Vissa frågor rörande fastigheter

Herr talman! Kammaren ska nu debattera lagutskottets betänkande nr 15 angående fastighetsrättsliga frågor. I betänkandet behandlar utskottet elva motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Utskottet är helt enigt om att avstyrka ett antal motionsyrkanden som rör olika arrendefrågor. Utskottet konstaterar att rättsutvecklingen sedan lång tid har varit inriktad på att i socialt och ekonomiskt hänseende stärka arrendatorerna såsom varande den svagare och mer utsatta parten i arrendeförhållandet. Vad som anförs i motionerna utgör enligt utskottet därför inte tillräckligt skäl för att riksdagen nu ska ta initiativ till att få till stånd ändringar i de aktuella lagstiftningarna. När det gäller historiska arrenden är utskottet också helt enigt om att inte göra några ytterligare tillkännagivanden i fråga om friköp. Vid tidigare behandlingar har utskottet uttalat sig för en kartläggning av om det alltjämt föreligger intresse av lagstiftning om friköp av historiska arrenden. Om den här kartläggningen visar att det föreligger behov av lagstiftning har utskottet också uttalat att man anser att frågan förutsättningslöst bör utredas på nytt. Detta har också riksdagen redan givit regeringen till känna. Den av utskottet beställda kartläggningen har nu redovisats i en departementspromemoria. Enligt vad utskottet har erfarit är remissbehandlingen avslutad, och promemorian är nu föremål för beredning inom Regeringskansliet. Ett annat motionsyrkande rör jordabalkens felregler, där motionärerna vill att regeringen ska se över ansvarsfördelningen mellan säljare och köpare när det gäller så kallade dolda fel. Utskottet avvisar yrkandet med hänvisning till att man finner dagens avvägning rimlig. Här finns det reservationer från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Yrkanden finns också om en översyn av fastighetsmäklarlagen. Lagen syftar i första hand till att förstärka skyddet för enskilda som anlitar fastighetsmäklare och är tvingande till förmån för konsumenter. Våren 1998 behandlade utskottet en motion som kritiserade den ståndpunkt som Fastighetsmäklarnämnden tagit om gränsdragningen mellan fastighetsförmedling och annan verksamhet. Utskottet anförde då att regeringen borde ta initiativ till erforderliga ändringar i lagen. Det arbetet har tyvärr dröjt. Utskottet menar nu att regeringen utan dröjsmål ska besluta om direktiv till den utredning som regeringen själv aviserat. Därmed avstyrker utskottet motionerna i den här delen. Reservationer finns i det här avseendet från Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Med det överlämnar jag ärendet för debatt.

Herr talman! Den 1 oktober 1995 fick vi en ny fastighetsmäklarlag, som vi hörde alldeles nyss. Syftet med lagen var att stärka skyddet för konsumenterna. Hösten 1996 tog Fastighetsmäklarnämnden ställning till ett gränsdragningsproblem. Fastighetsmäklarnämndens ställningstagande innebar att man måste använda fastighetsmäklare även om man sålde en rörelse med en fastighet i. Detta gränsdragningsproblem har förorsakat problem i praktiken. Det har också medfört kostnader för företag och enskilda. Som vi hörde uppmärksammade riksdagen detta genom en motionsbehandling under riksmötet 1997/98. Lagutskottet uppmanade då regeringen att i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med förslag om lagändring av fastighetsmäklarlagen, och detta ställde sig riksdagen bakom. Våren 2000 var detta föremål för behandling igen. Justitiedepartementet meddelade då att det var föremål för övervägande i departementet. På hösten 2000 svarade justitieministern på en skriftlig fråga att man skulle ta upp den här frågan inom ramen för en översyn av fastighetsmäklarlagen som man hade planerat skulle sättas i gång hösten 2001. Vi har även diskuterat frågan 2002 och 2003. I en interpellationsdebatt i januari 2004 förklarade justitieministern att arbetet var inriktat på att en utredning om fastighetsmäklarlagen skulle kunna beslutas under året samt att det skulle bli en mer allmän översyn som tog upp fler frågor som rörde lagen och inte bara det som riksdagen i sitt tillkännagivande hade beställt. I mer än sex år har frågan legat på Justitiedepartementet utan att någonting hänt. Justitieministern har vid ett flertal tillfällen under årens lopp utlovat att nu ska en utredning tillsättas. Majoriteten i utskottet har nöjt sig med detta, som det visat sig, tomma löfte. Hur ska vi i framtiden kunna lita på ett besked som justitieministern lämnar? Han har under lång tid visat att han inte kan komma till handling. Jag finner det anmärkningsvärt att majoriteten inte ser igenom justitieministerns tomma tal och ansluter sig till reservationen. En enkel förändring av en lag ska inte behöva ta mer än sex år att genomdriva när det finns en enig riksdag bakom beslutet. Det kan inte, menar jag, vara annat än en kall bedömning från Justitiedepartementets sida att detta saknar politiskt intresse. Vi är dock inte här i riksdagen bara för att knipa enkla politiska poäng, utan som lagstiftare har vi ett ansvar för att se till att vi har en bra och effektiv lagstiftning på alla områden. Att inte göra någonting kostar medborgarna pengar. Slutligen, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 3.

