och antal. Det är dock också, tror jag, mycket medvetet och viktigt för Socialdemokraterna att helt isolera frågan till en del av det som handlar om öppenhet, transparens och frivillighet när det gäller partifinansiering. Jag tror att du, Mona Sahlin, är ganska ensam i Sverige om att hävda att ni är helt öppna med varje del av hur en socialdemokratisk valrörelse finansieras. Det tror jag inte att någon går på längre. Alla förstår att det är stora värden som handlar om LO-ombudsmän som arbetar utan att det redovisas. Det är också fortsatt så att man i Sverige 2010 som röstande på Moderaterna eller något annat alliansparti samtidigt kan tvångstaxeras för att vara med och finansiera en valrörelse som delvis smädar partiledare för de partier man stöder. Där ser dock Socialdemokraterna inga problem.

Fru talman! Det var inte mycket svar Mona Sahlin fick, men jag tänker i alla fall fortsätta försöka. I dag är det nämligen den 9 december. Just denna dag har av den internationella samarbetsorganisationen Transparency International utnämnts till den internationella antikorruptionsdagen, och i dag ska vi också i riksdagens kammare om mindre än två timmar besluta i frågan om att minska korruptionsrisken inom politiken i Sverige genom att lagreglera öppenheten och göra det olagligt att hemlighålla stora donatorer. I nästan alla andra moderna demokratiska länder har man någon form av lagreglering om transparens för finansieringen av politiska partier. Anser Sverige statsminister att de andra länderna gör fel och att det vore bättre om även andra länder återinförde rätten att hemlighålla vilka som finansierar de politiska partierna?

Fru talman! Man skulle av dessa beskrivningar kunna tro att detta är ett omfattande problem i Sverige och att diskussionen över huvud taget inte finns i andra länder. Det är en felaktig beskrivning. I många länder har man en diskussion om bindningar av olika slag och i mycket större utsträckning än i Sverige påståenden om hur detta kan liknas vid korruption, trots möjligen annorlunda lagstiftning. Jag tror att detta i grunden beror på att vi i Sverige inte har en korruption i vårt sätt att vara, vilket mer präglar andra länder. Vi ska vara rädda om att det fortsätter att vara så. När det gäller partiväsendet i Sverige beror detta i stor utsträckning på att vi är så mycket mer skattefinansierade och skatteberoende än vad som gäller i andra länder. Det är också en ordning jag har varit med och försvarat. Jag tycker fortsatt att den överenskommelse på frivillig grund som finns väl täcker de behov som behöver mötas när det gäller öppenhet utan att röja den svenska valhemligheten. Det har varit mitt svar tidigare, och det är mitt svar i dag.

Fru talman! Jag tycker att statsministerns svar på dessa frågor visar ganska väl inte hur det ser ut i Sverige utan vad vi har fått för uppfattning. Vi i det politiska systemet är ofta överens om att problemen är mycket små i Sverige. Vi har väldigt lite av korruption och väldigt lite av problem på detta område. Det är väldigt få som utifrån betalar och lyckas smörja det politiska systemet med pengar. Jag tror att det ligger något i det. Det är dock en väldigt naiv inställning, och en farlig inställning, menar jag, om det blir skäl för att vi inte skulle behöva en lagstiftning eller att vi skulle behöva sämre skydd, sämre försäkringar och sämre regler på området kring korruption. Jag tror att det är dags att tänka om i denna fråga. Det är ett farligt och dåligt perspektiv att låtsas som att det i vår del av världen inte finns några problem.

Fru talman! Jag tror inte att man är helt befriad från detta i någon del av världen. Jag försökte också i mitt svar till Mona Sahlin påpeka att det är klokt att ha en förmåga att bredda perspektivet och synsättet. Vi har under denna höst på många olika sätt haft beskrivningar av hur förtroendemannarollen i Sverige ser ut och under vilken typ av påverkan och länkar vi fullföljer våra uppdrag. Att tro att vi har ändrat eller på något sätt oskadliggjort detta genom att ropa på en lagstiftningsparagraf är naturligtvis lika naivt som att försöka framställa det som att jag inte ser några problem. Vi har under en lång följd av år fört diskussioner och har med väldigt påtaglig öppenhet också kunnat ingå frivilliga överenskommelser just för att möta detta faktum som annars skulle kunna vara en risk. Eftersom det görs mycket jämförelser med andra tycker jag dock att det är viktigt att hela tiden påminna om att Sverige avviker genom att ha ett i så hög grad skattefinansierat partistöd jämfört med andra. Det är därför jag tror att diskussionerna har varit mindre här när den i många andra länder är betydligt mer omfattande.

Fru talman! Lagen om hets mot folkgrupp infördes 1948 i syfte att förhindra spridandet av antisemitisk propaganda. Sedan dess har lagens tillämpningsområde utökats i ett antal omgångar till att i dag omfatta hot mot och missaktning för folkgrupp eller annan grupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Med begreppet folkgrupp avses enligt Justitiekanslern varje existerande etnicitet utom den svenska. JK har i ett antal beslut konstaterat att svenskar inte träffas av straffbestämmelsen, senast alldeles nyligen i ett särskilt fall. Jag vill hävda att den mångkulturalistiska samhällsordningen leder till att principen om allas likhet inför lagen förr eller senare åsidosätts. Min fråga är: Hur ser statsministern på att det i regeringsformen å ena sidan talas om allas lika värde och att vi å andra sidan har lagar som ger vissa grupper ett särskilt skydd i Sverige i dag?

Fru talman! Det beror på att samhället är uppbyggt på individuella fri- och rättigheter som vi ska slå vakt om. Men precis som Jimmie Åkesson konstaterade har vi lärt av vår egen historia. Vi får förstå efter det nazistiska vansinnet under 40-talet att man var tvungen att ge någon sorts svar. Har ni förstått någonting av detta? Hur ska vi försöka undanröja detta inför framtiden? Att då införa en lagstiftning som grundar sig i att vissa skyddsvärda grupper kan vara viktiga att definiera tror jag var en ganska naturlig utgångspunkt. Det förblir så än i vår dag. Att det finns en grupp som skulle kunna definieras som svenskar, och jag förstår att det är ett stort intresse för Sverigedemokraterna att ständigt återkomma till den formuleringen, visar sig väldigt ofta vara svårt att försvara. Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det.

Fru talman! Uppenbarligen kan man inte utsättas för hets mot folkgrupp om man är svensk. Då finns det någon som är svensk. Det finns en utbredd rasism och negativa attityder gentemot majoritetsbefolkningen i Sverige, nämligen mot oss svenskar. Det är någonting som kanske är särskilt påtagligt i de yngre generationerna, bland ungdomar i dag. Även om det är precis så som statsministern påpekar att den här lagen är till för att skydda vissa minoritetsgrupper glöms det ofta bort i debatten att svenskar i Sverige i dag inte sällan just är i minoritet i invandrartäta områden, i invandrartäta skolor och liknande. Då är de en minoritet som saknar skyddet mot hets och kränkningar som andra minoriteter har. Vad avser statsministern att göra för att även svenskar ska vara skyddade mot kränkningar och hets som man utsätts för just på grund av att man är svensk?

Fru talman! Jag tror att det är ett grundläggande tankesätt vi får lyssna till här från Sverigedemokraterna och som bygger på ett vi-och-de-tänkande. Det finns stora risker om man accepterar det. Alla som tycker att det är svenskar blir plötsligt inte svenskar med den definitionen. Vad är i så fall svenskt? Man skulle kunna ha attityden att vi alla som bor här är svenskar och kommer från lite olika bakgrunder. Då har vi en mycket öppen och tillåtande syn. Annars blir det lätt så att man där i förorten tror att det är någon sorts vi-gäng mot de-gänget som är enhetligt och som bygger på någon etnisk grund. Skyddet mot den enskilde gäller alltid. Det är inte så att brott är tillåtet. Man får inte hota och slåss, man får inte uttala kränkande ord mot någon. Det behövs ingen hetslagstiftning till stöd detta. Det är samma skydd för var och en. Det var därför jag sade att vi har individuella fri- och rättigheter. Det vi skulle kunna göra, och det skulle träffa många unga, är att påpeka att om ni inte följer detta upprätthåller ni inte lagen - om nu Jimmie Åkesson vill göra den poängen - och i så fall får vi se till att den blir bättre använd.

Fru talman! Statsministern! I valrörelsen blev kanske inte arbetslösheten den jättestora fråga som den borde ha blivit - nästan 8 procents arbetslöshet. I regeringens egen finansplan spås arbetslösheten gå ned till 6 procent 2014. Det är massarbetslöshet. Och i denna massarbetslöshet använder sig regeringen av olika regler för att få arbetslösa att se det som sitt eget problem att de är arbetslösa. Jobb- och utvecklingsgarantin, som trädde in efter vissa tidsgränser, har till exempel olika faser. En av dem kallas fas 3, och det gäller i princip gratisarbete. Människor tvingas att jobba till en ersättning från Försäkringskassan som är mycket låg. Företag utnyttjar det, och det blir allt fler enligt uppgifter på Morgonekot i dag. Att man arbetar för 10 000 kronor i månaden eller mindre och att företagen utnyttjar detta till att få gratis arbetskraft borde vara ett problem för vilken regering som helst, men det är det inte för Reinfeldts regering. Min fråga är: Varför tycker ni att det är rimligt att ha en motsvarighet till lösdriverilagen på 30-talet? Varför tycker ni att man ska kränka dem som är arbetslösa?