Herr talman! I detta betänkande har vi i Folkpartiet liberalerna reserverat oss tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern i fråga om den översyn av fastighetsmäklarlagen som riksdagen begärt för mer än sex år sedan. Vi finner det klart otillfredsställande med den tidsutdräkt som förevarit, och med reservationen understryker vi vikten av att regeringen nu äntligen tillsätter den utredning som aviserats. Vi har också reserverat oss beträffande jordabalkens felregler. Här yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet. Att köpa eller sälja en villafastighet är för de allra flesta människor den största affären man gör. Det är då, för alla, viktigt att kunna överblicka vilka konsekvenser som en fastighetsaffär medför. Tyvärr är nuvarande felregler i jordabalken sådana att detta inte låter sig göras. I synnerhet begreppet "dolda fel" ställer till många komplikationer både för säljaren och för köparen. Säljarens upplysningsplikt och köparens undersökningsskyldighet är andra begrepp som inte alls är helt klara. Vidare diskuteras till exempel ansvaret för en anlitad besiktningsman. I en kursinbjudan som helt nyligen tillställts bland annat advokater och byggnadstekniker som arbetar med fastighetsfrågor har man gett följande beskrivning: "Köp av en fastighet är en mycket betydelsefull affär för de flesta privatpersoner. Såväl köpare som säljare söker råd både före och efter en fastighetsöverlåtelse. Tvister gällande fastigheters fysiska egenskaper är vanliga. Rättspraxis är oklar vad gäller köpares och säljares ansvar för fastighetens skick. På seminariet behandlas senare års rättsutveckling. Många köpare undrar över hur omfattande deras undersökningsplikt är. Rådet de får är ofta att låta utföra en överlåtelsebesiktning. Vilket ansvar har en besiktningsman för fel i fastigheten? Hur påverkas köparens undersökningsplikt av besiktningsmans medverkan?" Vi vet att det förekommer många tvister i svenska domstolar om jordabalkens felregler. Tvisterna är ofta mycket komplicerade och förstås i alla delar inte av de berörda personerna. Redan konstruktionen att man som säljare av en villafastighet ska ansvara för ett dolt fel, ett fel som man inte känner till, saknar förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Med all sannolikhet är tvister om fel i fastighet de vanligaste i domstolarna sedan många år tillbaka. Redan detta talar för att man ska överväga om lagstiftningen blivit den bästa. De prejudikat som meddelats av Högsta domstolen under årens gång har inte gjort att rättsläget blivit klarlagt. Sammanfattningsvis menar jag att man i dag kan konstatera att det nu är hög tid att göra en översyn av felreglerna i 4 kap. jordabalken. I samband med den översynen bör frågan prövas om tiden för säljarens ansvar kan kortas ned från nuvarande tio år till exempelvis tre år efter tillträdesdagen. Vidare bör det danska systemet för tryggare köp av villafastigheter närmare studeras. Det danska systemet bygger på att säljaren låter utföra en besiktning. Besiktningsprotokollet överlämnas till köparen och ligger sedan till grund för en gemensam försäkring som är till förmån för köparen om fel upptäcks och som innebär att säljaren är fri från ansvar. Även i England och Wales diskuterar man just nu att införa en sådan här modell. Den bör alltså prövas i en kommande översyn. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 i betänkandet.