Fru talman! Lars Ohly är ingen vän av arbetslinjen. Därför är det fullt riktigt att han kritiserar dess olika delar. För mig är det tydligt vilket läge vi haft och vad som har varit alternativen. Det är passivitet, det är att vi helt enkelt inte låter stora grupper av människor som inte arbetar framställas som arbetslösa. Sedan kan vi tvista här om arbetslöshetssiffran. Vi kan helt enkelt välja att inte låta stora grupper vara del av underlaget - så kan man lösa det. Men då osynliggör vi människor. Det är från det läge vi kommer. Nu försöker vi föra en arbetslinje där man i varje del försöker hitta varje persons arbetsförmåga och låta alla delta efter egen förmåga. Det handlar också om grupper som under mycket lång tid har stått långt från arbetsmarknaden, kanske tre fyra år och i en del fall ännu längre, den grupp som omfattas av fas 3. Det är inget bra ord, det låter som en Lars Norén-pjäs, men det är trots allt så den benämns. Vi är beredda att göra extra ansträngningar för dem för att de ska kunna träna och komma in på arbetsmarknaden, men vi ska ställa krav på att arbetsgivarna sköter detta. Det är självklart, och det finns ett regelverk för det.

Fru talman! Fas 3 handlar om att utnyttjas utan kollektivavtal, utan semester, utan semesterersättning, utan referenser. Rosa städar till exempel varje dag mellan kl. 6 och 14 i en kommunal skola. Hon får från Försäkringskassan 10 000 kronor i månaden. Kommunen slipper betala, kommunen betalar ingenting för att Rosa städar i skolan. Däremot får kommunen 5 000 kronor i månaden som stöd för att de tar emot Rosa. Det här är naturligtvis ett utnyttjande. Man kan fråga sig om några av de företag som utnyttjar detta kanske sponsrar Moderaterna. Det kanske är några av dem som ni inte vill redovisa som har gett er bidrag. De tjänar onekligen oerhört mycket på er politik genom att utnyttja gratis arbetskraft. Jag tycker att det är ohederligt, jag tycker att det är kränkande, jag tycker att det är ett riktigt uselt system som vi måste bort ifrån.

Fru talman! Lars Ohly är som sagt ingen vän av arbetslinjen. Idén är att alla människor har en arbetsförmåga, men väldigt många har svårt att hävda sig i det moderna arbetslivet och i den konkurrens som råder. Framför allt gäller det grupper som har varit länge utanför arbetsmarknaden. Vad tror Lars Ohly är deras alternativ? Tror Lars Ohly att det är att komma in i någon annan del av arbetsmarknaden, som vi inte känner till eller som helt plötslig öppnar sig, och så skulle alla dessa personer få jobb? Det menar jag i så fall är en naiv syn, då har man inte följt hur det fungerar i realiteten för dessa grupper. Det vi försöker göra är att åstadkomma ett system där man får arbetsträning, där man får vara en del av en arbetsgemenskap, får testa hur det fungerar, kanske visa upp sig och med detta öka sina möjligheter att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Vi har aldrig framställt det som att det handlar om reguljära jobb. Vi tror att det här behövs. Om samhällets idé är att alla ska få ett utrymme efter egen förmåga måste det gälla också dem som är allra svagast. Ska Lars Ohly gömma undan dem? Jag tror mer på att försöka hjälpa dem in i arbetslivet. (Applåder)

Fru talman! Något vi hörde i valrörelsen aldrig skulle hända håller nu på att hända i denna kammare. Genom att söka stöd hos Sverigedemokraterna vill den rödgröna oppositionen i dag rösta igenom en dramatisk bestående besparing på Regeringskansliet - detta utöver de effektiviseringar och den utveckling av verksamheten som finns beskriven i budgetpropositionen för 2011. Det finns enligt min mening en uppenbar risk att så snabba och ogenomtänkta besparingar kan få långtgående konsekvenser för rikets styre. Min fråga till statsministern är om han som ansvarig regeringschef kan utveckla vad ett sådant förhastat beslut i denna kammare riskerar att få för mest allvarliga konsekvenser för Sveriges framtid.

Fru talman! Riksdagen ska fatta beslut senare i dag. Vi ska avvakta det slutgiltiga beslutet. Jag vill påpeka att det är viktigt att hela Sverige, alla medborgare, har ett regeringskansli som är välfungerande och tjänar dem. Det beskrivs ofta som en del av något partipolitiskt. Alla som har närmare kunskaper om detta vet att de många tusen som arbetar i Regeringskansliet inte är partipolitiskt rekryterade eller har någon partipolitisk bakgrund, utan det handlar om en mycket mindre del. Jag tycker att Regeringskansliet ska vara väl fungerande. Vi har varit beredda att diskutera att dra in delar av det anslagssparande som finns. Men vi håller inte med dem som säger att det svenska Regeringskansliet permanent behöver nedbantas mer än vad som redan görs nu efter att vi har lämnat ordförandeskapet. Det är vår uppfattning att detta skulle få konsekvenser. Och jag blir väldigt förvånad när jag hör företrädare som tycker att man ska spara men hävdar att ingen konsekvens kommer att följa. Då har man varit länge i opposition. Vi kommer att ta ansvar för att se till att i så fall banta ned. Det kommer att innebära uppsägningar, kvalitetssänkningar och att en del av våra utlandsbeskickningar troligtvis kommer att behöva läggas ned.

Fru talman! Just nu pågår FN:s klimatmöte i Cancún i Mexico. Av rapporteringen att döma liknar förhandlingarna och låsningarna vid detta klimatmöte väldigt mycket situationen för ett år sedan vid klimatmötet i Köpenhamn. Mycket handlar om att USA och Kina lurpassar på varandra. Det är de två länder som står för hälften av världens koldioxidutsläpp, och därför är de nyckelspelare. Andreas Carlgren, miljöministern, lyfte i sitt tal i Cancún just frågan om behovet av förtroende. Han sade: Klimatet kan bara räddas genom gemensamma ansträngningar. Ett samarbete fyllt av förtroende måste skapas och vidmakthållas. Min fråga till statsministern är: Vad ser statsministern för väg för att skapa detta nödvändiga förtroende och vilken roll kan Sverige spela i sammanhanget?

Fru talman! Världen behöver ett globalt svar med åtaganden framför allt från de rikaste och mest utvecklade länderna som gör att vi kan trovärdiggöra att vi klarar det så kallade tvågradersmålet, alltså att vi begränsar jordens uppvärmning till två grader. Den förvirring som vi återigen ser i Cancún - jag delar helt denna uppfattning - är likartad den vi hade i Köpenhamn. Världen vet helt enkelt inte vilken väg man ska följa. Är det Kyotoavtalet som ska få en andra period, säger stora utsläppsländer utanför Europa: Då lämnar vi Kyoto. Är det ett FN-system med legal bindning som ger vartenda land på vår jord vetorätt? Det var för övrigt grunden till att det var svårt att komma längre i Köpenhamn. Jag tror inte att det i realiteten kommer att vara en framkomlig väg. Möjligen är Copenhagen Accord en möjlig väg, alltså den Köpenhamnsöverenskommelse som Sverige medverkade till att ta fram. Den innebär att länder nationellt för fram frivilliga åtaganden men som just nu inte är tillräckliga, när vi lägger ihop dem, för att klara tvågradersmålet. Jag tror att det möjligen är den vägen man kommer att följa. Lösningen kommer kanske inte nu. Det blir ett nytt möte i Sydafrika nästa år. Sverige, tillsammans med EU, kommer att fortsätta vara mest pådrivande i de här frågorna.

Fru talman! De ideella organisationerna gör så mycket i Sverige och betyder så mycket - Rädda Barnen, Röda Korset och Frälsningsarmén, för att nämna några. Exempelvis hjälper Stadsmissionen här i stan mer än tusen människor varje dag som har hamnat på livets skuggsida på grund av olika typer av problem som droger och ensamhet, inte minst nu i jultider. Det är nu 50 år sedan frågan om avdragsgilla gåvor första gången togs upp här i Sveriges riksdag. Sedan dess har alla EU:s 27 länder infört detta, utom Sverige. Det här är något som skulle lyfta den ideella sektorn. Det har visat sig när det har införts i länder att det ökar givandet. Det ger mer möjligheter för exempelvis Stadsmissionen att hjälpa fler människor. Nu har det gjorts en utredning, och statsministern har uttryckt en ambition i regeringsförklaringen. Nu står vi kristdemokrater på tå tillsammans med stora delar av den ideella sektorn och undrar: Vad tycker statsministern och när kommer detta?

Fru talman! Jag tror att ett välfungerande välfärdssamhälle bygger på skattefinansierade regelstyrda välfärdsinstitutioner, kompletterat med ideella välfärdsinsatser. I den delen gör många av dessa ideella krafter helt nödvändiga uppoffringar och insatser för att Sverige ska kunna fungera bättre. Kristdemokraterna drev under alliansförhandlingarna mycket tydligt att man ville se en sådan här avdragsrätt. Vi har också lyssnat på Kristdemokraterna och gått med på att titta på en avgränsad sådan möjlighet. Men jag säger avgränsad av det skälet att det är en lång rad samhällsintressen som gärna skulle se skattelättnader som grund för att kunna skänka till olika typer av ändamål. Vi tyckte att det var viktigt att avgränsa det till just det som Mikael Oscarsson tar upp, en del av de ideella insatserna på välfärdsområdet. Det pågår en sådan utredning. Vi kommer att hålla oss till den överenskommelse som vi har träffat. Förhoppningsvis ska det här snart kunna komma på plats, när vi är färdiga med avgränsningen, på det sätt som Kristdemokraterna har önskat.

Fru talman! I regeringsförklaringen slog statsministern fast att det är viktigt att alla delar av vårt land får reella möjligheter att utvecklas utifrån sina respektive förutsättningar. Ser man på fördelningen bland ministrarna ser det onekligen ut som att regeringen satsar på att hela Sverige ska leva. I den nya regeringen har Anna-Karin Hatt ansvaret för regional tillväxt och Eskil Erlandsson är landsbygdsminister. Maud Olofsson, som näringsminister, har också ansvaret för näringslivsutveckling och turism, och de frågorna är naturligtvis särskilt viktiga för den regionala utvecklingen. Det jag blir fundersam över är hur och om den regionala tillväxten främjas om det riskerar att bli en otydlig fördelning av ansvaret mellan de tre ministrarna och deras områden. Finns det en risk att frågorna hamnar mellan stolarna i stället för att fokuseras på, som jag uppfattar att regeringen egentligen säger att man vill. Därför skulle jag vilja be statsministern att lite kort förklara tanken med den här uppdelningen.