Herr talman! I det här lilla betänkandet, Vissa frågor rörande fastigheter , finns två reservationer, och Kristdemokraterna finns med på en av dem tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Jag vill här börja med att yrka bifall till reservation nr 2. Utskottsmajoriteten avstyrker samtliga motionsyrkanden och hänvisar dels till pågående arbete, dels till aviserat arbete. Vanligen brukar vi inte reservera oss när det pågår arbete som ligger i linje med motionsyrkanden. Men samtidigt, herr talman, får vi allt svårare att uppamma det änglalika tålamod med regeringens saktfärdighet som majoriteten uppvisar när man finner sig i att regeringen kan hålla på år ut och år in och avisera arbete utan att det händer något mer. Ett utmärkt exempel på det är punkten Fastighetsmäklare m.m. År 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag i kraft. Året därefter tog Fastighetsmäklarnämnden ställning till ett gränsdragningsproblem, som vi hörde förut, mellan fastighetsförmedling och annan mäklarverksamhet. Den intagna ståndpunkten innebar att den som vill ha hjälp med förmedlingen vid överlåtelse av ett företag där en fastighet ingår i överlåtelsen i vissa fall ska vara tvingad att utöver en företagsmäklare anlita även en fastighetsmäklare för förmedlingsuppdraget. Våren 1998 behandlade utskottet en motion som kritiserade nämnda ståndpunkt. Det resulterade i ett tillkännagivande om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till ändring i fastighetsmäklarlagen. Kristdemokraterna anser i likhet med flera motionärer att fastighetsmäklarlagen måste utvärderas och ses över. Enligt vad som framkommit från regeringen under årens lopp har dylika aktiviteter ständigt varit på gång, men utan att något hänt. Låt oss se vad de senaste sex åren inneburit för ärendet. Herr talman! Eftersom repetition är all kunskaps moder tänker jag upprepa en del av vad tidigare talare har sagt. Redan 1998 gjordes som sagt ett tillkännagivande i ärendet. Sedan hände ingenting. Våren 2000 var frågan uppe igen. Då hette det att frågan övervägdes inom Justitiedepartementet, och därför ansåg den dåvarande utskottsmajoriteten att något förnyat tillkännagivande ej var erforderligt. På senhösten samma år uppgav justitieministern, som svar på skriftlig fråga, att regeringen ämnade agera i de aktuella frågorna, varvid han räknade med att arbetet borde kunna sättas i gång hösten 2001. Men, herr talman, hösten 2001 passerar och fortfarande händer inte ett dugg. I april 2002 uttalar sig justitieministern på nytt i ett svar på skriftlig fråga och säger då att ambitionen givetvis är att ta hand om riksdagens då fyra år gamla tillkännagivande. Att det inte blivit gjort berodde på att han hade haft så mycket annat att göra, sade han. Han kunde då heller inte redogöra för när arbetet skulle påbörjas. Samtidigt, alltså våren 2002, konstaterar utskottet att något lagstiftningsarbete fortfarande inte har inletts, trots vad som ett och ett halvt år tidigare utlovats av justitieministern i ett frågesvar. Majoriteten fortsätter dock att räkna med att regeringen ska komma till skott utan något ytterligare tillkännagivande från riksdagens sida. När så utskottet i februari 2003 ännu en gång behandlade samma ärende hade uppgiften inhämtats från Justitiedepartementet att avsikten var att en utredning skulle tillsättas för utvärdering av fastighetsmäklarlagen. Departementet uppgav att arbetet bedrevs med inriktning på att utredningsdirektiv skulle kunna beslutas under 2003. Därefter utbröt tydligen något slags beslutsångest, ty i skrivelsen Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, 2002/03:75 , som kom några veckor senare, kunde man finna att det plötsligt var 2004 som gällde. För årets understatement i kammaren 2003 stod tvivelsutan lagutskottets majoritet när man efter fem års väntan utan att något hänt menade att det var hög tid att regeringen utan dröjsmål beslutade om direktiv till den aviserade utredningen. Så står vi då här i år igen med samma fråga, och än en gång har justitieministern uttalat sig, denna gång i en interpellationsdebatt i januari i år. Nu sade han att arbetet var inriktat på att regeringen under 2004 ska kunna besluta om en utredning om fastighetsmäklarlagen. Den något oroväckande formuleringen "inriktat på" innebär en gardering för ytterligare ett misslyckande i tid. Vi är luttrade nu och minns löftet 2000, då arbetet skulle vara i gång hösten 2001. Uppenbarligen tycker den trots allt lydiga och disciplinerade utskottsmajoriteten att den nu sex år långa tidsutdräkten börjar bli pinsam, eftersom man inte verkar veta hur man ska vända sig när man ska förklara sin fortsatta passivitet. Enligt majoriteten är det oacceptabelt att det gått sex år sedan riksdagen genom sitt tillkännagivande begärde ändringar i fastighetsmäklarlagen och något arbete inte ens är påbörjat än. Samtidigt förklarar man att det knappast är meningsfullt med ytterligare ett tillkännagivande. Till viss del, herr talman, är jag benägen att hålla med, men med annan motivering. Hur meningsfullt är det med ytterligare tillkännagivanden mot bakgrund av den respekt som regeringen bemötte det första med för sex år sedan? Dock är det givetvis formellt den rätta vägen att gå. Hur resonerar majoriteten när man låter regeringen hållas år ut och år in med att enbart avisera och aldrig leverera det som utskottet begärt? Det vore intressant att få veta det när Socialdemokraternas representant så småningom kommer upp i talarstolen. Kristdemokraterna hävdar att regeringen nu måste påskynda den hittills remarkabelt långa handläggningen, varför ytterligare ett tillkännagivande vore på sin plats.

Herr talman! Ingemar Vänerlöv har gett en bra historisk överblick över hur ärendet om fastighetsmäklarlagen och den utredning som ska tillsättas har behandlats. Men jag vill ändå påstå att utskottet inte har varit särskilt passivt, och utskottet är inte särskilt passivt nu heller, när vi har sagt att regeringen utan dröjsmål ska besluta om direktiv till den aviserade utredningen. Vi som står bakom majoritetstexten i utskottsbetänkandet är inte särskilt tillfredsställda över att utredningen fortfarande inte har tillsatts, herr talman. Jag sitter inte själv i regeringen men jag har i alla fall en viss inblick i det arbete som regeringen lägger ned, och jag kan faktiskt förstå att man har prioriterat andra frågor framför den här. Det är det som har skett. Vi vet själva hur det är. Vi har en dagordning framför oss. Vi sätter de mest brännande punkterna högst på dagordningen, och de andra får vänta ett tag. Det går inte att behandla alla frågor på en gång. Det är tyvärr vad som har hänt i denna fråga. Men vi är överens i hela utskottet om att vi vill ha en utredning och att den ska tillsättas skyndsamt. Jag vet inte riktigt varför utskottets majoritet beskylls för passivitet. Jag har fått frågan vad det är som skiljer i utskottsmajoritetens text och i reservationen. Man använder precis samma ord i reservationen: "Det är nu hög tid att regeringen, utan dröjsmål, beslutar om direktiv till den aviserade utredningen, och enligt vår mening är ett ytterligare tillkännagivande till regeringen därom påkallat." Betänkandetexten säger följande: "Enligt utskottets mening bör dock regeringen utan dröjsmål besluta om direktiv till den aviserade utredningen." Det säger utskottet utan att vi tycker att det finns någon anledning till att återigen göra ett tillkännagivande. Vari ligger skillnaden egentligen att vara passiv eller aktiv i frågan? Herr talman! Jag går över till frågan om jordabalkens felregler. Jag kan konstatera att Vänsterpartiet har ställt sig bakom den reservation som Folkpartiet har till förmån för motionsyrkandena. Den viktiga anledningen till att Vänsterpartiet vill reservera sig i den här frågan gäller just översynen och framför allt möjligheten till införande av obligatorisk besiktning. Att förkorta tiden för tioårsregeln som finns i dag är jag inte lika övertygad om. Jag vill ändå yrka bifall till reservation nr 1. Avslutningsvis är det frågan om friköp av historiska arrenden. Där har vi ett särskilt yttrande. Utskottet, herr talman, har inte tagit ställning i frågan. Utskottet pekar på det beredningsarbete som fortgår. Vi vet att det i promemorian har sagts att det inte finns något behov av att få friköpa de historiska arrendena. Där har Vänsterpartiet en helt annan mening. Vi i Vänsterpartiet tycker att det inte minst av historiska och ideologiska skäl är viktigt att vi faktiskt öppnar upp för möjligheten att friköpa de historiska arrendena. Därför är det viktigt att jag klargör det ställningstagandet här. När frågan ska upp i riksdagen är det också viktigt att ha gjort ett tydligt ställningstagande eftersom det inte är någon annan i utskottet som har påtalat detta. Tydligen tycker resten av utskottet att det som har kommit fram i promemorian är okej, trots att man inte talar om det.