Fru talman! Eskil Erlandsson har breddats från att ha varit jordbruksminister till att bli minister för landsbygdsutveckling, och det är naturligtvis ett sätt att uttrycka en bredare ambition. Detta är någonting som Eskil Erlandsson därmed har huvudansvaret för. Sedan finns också en del av dessa anslag på Näringsdepartementet, där ju både Anna-Karin Hatt och Maud Olofsson har sin tjänsteutövning. Jag skulle för övrigt kunna lägga till andra ministrar som är involverade i att få landsbygden att utvecklas - infrastrukturministern, finansministern, ja, listan kan göras ännu längre. Det är en klok fråga, och man ska alltid ställa sig frågan för att det inte ska bli ett dubbelarbete. Men det är sedan tidigare upparbetade delar av insatser som har funnits i de olika departementen. Därmed tror jag att de kommer att förstärka varandra snarare än att, som antyddes, gå i vägen för varandra.

Fru talman! I morse började jag dagen med att vänta 40 minuter på ett försenat tåg. Det var många människor på perrongen som frös, och jag kan avslöja att stämningen inte var på topp. Det var visserligen här i Stockholms län, men så ser situationen ut runt om i Sverige, dess värre, på många sträckor som SJ ansvarar för. Många av de människor som pendlar mellan Eskilstuna och Stockholm varje dag betalar över 3 000 kronor i månaden för att sitta på ett golv. Många som hoppar på tåget från Malmö till Göteborg kommer aldrig fram, för tåget står stilla när det kommer halvvägs. I går missade en hel del av ledamöterna här i kammaren voteringen på grund av försenade tåg. Alla vill ha mer resurser till underhåll av tåg och utbyggnad av järnvägen, alla utom den svenska regeringen. Infrastrukturministern säger att SJ i stället ska bli bättre på att informera om alla förseningar, som om någonsin information skulle kunna transportera människor från punkt A till punkt B. År 2007 sade Anders Borg att Sverige har överinvesterat i järnvägar. Jag skulle vilja fråga om statsministern håller med honom.

Fru talman! Jag tror att Mikaela Valtersson har gjort sig till tolk för den mycket tydliga opinion som finns, arga människor som tycker att sådant här ska fungera, att det här påverkar deras liv och att det fungerar för dåligt. Det är stor ilska. Det är vi säkert många som hört talas om. Vår uppfattning är att vi kraftigt har förstärkt underhållet. Här är det viktigt att skilja på investeringar, som ofta handlar om att bygga ny järnväg, och underhållsmedel för att se till att befintliga järnvägsnät verkligen fungerar. Det är ju mer det senare som faktiskt har varit problemet och som kanske var en grund för det som Anders Borg sade. Vi kan påvisa att vi har gjort en mycket stor uppjustering av grunderna när det gäller underhållet. Men, och det är viktigt att påpeka, jag tror att ingen ska framställa det som att det bara handlar om pengar eller att det ens skulle gå att lova att snabbt åtgärda detta, med tanke på att det är decennier av underlåtelseförsyndelser vi ser här. Bland annat handlar det säkert också om hur SJ ska jobba med sin information och hur man ska vara bättre förberedd när vinter och snö kommer till ett land som ju varje år har vinter och snö. Det finns skäl att fortsätta följa frågan och göra insatser, men det vi möjligen försöker säga är att pengar inte kommer att lösa detta. Framför allt kommer det att ta tid.

Fru talman! Professor Sven-Olof Lodin sade nyligen att under efterkrigstiden har svenska låginkomsttagare aldrig haft så låg inkomstskatt som de har nu. Det har givetvis gett dem större drivkraft att arbeta. Det här illustrerar också den sociala aspekten av skattesänkningen, nämligen att vanligt folk med låg inkomst nu har mer pengar kvar att leva på. Det är därför ett högst rimligt sätt att sänka skatten på, som Mona Sahlin uttryckte det. När en person som har låg inkomst arbetar sig upp till en högre inkomst drabbas han eller hon av en snabbt stigande inkomstskatt. På uppdrag av mig har riksdagens utredningstjänst tittat på marginalskatteeffekterna runt om i EU och kommit fram till att i genomsnitt för EU 27 har marginalskatten sänkts från 47 procent till 37 procent sedan 1995. Det innebär att de har sänkt sina marginalskatter kraftigt. Sverige står dock fortfarande kvar på 56 procent. Påverkar omvärldsförändringen vilka prioriteringar vi gör i framtida skatteförändringar?