Herr talman! När det gäller vad Ingemar Vänerlöv har sagt kan jag inte tillägga mer. Jag tycker att Tasso Stafilidis har svarat och kommenterat bra. Jag anser också att Niclas Lindberg redan på ett bra sätt har gett en förklaring när det gäller motionerna och reservationerna. Var och en som köpt ett hus har erfarenhet av den känsla av osäkerhet som det innebär att inte veta om huset till exempel är mögelskadat, utstrålar för mycket radon eller om skorstenen är på väg att rasa in. Även den husköpare som anlitat både en och två besiktningsmän kan känna sig osäker på vilket skick huset är i. Det är denna osäkerhet som motionärerna har velat komma åt genom att föreslå en översyn av jordabalkens felregler. De menar att problemen med dolda fel i fastigheter blir allt vanligare och att det behövs ett bättre skydd för både köpare och säljare för att undvika tvister. Utskottets majoritet har gjort bedömningen att nuvarande lagstiftning, trots allt, utgör en rimlig avvägning mellan säljarens och köparens villkor. Problemen som finns är inte av en sådan omfattning att det i dag är aktuellt med översyn av jordabalkens felregler. Herr talman! Vi är däremot helt överens i utskottet om att fastighetsmäklarlagen behöver ses över och att det är hög tid att komma i gång med arbetet. Det är glädjande att justitieministern nu har bestämt sig för att göra en mer allmän översyn av den här lagstiftningen - och inte bara den som riksdagens tillkännagivande från 1998 avsåg. Men redan Niclas Lindberg sade att det är utskottets mening att regeringen utan dröjsmål bör besluta om direktiv till den aviserade utredningen. Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag i betänkande LU15.

Herr talman! Som Rezene Tesfazion hörde berömde jag majoriteten för det änglalika tålamodet. Jag återkommer till det strax. Likaså hörde jag att Rezene Tesfazion gjorde Tasso Stafilidis ord till sina när det gällde just att förklara varför utskottsmajoriteten inte var passiv. Tasso frågade vad det var för skillnad på den skrivning som finns i betänkandetexten och vår reservation. Då utgår jag från att Tesfazion kanske har samma fråga. Visst är det en skillnad! I reservationen vill vi ha ett tillkännagivande. Det blir ju numret skarpare. Det går inte att komma ifrån - det ligger i sakens natur. När det sedan gäller tålamodet kan Rezene Tesfazion nog inte svara, men det är frestande att ställa frågan: Hur länge kan majoriteten tänka sig att ha fördrag med en regering som pratar mycket men har väldigt lite verkstad?

Herr talman! Jag kan inte bedöma exakt hur justitieministern jobbar med den här frågan. Men jag och alla vet att det finns massor av andra frågor som är aktuella och som kommer upp varje dag. Det är väl i alla fall bra att det här har kommit och att det finns ett underlag för framtidens arbete. Det är därför vi säger att på grund av den tid som har gått är det dags att ge direktiv och jobba med den här frågan, som du och jag ställer i dag.

Herr talman! Jag förstår att det är svårt att svara på annat sätt. Jag har bara en kort följdfråga: Kan Rezene Tesfazion se något fall där utskottsmajoriteten skulle kunna komma med ett andra tillkännagivande?