Fru talman! Det historiska är att vanligt folk med vanliga inkomster har fått mer i plånboken. Det framgår också av frågeställarens inlägg. Vi hade den gamla idén med 30-50. Det vi glömde säga var att 30 procent på låga inkomster internationellt sett är en mycket hög beskattning. Det är framför allt beskattningen på låga inkomster som vi har tagit ned. Den har nu kommit ned mot 20 procent, precis som angavs. För alliansregeringen var det här viktigt. De så kallade marginaleffekterna, vad man får kvar på marginalen, betyder mer för låginkomsttagare, deltidsarbetande och för människor som delvis jobbar och delvis är beroende av olika ersättningssystem. Vi satte det före att sänka marginalskatterna för de bäst avlönade i samhället. Jag anser fortsatt att det är den prioritering som ska gälla, och det avspeglades i Alliansens valmanifest. Det förblir mitt svar. Skillnaden mot höginkomsttagare är att höginkomsttagare oftast är heltidsarbetande och förmodligen inte skulle göra samma avvägning att jobba mer, vilket också har varit en viktig del av vår arbetslinje när vi har tittat på marginaleffekter för dem med de lägsta inkomsterna.

Fru talman! Jag har många gånger hört statsministern säga att det måste bli större skillnad. Med det menar han att det måste vara större skillnad mellan sjuka och friska och mellan arbetslösa och arbetande. I stället för att ha ambitionen att hålla ihop samhället är statsministerns ambition att dra isär. Så här i juletid kan man fråga om det är värt det. Är det värt det när barn blir vräkta? Är det värt det när 250 000 barn är fattiga? Är det värt det när barn som längtar efter julklappar och julmat i stället ska ta hand om sina föräldrar? Är statsministern nöjd med att vi har så stor skillnad och så stor barnfattigdom i Sverige? Om han inte är nöjd med det, vad tänker han göra åt det?

Fru talman! Monica Green är möjligen inte den perfekta uttolkaren av vad jag i olika sammanhang har sagt. En viktig poäng för mig har varit det faktum att när vi trädde till kunde stora grupper av låginkomsttagare och deltidsarbetande se i sin plånbok att det knappt var någon skillnad mellan att arbeta och att inte arbeta. Jag försvarar på rättvisegrund att det ska synas i plånboken när låginkomsttagare arbetar. Den drivkraften för arbete bär ett samhälle och våra vidare välfärdsambitioner. Låt mig beklaga hur konsekvent Socialdemokraterna har bekämpat den linjen under de år vi har haft alliansregering i Sverige. Det leder till att fler jobbar, vilket håller uppe våra välfärdsambitioner för barn och för alla dem som också i juletid kan beskrivas som utsatta. Det är dock inte relaterat till vår politik på något sätt. Dessutom kan man i den delen föra diskussioner om hur transfereringssystem och olika ersättningssystem fungerar. Det har vi också gjort, och vi har nämnt flera förbättringar också i de systemen för att försöka komma till rätta med det som är svårt. Det har dock inte att göra med att jag står upp för arbetslinjen, vilket Monica Green försöker göra gällande.

Fru talman! De senaste veckorna har det varit en vild debatt världen över om konsekvenserna av de uppgifter som har framkommit i samband med att Wikileaks har släppt ambassadrapporter med mera som har lämnats hem till de amerikanska myndigheterna. Om vi väljer att bortse från Wikileaks och den information som har kommit fram och i stället se hur USA agerar för att försöka betvinga den nätfrihet som råder måste jag säga att jag är ganska orolig. Vi har sett flera privata företag som har valt att ställa in ekonomiska transaktioner där det inte funnits någon rättslig grund för det utan endast påtryckningar från världens största supermakt. Det är inte svårt att ana att USA i förlängningen kommer att uppsöka sina goda vänner och däribland Sverige och ställa samma krav på att vi ska agera för att inskränka nätfriheten här. När propåerna kommer, och det kan vi vara säkra på att de gör, hur kommer den svenska regeringen att agera?

Fru talman! Jag brukar i alla sammanhang och framför allt när det gäller relationer till främmande makt avstå från att spekulera. Det gör jag också i detta fall. Det som har skett leder till att vi både får dem som tycker om den ökade öppenheten och dem som ställer sig frågan om vi i något sammanhang ska kunna ha en kommunikation eller rapportering som inte är tillgänglig för alla. Någonstans i en balans av detta måste vi hitta vår väg framåt. Det kommer dock inte leda till att jag i dag spekulerar i något som ännu inte har skett och som jag inte alls är säker på hur det kommer att utvecklas framöver.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern angående de 24 000 långtidsarbetslösa som är inskrivna i fas 3 och som får jobba för en mycket låg ersättning. Arbetsgivarna kan i vissa fall få 5 000 kronor i månaden medan de som arbetar får 2 000 kronor. Utifrån den arbetslinje som statsministern nyss har talat om undrar jag om statsministern anser att det är relevant att ha denna skillnad. Systemet med ersättning till arbetsgivarna påminner mycket om den tid då man auktionerade ut fattiga barn och den som betalade lägst fick ta ansvar för barnen. Arbetslösa hamnar hos arbetsgivare som får betalt, men de som arbetar 40 timmar i veckan får inte kollektivavtalsenlig lön och inte heller den skattesänkning som arbetsgivarna får. Tycker statsministern att detta är relevant utifrån arbetslinjen?

Fru talman! Som jag angav till Lars Ohly försöker vi hedra en arbetslinje i vårt sätt att forma Sverige. Det innebär en strävan efter full sysselsättning och att alla ska få jobb efter egen arbetsförmåga. Det innebär ett synliggörande av grupper av människor som tidigare var osynliggjorda och som har stått och står långt från den svenska arbetsmarknaden och som dessutom när vi tittar på hur den svenska arbetsmarknaden utvecklas snarare får ännu svårare, efter vad vi kan se, att kunna komma in i arbete i ett alltmer högspecialiserat och krävande samhällsklimat. Vi har valt bort lösningen från förr att dölja dem i stora ersättningssystem och passivitet och i stället sagt att vi också ska förse dessa grupper med möjligheten att få arbetsträna och få arbetskamrater i något som inte är reguljära arbeten. De framställs inte heller på det sättet. Vi ger ersättning till arbetsgivarna för att vi vill att de ska ta på sig detta, vilket de annars inte skulle välja att göra. Det är klart att det är ett försök att driva detta via en morot. Vi tror att det är bra, och jag ser att också Arbetsförmedlingens representanter har förklarat att man i grunden tycker att fas 3 fungerar ganska väl. Man måste dock tro på att man behöver en arbetslinje.

Fru talman! Det är intressant att höra statsministern tala om arbetslinjen. Jag var själv arbetslös under förra mandatperioden. Ett antal av försämringarna för de arbetslösa som har genomförts under parollen om arbetslinjen har jag prövat på. Det är försämringar i arbetsmarknadspolitiken som har gjort att det besked man får när man kommer till Arbetsförmedlingen är att hjälp endast finns att få när man börjar närma sig utförsäkring. 75-dagarsregeln i a-kassan är ett annat förslag som genomförts, vilket gjort de svårt att ta timjobb. De kanske inte ger så hemskt mycket pengar i plånboken, herr statsminister, men de ger en bra möjlighet till fortsatt arbete. På vilket sätt är detta att följa arbetslinjen?

Fru talman! Man ska alltid vara ödmjuk för att det kan finnas någon enskild del som inte fungerar perfekt. Jag har ägnat mig mycket åt att diskutera med Arbetsförmedlingens personal i hela Sverige om hur de olika systemen fungerar. Beskrivningen att ingen hjälp finns att få hittar jag egentligen bara i frågestunder i riksdagen. I övrigt gäller absolut möjligheten att få individuella coachstöd och jobbsökarstöd från dag ett. Det finns inte inskrivet någonstans att man skulle kunna nekas det. Däremot har vi gjort en avvägning. Förr var det vanligt att man stängdes in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, oftast utförda av gamla AMS, som sällan ledde till att man kom ut i arbete. Det är inte att föredra när man just har börjat en arbetslöshetsperiod. Mest sannolikt är att man då kan få ett arbete. Därför har vi satsat på att man just då ska vara som mest jobbsökande och aktiv. Det är vad vi menar med arbetslinje, och det är det vi ständigt får kritik för av Socialdemokraterna.

Fru talman! Konstitutionsutskottet har just nu en debatt i kammaren som handlar om oplanerade besparingar på Regeringskansliet på 300 miljoner kronor per år som oppositionen föreslår, totalt 1,2 miljarder kronor under mandatperioden. I retoriken från oppositionen får vi höra att det finns ett anslagssparande i Regeringskansliet som uppgår till 300 miljoner 2009. Med det som grund menar man att ramen kan sänkas varaktigt med 300 miljoner. Andra myndigheter har också ett anslagssparande. Riksdagsförvaltningen till exempel har 56 miljoner kronor. Kan statsministern förklara för mig och andra vad anslagssparande innebär? Anser statsministern att det faktum att Regeringskansliet har ett anslagssparande på 300 miljoner innebär att det finns utrymme för en varaktig ramsänkning där med 300 miljoner kronor?

Fru talman! Andreas Norlén beskrev det delvis själv. Man får pengar till en viss verksamhet men gör inte slut på allt. Då är det en sorts sparande. Det är korrekt. Vi har angivit att det finns ett visst sådant sparande bland annat i Regeringskansliet. Vi har också sagt till representanter för oppositionen att vi är beredda att dra in en del av det sparandet. Det är helt enkelt medel som vi inte har använt. Det ska inte röras ihop med att göra en ramjustering. Då hävdar man att verksamheten är överdimensionerad, inte bara just nu utan över tid. Då ska nedflyttningen ske inte bara nästa år utan permanent. Det är det som oppositionspartierna har begärt. Man tycker helt enkelt att Regeringskansliet är för stort och har för många anställda att det därför ska bantas ned. Jag tycker att det är ärligare att erkänna att det får de konsekvenserna. I Regeringskansliet sitter vi med fackliga företrädare som undrar vad som ska hända. En ansvarsfull regering kan inte låta som oppositionen och säga: Ni behöver inte bry er för det kommer inte att hända något. Det är inte sanningen. Detta kommer att få konsekvenser eftersom det inte handlar om anslagssparande utan om en ramjustering som är tänkt att vara permanent.