Herr talman! Jag anser att det är orimligt att generationer brukare och självständiga gårdar, som en gång i tiden hamnat under fideikommiss med flera historiskt betingade ägarkategorier, för all framtid ska vara fråntagna rätten att på fri grund utveckla sina jordbruk. Inget annat land i Europa har sedan demokratin infördes tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruksbefolkning under feodalt grundade ägarsystem. Vi är ensamma om detta. Den 30 november 1989 fattade Sveriges riksdag med stor majoritet beslutet att medge jordbruksarrendatorerna rätt att friköpa sina gårdar vid så kallade historiska arrenden. 1990 års arrendekommitté följde upp detta beslut genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adeln, kyrkan, Domänverket samt universiteten. Trots 1989 års riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätten från Arrendekommittén har någon sådan fortfarande inte införts. Efter det att riksdagen under hela 90-talet fram till 1998/99 års riksmöte avslagit nya motioner med krav på friköpsrätt beslutade riksdagen i mars 1999 i ett tillkännagivande till regeringen att frågan om friköp på nytt borde utredas. Som vi har hört har utredningen nu presenterats, och i den fastslås att det inte finns tillräcklig anledning till att lagstiftningsfrågan ska utredas på nytt. Detta kan man utan vidare hålla med om, för det finns redan tillräckligt med utredningsmaterial - som låg till grund för riksdagsbeslutet 1989 att medge jordbruksarrendatorerna rätt till friköp. Det är egentligen bara att damma av det som finns. Att hänvisa, som utredaren gör, till att de som drabbas är så få känns oerhört märkligt. Detta tar inte på något vis bort den orättvisa som arrangemanget med historiska arrenden skapar. Skulle man resonera på detta vis när det handlar om minoritetsgrupper undrar jag vad vi får för samhälle. Herr talman! Historiskt arrende är ytterst en följd av överhetens spel om beskattningsrätten i gången tid - detta får man aldrig glömma. Vi måste våga erkänna att vi har en kvarleva från ett helt annat och föråldrat samhällssystem. I exempelvis Danmark har man gjort något åt detta och infört en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Man gjorde detta redan 1919. Det är verkligen hög tid att även vi i Sverige kan komma loss i denna fråga och någon gång göra detsamma. Det är också oroväckande att många ungdomar vägrar ta över jorden som står under adligt förmyndarskap såsom deras föräldrar har gjort. Resultatet blir att jord, hus och allt vad bondegenerationer har skapat blir ännu en gåva till arvtagare till adel och storgods. "Ägandet" har aldrig brukat eller bebott gårdarna. Detta är också enormt viktigt att framhålla. Befolkningen fanns där långt innan överheten på ett administrativt sätt blev en mellanhand mellan den och kronan/staten. Det var beskattningsrätten och inget annat som var av värde för frälset. Herr talman! Jag är rädd för att det hastar med att införa den historiska reformen, om det över huvud taget ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande. Utredningar, remisser, utskottsbehandlingar och långa riksdagsdebatter - alltifrån den 27 januari 1869 till vår tid - har det varit utan att vi har kunnat lossa gångna århundradens statsskick över denna befolkningsgrupp. Något som också oroar är domen mot arrendatorn Gösta Tykesson på Ängalid vid Trolleholm i Skåne. De har haft gården i fyra generationer, och Gösta ville överlåta verksamheten till sin son, som hela sitt liv har varit inställd på just detta. Av någon anledning motsatte sig greven detta, och frågan gick till rätten. Domen som kom var både häpnadsväckande och överraskande. Trots att verksamheten bedrivs på nästan 70 hektar och att de har börjat med flera nya grepp och idéer kom man fram till att verksamheten inte var utvecklingsbar. Om inte närmare 70 hektar skulle räknas som utvecklingsbart faller närmare 85 % av alla arrendatorer på just detta faktum. Domen är överklagad till hovrätten, men detta är helt klart ett allvarligt hot mot alla dessa arrendatorer. Ytterligare ett annat problem som har uppkommit är att många jordägare försöker "roffa" åt sig de EU-ersättningar som ska gå till brukaren. Trots att det framgår att ersättningarna ska gå till den aktive brukaren, det vill säga arrendatorn i ett arrendeförhållande, och inte till jordägaren försöker man på olika sätt få tillgång till hela eller delar av denna ersättning. Båda dessa saker gör mig djupt oroad. Detta gör inte adeln och storgodsägarna mer benägna att självmant bevilja friköp, utan det ger snarare signalen att inte längre ens godkänna släktövertagande. Vi måste vakna och börja reagera på det som håller på att ske. Som jag sade tidigare: Det hastar med att införa den här historiska reformen, om det över huvud taget ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande. En primär fråga i sammanhanget är frågan angående den eventuella konflikten med grundlagen, regeringsformen 2 kap. 18 §, samt till viss del även Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter. Vissa hävdar att regeringsformen säger att expropriation till förmån för enskild inte får ske. Men detta är inte helt rätt - det står inte heller så. Och inom juristkåren har man delade meningar om detta. Frågan har heller aldrig prövats av Lagrådet. Det nya sedan den 1 januari 1995 är tillkomsten av ordet "angelägna" - att "tillgodose angelägna allmänna intressen" - i förhållande till Europarådskonventionen, som har formuleringen "i det allmännas intresse". I den av riksdagen antagna propositionen 1993/94:17, s. 48, uttalas: "Vad som är ett angeläget allmänt intresse måste till slut i viss mån bli föremål för en politisk värdering där hänsyn måste tas till vad som är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt i ett modernt och demokratiskt samhälle". Sug på det sista: "ett modernt och demokratiskt samhälle". När det gäller Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter konstaterade man också i en dom att de nationella organen principiellt är bättre skickade än domstolen att avgöra vad som ska anses vara i det allmännas intresse. Herr talman! Men grundbulten i denna fråga är trots allt att det är en kvarleva från ett helt annat samhällssystem. Att avskaffa de sista resterna av ett feodalt system är ett självklart led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa. Det är sannerligen hög tid för riksdagen att slutligen ta ställning i denna fråga. Tiden håller faktiskt på att rinna ifrån oss. Det måste vi ha klart för oss. I sak förväntar jag mig stöd. Jag hoppas att jag har stöd i alla fall av s, v och mp, även om Tasso gjorde mig lite bekymrad med sitt inlägg. Men var står Centern i denna fråga? Står man fortfarande på adelns och storgodsägarnas sida i denna fråga? Det är något som förvånar mig och inte minst många arrendatorer.