Fru talman! I svenskt näringslivs senaste konjunkturrapport ser man att det allvarligaste hotet mot svensk ekonomi är att arbetslösheten sjunker så långsamt trots att företagen visar på större lönsamhet och vill anställa. Man konstaterar att ungdomsarbetslösheten biter sig fast och kommer att fortsätta att ligga över 25 procent. Långtidsarbetslösheten har fastnat på mycket höga nivåer. I dag har en av tre arbetslösa varit arbetslös i mer än sex månader. Det vi nu ser är konsekvenserna av att arbetslösa inte har mötts av en aktiv politik utan en politik som är passiv och inte ser arbetsmarknadsutbildningar som en lösning. Vice riksbankschef Svante Öberg menar att bristen på arbetskraft stiger snabbare än vad arbetslösheten faller och att matchningsproblemen på arbetsmarknaden kan bli påtagliga långt innan arbetslösheten har kommit ned på normal nivå. Därför vill jag fråga statsministern hur han ser på det faktum att regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik leder till att arbetslösheten fastnar på höga nivåer samtidigt som vi har arbetskraftsbrist.

Fru talman! Man kanske ska se lite mer seriöst på de utmaningar som ligger framför oss. Det finns en utveckling på arbetsmarknaden som blir alltmer prövande. Det gäller inte bara i Sverige utan i många länder. En viktig förklaringsgrund till att det är svårt för stora grupper att komma in i konkurrensen på arbetsmarknaden är att de har hoppat av gymnasieutbildningar och kanske inte ens fullgjort utbildningen i grundskolan. Det finns grupper av asylsökande och grupper som kommer från andra länder som har svårt att komma in snabbt i det svenska arbetslivet. På senare år har det kommit stora grupper till Sverige från andra länder. Det är seriösa utmaningar som inte har mötts av passiv arbetsmarknadspolitik. OECD har påpekat att Sverige hade den kanske mest utbyggda krishanteringspolitiken under finans- och industrikrisen 2008 och 2009. Det byggde vi på att vi hade bättre ordning än andra i de offentliga finanserna. Det ser omvärlden. Det ser många andra. Har det inte varit känt för dem som ställer den här typen av frågor? Det är viktigt att man utgår från fakta.

Fru talman! I en interpellationsdebatt med migrationsministern härförleden fick jag på en följdfråga ett svar som var rätt anmärkningsvärt. Jag vill höra om statsministern delar det synsättet. Vi tänker oss att vi har tre arbetssökande med likvärdig kompetens, utbildning och erfarenhet. En är från Sverige, en från Indien och en från Kina. Min fråga till migrationsministern var: Har den svenska sökanden mer rätt till jobbet i Sverige än de övriga två sökandena? Svaret från migrationsministern var: Nej, ingen har mer rätt till jobbet än någon annan. Jag tycker att det är rätt anmärkningsvärt. Jag har uppfattat de nya reglerna för arbetskraftsinvandring som att det är när det inte finns kompetens i Sverige som arbetsgivaren har rätt att söka kompetens utanför Sverige. Delar statsministern migrationsministerns synsätt på den svenska arbetsmarknaden, nämligen att svensk arbetskraft med rätt kompetens, utbildning och erfarenhet inte har mer rätt till jobb i Sverige?

Fru talman! I princip alla frågor har handlat om ett ifrågasättande av arbetslinjen. Det är möjligen en konsekvent hållning att det finns ett stort motstånd. Det här är ytterligare exempel på detta. Det är korrekt att vi har öppnat Sverige för arbetskraftsinvandring. Det har vi gjort under stort motstånd från delar av oppositionen. Ordningen är att man har ett jobberbjudande i Sverige där en arbetsgivare bedömer att en sökande är rätt person att anställa, givet hur utmaningar i företaget ser ut. Det är inte upp till oss att via myndighetsprövning eller styrning tala om för arbetsgivaren vad som är rätt och riktigt. Vi har öppnat en arbetsmarknad som kan täcka hela världen. Vi tror att det i grunden är bra att sända signalen att många fler är välkomna att komma till Sverige och arbeta. Det handlar om arbetskraft som behövs i delar av verksamheter och företag och som man uppenbarligen har svårt att hitta på den svenska arbetsmarknaden. Vi är tillbaka i det som diskuterades tidigare. Vi har den delningen. Den utbildade kvalificerade arbetskraften är kraftigt efterfrågad. Stora grupper har svårt att hävda sig. För dem försöker vi utforma en aktiv arbetsmarknadspolitik som för dem närmare arbetsmarknaden.