Herr talman! Inte i dagsläget. Jag tycker att det som står här och det som vi säger i dag är berättigat för den fråga som vi diskuterar.

Herr talman! Jag blir lite orolig över att Christer blev orolig över det jag hade sagt. Jag håller helt och hållet med. Jag instämmer i vartenda ord som du har sagt i ditt anförande. Jag vet inte riktigt vad det var som du blev orolig över. Det som jag vill klargöra med mitt särskilda yttrande är ju att Vänsterpartiet har precis den hållning som du har presenterat i talarstolen. Vi vill ha en lagstiftning som ger rätt till friköp av de historiska arrendena. Det uttalandet har inte utskottet gjort, utan man hänvisar bara till det pågående arbetet. Det är därför som jag har valt att ha ett särskilt yttrande.

Herr talman! Det var precis det som oroade mig i det du sade, att det endast var du som hade gjort det här ställningstagandet. Jag förväntar mig och hoppas på, som sagt, att ha stöd i denna fråga även från mina partikamrater och Miljöpartiet.

Herr talman! Ja, det hoppas jag också. Det är tyvärr ingen av dina partikamrater som har berört den här frågan. I inledningen gjorde man det, men det har inte i sak tagits upp i anförandena. Jag är också nyfiken på vad ditt parti tycker i den här frågan. På departementet svajar man i frågan om man ska gå den senaste utredningen till mötes och inte ge någon rätt till friköp av historiska arrenden, vilket jag tycker är helt felaktigt. Det vore att gå en helt felaktig väg. Jag hoppas att vi tillsammans kommer att förmå både dina partikamrater och Miljöpartiet att skyndsamt komma till rätta med den här problematiken, så att vi får en lagstiftning så snart som möjligt.

Herr talman! Det är just det som oroar mig också. Det handlar om attityden i den här utredningen. Inställningen är i princip, som jag sade tidigare, att det är så få det berör att det egentligen inte finns någon anledning att göra någonting. Det är skrämmande att ha en sådan inställning. Visst är det en minoritetsgrupp, men det gäller faktiskt att titta på det här. Vi är, som sagt var, ensamma i Europa om att ha ett sådant system som vi har. När man berättar om detta för folk tror de knappt att det är sant att det över huvud taget finns. Vågar vi inte ta tag i denna fråga? Det har ju även efter den här utredningen tillkommit en del saker som jag har nämnt här i dag. Det gäller bland annat domen nere i Skåne. Skulle den vinna gehör även i hovrätten gäller det att tänka till. Det är ju en signal till adel och storgodsägare att det inte finns någon anledning att göra någonting. Man går inte ens med på att lämna över det till släkten och så vidare utan kör bara på och tar över jorden. Det gör ju också att man kan ta hand om EU-ersättningarna. Det är en skrämmande utveckling. Jag hoppas att inte minst lagutskottet tar till sig det här och verkligen tar sig en funderare, även om man kanske inte gör det på departementet.